Här är dagens krönika.

Ämnet för dagen är smileys.

Blogginlägg jag skrivit i ämnet:

En vecka utan smileysar.

Skippa smajlisarna.

Fegt, avväpnande eller ett sätt att hålla höjd i diskussionen?

Första reaktionerna på #nosmiley.

För eller emot?

Nosmiley #fail.

Humor utan smileys.

Efter fyra dygn glömde jag bort mig. Dessutom var det så onödigt. Den där meningen hade klarat sig bra utan missförstånd även utan smiley.

Men jag ger inte upp. Klarar jag mig till söndag kväll utan att gömma bort mig igen tycker jag att jag har gjort det bra.

Den här uppmaningen att köra en smileyfri vecka har orsakat en del het diskussion, både på Twitter och i kommentarerna till diverse blogginlägg.

Jag känner mig nödgad att reda ut några missförstånd.

1. Jag bestämmer inte över twitter eller bloggvärlden, har ingen önskan att göra det och gör smileyexperimentet för mitt eget höga nöjes skull.

2. Jag har uppmanat dem som vill att haka på.

3. Jag är inte emot smileys som fenomen.

4. Jocke anser sig vara smileymissbrukare och initierade en smileyfri vecka för att avvänja sig själv. Jag hakade på för att jag tyckte det skulle vara ett intressant experiment rent språkligt.

5. Den som inte vill haka på är fullt fri att strunta i det och jag känner inget agg eller så mot dem som vill använda smileys i var och varannan mening, och önskar att även de ska respektera mitt val att inte använda smileys under en vecka.

6. Alltså – #nosmiley-veckan har inte som syfte att skapa splittring i bloggvärlden. Syftet är inte att skapa två läger, för och emot smileys. Däremot kanske att tänka efter och kanske få till stånd en diskussion som inte nödvändigtvis behöver utspelas mellan två läger.

7. Var och en är fri att använda smileys hur mycket eller lite som helst, denna vecka och alla andra. Jag har i det här fallet full respekt både för dem som inte alls vill använda små glada gubbar, och för dem som gärna gör det. Med en liten reservation för att jag om ytterligare några år kommer att anse att den som totalvägrar och fortsätter predika språkförfall i samband med användning av smileys är en bakåtsträvare som behöver öppna sina sinnen.

8. Jag saknar verkligen mina smileys. Men har ändå tänkt hålla ut hela veckan, och experimentet har sannerligen visat sig intressant och givande hittills. 

9. Ibland är det uppfriskande med ett litet ställningskrig, så länge det inte handlar om allvarligare saker än några skiljetecken. Men kanske särskilt i det här lilla debaclet saknar jag mina uttryckssymboler för att ibland förtydliga att det inte är blodigt allvar.

Inspirerad av veckans lilla utmaning att skippa smileysar och de kommentarer som redan skrivits tänkte jag att veckans tema skulle vara språk.

Språk behöver ju inte handla om ord. Språk handlar om att kommunicera, om att på ett eller annat sätt förmedla ett budskap, göra sig förstådd.

Därför vore det intressant om fler vågade använda andra sätt att förmedla veckans bloggtema än genom det skrivna ordet. Det går alldeles utmärkt att göra en videoblogg på temat, ta ett foto eller flera, rita en teckning eller skriva en låt. Eller tipsa om någon annans.

Skriv, rita, fota, sjung, filma det du vill säga om språk.

Inspiration: Älskade Dumburks postning igår som jag ser i länkadressen först hette ”Musik är språk”. Gårdagens smileypostning och kommentarerna till den. Den här uppföljande postningen jag skrivit om hur vi tolkar skriven text. Eller Kjellbergs postning om smileysar, asterisker och uttryck som ”hahahaha”. Radioprogrammet Språket. Bloggen Dagens Ord.

Eller varför inte denna nyligen aktualiserade video?

När du bloggat färdigt det du vill säga om Språk droppar du en länk i kommentarsfältet här nedan, och länka hit, sprid ordet. Ju fler vi är desto roligare blir det, fler infallsvinklar och förhoppningsvis kan vi alla lära oss något nytt.