Det pågår ett pappatema på Bloggvärldsbloggen. Jag kom att tänka på en text jag skrev i november, när min käre far fyllde 70 år. Tänkte den kunde få vara med där.

 

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna…vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt i. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.