Inlägg av Simon Bank

Rep My City

av Simon Bank

Visst, vi försöker så gott vi kan. Jag och fotbollen ligger i skilsmässa, men vi har bestämt att inte prata illa om varandra inför er, och att försöka skiljas som vänner. Vi hade nån tanke om att aldrig gå och lägga oss osams, men efter två vita nätter har vi gett upp det lite.

Men vi ska försöka, ska vi.

Det är ju inte så att världen står stilla bara för att den gått under. Loulou färgar håret, Bohemen har gått upp, Eden Hazard ska gå till en klubb som har en blomma i klubbmärket, eller eventuellt ett djur, eller en bokstav. Ja, och så händer det ju saker i Bukarest, som vi borde informera om.

Om lite drygt två veckor är det dags för val i Rumäniens huvudstad. Borgmästaren kommer att ha en budget på en miljard att röra sig med, och femton kandidater har anmält intresse för ämbetet.

I alla fall två av dem har en plats i svensk fotbollshistoria.

Anghel Iordănescu, den gamle Steua-legendaren, var ju förbundskapten i det Rumänien som Tord Grip, Anders Limpar och Magnus Erlingmark skickade ut ur VM i den där kvartsfinalen 1994. Nu vill han bli borgmästare, som representant för nybildade NUPR (Nationell Union för ett Progressivt Rumänien) och han har ju argument som onekligen är svåra att värja sig mot:

– Jag är säker på att jag kommer att vinna. Folket i Bukarest gav mig mandatet att vara deras representant när det gäller sport. Jag lyckades då och är säker på att jag kommer att göra det igen.

– Kan man slå Argentina kan man väl slå Oprescu (den sittande borgmästaren).

Jag köper det. Kan man skära medvurst kan man väl operera en kalv. Men enligt de senaste opinionsmätningarna vi kommit över leder Oprescu med 65 procent av rösterna. Iordănescu släpar på tre procent. Men kunde Chelsea så kan väl han. Hur som helst så hade han ju, av rena underhållningsskäl, varit den här bloggens favorit i valet om det inte vore för att det finns ett annat alternativ som klockat in på sex procent i mätningarna.

Jorå. Gigi Becali vill ha en stad.

gliderin.jpg

Steaua Bukarests galenpanna (han borde. om vi ska vara ärliga, inte ha makt över något alls) till president går till val med ungefär samma självsäkerhet som när han driver fotbollsklubb. Han ställer upp för sitt parti, nationalistiska, kristdemokratiska och mer eller mindre högerextrema Nya Generationens Parti, och har höga ambitioner.

Det krävs liksom i det här valet, där det finns kandidater som Vasile Silviu Priogana, mode-Rumäniens svar på Johnny Cash i det att han enbart bär svart. Priogana har lovat att han vid valvinst kommer att byta spår och alltid klä sig i vitt.

Gigi har andra idéer, förstås. Han ska styra upp vården och skolan, genom att skära ner all administration. Och så har han lovat att varje stadsdel i Bukarest ska få tio nya kyrkor, så att folk kan gå och få sin själavård och be för sånt som är nödvändigt. Om Gigi fått bestämma över det också så hade det inneburit att man bett för en evig skärseld för hårdrocksband, bögar och Dinamo Bukarest.

Valet hålls den tionde juni. Bara så ni vet. Och om Bukarest-borna skulle råka glömma bort vad det egentligen är för sorts ledarskap Gigi Becali står för så fick de ju en påminnelse just idag på förmiddagen.

Ni förstår, idag tog Gigi emot Steaua-tränaren Mihai Stoichita till Gigis palats för att prata lite fotboll och framtid. Ett par minuter senare var han inte Steauas tränare längre. De blev ju trea den här säsongen, och om Gigi gillade tredjeplatser så hade han ju hållit på med något annat.

Steauas nye tränare är istället, från och med idag, mannen med det rubrikvänliga kvalitetsnamnet Laurenţiu Aurelian Reghecampf. En 36-årig före detta Steaua-spelare vars främsta tränarmerit är att han i vår har mirakelräddat Concordia Chiajna kvar i Liga 1.

Alla experter verkar överens om att Laurenţiu Aurelian Reghecampf (dom kallar honom ”Reghe”, oklart varför) är en av de stora tränartalangerna i Rumänien, och att han med rätt upplägg och rätt förtroende skulle kunna vara ett bra framtidsnamn.

Nyss google-translate-surfade jag mig igenom den rumänska sportfloran för att undersöka hur Gigis planer med Laurenţiu Aurelian Reghecampf och hans Steaua ser ut.

Det ser lovande ut:

gigi.jpg

– Jag brukar ge tränare ett år på sig att vinna ligan. Nu vill jag att vi avgör på sex månader. Om vi inte leder med femton poäng efter hösten så skickar jag väck honom, sa Gigi till rumänska medier alldeles nyss.

Han la till att han skämtade, att han gillar Laurenţiu Aurelian Reghecampf och att det inte står några kossor på några broar.

Om detta tror vi vad vi vill.

/Simon Bank

We’re Trash, You and Me

av Simon Bank

Reviderad lista över anledningar att fortfarande bry sig:

1.
2.
3. Montpellier HSC.

Det var inte vackert, inte alls, ikväll. Det var spelavbrott, nerver, supporteruppror från AJA-håll och bengaler i Lorient. Men 2012 kan alltså fortfarande en sopgubbe från Lyon ta sig till Montpellier, starta ett korplag, föra upp det genom divisionerna och 30 år senare se det där laget, fullt av egna produkter och inköpt för fickpengar, bli mästare före Paris Saint-Germain.

Loulou Nicollin brukar inte vilja åka på bortamatcher, men idag åkte han upp till Bourgogne och blev fransk mästare för första gången någinsin. Jag hoppas att hans stora, bullrande hjärta klarar det här. Det är alls inte säkert.

loulou.jpg loulou.jpg

/Simon Bank

Who Let the Drog Out?

av Simon Bank

På andra sidan en final.

Tid att reflektera över en travesti till supporterliv. Det har spelats 57 Europacupfinaler nu, och den igår var speciell. Det var inte den första som vanns mirakulöst av ett spelmässigt underlägset lag, inte den första som vanns av en tränare utan kontrakt eller av ett lag som spelade på bortaplan. Det var inte ens första gången en final vanns på straffar, eller för att Arjen Robben missade.

Däremot blev Tottenham Hotspur FC igår den första klubb som någonsin förlorat en Champions League-final utan att spela den.

Vad man gör dagen efter det? Tja, jag har börjat skissa på en lista över anledningar att fortfarande bry sig. Så här långt har jag kommit:

1.
2.
3.

På andra sidan en final finns samtidigt de som vann, och ska vi förklara varför Didier Drogba stod allra längst fram av dem som gjorde det så finns det så många aspekter vi redan nystat oss igenom; bakgrunden, vanan vid att leda ett helt land, sånt.

En annan del har det skrivits mindre om, men eftersom jag gjort det en gång kan vi ju låta det här bli en dag när vi lättar på låset och återpublicerar gamla texter.

Se här – ett årsgammalt dokument om det fysiska monstret Drogba. Alldeles gratis.

drog.jpg

Chelsea har ägnat 2011 åt att undra hur en 27-årig Fernando Torres kan se så sliten ut.
En besläktad fråga att besvara:
Hur lyckas en 33-årig Didier Drogba behålla sin monsterfysik?

Klockan hade hunnit bli tio och lite till, en kväll i juli 2004. Didier Drogba hade bestämt sig för att gå till Chelsea, han hade skrivit på sitt superkontrakt, fått sin superlön och sin chans i Premier League, och han kände sig… ledsen.

Han älskade ju Marseille, och även om han bara spelat där en säsong hade han utvecklat en speciell relation till supportrarna, till staden.

Det var därför han hade haft tårar i ögonen när han höll sin sista presskonferens som OM-spelare, och det var därför han inte orkade se tv-nyheterna på kvällen när han kom hem.

Familjen packade väskorna, förberedde flytten. Didier Drogba var med sin familj, på plats fanns också två andra ur den allra innersta kretsen.

Den ene var Thierno Seydi, agenten som förde honom till Chelsea.
Den andre var Pascal Kerley, mannen som skulle se till att hans kropp klarade uppgiften.

Det har gått nästan sju år sen den där kvällen. Drogba är ingen Frank Lampard eller John Terry, men han är en stor del av Chelseas moderna framgångshistoria.

I kväll spelar han sin 200:e ligamatch för klubben, derby mot Tottenham hemma på Stamford Bridge. Chelsea har fortfarande en liten chans att vinna ligan, men då måste de vinna ikväll. Drogba har ett år kvar på kontraktet, men har ryktats vara på väg bort, till Real Madrid, Marseille eller Tottenham.

Sedan Fernando Torres skrev på har det förts en befogad diskussion kring om de två kan spela ihop – de lär få chansen att göra det i kväll igen – eller om båda är bäst lämpade för en roll som ensam anfallare framför två yttrar. Och om det bara finns plats för en står den nyköpte Torres förstås före i kön?

I går gick Thierno Seydi ut och dementerade flyttryktena efter ett möte med Chelsea-vd:n Ron Gourlay.
– Det står inte på dagordningen. Didier stannar i den här klubben, och det vet han om.

Seydi har fortfarande koll på Drogbas affärer. Och Pascal Kerley har fortfarande koll på Drogbas kropp.

Den 3 oktober i fjol spelade Chelsea mot Arsenal hemma på Stamford Bridge. LA Lakers hade varit i stan och spelat uppvisningsmatch, och basketstjärnorna passade på att gå på fotboll. Efteråt träffades Kobe Bryant och Didier Drogba. Ivorianen hade en fråga han gärna villa ha svar på:

– Hur klarar du att spela matcher med alla de där långa resorna ni har?
– Jag har min struktur, svarade Kobe.

Det han pratade om var en kader av individuella tränare, som alla hade ansvar för att ta hand om olika delar av Kobe Bryants upplägg. I basket är det inget nytt – när Michel Jordan var som bäst hade han fem specialister som bara arbetade med honom.

För Drogba var det inte heller något nytt. Han har haft sin egen struktur länge.

Drogba slog inte igenom förrän han fyllt 25. Han hade alltid haft tekniken och den mentala styrkan, men han hade också dragits med upprepade skador och förstod knappt hur man tränade.

– När jag var 20 visste jag inte hur man joggade. När vi sprang fyra kilometer kom jag tio minuter efter alla andra. I fotboll är sånt lite pinsamt, har han berättat i en stor intervju med l’Équipe Mag.

Det krävdes att en av de äldre spelarna i Le Mans utmanade honom att satsa allt under ett halvårs tid; äta rätt, sova rätt, träna rätt.

När halvåret gått visste Frankrike vem Didier Drogba var. Han vräkte in mål, skrev på för Guingamp, debuterade i Ligue 1. Och han träffade Pascal Kerley och Stéphane Renaud.

Renaud arbetade med avancerad bindvävsmassage, Kerleau med stretching och videoanalys. De blev hans struktur. Samarbetet har nu pågått i snart tio år.

– Vi träffas varje vecka, hemma hos mig, på träningscentret, under ledigheterna, för ett individuellt program som jag kallar terapi. Vid min ålder behöver man en väldigt specifik behandling.

Kerleaus stretchingpass, på land och i vatten, kan vara i upp till två timmar. Morgonen före en match lägger de 40 minuter på ett program för att väcka kroppen. Efter match går Renaud igenom kroppen med olika sorters massage, bland annat med fokus på huvudet. Oftast varar behandlingen i två timmar, ibland kan de hålla på dubbelt så länge.

– De arbetar för att uppnå maximal avslappning, det handlar om att sätta igång olika återhämtningssystem i kroppen.

Renaud och Kerlau arbetar med tio spelare på heltid, varav fyra i Chelsea. En normal vecka kan de ägna uppåt tolv timmar enbart åt Drogba. Förut la de dessutom mycket tid på att videoanalysera tekniska spelmoment.

– Om han vill utveckla en dribbling till perfektion så träffas vi efter varje match, ser vad han gjort på video och förfinar allt. Under José Mourinho arbetade vi med var han fokuserar blicken i offensiven, säger Kerleau.

Bara missat en ligamatch i år Drogba själv? Han pratar om ”en nästan vetenskaplig logik” i sättet han tar sig an sin fotboll.

– En bra talang räcker inte, om man inte är ett fotbollsgeni – och det är jag inte. Jag har utvecklats på en mycket hög nivå de senaste sju åren. Jag har varit med och spelat om ligatiteln varje år, om Champions League-titeln, i cuperna. Om du lägger till två VM och afrikanska mästerskap så handlar det om 50 matcher per år.

Didier Drogba är den offensive spelare som spelat klart mest i Chelsea i år. I vintras drogs han med sviter efter malaria, ändå har han bara missat en enda ligamatch på hela säsongen.

Fernando Torres debuterade i toppfotbollen som 17-åring, Drogba var 23 när han gjorde sin första match i Ligue 1. Båda har varit ifrågasatta i år, men där den ene sett ut som en gammal 27-åring ser den andre fortfarande ut som en ung 33-åring.

Didier Drogba själv förklarar det med ambitiösa stretchingpass och timslång massage.

– Jag kan ta alla smällar, vridningar, fall bättre. Det är ytterst medvetet, säger han.
– Jag tycker om att förstå. Att optimera min kropp, och därigenom mina rörelser, det är ett hårt arbete.

/Simon Bank

One Step Beyond

av Simon Bank

Deras land, deras stad, deras arena och – deras match.

Bayern München ville spela som de vant sig vid att göra, Chelsea ville vinna som de lärt sig att att göra.

För femton år sedan kom Gianluca Vialli till London och lärde Chelsea-spelarna att klä sig, att gilla cashmere-tröjor, köpa dyra skor i mocka och läder. Först estetiken, sedan kom taktiken. Det här är alltså ett årtusende när ett engelskt lag kan åka till Tyskland och låsa in alla sina känslor i en liten burk, sjunka hem, spela catenaccio, välja den negativa vägen.

Framför allt är det här ett årtusende när de kan göra allt det där rätt bra.

Bayern kontrollerade matchen helt och fullt, mot två täta blå block, rullade från kant till kant och lät Robben och Ribéry trycka ner sina ytterbackar och testa hur vakna de var. Chelsea ville spela med två anfallare, men eftersom de knappt hade bollen i anfall fanns det ingen roll för Juan Mata att spela.

Han var en anfallare utan boll, en försvarare utan roll. Och bakom honom kunde Kroos och Schweinsteiger bygga spel bäst de ville.

Chelsea hade lika gärna kunnat rasa ihop i en svettig hög. De hade gjort det om Mario Gomez haft en vanlig dag, då han satt vänster sko på vänster fot och höger på höger. De hade gjort det om inte Frank Lampard och – framför allt – John Obi Mikel varit så kloka i sitt spel utan boll.

Nu fick Bayern slita för sina chanser, och när de väl fick dem missade de. När Ribéry till slut slog in bollen i öppet mål var det offside med en halv fot.

17 000 Chelsea har kommit hit till Allianz Arena, de bad sina böner för Petr Cech och Gary Cahill, för David Luiz hår och Didier Drogbas lår, de bad till och med för en 22-årig London-grabb som heter Ryan Bertrand.

Efter 45 minuters München-mangling visste de att Bayern är ett bättre lag, men de visste också att den här matchen var på väg att gå in i en annan fas, en där tekniken spelar mindre roll och psykologin all roll.

Chelsea störde rytm. Sjönk. Drog ner tempot. Störde. Maskade när det behövdes.

Plötsligt var varje sekund som gick utan Det Där Målet ett argument för att en nio år gammal Londondröm skulle slå in och bli sann. Det blev lite tystare här inne, lite mer spänt lite mer oroligt. En dimma drev in från Südtribune, på storbildsskärmen zoomades Roman Abramovitj in från sin plats på vip-läktaren.

2003 försvarade sig Juventus och Milan igenom en final på Old Trafford. Sedan dess har inget lag lyckats försvara sig till den här titeln.

Efter 82 minuter såg det ut som att Chelsea FC skulle kunna lyckas.
Efter 83 minuter lyfte Allianz Arena och seglade iväg rakt ut i rymden.

Robben drog upp en kontring till vänster, Ribéry droppade bollen till Kroos, Kroos lyfte ett långt inlägg – och världens yngste farbror nickade som han lärde sig i fotbollsskolan: Ner i marken, upp i nättaket.

Och där satt vi och glömde att det här fortfarande är en sport utan manus. Där satt vi och glömde Camp Nou 1999. Där satt vi och glömde vad Chelsea blivit för lag den här våren. Där satt vi, framför allt, och glömde bort den urkraft som döpts till Didier Drogba.

På Chelseas första hörna (Bayern hade haft tvåhundratolv) tryckte han sig fram och sköt in 1–1 med pannan. Hans nionde finalmål för Chelsea.

En bonusbiljett. Ett extraliv.

Vad de gjorde med det? Gav bort en straff, räddade en straff (det här är inte Robbens straffsäsong), hittade ett sätt att andas när Bayern redan gjort sina defensiva, negativa byten för att försvara sitt 1–0. Hörde hur fansen mässade sitt Carefree. Slet sig meter för meter genom en magknips- och hjärtattacksmatch.

Till slut stod Jupp Heynckes och Roberto Di Matteo på varsin sida med händerna i fickorna, och visste att det inte fanns något annat att göra än att invänta Ödet.

Det fanns inga drag kvar att göra, inget rätt och fel kvar längre. Thieves get rich, saints get shot, God don’t answer prayers a lot.

FC Bayern har drömt om den här pokalen ända sedan de fick veta att den här finalen skulle spelas just här. Roman Abramovitj har jagat den här drömmen i nio år, Frank Lampard och Didier Drogba och John Terry har svettats och andats för den lika länge.

Alldeles nyss missade Bastian Schweinsteiger ett skott från elva meter, och här sitter vi på en arena där hjärtan just skenat och gått sönder.

På ena sidan en mardröm som blivit verklighet.
på andra sidan en blå dröm.

andheresthecup.gif

/Simon Bank

Never Say Never Again

av Simon Bank

Utan att försöka göra mig lustig över någons hälsa – visst känns det som ett tecken att Sir Alex Ferguson drabbas av näsblod samma helg som Bayern München ska spela Champions League-final mot engelskt motstånd igen?

Football, bloody hell.

Nu är det ju en gång så att historien är en ironisk jävel som konstant står i begrepp att komma tillbaka och bita dig i nacken. Och inte alltid på det bra sättet.

Är det empiri ni är ute efter så kan ni alltid mejla uli.hoeness@fcbayern.de och fråga.

Bayern Münchens tunge man har alla chanser att stå som hela världens lyckligaste klubbledare när den här dagen blir natt. Men om det inte blir så kommer han att ha en hel del att tugga i sig imorgon, och väldigt många som vill påminna honom om det.

Imorgon är det på dagen tolv år sedan FC Bayern blev mästare under Bundesligas sista dag. Bayer Leverkusen behövde bara ta poäng mot bottengänget Unterhaching, men ett Ballacksjälvmål och en plattmatch senare var de tvåa precis som vanligt, och en skadeglad Hoeness döpte om dem till Bayer Neverkusen.

– De kommer aldrig att vinna nåt. När de spelar avgörande matcher tar de på sig sina blöjor.

Två år senare slutade Leverkusen tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Neverkusen blev ett accepterat namn, världen över.

Och nu då, Herr Hoeness?

Ikväll går Bayern ut för att spela en CL-final efter att ha blivit tvåa i Bundesliga och förlorat en cupfinal mot Dortmund. Ikväll spelar de alla avgörande matchers urmoder, hemma på Allianz Arena, och de gör det som naturlig favorit.

Ingen kan någonsin ifrågasätta vinnargenerna i den här klubbens dna, men finalförlorar de mot en engelsk klubb igenom kommer de att få höra det.

Och om de gör det mot just Chelsea kommer det ju att höras extra mycket. Uli Hoeness har ju förklarat ordkrig mot dem också.

Jag vet inte om ni bläddrat er igenom den engelske pressfloran de senaste dagarna, men en hyfsat begåvad chimpans med en krita och ett block hade ju kunnat räkna ut att tidningarna skulle plocka upp ett fyra år gammalt Hoeness-citat, packa om det som nytt och kalla det ”utspel”.

Sommaren 2008 gav Hoeness en exklusiv intervju till den stora tyska sportajten Spox. Han gick in på sitt trettionde år som manager i Bayern, men han kände inte igen fotbollsvärlden längre. Det fanns inga givna vinnare längre, kartan höll på att ritas om.

– Absolut, sa Hoeness. Genom de enorma investeringar som som många klubbar fått finns det inga beständiga vinnare längre, som Ajax eller Bayern på sjuttiotalet. Hierarkin finns inte längre. Jämnhet är bra för fotbollen, om investeringarna är det vet jag inte.

Det var uppenbart att Hoeness var irriterad.

– Jag stör mig varenda gång jag åker och tankar. Oljemaffian tar pengar ur mina fickor och stoppar dem i fotbollsspelarnas. Jag avskyr det starkt, och det gäller herr Abramovitj också.

– Maffian härskar över hela världen och manipulerar oljepriset.

Och vilken var lösningen då? Hur kunde man besegra oljekartellerna?

– Vi måste slå klubbar som Chelsea sportsligt. Det vore en tillfredsställelse.

Här står nu Bayern München mot Chelsea, och även om Uli Hoeness knappast skulle använda samma ord i den här kontexten så finns kontrasterna kvar.

Även om Abramovitjs ägarskap är långsiktigt, även om klubben är välskött och projektet mer sympatiskt än väldigt många andra miljardinvesterares, så har de haft problem med att få driften att gå runt. I en tid där Uefas Financial Fair Play är på väg att kicka in med full kraft är Bayern München mönstereleven (egna produkter, hög omsättning, sunda finanser, halva omsättningen i spelarlöner) och Chelsea den som ska korrigeras.

Om Chelsea vinner ikväll är de en europamästare som kan köra upp orden i halsen på världens alla Rummenigge och Hoeness, medan de skriver bättre reklamkontrakt, ökar sin omsättning och förbereder sig för en ny, lukrativ säsong i Champions League.

Om Chelsea förlorar har de en bister Fair Play-verklighet att tackla, och en hård sommar innan en lång säsong utan Champions League-spel.

Sju timmar till avspark.

Det är inte bara två fotbollslag som möts den här gången.

uli.jpg 

/Simon Bank

Black and White Here to Show You How We’ve Been Delighted

av Simon Bank

Roy Hodgson presenterar truppen, och det är klart att det var en besvikelse. Folk pratar om Carrick och Lennon och så, och det förstår jag ju, även om jag mest hade hoppats att Roy presenterat Isaiah Rankin.

Men man kan ju inte få allt.

Om ni undrar varför det alltjämt är rätt tyst här på bloggen så beror det ju på att den här tiden av året är extremintensiv på så många håll. Det är bilagor som ska skrivas, reportage som ska planeras, Champions League-finaler som ska avgöras och allsvenska matcher som ska täckas. Allt tar tid, allt hamnar i kläm.

Men i brist på nya inlägg kan vi ju alltid passa på att uppdatera våra gamla.

Nyligen listade jag ju ett par urspårade titelfiranden, och sedan dess har ni sett Carlitos Tevez slå osmaklighetsrekord på en öppen buss i Manchester.

Men det finns fortfarande firare som klarar att hålla sig på rätt sida de där gränserna, och göra det med rätt sorts glimt i ögat.

Ni minns att vi berättade om banderollerna som vevats runt i Milano de senaste åren? 2007 kom Milan hem med CL-pokalen efter Inters ligatitel, och Ambrosini firade med sin spretigt textade banderoll med budskapet ”Lo scudetto mettilo nel culo”, ”Kör upp scudetton i röven”. 2009, efter Inters sjuttonde ligatitel, kontrade Materazzi med banderollen ”AMBROSINI – nel mio culo c’é ancora posto! I mitt arsle finns det fortfarande plats för mer”.

Nu skriver vi 2012, och efter en vårsäsong som präglats av kalla och varma krig mellan Milan och Juventus, av anklagelser och domarskandaler, av utspel och kontrautspel, så var det till slut Juves tur att få fira det där efterlängtade ligagulet.

De klättrade upp i sin buss, tog emot folkets jubel – och innan de var klara hade lille Giaccherini, född och uppväxt som dunder-interista, vecklat ut en banderoll på ett känt gammalt tema men med ett nytt innehåll:

– Il gol di Muntari, mettilo nel colu! Kör upp Muntaris mål i röven!

Med det känns det som att vi äntligen kan avsluta den italienska ligasäsongen 2012.

culo.jpg 

/Simon Bank

Bullet in the Head

av Simon Bank

Hård dag på jobbet? Tunga krav från chefen? Jobbigt med all press?

Här tröstar vi inte, men vi kan ju i alla fall ge er ett nytt lag att hålla på i Sydamerika – och erbjuda något att jämföra med.

Ni är i alla fall inte professionella fotbollsspelare i Argentina.

instituto.jpg

Den här vintern har det mest varit den brasilianska fotbollen som plågats av våldsamma sammanstötningar vecka ut och vecka in, med flera dödsfall och tragiska händelser. Men när det gäller kravbild och konflikter mellan supportrar och spelare slogs rekorden för ett par timmar sedan, söder om gränsen.

Det viktigaste med B Nacional, andraligan, den här säsongen är ju att River Plate går upp igen. Argentinsk fotboll har inte råd att ha en av klassikerklubbarna skvalpandes långt ifrån all redlighet, och alla som kan göra en ekonomisk analys vill ha upp River.

Men… nu är det ju inte alla som gör ekonomiska analyser.

Jojo-klubben Instituto från Córdoba har gjort en kanonsäsong, så sent som för ett par dagar sedan ledde de serien och kunde drömma om att ta sig tillbaka till förstadivisionen efter ett par år i la segunda.

Men… i förra omgången fick drömmarna en liten törn i och med 0–0 mot bottengänget Guillermo Brown, och i går kom så en riktigt tung smäll: 2–3 på bortaplan mot Boca Unidos. De låg under med 3–0 tidigt, gick upp till 3–2 och var på god väg att kvittera, men förlorade till slut ändå.

Missen petade ner Instituto till tredjeplatsen, två poäng ifrån uppflyttning med fem matcher kvar att spela.

Spelarna deppade, duschade, satte sig i bussen och tog sikte på flygplatsen för att ta sig hem. På väg dit, strax före midnatt, stoppades de av en av klubbens barras. De allra mest hårdföra supportrarna hade ett meddelande de kände att de ville föra fram till laget så här med fem omgångar kvar:

– Om ni inte går upp dödar vi er!
– Det finns kulor nog för er alla!

Enligt argentinska medier var det tur att bussen hade poliseskort. Det hade kunnat sluta värre än med hot.

Sådär kan en vanlig dag på jobbet se ut för en argentinsk fotbollsspelare. Här är kaffeautomaten trasig, så man måste gå 40 meter till nästa. Jag kommer att bli vansinnig om de inte fixat det imorgon.

/Simon Bank

Follow the Leader

av Simon Bank

Vi gratulerar City, halvgratulerar Montpellier, och tackar Pippo och De Piero för målen och magin.

Men det där har ni ju redan frossat i överallt annars, så vi får plocka upp lite pappersspillror här och försöka göra något vettigt av dem. En finfin diskussionslista publicerade i söndagstidningen, men eftersom det var en felaktig, daterad variant som trycktes – och eftersom nätsidan inte hunnit publicera något alls – så kan vi väl lika gärna skicka ut rätt text här, och lämna fältet fritt för protester.

I all enkelhet – en lista över de tolv toppligetränare som gjort den största prestationen säsongen 2011/2012.

rg.jpg

1. René Girard, Montpellier.
När Montpellier mötte PSG i Paris häromveckan gjorde de det med fyra egna produkter och en startelva som kostat strax över 60 miljoner kronor att värva ihop.
Hela Frankrike håller på sympatiska Montpellier, där den fenomenale Girard lyckats få en talangkull att blomma ut till ett fullfjädrat mästarlag.
Mycket talar fortfarande för att de håller hela vägen in i mål, och gör det med ett gäng småkillar och ligans fjortonde största budget, inte ens en fjärdedel så stor som hos jättarna PSG, Lyon eller Marseille. Det är Europas största bedrift i vår.

2. Antonio Conte, Juventus.
När Juve letade efter sina gamla vinnar-rötter behövde de inte gå över ån efter dna:t. Antonio Conte bär inte deras identitet – han ÄR den.
Efter en höst när han förminskades till något slags passionerad hejarklackledare visade han att han samtidigt är en stor, flexibel taktiker som kunnat ändra spelsätt efter motstånd och spelarmaterial. Nu har Juve slagit rekord i antal matcher utan förlust, de är mästare igen och de blev det utan att ha förlorat en enda match.

3. Jürgen Klopp, Dortmund.
En gång är ingen gång. Två gånger i rad, efter att ha tappat mittfältsmotorn Sahin till Madrid, är en formidabel prestation. Den ultraenergiske herr Klopp är den där sortens tränare som är lika mycket klubbyggare som matchcoach, och undantaget ett misslyckande ute i Europa har de forsat rakt igenom Bundesliga trots att ett hårdsatsande Bayern, med tre gånger så stora ekonomiska muskler, stod i vägen.

4. Alan Pardew, Newcastle.
Newcastle saknade pengar och stjärnor, de hade en avskydd ägare, ett par franska lågprofilköp och en tränare som ingen egentligen ville ha.
Toons sätt att genomföra säsongen spelmässigt är värd all beundran, men framför allt är det ju Pardew och hans stabs rekryteringsprocesser som ska hyllas. Deras scouting av frankofona spelare har varit perfekt, ingen annan klubb i England har varit i närheten av den sortens värvningsprocent. Knappast i Europa heller.

5. Marcelo Bielsa, Athletic Bilbao.
Vilken sorts tränare behöver världens mest ideologiska fotbollsklubb? Världens mest ideologiske tränare, förstås.
El Loco Bielsa är den kanske friskaste av alla ledare, och efter en logiskt skrynklig start fick han Athletic att förstå vad han ville. Maximal fysik, oerhörd arbetsmoral, snabbt offensivt energispel. Fernando Llorente exploderade, mittfältaren Javi Martinez blev en superback och även om de inte orkade helt i ligan har de använt cuperna till att spela ren och skär världsklassfotboll.

6. Juan Ignacio Martinez, Levante.
Väldigt få älskar Levante. Men alla älskar en uppstickare. Señor Ignacio Martinez kom från Cartagena och ingenstans och tog över ett lag som rimligen borde få svårt att överleva bland de stora La Liga-elefanterna.
Sen fick han dem att dansa.
”JIM” fick anpassa säsongsupplägget till en trupp utan stjärnor och utan unga ben, och även om våren naturligt nog blev sämre än den magiska hösten så är laget med äldst trupp och minst budget med och slåss om europaplatser hela vägen in i mål. Magi.

7. Roberto Di Matteo, Chelsea.
Om vi bara skulle peka på den tränare som haft störst effekt så är förstås Chelseas vikarie årets man. Han tog över ett groteskt demoraliserat kollektiv och spegelvände föregångaren André Villas-Boas strategi. In med de gamla trotjänarna, upp med John Terry som inofficiell tränare – och sen var det bara att räkna in resultaten. Ett par månader senare är Chelsea ett topplag igen, med en cuptitel i väskan och en CL-final att se fram emot.

8. Lucien Favre, Borussia Mönchengladbach.
Förra säsongens Di Matteo tog över ett Borussia i fritt fall, rattade dem från jumboplatsen och upp på helsäker mark. I år har han fortsatt projektet, och gjort det nästan lika bra. Med väldigt små resurser har schweizaren gjort Marco Reus, 22, till seriens största succéspelare och Mönchengladbach till ett topplag.

9. José Mourinho, Real Madrid.
Semifinal i Champions League är en sak, inte så mycket mer än godkänt för den här klubben, men det går inte att blunda för att han verkar ha övervunnit det initiala motståndet i omklädningsrummet. Real Madrid försvarar fortfarande lika bra, men slår samtidigt alla målrekord som finns – och framför allt har Ronaldos rövarband lyckats detronisera världsmästarna Barça.

10. Roberto Mancini, Manchester City.
Peka på miljardköpen, för det är enklast så, men det går också att peka på väldigt många som misslyckats med att göra mästarlag av stora pengar. Mancini fick ihop bitarna, och gjorde City till ett lag som kunde trycka upp Sir Alex Ferguson mot väggen och göra United såpass passivt att de inte ens vågade bjuda upp till spel i ett derby. En historisk titel, riktigt bra gjort.

11. Brendan Rodgers, Swansea.
Medan ”den nye Mourinho” kraschade i Chelsea lyckades Mourinhos gamle juniortränare göra ett mini-Barcelona av Swansea. En putteklubb från Wales har spelat tiki-taka på brittisk mark och nått resultat som inte borde vara möjliga. Den sortens revolutioner kräver både mod och kunskap. En nordirländsk kosmopolit har visat att han har båda delar.

12. Francesco Guidolin, Udinese.
Provins-mästaren och cykelälskaren Guidolin är den perfekte Udinese-tränaren. Att familjen Pozzo sålde av hela centrallinjen före säsongen (Zapata, Inler, Sanchez) spelade inte så stor roll – Friuli får fortfarande se ett positivt spelande lag som utmanar i toppen. Även om Guidolin aldrig får träna en storklubb så är han en riktigt stor fotbollstränare, och i hård konkurrens med Atalanta-Colantuono årets provinstränare i Italien.

/Simon Bank

Il Ritorno di Zeman

av Simon Bank

Jag bodde i Frankrike i vintras och tog tåget längs kusten lite då och då för att se på fotboll. Ibland åkte jag till planète Mars, ibland åkte jag åt andra hållet. Förbi Monaco, ner i Ligurien, till Genoa eller vidare ner till Milano.

En gång såg jag till att åka till Turin, och det var inte för att se Juventus.

Jag ville se Torino–Pescara.
Jag ville doppa tårna i Zemanlandia.

Det är inte särskilt längesedan vi gav upp tanken på romantik inom fotbollen, när vi trodde att den enda ideologi det fanns plats för var cynismen. Stora monsterkillar på 28 år som organiserade sig i 4-5-1, stängde ytor och utnyttjade misstag. Sedan kom Barcelona, sedan kom revolutionen, sedan kom till och med Zdenek Zeman tillbaka.

Jag skrev om hans fiasko med Crvena Zvezda, om hans återkomst med Foggia, men med lilla, unga Pescara verkade han äntligen ha hittat rätt. Så jag åkte till Turin för att se honom möta Torino.

Jag såg ett lag som inte liknar något annat, helt enkelt eftersom det är ett lag som tränas av en tränare som inte liknar någon annan.

Uppvärmningen: Pescara värmer upp fem mot fem på begränsad yta. Ett tillslag. Laget som försvarar ska inte ta bollen, det går ut på att röra sig och känna tid, rum, rytm. Det är som om de dansar.

Tränaren: Zeman håller en lång, ingående diskussion med Lorenzo Insigne. Det ser ut som att de bråkar, som en pappa bråkar med sitt barn. De bråkar om fotboll.

Läktaren: En banderoll i Maratona-curvan, Torinos curva: Uno Cento Mille Zeman. Torino gillar också Zeman, eftersom han är anti-Juve, eftersom han är fiendens fiende.

Avsparken: Pescara ställer upp i en klassisk Zeman-variant, åtta spelare på mittlinjen som rusar framåt, två mittbackar som står kvar tio meter in på egen planhalva. Inget lag i världen anfaller så. Pescara gör det.

Matchen: Pescara spelar extremoffensivt, med oerhörda offsidefällor och mittbackar som ligger nära mittlinjen.

Pojkarna: Pescara startar med fyra spelare som är födda på 90-talet (Brosco, Romagnoli, Insigne, Immobile). De byter in en till med en halvtimme kvar: Verratti, den störste talangen av alla, den ende nye Pirlo som förtjänar etiketten.

Pescara förlorade med 4–2 i Turin, de var aldrig ens nära. Men de var på väg någonstans, de hade en ideologi och en stolthet i att inte vara som alla andra. Sett över de senaste tio åren finns det två genuint nostalgiska fotbollsideologer som nått osannolika framgångar – den ene är Otto Rehhagel, som vann EM med en ultradefensiv som han hämtat från 60-talet. Den andre är Zdenek Zeman, som spelar den fotboll som gubbar i keps pratar om, med övertygelsen om att det är okej att släppa in fem mål, så länge som man gör sex.

Ikväll har jag suttit och försökt streamfölja den turkiska guldfinalens hela kaos, men jag hade bara ett öga att göra det med. Med det andra streamföljde jag returmötet mellan Pescara–Torino. Det har gått en evighet sedan i vintras, Zeman förlorade sin högra hand Franco Mancini till en hjärtattack i vintras, det tog honom hårt. Men Pescaras 4-3-3 har fortsatt sin väg genom Serie B, de har gjort 86 mål nu. Immobile har gjort 27, Insigne 18, det finns inte en klubb i Italien som inte vill ha Verratti (det lär bli Juventus).

Pescara–Torino blåstes precis av. Zeman vann med 2–0, fotbollens störste romantiker är ett andetag ifrån Serie A. Medan världen vänder blicken mot Istanbul för att räkna röda kort och gratulera Galatasaray (och Johan Elmander) till en mästarbragd i Kadiköy – och medan ni letar efter ett vettigt sätt att se den tyska cupfinalen – så ville jag ha det sagt.

Zdenek Zeman försvann aldrig, det finns fortfarande plats för honom i den moderna fotbollen. Det är möjligt att det bara bevisar att historien är cirkulär, eller att gud är ironisk, eller att den som bär samma jacka genom hela livet kommer att vara modern åtminstone ett par gånger under sin livstid.

Jag är bara glad att Zeman är på väg upp i Serie A igen. Inte för att han är offensiv (jag struntar i vilket), utan för att han är en vilja och en visionär. Be mig beskriva honom så plankar jag det där som Brennan Totten sa när han skulle beskriva Jonathan Richmans musik:

– Zeman gör oss nostalgiska över en tid som aldrig existerat. zeman.jpg

/Simon Bank

Sida 11 av 120
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB