Ni får ursäkta ringrosten här.

Vi har varit tillbaka i ett par veckor redan, och vad har vi gjort? Eller, rättare, vad har JAG gjort? Erik Niva har ju kört vidare i de fåror vi kan förvänta oss. Han har byggt konspirationsteorier och högavisanhyllningar i Tottenhams namn, han har gett oss vår dagliga dos av sydamerikanskt våld och brittisk briljans.

Men jag? Jag har lallat runt utan att ta mitt ansvar som rollspelare, och ignorerat alla mina huvuduppgifter: genusrevolutioner, sång, dans och inoljade manliga fotbollskroppar. Varför har ni inte sagt nåt?

Jag hoppas att ni fortfarande hänger kvar, så jag får chansen att rätta till det.

Det är ju, som bekant världsmästerskapsturnering på ingång, och det betyder också att varenda storföretag med någon sorts självkänsla kastat sig ut för att få sin del av pr-kakan. Och vad kan vi lära oss av vad vi ser (utöver att varenda unge i Soweto naturligtvis lever sitt liv för drömmen att få vara turkisk landslagsspelare)?

Jo, först och främst får vi ju veta vad Harry Redknapp egentligen gjorde på Wemberlee förra helgen, nu när han inte lyckades informera Tottenham om att de skulle spela FA-cupsemi mot Pompey. Han var där med sin the Sun-köpte homie Ian Wright för att gospelköra bakom den snabbskolade evergreen-sångaren Terry Venables.

De körde en Elvis-dänga, helt enkelt. Och om det kan vi snabbt säga två saker. Att the Sun må vara en hemsk tidning, men de kan det här med reklam. Och att en svensk motsvarighet skulle vara en lineup med Martin Dahlin och Tom Prahl i kören, som backup åt Lars Lagerbäck på sång.

Would echoe in eternity, that one.

Där har ni er sång och er dans. Och så över till lite naket och inoljat, då.

Dolce & Gabbana har nämligen spottat ur sig en ny VM-kampanj i samma fina fåra som de tidigare. Även om jag kan sakna Gattuso så har de lyckats skrapa ihop landslagskvintetten Iaquinta, Marchisio, Di Natale, Marchetti och Criscito för att visa hur en äkta man ska se ut under i sommar. Enligt pressutskicket så har fotografen Mariano Vivanco lyckats fånga deras ”hälsosamma och atletiska kroppar, skulpterade genom rigorösa träningspass och disciplin”. 

Min identifikation kunde inte vara större.

/Simon Bank

Jag unnar Roma tre poäng för Rosella Sensis återhållna ångest, för det röda, för Curva Sud, för fem andraplatser, för att de är en levande korkad underbar förening, för Er Pupone och Ilary, för Claudio Ranieris ledsna ögon, för Ménez parisiska pojkdumhet, för Roma Roma Roma och för miljoner saker till.

Men för de 90 minuterna? Nja. Nä.

I derby della capitale var ramen bättre än tavlan, och Lazio på de allra flesta sätt bättre än Roma. Ranieri ställde, förstås, inte över Totti. Men Totti ställde över sig själv. Offensiven var en sak, de hade inte mycket där, men framför allt så körde Rejas himmelsblå över Romas mittfält. Fem mot tre, och då krävs det att i alla fall en av tre anfallare tar klivet ner och plockar upp en motståndare.
Toni är spets, han gör inte sånt.
Totti är Totti, han hade ingen lust. Och när Vucinic också fuskade så var matchen och härligheten Lazios. Fria landskap. Varsågod. Pricka in bollar bakom backlinjen på Floccari och Rocchi och se vad som händer.
Lazio gjorde det, och Lazio gjorde det bra. Roma söndagspromenerade, taktiskt illojalt och ihåligt. Till slut var det bara en fråga om var fördämningen skulle brista. Och nej, det var det inte alls eftersom Cassetti var med.
Cassetti ser inte ut som en fotbollsspelare, av den enkla anledningen att Cassetti inte är någon fotbollsspelare, och när den där bollen kom så läste han Rocchis löpning som Al Qaida läser Hustler. 1–0. Rättvist.

Jag tycker inte man ska hylla tränare som vänder matcher som de själva tappat, men Ranieri plockade i alla fall ut både kejsar Totti och vicekejsar DDR i paus. De satt på bänken och såg ut som buspojkar utanför rektorsexpeditionen.

Någonstans var det väl symptomatiskt att två straffar avgjorde en match utan större spelkvalitéer. Båda straffarna var mjuka som bomull (men Taddeis dyk var verkligen vackert), Floccari slog sin ofattbart uselt och Vucinic montenegrinmörsade in sin utan en darrning.

Det var över då. Roma är ingen vinnarklubb, men de har fått ett vinnarlag och de visste det efter 1–1. En usel Brocchi-duckning senare hade Vucinic montenegrinmanglat in 2–1 på frispark, och även om Reja coachade rätt (han plockade av Lichtsteiner som varit lagets bäste, men det var taktiskt smart) och även om Zarate var underbar så var manus skrivet.

Det är klart att det blev bråk efteråt, det är klart att lille korkskallen Ménez blev varnad i onödan – men i natt dansar Testaccio så att det vibrerar hela vägen till Milano, och man vinner inte serier på segrarna man förtjänar, utan på de andra.

Svennis, med erfarenhet från både Roma och Lazio:
Môcke bra:
Zarate – Perrotta
Môcke, môcke bra:
Lichtsteiner – Julio Sergio
Môcke, môcke, môcke bra:
Rocchi – Vucinic

/Simon Bank

Okej, om vi nu ska jobba veckan hela vägen in i mål så ska vi väl också se till att städa upp efter oss.

Häromdagen låg en bonusfråga och skvalpade efter Erik Nivas sydamerikanska inlägg, komplett med paradinha-straff och allt. Frågan handlade helt enkelt om de där straffarna, som det gått inflation i i sydamerikansk och framför allt brasiliansk fotboll, är tillåtna eller inte.

Det är nu inget nytt med innovativa straffsparkar, så vi kan ta och sopa av allihop på en och samma gång, med benägen hjälp av svenske domarbasen Bosse Karlsson.

I all enkelhet:

Paradinha:

Varannan straff i Brasilien är numera en paradinha, en litet-stopp-straff. O Fenomeno har slagit en, Neymar har lurat Ceni med en – ja, varenda spelare med två ben har försökt sig på att förnedra målvakten.

Förr var det förbjudet att stanna upp i det sista steget av en ansats, men nudå? Jo, nu är det tillåtet så länge som det inte upplevs som osportsligt.

Bosse Karlsson:

– Fintning är tillåten (överst sidan 117 i Regelboken) om den inte anses som ett olämpligt uppträdande.Har ändrats sedan några år för att det anses som en del av spelet att förvirra motståndarna under normala omständigheter.

Olsson:

Ja, och var börjar då det där ”olämpligt uppträdande” gälla någonstans? Det är väl, lite som med det eviga spörsmålet om huruvida Louis van Gaal har ”hår” eller ”en frisyr”, en bedömningsfråga. Men jag kan gissa att gränsen går strax före Djalminhas uppdatering av Staffan Olssons gamla snurrstraff.

The Nippon Trap:

För ett par veckor sen jobbade Sanfrecce Hiroshima fram en straff mot Shimizu S-Pulse. Tomoaki Makino la upp bollen på punkten, backade för att dra till med sin högerfot – varpå the cheeky little bastard known as Hisato Sato dök in och placerade in bollen med vänstern.

Briljant, förstås. Men tillåtet? Japanska domarföreningen gick ut och vrålsågade domaren som tillåtit målet. Det hade Bosse Karlsson också gjort.

– Samma sida (117) berättar om att straffsparksläggaren skall vara identifierad, den första svarta punkten och det måste vara ett regelbrott enligt min uppfattning.

 Äh, det är bättre att vi lämmar straffpåhitten till de riktiga genierna. Som Cruijff-passningen. Och Er Pupones Panenka-sked.

200 minuter till match. Francesco Totti har varit ute och promenerat med Ilary. Och gått till frisören, tydligen.

/Simon Bank

Derbydag. Eller derbynatt. Jag sitter och ser på filmer från presskonferenserna i Rom, både Edy Rejas och Claudio Ranieris.

De är så fina, båda två. Ranieri försöker, desperat, att lyfta över något slags omvänt favoritskap på Lazio. Inte för att de gått en månad utan förlust eller för att de har en uppsjö anfallare som börjat hitta rätt – utan för att de… är sämre.

– De som ligger före i tabellen brukar inte vara favoriter. De som ligger efter måste rädda sin säsong, så de brukar vara favorit.

Reja tar emot med upphöjt lugn, men erkänner att det är en större match för Ranieri än för honom.

Inte för tabellens skull, utan för att Ranieri är romare och för att kvällens partitissima klyver Rom på mitten.

300 poliser, 400 matchvärdar och två polishelikoptrar kommer att vaddera Olimpico ikväll, jag hade kunnat ge en isländsk vulkan för att vara där, men nu är det som det är. Och det är som det är med romarna också, särskilt de i Roma.

Daniele De Rossi har fått ta det lugnt i veckan, eftersom han har allergi. Det finns något Akilles-gulligt över det, inte sant? Och de två senaste passen ute på Trigoria har Ranieri nött spel med Luca Toni, Vucinic och Ménez i en topp-tridente.

Och då har vi kommit till gissningsleken ”vänta ett tag nu, vem fattas här?”.

Nej, Ranieri har inte fjäskat med il capitano i onödan, och han plockade av honom i paus mot Palermo. Men inte kan han… väl…?

Vi får se. Det är Ranieris kväll lika mycket som Tottis. Dessutom är det, menar Ranieri, en kväll för poesi.

Sista året i Chelsea, när the Tinkerman såg som allra mest olycklig och Abramovitj-pressad ut, plockade han fram en engelsk dikt och citerade för den engelska pressen.

If you can meet with Triumph and Disaster

And treat those two impostors just the same

Om nederlag och seger du kan glömma

som två bedragare av samma ull

Rudyard Kiplings ”If”.

– I England kan de den där dikten. Jag läste den när jag var liten och kommer att fortsätta på det sättet. Bedragarna framgång och misslyckande kan förändra en man, men jag vill stå stadigt i mitten.

Det har gått sex år sedan Claudio Ranieri sa det där, men han har inte glömt. I går, på Trigoria, när han fick en fråga om derbyt blivit för laddat, drog han fram samme Kipling igen, och samma dikt.

– Segern är, som Kipling säger, bara en sida av samma mynt. Jag hoppas att staden får det trevligt, att alla kan gå lugnt till lo Stadio, både romanisti och laziali.

Hear, hear. In med Totti nu. Fram med partyt.

Vi hörs om ett par timmar, hörrni.

/Simon Bank

Derby Day.

Manchester City can play football. De kan vinna kampen om mitten, de kan tvinga en allt mer darrig motståndarbacklinje att spela allt mer felvänd, de kan hota från fasta och i spel. De kan trycka ner storebror i skorna i 90 minuter och jaga de sista två poängen hela vägen hem. De kan skicka in gamle långben Vieira och trycka ner sin motståndare i andra halvlek. De kan få hela Eastlands att stå upp och skrika efter blod, efter den sista bekräftelsen på att det här är på riktigt, att de har allt som krävs för att bli stora, större, störst.

Manchester City kunde idag allt som Manchester United kunde.

Men det finns saker det tar tid att lära sig, och i United finns spelare som fått och haft den tiden.

The Ginga Ninja. Paul Scholes. He scores goals. Ingen kan säga att det var rättvist. Ingen kan påstå att det är en slump.

/Simon Bank

I dag är dagen efter en stor match, det är dagen då IFK Göteborg och Kalmar FF går till sängs med sina spöken en gång till, dagen då Crvena Zvezda-supportern Igor Vrevic vaknat upp på ett sjukhus i Belgrad efter att ha blivit skjuten i en kriminell läktaruppgörelse under cupmatchen mot OFK. Det är dagen då Prag delas mellan Slavia och Sparta i en cupkvart, då Partizans chans på en titel försvann och Real Madrid haltar vidare i ligan.

Men framför allt är det dagen då 21 år gått sedan Hillsborough. Liverpool glömmer inte, och Liverpool kräver fortfarande rättvisa för de 96 som aldrig kom hem. Ingen fotbollssupporter i världen står på någon annan sida än deras i den kampen.

För oss som inte lever i det är årsdagarna en påminnelse om dagen då fotbollen i England gick sönder så att den aldrig gick att laga. I Liverpool blir den historien aldrig historia, det såret aldrig en skorpa.

•••

Utanför och i Liverpool fortsätter fotbollen ändå och trots allt, och om vi ska snabbrepetera gårdagen så hände en hel den även i den del av Europa som inte ryms i Londons N17. För att göra det enkelt för oss så kan vi attackera det från fotbollens allra mest matematiska aspekt: Tabellen.

Vi börjar underifrån. Xerez, laget som skulle leda Primera División om tabellen räknades ut på samma sätt som Alfapet, nickade ju hem tre poäng på Vicente Calderon och har därmed på något fullkomligt obegripligt sätt skaffat sig en mikroskopisk chans att hänga kvar.

Det är bara värt att notera det, att ett lag som gick upp lite halvt av misstag och startade sin säsong som en spansk motsvarighet till Gallipoli, och med en marginellt starkare trupp. På de första nitton omgångarna gjorde de totalt åtta mål och poängmaximerade sig upp till lika många poäng. Sedan dess har de jubelsamlat in arton poäng, vilket är exakt ett poäng mer än vad Atlético Madrid dragit ihop under samma period.

Den som räknar ut huruvida det säger mest om Xerez eller om Atleti vinner Jesús Gils avlagda medlemsskap i tränarfacket.

Intressant. Och ännu mer intressant, även för de mindre frankofila av er, är det som händer och har hänt i Ligue 1. Bordeaux ramlade ihop mot Le Mans och är nu på god väg att skriva negativ fotbollshistoria på ett smått obegripligt sätt.

Alldeles nyss hade Lolo Blancs lag dansat igenom Champions Leagues tuffaste grupp utan att blinka, de var regerande mästare och ledde ligan med åtta poäng. De var klara för final i ligacupen och kvar i franska cupen. Det kändes sannolikt med en dubbel, mycket möjligt med en trippel, och det var möjligt att till och med låtsasdrömma om en kvadrupel.

När 2009 gick över i 2010 ledde Bordeaux alltså ligan med åtta poäng. Låt oss, för jämförelsens skull, titta på de värsta ihopklappningarna i toppligornas moderna historia. Här är de som gått in i väggen mest av alla de senaste fem åren:

Premier League:

ARSENAL 2007/08, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fyra poäng efter.

Primera División:

SEVILLA 2006/07, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fem poäng efter.

Bundesliga:

HOFFENHEIM 2008/09, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fjorton poäng efter.

Ligue 1:

LYON 2008/09, ledde med tre poäng vid årsskiftet, slutade nio poäng efter.

Bordeaux är nu nio poäng efter Marseille (låt vara med en hängmatch) och har alltså redan, i mitten av april, tappat sjutton poäng sedan de drack nyårschampagne. Obegripli… äh, eftersom det är vårt jobb att förklara saker så är det väl lätt att peka på åtminstone ett par faktorer som fått Girondins-skutan att springa läck:

1. Oron.

Alla de tyngsta nycklarna som fick igång lagets motor ifjol har haft framtidstankar att hantera. Var hamnar Gourcuff efter VM? Var ska Chamakh ta vägen? Ska Blanc ta över landslaget eller inte?

Förra våren haltade laget också, men då stack Gourcuff in med poängmål hela vägen hem. Det har han inte gjort i år.

2. Mittförsvaret.

Ciani är ligans bäste mittback när han är i ordning. Av någon oerhört svårgripbar anledning har han sedan i vintras varit som en sämre kopia av… Boumsong. Sämre i sitt passningsspel, orolig i sin defensiv. Och när inte Planus funnits bredvid honom har det bara accentuerats.

3. Trötthet.

Bordeaux har en bra trupp, men inte bred nog för att strida på fyra fronter samtidigt. De har inte orkat.

4. Psykologi.

De hade redan vunnit ligan och började tänka på Champions League istället. När vindarna var de inte förberedda på det, och då märktes bristen på äldre, rutinerade spelare.

På lördag möter Bordeaux Lyon, i en sista chans att täta läckorna. Annars kan båten sjunka hela vägen ner i mörkret – och vem vill bygga om den i höst, utan Chamakh, utan (?) Blanc och Gourcuff? Rödvinsglaset ser minst lika halvtomt ut som halvfullt, pessimisten kisar och ser slutet på en era innan den ens börjat.

Och om vi nu ska dra det spåret hela vägen in i mål så förtjänar ni att få ett favoritlag i franska cupfinalen också. Den 1 maj möts PSG och Monaco i Paris, och om ni har svårt att placera era sympatier så ska ni veta att mer än en titel står på spel. En era kan nämligen ta slut där också.

Guy Lacombe, Monacos tränare, har lovat att raka av sig mustaschen om ASM vinner. Här har ni mustaschen, nu är det upp till er att ta ställning för eller emot.

/Simon Bank

Resultatbörs, fotboll:

North London Cup 2010:

1. Tottenham Hotspur Football Club.

2. Arsenal.

Bloggen återkommer med analyser, bilder och ärlighet när den vaknar. And kids, don’t wait up.

/Simon Bank

Raka i ryggen nu, allihop. Eftersom lite OM-godis efterlystes i kommentarsfältet så kan vi väl lika gärna inleda onsdagen med en lektion i just det ämnet?

In the words of Mats Strandberg: Spetsa pennorna!

1. Fotbollsspelare har fina bilar.

2. Fotbollsspelare har, generellt, inget emot att visa upp sina fina bilar.

3. Har du tur kan du till och med få en trevlig åktur i den fina bilen som fotbollsspelaren har.

4. Marseille är en klubb som gillar problem.

5. Marseille har just nu inga problem.

6. Marseilles fans mår bättre än på evigheter.

7. Mamadou Niang är lagkapten och skyttekung i Marseille.

8. Den problemfrie lagkaptenen Mamad kommer till träningen med sitt problemfria Marseille i sin fina problemfria bil som han inte har något problem med att visa upp.

Nu tar vi läxförhör på det här. Ni ska alla kunna svara på frågan ”vad händer i Marseille om man inte har några problem?”.

(Facit)

/Simon Bank

Efter att ha ägnat dagen åt läsning i Hyde Park, éclair-ätning i Kensington, åt Henry Moore-skulpturer och att titta på elefantavföring gick jag och såg Chelsea kämpa undan Bolton.

– Didier Drogba hade kunnat spela volleyboll i vilket världsklasslag som helst, sa en inte särskilt domarnöjd Owen Coyle.

Bolton hade gjort det bra, hur som helst. Ricketts och Muamba skyddade backlinjen och satte tillräckligt med press på Frank Lampard för att inte hamna under ett Chelsea-tryck som de inte kunde hantera. 1–0 var ungefär vad matchen såg ut som.

Och resten av världen?

Vi kan väl punktsvepa oss igenom den, och börja med att konstatera att om jag bara hade haft lite mer tid över – lite som Fabian Moritz – så hade ni fått hela skiten i lego-format. Men ni kan väl nöja er med Fabians grejer så länge?

När vi ändå är inne på det tyska spåret så finns det två saker värda att notera. Den första handlar om Bayer Leverkusen, och det gör den andra på sätt och vis också.

Ni vet ju att Leverkusen mest av allt är känt för att de alltid är brudtärna och aldrig brud. Om det fanns en tävling om vilket lag som är bäst i världen på att bli tvåa så hade Leverkusen blivit tvåa i den. Det är därför som övriga klubbars fans döpt dem till Vizekusen.

Man kan ju tänka sig att Bayer Leverkusen skulle ta illa vid sig av det där öknamnet. Men de är smartare än så. I veckan klev de in till tyska patentverket och tog patent på varumärket Vizekusen. Fast när de ändå var igång patenterade de Meisterkusen också. För säkerhets skull.

Den andra notabla händelsen på tysk mark är bara det att en av de stora hjältarna i fotbollsvärlden de senaste 30 åren har gått och blivit gammal, gamla tant Käte har fyllt 50. Nu tycker jag att vi krokar arm allihop och sjunger med!

Moore.

Rudi.

•••

Det var Tyskland, det. Om vi tar oss in över gränsen söderut så finns alla möjligheter att gå på konstutställning utan elefantavföring. Jonathan Zebina är inte bara högerback, han är galleriägare och konstsamlare också, och i veckan har han ställt ut sina samlingar på Parc des Princes.

Zebina gillar Arman, Mimmo Rotella och ett helt knippe samtida afrikanska konstnärer.

– Från början fanns ingen metod i mitt samlande, jag följde min instinkt och köpte det som jag gillade. Men min smak har utvecklats, genom besök på muséer, utställningar, mässor, genom möten med gallerister och, framför allt, de möten jag haft turen att ha med framstående konstnärer, berättar Zebina.

Livet är alltså mer än bara fotboll. Men säg för guds skull inte det till Johan Mjällbys coachkompis Neil Lennon.

•••
Vidare söderut? Visst.

I Italien fick alltså Allegri kicken i Cagliari. Massimo Cellino gillar att sparka tränare, men här ligger förstås en hel kennel begraven. Allegri fick, imponerande nog, inte sparken när han förlorade fem raka i början av förra säsongen. Cagliari och Cellino framstod som det årets största visionärer, som en riktig klubb som kunde växa tack vare det lugnet. Och Allegri själv har gjort fantastiska saker med små resurser.

Nu får han gå. Liksom Spalletti, Gregucci, Ruotolo, Donadoni, Papadopulo, Giampaolo, Baroni, Zenga, Atzori, marino, Conte, Ferara, Ballarini, De Biasi och Cosmi gjort förut den här säsongen.

Det ger ingen vacker bild av långsiktigheten i Serie A.

Annars har jag lärt mig två saker om Serie A som jag inte visste igår. Dels att Carletto Ancelotti var interista som liten, dels att Milan vill förlänga Ronaldinhos kontrakt.

Lite siffror på det: Europas giftigaste passningsspelare, i toppligorna 09/10:

1. Cesc Fabregas, 15 målgivande passningar.

2. Frank Lampard, 14.

3. Ronaldinho, 13.

Han är värd en förlängning, Dinho.

•••

Så till Rumänien, och Steaua igen. Vi är ju inte de som gärna missar chansen att rapportera om vad Gigi Becali har för sig, men den här gången gör vi det inte med sneda leenden.

När Steaua mötte Poli i måndags gick de in på planen iklädda t-shirts med ett speciellt budskap: Polens folk, vi är med er. Det hölls en tyst minut för flygkraschoffren, och den polske backen Pawel Golanski bar en tröja med Polens flagga på.

Så gör man när man vill mer med fotbollen än att spela fotboll.

•••

…och innan jag avslutar det här för att gå över på mitt legobyggande av Paul Gascoignes frisparksmål i FA-cupsemin 1991 så känner jag att det är min plikt att delge er ett avslöjande från den internationella pressen. Ni har förstås, precis som jag, undrat vad Zlatan Ibrahimovic egentligen tyckte om Leo Messis lilla show mot Arsenal.

Nu vet vi. Big Z-man sms:ade nämligen till en holländsk journalist och berättade.

Han tyckte att Messi ”var bra”.

/Simon Bank

Om förra helgens hetaste i the cash strapped brigade förstås var Pompey, som är på väg till Wemberlee med sina drömmar och sin kredit, så gick förrförra helgens hedersomnämnande till West Ham United FC.

När Daily Mail gick ut med nyheten att bubbelblåsarna från East London fått klart med en ny dräktsponsor, att den sponsorn var erotika-experten Ann Summers och att dräkten därmed skulle innehålla distinkta detaljer i rosa – ja, då sa det två saker om tillståndet i världen.

För det första: Att det råkade vara första april.

För det andra: Att man ens började fundera över sannolikheten i det pekade på exakt hur ekonomiskt pressade många klubbar är.

Jaja. Hur som helst. Den tredje följden av the fooling var att den här gamle skribenten gav sig in på tankespår kring ”den coolaste dräktsponsorn genom tiderna” (från Milans 80-talsklassiska jumbo Pooh Jeans och uppåt på listan). Efter att ha lokaliserat ettan på den listan – världens fräckaste dräktsponsor i mänsklighetens historia någonsin – transformerades tankarna till att helt enkelt handla om ”band och artister som sponsrat bollklubbar”.

Bläddrar ni ner hittar ni listan, bakifrån och framåt. Bläddrar ni en bit till hittar ni ett forum för att rätta till felaktigheter och bidra med fler namn.

8. Wet Wet Wet sponsrar Clydebank Clydebank Clydebank.

Bandets smörstämband Marti Pellow var genuint nere med the Bankies, och när bandet remake-profiterade på gamla fina Troggs-balladen Love Is All Around tog han hitliste-pengarna och skickade dem rakt ner i Clydebank FC:s skuldhål.

Nu växte det där hålet ändå, till slut var det så stort att hela klubben ramlade ner och försvann. 2003 fick de lämna återbud till seriespel. Så går det när man litar på sångare med hästsvans.

7. Kool Shen featuring MC Aulas.

Jodå, det här har jag ju skrivit om förut. Paris-gangstan Kool Shen lämnade lojaliteten hemma i Saint-Denis och hoppade på Lyon-tåget istället. När en fransk hiphop-artist för första gången blev dräktsponsor i Ligue 1 var det alltså inte de givna favoriterna i Marseille (det har pratats om IAM-sponsring där) eller andrahandsfavoriterna PSG som fick den äran. Det var Partille-pimpen Kim Källström och gänget som sportade rap-reklam först av alla. Minus i sammanhanget är förstås a) att det var ett enstaka tillfälle, och ingen långsiktig sponsring, och b) att Kool själv är PSG-fan.

6. The View räddar småbarn.

The View låter som sympatiska pojkar när de spelar indiegitarrpop, och de verkar minsann vara precis just det också. Snälla grabbar. När Dryburgh Athletics tolvårslag hemma i Dundee råkade i pengaknipa så klev de in med nya dräkter, komplett med bandnamnet på ryggen.

– Jag brukade spela högerytter för det här laget när jag var liten, och Kieren (Webster, basisten) var anfallare. Så när vi hörde att grabbarna hade problem bestämde vi på uppstuds för att hjälpa till, förklarade sångaren Kyle Falconer.

Good man.

5. Ian Brown hoppar på Chiswick-tåget.

Den manc-magnifike Stone Roses-ikonen Ian Brown lanserade samlings-albumet The Greatest genom att hoppa på framgångssagan (och AIK-epigonerna) Chiswick Homefields FC. Chiswick hade gått rakt igenom amatörserierna på sex år och spelade hela säsongen 2005-06 med texten IB – The Greatest på magen.

När jag blir rik ska jag byta ut ett I mot ett S, och köpa in samma text på Kinna IF:s dräkter.

4. Superfurry Animals + Bluebirds.

Man vill ju gärna tro att en sångare i ett rockband har lite samma roll som jag har i den här bloggen. Att stå längst fram, vara coolast, vara den som bestämmer.

Gruff Rhys bekräftade den bilden.

Han och Guto Pryce är Cardiff lads, City fans, och då fick de andra i bandet vackert finna sig i att de 1999 klev in och betalade för att namnsponsra blåfåglarnas cup-ställ. Hur det gick? City förlorade mot Wrexham i finalen. Superfurry jinxin.

3. Totenhosen gegen FC Bayern.

Det är fortfarande oklart om de gladpunkande dödbrallorna hatar FC Bayern mest eller om de älskar Fortuna Düsseldorf mest. De har trots allt skrivit en hit om Bayern-hat. Men sponsoravtalet med Fortuna avgör väl saken. Bandet klev in både med transferpengar och dräktavtal, och kvalar in som en av de där grupperna som brinner på riktigt.

2. Fatboy Seagulls

…och om vi nu ska hylla de där som gör saker på riktigt så är det ju svårt att komma runt Norman Cook, a k a Fatboy Slim. Mannen älskar verkligen sitt Brighton, och skickade in sitt bolag Skint Records som dräktsponsor under ett helt årtionde. Unikt i fotbollsvärlden.

Mer då? Tja, 2004 lyckades han få klubben att döpa om sin arena, för en enda match. Nya namnet? Palookaville, samma som Fatboys nya album.

1. Motörhead Minors

Jag vet nu inte hur det är med er, men om vi tänker oss att jag vore tio år gammal och rätt färsk i fotbollsbranschen så skulle jag hellre än något annat vilja göra min entré till den här låten, i de här dräkterna.

Greenbank FC fick göra det. Lucky little cheeky bastards.

Så, där har ni. Liam Gallagher kom aldrig till skott med att köpa City-dräkten, Charlatans klev aldrig in i Northwich Victoria, och även om jag har för mig att Teenage Fanclub var tungt nere med skotsk fotboll så tror jag inte att de någonsin dräktsponsrade, lika lite som Glasvegas gett sig på Falkirks dräkter.

Jag tror alltså att jag just satt ihop den ultimata listan. Men har ni synpunkter eller bättre alternativ så… speak now, or forever hold your peace.

/Simon Bank