Bra fotbollskvällar nu, bra fotbollsveckor.

Jag ägnade den här kvällen åt att följa Nice–Lille (cupäventyret slut i semi för Le Gym, Lille på väg mot dubbeln) på fulstream, medan jag zappade mellan Uniteds Tyne-kramp och Roma–Inter. Inter var bättre balanserat än på länge, utan att vara särskilt vasst. United hade vänligheten att illustrera det där vi pratade om förut idag: Deep into Fergie Time gick Chicharito omkull i offensivt straffområde. Alla trodde att Lee Robert blåste straff, men han blåste för filmning och varnade lillärtan.

Hade han gjort samma sak på Old Trafford?

Mest anmärkningsvärt med den där matchen var annars att Giggs missade den sortens läge man inte trodde att han kunde missa längre. Mest anmärkningsvärt med den här kvällen var annars att Mirko Vučinić missade den sortens läge han gjort en konst av att missa nu för tiden.

Så här gjorde Mirko i lördags.

Så här gjorde Mirko i kväll.

Han kanske inte gillar amerikaner. Eller nåt.

/Simon Bank

Jo, jag hade tänkt att hemfalla till the cheap shots i fotbollsjournalistik. De enkla poängerna, de billiga läsarvänliga rubrikerna.
Steven Gerrard är bög.
Emmanuel Adebayor vräker sin mamma.
Ni vet. Sånt.

Och ja, vi kan väl köra de där berättelserna också, men innan vi vandrar den vägen ner får vi bädda in dem med lite ursäktande forskning, så att bloggen kan bibehålla sin åtminstone halvseriösa prägel.

De senaste åren har vi haft uppe såväl Why England Lose… och Moneyball för diskussion. Böcker som använder matematiska förklaringsmodeller för att se varför idrott funkar som idrott gör. Framför allt Moneyball bidrog till en tankerevolution som fick praktiska följder på planen. Nyligen kom en bok till, Scorecasting, som vi väl inte snackat om än? De av er som spelar bort era pengar på att tippa tvåa på Spurs eller så är bekanta med scorecasting, ett begrepp inom betting. Boken rör sig i gränslandet mellan statistik och beteendevetenskap för att förklara saker som vi inte förstår.

Jag har inte läst den i helhet – den sysslar en hel del med idrotter som jag bryr mig för lite om – men det finns i alla fall ett stycke som förtjänar att lyftas fram i den här kontexten.

Har jag er uppmärksamhet? I så fall, kan den av er som är närmast Jönköping se till att väcka Bosse Karlsson?

Tack. Då pratar vi om domare.

Författarna Tobias Moskowitz (ekonom vid University of Chicago) och Jon Wertheim (sportjournalist – kombon påminner alltså om den bakom Why England Lose…) har gett sig på det här med hur det kommer sig att hemmalag vinner oftare än bortalag. För det gör de: I Premier League vinner hemmalagen 63 procent av matcherna. Hur kan man förklara det? Handlar det om att man är tryggare i en miljö man känner till? Om de jobbiga resorna till bortamatcherna? Är det hemmapubliken som inspirerar spelarna i hemmalaget?

Moskowitz/Wertheim testar alla teserna. De mäter, kvantifierar, studerar – utan att hitta något underlag för att det verkligen skulle vara på det viset.

Vad de istället hittade var en faktor där skillnaderna var både mätbara och tydliga:
Domarna.

I fotboll, specifikt, såg de hur hemmalagen oftare fick straffar, mer sällan varningar, hur mängden stopptid ökade när hemmalaget låg under och sjönk när det ledde.

Författarna förklarar det med att hemmapubliken påverkar domsluten, att en domare som ska fatta ett millisekundsbeslut kan styras av ljudet från läktarna, att den masspsykologiska stämningen har en effekt på honom och hans dömande. Motbilder? Jo, de pekar på en säsong då 21 matcher i Italien spelades utan publik. I de matcherna sjönk hemmafördelen markant vad gäller både frisparkar, gula kort och (med 70 procent!) röda kort. Dessutom är domar-faktorn klart större när det gäller fotboll än andra idrotter, möjligen beroende på att publiken är mer utlevande på fotbollsarenan än på annat håll.

Och vad ska vi göra med den här insikten? Tja, vi kan ju börja med att ta den som intäkt för att berätta om det senaste tillskottet i den sydamerikanska läktarkulturen (och om Bosse Karlsson tappat koncentrationen igen kan ni väl stöta till honom en gång till? Tack).

När San Martin tog emot Leon de Huanuco hemma i Lima häromveckan var dynamiken på läktarna rubbad. Jo, San Martin hade sin klack, Leon hade sina fans – men framför allt hade Victor Hugo Rivera en helt egen läktarsektion som hyllade honom från minut ett och framåt.

Visselpipor, tifon, t-shirts, sånger, hela baletten, och om ni till äventyrs inte vet exakt vem señor Rivera är så får vi väl tala om det.
Det var han som dömde matchen.

La Hinchada del Arbitro, ”domarklacken”, har mobiliserats ihop via facebook, för att hylla dem som ingen annan hyllar. I grunden tycker jag att det är ett utslag av samma sorts semistudentikosa humor som hos det där gänget som alltid håller på bortalaget när Rosenborg spelar hemma på Lerkendal – men lite fint är det också.
– Jag trodde att de skämtade, men när det började förstod jag att de menade allvar. De gav mig självförtroende, det var fantastiskt, meddelade domare Rivera.
•••
•••
Och efter den uppfriskande berättelsen kan vi unna oss lite slask.

Till skillnad från vad många tror så hör det ju inte till vanligheterna att vi läser togolesiska tidningen l’Indépendant Express, men det är en livshållning vi kanske fått skäl att ompröva. Nyligen berättade de nämligen om vad Emmanuel Adebayor haft för sig det sista (mer än att nicka ut Tottenham från Champions League och så).

Han har gått till rätten hemma i Togo.

Emmanuel äger ett hus i Lomé, huvudstaden, och medan han varit upptagen med att spela fotboll i Madrid och Madchester så har hans storebror Peter och hans mamma bott i huset. Peter och Emmanuel har en historia av lite internt brödragruff, och nu har lillebror bestämt sig för att nog är nog. Han vill vräka mor och bror från huset, och se till att de a) lämnar tillbaka hans hus, b) lämnar tillbaka den BMW och den fyrhjulings-mc som är hans.

Enligt l’Indépendant Express tyckte många i Lomé att fallet kunde lösts utan inblandning av domstol och polis. Vi kan ju hålla med om det.
•••
•••
Avslutningsvis, om vi nu ändå är inne på boktips: Stevie Gerrard.

Ni har förmodligen hört om Brian Reades bok om Liverpools amerikanska ex-ägares tid i klubben. Nu har Daily Mirror börjat publicera utdrag ur An Epic Swindle – 44 Months With a Pair of Cowboys, och den här historien är ju bra nog för en större publik:

När George Gillett och Tom Hicks just tagit över LFC, en klubb de bara med viss möda kunde särskilja från KFC, ska Gillett ha varit nära att svälja tungan vid ett tillfälle. Han stod och läste en tidning, fastnade för en artikel där det stod att ”Steven Gerrard ska gifta sig med Alex, hans partner sedan långt tillbaka”. Enligt boken kunde Gillett inte hålla sig. Han var så orolig att han kände sig tvungen att ringa Hicks.
– Tom. Det är en grej du måste veta. Vår lagkapten är gay.

Tydligen – och det här visste jag inte – har ”partner” olika konnotationer på olika sidor Atlanten. I England kan en partner lika gärna vara en kvinnas man eller mans kvinna. I USA är det reserverat för andra sorters förhållanden.

Nu, ett par år senare, är Liverpool i mer mänskliga, kunniga händer. Och Stevie G är fortfarande gift med Alex Curran.

/Simon Bank

I den där lätt överhajpade (tautologi intended) spanska klassikern i lördags – den var ju rätt ointressant som match, men intressant som ouvertyr till det fyrdelade psykdramat – satt jag, som vanligt, och hoppade lite när C-Ron fick frisparksläge från 25.

Det blev inget av det.

Och eftersom det så väldigt sällan blir det nu för tiden är det ju inte utan att man saknar de där spelarna som kom med frisparksgaranti. Som Ale Del Piero på tiden när vi pratade om Zona Del Piero. Som Franck Sauzée på tiden när han sköt som Bamse på honung.

Eller som Juninho.

De av er som tror att hela Rhône-dalens lilla brasilianska favoritnallebjörn lagt ner det här med fotboll är ursäktade. Nu för tiden härjar han i den skandalöst negligerade qatarska ligan, och det är ju som det är. Man behöver inte heta Oksana för att veta att fotbollen i den där delen av världen har sina brister.

Men det behöver ju inte betyda att man inte kan slå frisparkar.

Eftersom jag håller Juni som den bäste frisparksskytt som någonsin funnits så är det inte mer än rätt att jag fräschar upp bevisbördan.

Så – som en liten present efter en slumrande bloggvecka – här är det senaste årets skörd hittills:

16 januari 2010, mot Al Shamal hemma.
3 november, mot Al-Sailiya borta.
11 november, mot Al-Wakrah borta.
11 mars, mot Al-Rayyan borta.

Och så, i veckan, en repris på en gammal favorit:
10 april, mot Al Sadd borta.

Snart kommer Juni tillbaka till Lyon, i nån sorts tränarfunktion. Det ser vi mycket fram emot. Så kan han lära ut sin teknik till fler, och bättre, elever än Pjanić.

/Simon Bank

Blue Moon
Now I’m no longer alone
Without a dream in my heart
Without a love of my own

35 år utan titel. Ner i tredjedivisionen. Nicky Summerbee och Kinkladze. Jamie Pollock och självmålet. Lose and booze. Joy Division och Oasis och Stone Roses. The Kippax and the pouring rain.

Det finns hur många dagar som helst för att prata om fit and proper owners, om genvägar och pengar, om själ och skäl och modern fotboll och vad fan som helst. Det finns dagar som bara tillhör de tusentals som åkte till Lincoln och förlorade 1998.

”Förut såg man det som en lyckad säsong om vi lyckades få en hörna på Old Trafford”
(Noel Gallagher)

Idag gav Michael Carrick bort bollen, Yaya gjorde sin andra djupledsstöt för matchen, Joe Hart var Joe Hart-fantastisk, och en blå måne steg över Manchester. Man kan förtjäna den sortens dagar på mer än ett sätt.

/Simon Bank

Varför gillar vi att Raúl spelar i Schalke 04?

För att det är svårt att tänka sig två poler i den moderna europafotbollen som är mer olika än Real Madrid och Schalke?
Jo, lite. Men framför allt för att han valde bort alternativen i öknen och USA av ett enda skäl: Han brinner fortfarande.
Vår generations allra bäste tiokampare på en fotbollsplan (han är inte bäst på något annat än helheten) gjorde sig sitt fotbollsliv på att kapsla in en sjuklig äregirighet i en iskallt kontrollerad kropp – och när Real Madrid inte längre behövde honom kunde han inte hitta av-knappen.
Han vill fortfarande göra mål.
Och han vill fortfarande ha den där kampen mot Pippo Inzaghi om att kunna vara Europas störste skyttekung.

Raúl är så mycket Real-ikon att han blivit synonym med klubben. Det går att gilla Puyol utan att gilla Barça, det går – framför allt – att gilla Iniesta utan att gilla Barça. Med Raúl är det annorlunda, för han är ett med Real, och det är därför det nästan jublades mer över Schalke-målen än över Real-målen på Bernabéu under Real Madrid–Tottenham.
Florentino Pérez sa det rätt så på pricken när det blivit klart att nummer sju skulle lämna klubben:
– Det finns många män som är en del av Real Madrids legend, men väldigt få som förkroppsligat klubben: Raúl är en av dem.

Jag vet inte hur bra han var i kväll. Jag vet att han hade sina perioder – långa, stundtals – då han var mer belastning än hjälp för Real Madrid. Men jag vet att han, som Pippo, har den märkligaste av drivkrafter, och de medel som krävs för att få utlopp för dem.

1.Raúl, 73 mål.
2.Inzaghi, 70 mål.
3.Sjevtjenko, 64 mål.
4.Van Nistelrooij, 62 mål.
5.Múller, 62 mål.

Jo, just det. Jag såg ju inte Schalke, av det enkla skälet att jag hade annat för mig. Om jag gav mig in i snåriga taktiska resonemang kring Manchester Uniteds manövermatch igår så behöver vi inte gå vilse i samma skog i kväll.

Vi såg Casillas darriga fötter, Huddlestones ännu darrigare, vi såg en tung varning på Carvalho, en taxi som stod framkörd åt Sergio Ramos, vi såg ett offsidemål men framförallt ett hell-unleashing som aldrig blev av. Om nu nån väntat sig det.

Lag som får nyckelspelare sjuka i spelargången går inte till semifinal i Champions League. Lag som drar på sig sinnesslöa utvisningar efter en kvart på bortaplan går inte till semifinal i Champions League. Lag med målvakter som kastar in bollar går inte till semifinal i Champions League.

Ibland är det där som ser smått ut väldigt stort.
Real Madrid kan allt det där, för Tottenham handlar det nu om att ge sig själva chansen att lära sig det de kommande åren.

/Simon Bank

Shall we make a dvd? Jo, om det nu vore så att Carletto Ancelotti vore någon annan än Carletto Ancelotti just ikväll så hade han älskat att se en repris av den här matchens första 75 minuter när han kom hem i natt. Han vet ju hur man spelar Champions League, hur man vinner Champions League, och det som Manchester United gjorde så gott som hela den här kvällen var så oerhört nära en perfekt match.

Snyggt? Nä. Sprudlande? Nä. Smart? Ja, herregud.

Det är inte så många år sedan som United fortfarande inte riktigt visste hur man skulle agera på bortaplan i Europa, de bytte spelsätt, blev lite försiktigare utan att riktigt kunna hantera det. Nu är de Europas bästa bortalag. De lärde sig. Ikväll spelade de på Old Trafford, men efter 1–0 borta påminde förutsättningarna, lite ironiskt, om en bortamatch. Resultatspel mer än röj, smartness mer än svängfotboll.

Ancelotti körde sin uppställning från Old Trafford i fjol, med Drogba (vi pratar mycket om Torres elvatimmarstorka, men Drogba hade inte gjort mål på åtta raka slutspelsmatcher före den här) på bänken men en ännu mer oortodox tremannakedja. Den meningslöse Abramovitj-presenten Torres som ren spets, Anelka som halvforward och Lampard som… ja, halvytter.

Minns ni VM i somras? De taktiskt mest intressanta lagen var de som byggde på att bryta blocktänkandet. Mexiko. Chile, framför allt. Argentina. De hade ytterbackar som spelade som anfallare, innermittfältare som sjönk ner mellan mittbackarna, halva anfallare, tvåvägsmittfältare, halva backar.

Såg ni Manchester United FC ikväll? Såg ni blocken där?

Den som vill reda ut det där i en GIH-föreläsning måste skicka i sig en karta blå valium innan han lägger upp sina overhead-bilder på ljuset. Evra är lika mycket ytter som back, han ligger bara ett par meter ifrån Nani och låser hela Chelseas högerkant. De har en hjärna (Giggs, han är mycket äldre än mig) och en fot (Carrick) som håller sig hyfsat lugna i mitten. Wayne Rooney är en defensiv mittfältare ibland, en skuggstriker ibland, en avslutare ibland. Ji-Sung Park vill jag gifta mig med, hans grodsaftsdynamo är engelsk fotboll för 2010-talet.

Man brukar tala om att ”komma rätt i positionerna”. Det som United – och även Chelsea, med Ramires pendellöpningar – gör är att hela tiden komma rätt UR positionerna. Giggs smyger iväg, Park rusar iväg, Rooney är omnipresent, den lilla ärtan är som han är, och ytterbackarna sticker.

Ett lag som gör sånt utan att veta hur kommer att rasa ihop som ett Palermo. Ett lag som gör det med en tanke och en total taktisk trygghet kommer att vara oerhört svårt att möta, stoppa, skada.

Chelsea gjorde många saker bra, men är inte kreativt nog. Drogba-petningen var dum och konstig, men ibland är det är inte svårare än så. De mötte ett bättre lag. De mötte en gammal skotsk tjurgubbe som är en fusion av pappas grovarbetar-arv och pappas bokläsar-arv. Han slutar aldrig vara nyfiken, slutar aldrig utvecklas. Om han kisar lite kan han se en ny trippel, den är ingen omöjlighet längre.

2–1. En perfekt match i 75 minuter. Job well done, sir.

/Simon Bank

PS. Eftersom jag sjukat ner mig såg jag matchen på tv istället för på plats. Det gjorde att jag missade trycket på drömteatern, men istället fick jag ju höra diskussioner om ”kroppsmassa” i samband med offside-målen. Intressant, det tycker jag verkligen. Spännande grej, kroppsmassan. Men den har verkligen ingenting med någon befintlig offside-regel att göra. Alla kroppsdelar du kan göra mål med (alltså allt utom armarna) räknas. Om vi nu ens ska diskutera det i situationer som inget mänskligt öga kan registrera på ett exakt sätt.

Scouser Riot, that was.

Tre jävla noll, Carlitos skadad. Tung De Jong-saknad. Kaos och katastrof. Om vi fått för oss att City fått något slags islossning av den på alla plan fantastiska Sunderland-kölhalningen så hade vi fel. De har spelat tio raka utan att vinna borta nu, och även om jag fortfarande tror att de har trupp och spelprogram nog för att dra hem den där CL-platsen så… ja, så är väl marginalerna borta nu.

Hur som helst.

Om ni undrar varför det varit lite tyst från den här halvan av bloggkollektivet Goda Viljan så beror det på att jag dragit på mig någon svårbotad form av antingen mul- och klövsjuka (från någon fyrfotad kollega) eller spansk sjuka (från Lerdala). Jag kunde faktiskt ha dött.

Men nu har det gått ett par dagar av nedbäddad självömkan, då jag kunnat – eller inte kunnat annat än att – fundera över ett och annat framför tv-matcherna.

Matchen ikväll inleddes ju med en (knäpp)tyst minut för att hedra minnet av Hillsborough. Vi har sett det förut, det är mer än en gest för Anfield och kommer alltid att vara det. Jag och Erik upptäckte, i samband med att vi klippte ihop urvalet till bokifieringen av bloggen, att vi tenderar att skriva väldigt mycket om sorg och död, men det här var en helg då de stora gesterna tog mycket plats överallt.

Vi skrev ju om Valencia-målvakten Vicente Guatia förra helgen, om hur hans pappa Francisco – själv gammal målvakt – avlidit precis före bortamatchen mot Getafe och hur medspelarna visade sitt stöd. Under derbyt igår var det klubbens tur, och supportrarnas. Vicente satt på bänken, medan curvan höll upp bilder av hans pappa och Ultra Yomus höll upp två banderoller med texten ”Muere un portero – Nace una leyenda”, ”En målvakt dör – en legend föds”. Sedan gick Valencia ut och vann derbyt med 5–0.

Om ni läst nyhetssidorna i veckan så har ni annars läst om torsdagens massaker i en skola i Rio. En 24-årig ex-elev gick in och sköt vilt: tio flickor dog, två pojkar. Regeringen utlyste tre dagars landssorg. I går spelade de fotboll igen.

Corinthians spelade sin match med andra namn på ryggarna, startelvan och en avbytare bar offrens namn på sina dräkter. Över hela landet hölls tysta minuter på arenorna. Och när Ronaldinho ledde Flamengo in till derbyt mot Botafogo gjorde han det med Iago Dias, en av skolpojkarna som överlevde massakern, bredvid sig.
Patricia Amorim, Flamengos presidenta, lämnar en Fla-tröja till tolvårige Alan, en av de skottskadade i massakern.

Man kan tycka vad man vill om den här sortens stora gester, men allra oftast tycker jag om dem, och tycker att vi är svaga på det i Sverige. När en arena håller en tyst minut för en gammal spelare som försvunnit ger man sina nya spelare och sin nya publik en plats i en historia, och ett ansvar för den historien. När en arena tar in en samhällshändelse på fotbollsplanen ger man klubben och spelarna en plats, ett ansvar och en funktion i samma samhälle. Det blir inte alltid rätt, men det blir sällan fel.

I Europa har vi ju också sett andra sorters demonstrationer från fans. På Gärdet i Stockholm protesterade olika grupper Hammarby-ultras utanför TV4, i en fortsättning på den relevanta, internationella ultra-kampen Our Game, Our Time. Samma veckor som publikidrotten fotboll gjort stenstark comeback i både superetta och allsvenska förde de fram samma budskap i Sverige: Tv-bolagen dikterar för mycket, läktarpubliken (som på många sätt skapar mervärdet, intresset och tv-fonden) kommer i kläm.

Just samma dag arrangerades också en supporterdemo i Frankrike. Jag har skrivit en del (här, här och här) om den franska fotbollens val av en engelskt repressiv modell för att få bort våldet från fotbollen (och om varför vi inte ska önska oss godtyckliga regelverk i Sverige), och i veckan kom en konkretisering från ligaförening och regering.

Kampanjen Sortons la Violence du Stade (Få bort våldet från arenan) handlar om att det är dags för den hårda sortens kärlek. De räknar upp fakta: 2009 portade England 3000 supportrar från arenorna, medan Frankrike räknade in 200 avstängningar. Och de visar en ny prislista för dem som missköter sig: Hat- eller våldsinitiativ på arenan? Ett år i fängelse, 150 000 kronor i böter. Tar du in bengaler eller rökbomber? Tre års fängelse, 150 000 i böter.

I söndags möttes Montpellier och OGC Nice på La Mosson (1–1). Derby sudiste. Heta känslor. Le Gyms största supportergrupp BSN var en av dem som upplöstes av regeringen i fjol. Vad de gjorde igår? De slog sällskap med sina derbyfiender – det är fullt jämförbart med att se MFF och HIF gå sida vid sida – och demonstrerade mot de nya regelverken. En av supporterkulturens viktigaste ödesfrågor att bli vuxen nog att kunna göra politik av sina protester istället för att göra protester av sin politik. Här, och på annat håll.

/Simon Bank

Saker jag gjorde igår:
Vaknade tidigt, tog en lång promenad i Retiroparken, kände livet i kroppen, sögs in i ett enormt demonstrationståg i den svettiga hettan på Paseo de la Castellana bland fyratusen fackligt engagerade basker, katalaner och galicier som protesterade mot statliga sociala reformer. Såg ikurriñorna vaja i vinden utanför arbetsmarknadsdepartementet, såg fackföreningsfanor som dansade och lyssnade till taktfasta rop om independentzia. Åt långlunch med Spaniens drottning som närmaste bordsgranne, och sprang rakt in i Sara Carbonero utanför stadion.

Nä, det var verkligen ingen dag att lägga på minnet.
Real Madrid–Tottenham 4–0.

Nu vänder vi blad. Jag har luffat upp till Katalonien för att se Barcelona visa upp sig mot Sjakhtar, och det är ju alltid fint att komma tillbaka hit även om man kan känna sig lite bortkommen ibland, som om man inte riktigt vet vart man ska fästa blicken, som om man inte vet om folk ler med en eller åt en.

Jo, jag vet att du förstår mig, Txigri.

/Simon Bank

PS. Senast pratade vi ju om att världens genom tiderna förmodligen största artist, Justin Bieber, gästat Madrid i lite udda kläder. Det var förstås bara en tidsfråga innan det skulle dyka upp rörliga bilder av hans fritt flödande fotbollsspel. Jag skulle säga att han ser ut att ha riktigt bra teknik, men lite sämre fysik. Han kanske valde rätt tröja ändån.

Allsvensk premiär, och jag fattar väl att det kanske är en illa vald dag att sätta sig på ett plan och lämna landet – men det lät sig inte göras på annat sätt.

Det är ju match i Madrid imorgon.

Det är rätt spänt, förstås, efter den historiska käftsmällen mot Sporting av alla lag i helgen, men Champions League är något annat, och det pratas om att C-Ron ska in och styra upp den här svajande gamla båten. Och apropå flickidoler så är det ju en unik vecka för alla unga hjärtan här i Madrid. Inte nog med att Cristiano Ronaldo ska visa upp sig – idag landade dessutom ytterligare en av världens absolut största flickidoler.

Nä. Inte Peter Crouch.

Justin Bieber, 17-årig kanadensiskt popkultursfenomen och kanske världens absolut största artist genom alla tider, har tagit mark och det är – jag skämtar inte nu – på många sätt en mer uppmärksammad händelse än att Real Madrid ska spela fotboll mot Tottenham Hotspur Football Club.

Justin har ägnat dagen åt att lyssna till småtjejsskrik och att köra ett litet träningspass här i Madrid. Och… man kan ju tycka att nån av hans pressmänniskor borde hört efter hur fotbollsmodet ser ut just i den här stan.

/Simon Bank

Ja, om vi nu ändå är inne på det spanska spåret så vore det väl synd och skam om vi inte uppmärksammade historiens allra sorgsnaste fyramålsskytt.
Ni har förstås inte missat att Roberto Soldado skickade in fyra mål för Valencia på en halvtimme tidigare ikväll, men om någon av det ena eller andra skälet bommat historien bakom så förtjänar den att berättas här också.

När Valencia kom till Madrid i morse var det en speciell dag inte bara för Soldado. För honom skulle det här handla om en känslosam återkomst till Alfonso Pérez, arenan där han vräkt in mål för Getafe under två säsonger. Men under dagen fick klubben och laget veta att skadade reservmålvakten Vicente Guaitas pappa avlidit efter en hjärnblödning.

Det var en speciell match, en speciell kväll för Valencia.

Roberto Soldado gjorde fyra mål, utan att fira ett enda. Enda gången han lyfte händerna efter ett mål (2–1) så var det för att hålla upp en särskilt tröja, som en hälsning och en påminnelse om vem Valencia tänkte på just ikväll.

/Simon Bank