En kort komplementsfundering till Simon Banks resonemang om VM-biljetternas fördelning nedan. För några veckor sedan redogjordes det ju för hur många biljetter som sålts i olika länder.

Slutsatsen kan tråkigt nog bara bli en: VM har nu definitivt passerat gränsen där fotbollsfans ersatts av evenemangsturister. Vilka är det som kommer till turneringen? Tydligen inte några resande supporterhorder från Holland eller Argentina – däremot tiotusentals resenärer från svalt intresserade länder som Kanada och Australien.

Topplistan:
1. USA – 118 945 sålda biljetter
2. Storbritannien – 67 654
3. Tyskland – 32 269
4. Australien – 29 657
5. Kanada – 16 001 

Givetvis är det så att många mexikaner med amerikanskt pass och en hel del serber med australiensiskt medborgarskap ryms i de här siffrorna – men ändå. USA är alltså den nation i världen som är överlägset mest intresserad av att resa till fotbolls-VM, med fyra gånger så många biljetter sålda som Tyskland.

Vad handlar det om? När hände det?

/Erik Niva

För fyra år sedan checkade jag in i VM-bubblan nere i Tyskland, inför ett av de intressantaste mästerskap som spelats.

Jag kom dit med häpnadsväckande höga förväntningar, men bland det första jag häpnade över var en avgift. Ett VM utan internetuppkoppling är för en journalist vad en fotbollsmatch utan en varning är för Cyril Rool, inget alternativ, och i Tyskland krävde Fifa 3700 kronor för ett abonnemang som enbart täckte arenorna under VM.

Jag skrev indignerat hem om det. Inte för vår eller min del. Jag skrev:

3700 kronor är tusen kronor mer än en snittårslön i Ghana. Jag undrar så hur det gick för reportrarna från Accra och Bolga som skulle rapportera hem till sitt folk.

Ghananerna tjänar ändå mer än både ivorianer och togoleser. Men fyra år senare vet vi att Fifa fortfarande inte blivit en organisation för afrikaner.

Det här skulle ju bli VM:et som visade just det. Ett afrikanskt VM. Inte ett sydafrikanskt, utan ett VM för hela kontinenten.

Nu kommer rapporterna som visar att det där mest är slogans.

När afrikanska reportrar var i Sydafrika för en Fifa-rundtur i mars klagade många av dem på både biljettpriser och biljettköpsprocess, eftersom båda exkluderade många afrikaner. De billiga kategori-fyra-biljetterna (från 20 dollar och uppåt) är reserverade för sydafrikaner. Och för de flesta afrikaner är det enda sättet att köpa biljetter att logga in sig på Fifas hemsida och göra en sökning där, innan man betalar med sitt kreditkort.

Breaking News for Dr Joseph Blatter: Väldigt många afrikaner utanför Sydafrika saknar både internetuppkoppling och Visa-kort.

I går kom en rapport från revisions- och konsultbyrån Grant Thornton som visade att bara två procent av den totala biljettmassan under VM hamnat hos afrikaner utanför arrangerande Sydafrika. 11 300 personer. Mindre än en fjärdedel av vad Fifa hade räknat med.

Fifa räknar fortfarande dåligt när det handlar om Afrika.

/Simon Bank

Formellt sett ska väl Thomas Müller ha målet, i praktiken kommer han aldrig att få någon credit för den här frampressade FCB-vinsten.

Det här var Arjen Robbens seger. Det här också.

Senast Robben spelade Champions League-semi var våren 2007. Då gick det så här, Pepe Reina läste hans straff och skickade Liverpool mot finalen i Aten. Några veckor senare fick Robben börja FA Cup-finalen mot Man United på bänken. Han fick hoppa in i paus – bara för att sedan bli utbytt igen av en skoningslös José Mourinho när matchen sipprade ut i en förlängning.

Tre år har gått sedan karriärens lägsta punkt, och nu avgör virvelvinden Robben matcher med maskinmässig regelbundenhet. Efter en osedvanligt briljant insats mot Schalke sammanfattade Westfälische Allgemeine Zeitung honom med orden ”Den röde Messi”.

Vi ska ju inte gå riktigt så långt i uppumpandet, men klart är att Real Madrid-rejectsen Arjen Robben och Wesley Sneijder vuxit ut till den europeiska fotbollsäsongens bästa värvningar.

Robben har redan gjort 20 mål – och ingen annan har gjort dem vackrare. Här går inte att hålla sig, utan här kräver stunden en informell liten topplista över den flygande holländarens drömmålssamling, säsongen 2009-10.

1. Robben vs Schalke 04.
2. Robben vs Fiorentina.
3. Robben vs Werder Bremen.
4. Robben vs Man United.
5. Robben vs Mainz.

Vi har solokörningar, vi har frisparkar, vi har långdistansmörsare, vi har volleyskott – vi har en av de mest kompletta säsongskollektionerna sedan Matthew Le Tissier spelade fotboll.

/Erik Niva

Hon kallas alltså Zahia D, och hon har gett sin berättelse nu.

Hon var sexton år gammal när hon träffade Karim Benzema. Hon var sjutton när Franck Ribéry betalade henne för att flyga till München, där de hade sex. Hon var arton när hon hade sex med Sidney Govou i mars i år. Ribéry menar att han inte betalade för sex, och Zahia har förklarat att hon ljög om sin ålder när hon var med honom. Govou har förklarat att han blev överraskad när Zahia bad om pengar efter att de legat med varandra. Allt står i Le Monde.

Och ja, messieurs… var ska ni bli av nu?

Juridiken i den franska sex- och prostitutionshärvan är inte lika enkel som den hade varit i Sverige. Zahia D är en eskorttjej, med en månadsinkomst runt 200 000 kronor. Och prostitution är inte olagligt i Frankrike, så länge som personerna är myndiga. Det ska mycket till för att de franska stjärnorna ska fällas, och förbundet gick idag ut och förklarade att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Jean-Michel Aulas har sagt samma sak om OL-spelaren Govou.

Govou var inne på Aulas kontor innan han klev på bussen till München. Ribéry ersattes snabbt av vice-kaptenen Philipp Lahm på presskonferensen inför kvällens match. Idrottsminister Rama Yade vägrar kommentera ”en pågående utredning”.

Det är möjligt och troligt att stjärnorna klarar sig undan straff. Men de klarar sig inte undan frågorna.

Zaman Café, en nattklubb i Paris åttonde arrondissement, avslöjas som en förtäckt lyxbordell med arton prostituterade, flera av dem omyndiga. Spåren leder via skumma mellanhänder till tre av de mest folkkära (Ribéry är DEN mest folkkäre) idrottarna som finns i Frankrike.

Vad betyder det här? Att Real Madrid drar sig ur en eventuell Ribéry-affär? Att ett gäng landslagsspelare generas offentligt? Att Raymond Domenech kommer att få svara på märkliga frågor innan han släpper sin VM-trupp den 11 maj? Att två spelare i kvällens match kommer att ha annat än fotboll att tänka på när de går in på Allianz Arena?

Jo, alltihop. Men jag intresserar mig verkligen mer för frågorna om varför.

Varenda sextonårig fotbollsspelare i världen drömmer om att bli proffs, tjäna en miljon i veckan, äga en Ferrari och en Lambourghini, beundras av alla, ha en fotomodellfru och reklamkontrakt. Men ingen sextonårig fotbollsspelare drömmer om allt det där OCH att samtidigt ha sunkiga affärer med underåriga prostituerade.

Jag släpper debatten om sexköp, som är något annat. I Frankrike moraliserar man mindre i den frågan än vad vi gör här. Men den nya fotbollen är på många sätt en äggkläckningsmaskin för psykopatiska beteenden. Unga män fostras i en värld som säger åt dem två saker: Det ena är att det enda de ska syssla med, som ger dem ett värde, är fotboll. Vilket gör dem osäkra. Det andra är att de är halvgudar, som är värda hundra gånger mer än en vanlig knegare eller en vanlig ung tjej. Alltså klyvs de mellan total osäkerhet och total självbildselefantiasis.

Varför går män till prostituerade? Undersökningar brukar peka på, bland annat, kravlösheten som en nyckel. Tillfredsställelse utan prestationskrav. Varför är unga fotbollsproffs deprimerade? En undersökning i Italien häromåret pekade på bristen på normala sociala liv, kombinerat med de enorma kraven.

I skärningspunkten mellan de där faktorerna står tre franska fotbollsproffs nu med brallorna nere.

Det kommer att blåsa över, de kommer inte att dömas särskilt hårt ens moraliskt. Men det kommer att förstärka glipan mellan det franska folket och det franska fotbollslandslaget.

Jag har sett flera landskamper de senaste åren där landslaget buats ut av sin egen publik. Ingen gillar Domenech, ingen imponeras av sättet de spelar på.

Det sista som publiken verkligen och trots allt älskat är spelarna (köpet av landslagströjor ökat konstant med 5-10 procent per år), i synnerhet Franck Ribéry. Det sista FFF behövde var att den bilden fläckades av bordellbesök och otrohet.

Om en timma och lite till springer Ribéry, en av de spelare jag tycker mest om i hela världen, in på Allianz Arena som en av Bayerns absolut viktigaste spelare. På läktaren sitter, enligt Bild, hans hustru Wahiba. ”För att stötta honom”.

/Simon Bank

Det trodde jag jävlar i mig inte.

Att Inter var riktigt bra visste jag ju såklart. Att de vuxit sedan i höstas har varit uppenbart för alla. Men att de hunnit såhär långt? Att de skulle vara såhär överjordiskt bra mot det här motståndet?

Nä. Jag är rejält överraskad, ohyggligt imponerad.

Matchens emblematiska sekvens såg jag i den 55:e minuten. José Mourinho var i färd med att göra ett tidigt byte, och gav sina slutinstruktioner tilll Dejan Stanković. Vad han sa har jag ingen aning om – vad han menade var fullständigt uppenbart ändå. Gång på gång på gång bultade Mourinho knytnäven i handflatan. Smäll. Smäll. Smäll. Säkert tio gånger klappade han till. Bang. Bang. Bang.

I åratal har jag tjatat om hur jag upplevt att de italienska klubblagen generellt gått ner i tempo och tappat i intensitet. Det har varit min patentförklaring när jag givit mig på att förklara varför deras internationella resultat försämrats så mycket, så snabbt.

No more. Ikväll såg jag ett hyperaggressivt Inter som flög ur blocken på ett sätt som jag inte sett ett italienskt lag göra sedan Juventus pumpat sig fulla med medicinförråd i mitten av 90-talet. Bang. Bang. Bang. Det José Mourinho gjort med det här laget är framförallt att han pumpat in en smått vanvettig kraft och energi i sitt lag. Ett Inter som tidigare sett trögt och slött ut i internationell konkurrens har den här Champions League-våren varit ett kompakt högtempolag som varit så gott som omöjligt att spela emot.

Fotboll är en lagsport, men matcherna är samtidigt också summan av elva individuella dueller. Det lag som vinner flest matcher-i-matchen vinner i stort sett alltid också matcherna. Ikväll besegrade varenda interista sin direkta motståndare. Zanetti plockade ner Messi. Maicon visade varför det är han snarare än Dani Alves som spelar högerback för Brasilien. Sneijder dirigerade mittfältet mot Xavi. Lúcio hade en fullständigt, fullständigt iskall Zlatan Ibrahimović i bröstfickan. Milito, Pandev, Motta, Cambiasso och alla de andra jagade sönder Barcelona likt rabiessmittade vinthundar.

Och det är klart att det inte är avgjort och det är klart att Barcelona tog över spelet när ett allt tröttare Inter föll djupare och det är absolut så att den portugisiske domaren Benquerença totalt sett gjorde en rätt märklig insats – men ändå.

Vilken jävla kölhalning. Vilken brutal fotbollsmangling av hybrisgeniet José Mourinhos nya hästkraftsmonster.

Fenomenalt.

/Erik Niva

Samuel Eto’o? José Mourinho? Xuper-Xavi? Pulgita? Pedrito? Hela Barcelona Zlatans Barcelona?

Jo, men de har ju både vi och alla andra skrivit om redan. Låt oss prata om saker med längre och bredare rötter än Champions League.

Vi, ni och hela världen har noterat att Nordkorea ska spela VM i sommar. Om detta kan man tycka många saker, och nästan inga av dessa saker kommer undan politiken och grunddiskussionen om fotbollens roll i politiken och vice versa.

Trodde ni att det skulle dröja tills juni innan den debatten tog fart så trodde ni fel.

Nordkorea har bestämt sig för att sköta sin VM-uppladdning på plats i Afrika. I Robert Mugabes Zimbabwe, närmaste bestämt – ett annat land med en annorlunda syn på demokrati. Det räcker med en snabb historisk skrapning för att hitta starka band mellan de två staterna.

När Mugabe ledde revolten mot det vita Zimbabwe under det tidiga 80-talet behövde han vältränade, väpnade styrkor för att kunna hålla landet i sitt järngrepp. Ndebele-folket från Matabeleland-provinserna nere i väst (som tidigare gjort gemensam sak med Mugabe i revolten) hotade regimen, vilket fick Mugabe att slå till med full kraft.

Hans beryktade elitförband den Femte Brigaden ledde Gukurahundi, en massaker som Ndebele än idag kämpar för att få betecknat som ett folkmord. Uppgifterna varierar, men minst 7000 och förmodligen upp mot 20 000 ndebele – de flesta civila – ska ha slaktats av brigaden.

Soldaterna var disciplinerade, stenhårda och vältränade. Det var Robert Mugabes inspiratörer och vänstervänner som stått för utbildningen.

Vilka lärarna var?

Nordkorea.

Nu ska Kim Jong Il skicka sitt fotbollslandslag hit, de ska spela matcher i Harare och, framför allt, i Bulawayo nere i Matabeleland.

De är inte välkomna. Ndebele-grupper har hotat med attacker och demonstrationer, och det i ett land där polis så sent som för ett par veckor sen ryckte ut och bommade igen en utställning som skildrade krigsbrotten från 80-talet.

– Vi är totalt emot att ta hit Nordkoreas lag, säger Methuseli Moyo från Zupa-partiet. Att låta ett lag bära nordkoreansk flagg här är ytterst provocerande.

Regimen väljer att spela ut sport-kortet. Turistministern Walter Mzembi har förklarat att han bjudit in såväl Brasilien, England och USA, men att Nordkorea var de enda som ville komma till just Zimbabwe.

– Jag skulle inte göra det här till en fråga om politik. Det handlar bara om sport, förklarar han för sydafrikanska Times.

Som om sport någonsin bara handlade om det.

/Simon Bank

It’s a funny ol’ season, this.

Vi är mitt inne i slutspurten av det som på många sätt är den bästa, mest spännande europeiska fotbollssäsongen på åratal. Finanskrisen har bökat till spelplanen. Givna topplaceringar har plötsligt inte varit lika cementerade längre, vilket i sin tur fått nedärvda antipatier att omvärderas.

De sista veckornas spelprogram har kastat upp högintressanta fotbollsfilosofiska frågor över hela kontinenten. Vill ett småpressat Lazio besegra Inter för att hjälpa Roma till scudetton? Vad tycker ett resignerat Liverpool att en poäng mot Chelsea vore värd, nu när den förmodligen skulle hjälpa Manchester United till en historisk nittonde titel? Hur väger man egentligen urgamla rivaliteter mot akut pragmatism? När blir fiendens fiende en vän?

Vi har att se fram emot och fundera över…

24 april
Man United-Tottenham
Tidig lördagsavspark, och för ovanlighetens skull kommer hela det ljusblå Manchester hoppas att de avskydda grannarna i rött går upp i serieledning. Ska Man City ta den sista Champions League-platsen behöver de ha Spurs inom räckhåll. Nere i London har ju Chelsea utvecklat en allt starkare motvilja mot Tottenham genom åren, men den här dagen har de nog lätt att lägga den åt sidan.

Arsenal-Man City
Inte ens ett särskilt svårt moraliskt dilemma för Tottenham-supportrar, nu när Arsenal är uträknat ur titelracet. Oavsett hur det gått på Old Trafford kommer vi mangrant att böna och be om en Arsenal-seger här.

25 april
Galatasaray-Bursaspor
Riktigt lurigt läge. I teorin har Galatasaray fortfarande chans på den turkiska ligatiteln – men i praktiken får de nog mest ägna våren åt att hoppas att Fenerbahçe inte vinner den. Och ska man då sätta stopp för deras enda realistiska hot? Bursaspor har chockat Turkiet hela säsongen, men har nu knappast råd att tappa någon enda poäng ifall de verkligen ska kunna bärga skrälltiteln.

1 maj
Schalke 04-Werder Bremen
Efter att Borussia Dortmund släppte in ett sent, sent kvitteringsmål mot Hoffenheim i helgen har de nu inte Champions League-platsen i egna händer. Istället måste de hoppas på hjälp, till exempel av Ruhr-grannarna från Gelsenkirchen. Men är verkligen en CL-plats värd risken att Schalke lyckas ta hem mästarskölden och skaka av sig stämpeln som evig förlorarklubb?

2 maj
Liverpool-Chelsea
Kanske den märkligaste och viktigaste matchen av dem alla. Å ena sidan har Liverpoolfortfarande en teoretisk chans på fjärdeplatsen. Å andra sidan skulle en seger här – förmodligen till och med ett kryss – göra så att Man United slutligen passerade Liverpool som klubben med flest ligatitlar i historien. Här kan Liverpool själva se till att deras definitiva argument i käbbelkampen mot United (en gång för alla?) försvinner.

Lazio-Inter
Känslorna i Rom har ju inte precis svalnat av efter derbyt i förrgår. Så som läget är i den italienska toppen lär Inter behöva gå rent för att brotta tillbaka scudetton ur Romas vargklor. Och de svartblås särklassigt största utmaning kommer här, på ett Olimpico där Lazio fortfarande inte är helt säkra på att undvika nedflyttning. Skulle laziales rent utav tycka att det var värt ett år i Serie B för att slippa se Francesco Totti strutta omkring i stan med bucklan?

Zürich-Young Boys
Kanske inte verkar så intressant jämfört med dagens två andra moralmatcher, men man ska inte underskatta rivaliteten som vuxit fram mellan Basel och Zürich i takt med att de två klubbarna totaldominerat de senaste årens schweiziska fotboll. Den här säsongen har dock Zürich floppat, och ligger långt ner i tabellen samtidigt som Basel delar serieledningen. Enda hotet mot Basel? Jo, ett Young Boys som Zürich i sin tur också har en infekterad relation till. Vad händer här?

15 maj
PSG-Montpellier
Jaaa… Den här ska ju inte behöva betyda något – men om nu Olympique Marseille förblir Olympique Marseille och på något sätt lyckas kasta bort sin klara serieledning? I så fall kan det teoretiskt sett bli så att de behöver hjälp från den huvudstadsklubb de föraktar i själva slutrundan. Montpellier har överträffat förväntningarna hela säsongen, men ska de nu kunna närma sig själva titeln lär de behöva en hjälpande hand. Undrar vilka som skulle kunna sträckas ut den vid ett sådant scenario…?

16 maj
Bursaspor-Beşiktaş
Och om nu Bursaspor överlevt resan till Ali Sami Yen med mästardrömmen intakt så innebär säsongens allra sista match ännu ett intressant läge. Om Galatasaray böjt sig åt sidan för att hindra Fener från att ta titeln – är Beşiktaş beredda att göra detsamma? Istanbul kommer att vara en ännu mer infernalisk stad än vanligt den senaste månaden.

/Erik Niva

I den nya världen brukar den multimediala autostradan se till att vi omedelbart får veta det vi behöver, och en hel del av det vi inte behöver.

Det är inte utan att man därför blir lite förvånad över att vissa nyheter får så fullkomligt uselt genomslag, trots att de är som gjorda för att förändra hela vår världsbild.

Marca, detta den spanska madridska journalistikens flaggskepp, gjorde i förra veckan en radiointervju med Liverpool-tränaren Rafa Benitez, med anledning av att han gick och fyllde 50 i fredags. Rafa är en av de där som förmodligen alltid varit någonstans mellan 46 och 52 år gammal, men det är en annan aspekt i rapporterna från den där intervjun som får nord och syd att byta plats.

Reportern tar det full naturliga initiativet att informera Benitez om att hans födelsedag bara ligger en dag efter Samantha Fox födelsedag. Inte samma år eller så, men hon fyllde 44 år i torsdags – och Rafa förtjänade ju att få veta detta.

Sam Fox var, för er i den yngre sektionen av bloggpubliken, en popstjärna som på 80-talet (när Rafa Benitez var 47-49 år gammal) nådde gigantiska försäljningsframgångar tack vare en poplyrik som blandade det existentiellt plågade med lekfullt omlagrade språkelement. Lite som Lars Winnerbäck, kan man säga.

Och hur reagerade Rafa Benitez på detta, undrar ni nu? Jo. Han svarade…

(konstpaus)

(konstpaus)

(socialt jobbig konstpaus)

– Jag hade alltid ett foto av Samantha Fox i min plånbok.

Rafa, med en bild av Sam Fox i plånboken. Nu tycker jag att vi ägnar resten av veckan åt att försöka tänka oss det.

Sam.

Rafa.

/Simon Bank

Ni får ursäkta ringrosten här.

Vi har varit tillbaka i ett par veckor redan, och vad har vi gjort? Eller, rättare, vad har JAG gjort? Erik Niva har ju kört vidare i de fåror vi kan förvänta oss. Han har byggt konspirationsteorier och högavisanhyllningar i Tottenhams namn, han har gett oss vår dagliga dos av sydamerikanskt våld och brittisk briljans.

Men jag? Jag har lallat runt utan att ta mitt ansvar som rollspelare, och ignorerat alla mina huvuduppgifter: genusrevolutioner, sång, dans och inoljade manliga fotbollskroppar. Varför har ni inte sagt nåt?

Jag hoppas att ni fortfarande hänger kvar, så jag får chansen att rätta till det.

Det är ju, som bekant världsmästerskapsturnering på ingång, och det betyder också att varenda storföretag med någon sorts självkänsla kastat sig ut för att få sin del av pr-kakan. Och vad kan vi lära oss av vad vi ser (utöver att varenda unge i Soweto naturligtvis lever sitt liv för drömmen att få vara turkisk landslagsspelare)?

Jo, först och främst får vi ju veta vad Harry Redknapp egentligen gjorde på Wemberlee förra helgen, nu när han inte lyckades informera Tottenham om att de skulle spela FA-cupsemi mot Pompey. Han var där med sin the Sun-köpte homie Ian Wright för att gospelköra bakom den snabbskolade evergreen-sångaren Terry Venables.

De körde en Elvis-dänga, helt enkelt. Och om det kan vi snabbt säga två saker. Att the Sun må vara en hemsk tidning, men de kan det här med reklam. Och att en svensk motsvarighet skulle vara en lineup med Martin Dahlin och Tom Prahl i kören, som backup åt Lars Lagerbäck på sång.

Would echoe in eternity, that one.

Där har ni er sång och er dans. Och så över till lite naket och inoljat, då.

Dolce & Gabbana har nämligen spottat ur sig en ny VM-kampanj i samma fina fåra som de tidigare. Även om jag kan sakna Gattuso så har de lyckats skrapa ihop landslagskvintetten Iaquinta, Marchisio, Di Natale, Marchetti och Criscito för att visa hur en äkta man ska se ut under i sommar. Enligt pressutskicket så har fotografen Mariano Vivanco lyckats fånga deras ”hälsosamma och atletiska kroppar, skulpterade genom rigorösa träningspass och disciplin”. 

Min identifikation kunde inte vara större.

/Simon Bank

När vi en gång i tiden startade den här bloggen gjorde vi snabbt målsvepen till ett av dess bärande fundament. Hösten 2008 – längre sedan var det inte – var det fortfarande lite lurigt att hitta vackra internationella fotbollsmål ifall man inte aktivt visste var man skulle leta. Bloggen gjorde någon sorts folkbildande välgärning, inbillade vi oss. Försommaren 2010 vete nu tusan om samma behov längre finns. Hela internet är fullt av highlights, och i svensk riks-tv finns till och med ett program som ägnar 45 minuter åt samma sorts summering. Hur stor poängen är med att vi dessutom ska göra ungefär samma sak är… oklart.

Kanske är det nu så att vi packar ihop de här målsvepen – de tar en satans tid att påta ihop – och istället fokuserar bloggen på andra typer av inlägg. Bigger and better, onwards and upwards. Frågan ska remitteras och utvärderas.

***

Fram till dess får vi allt lov att pressa ur oss en grundläggande söndagssummering. Det händer ju liksom en del därute, och därför presenterar vi den här morgonen söndagen utifrån först…

Söndagens 6 tyngsta matcher

1. Lazio-Roma, 1-2
Inte skönhetens derby den här gången. Fansen slogs på läktarna före avspark, spelarna på innerplan efter slutsignalen. Däremellan hann Claudio Ranieri blev återigen den ”Tinkerman” som bytte bort en Champions League-final för Chelsea när han gjorde tre obegripliga förändringar i Monaco. Den här gången lyfte han ut Francesco Totti och Daniele De Rossi i paus – och ni som läser här vet vad DET betyder – men den här gången lyckades han.

2. Fenerbahçe-Beşiktaş, 1-0
De två tyngsta utmanarna till Bursaspor i den turkiska täten är nu bara en. Alex borrade in ett tidigt segermål, Volkan räddade en straff och Fener höll nollan för sjätte matchen i rad. Ett par röda kort och allmänt kaos på slutet, men vi hade väl heller inte väntat oss så värst mycket annat.

3. Real Madrid-Valencia, 2-0
De bara vägrar att lägga sig ner och dö, detta Real Madrid. Under första halvleken mot Valencia spelade de vita kanske säsongens allra bästa fotboll, och även om David Silva hade en krutare i klykan frammot slutet var vinsten odiskutabel. En poäng nu. Barcelona lär behöva vinna i både Vila-real och Sevilla, och det gör man jävlar i mig inte på ett ben.

4. Twente-Feyenoord, 2-0
”The wally with the brolly” – engelske ex-förbundskaptenen Steve McClaren – är nu en enda match ifrån sin fullständiga upprättelse. Istället för att bara sjunka ihop i en engelsk andradivision stack han ut på kontinenten när han fått sparken från Europas mest omöjliga jobb. Där han gjort underverk med bondvischegänget från Enschede, och nu behövs bara en seger mot mediokra NAC Breda borta i sista matchen för klubbens första ligatitel på 84 år.

5. Club Brügge-Anderlecht, 1-2
Det flamlänsk-vallonska nationsderbyt hade extra stor signifikans igår, då Anderlechts seger försäkrade dem om klubbens 30:e ligatitel. Den här säsongen kommer vi väl mest att minnas som året då 16-årige Belgian Blue-tjuren Romelo Lukaku bröt igenom spiltan.

6. Litex Lovech-Lokomotiv Sofia, 2-0
Sedan CSKA Sofia grundades 1948 har de tillsammans med Levski Sofia vunnit 52 bulgariska ligatitlar. Inte i år. Efter 2-0 mot det tredje huvudstadslaget leder nu Litex från lilla Lovech – 40 000 invånare – tabellen med sju poäng. De besegrade oddsen med titlar både 1998 och 1999, och är nu alltså på väg att göra det igen.

***

…och sedan…

Söndagens 6 vackraste mål

1. Tatsuya Tanaka
Urawa Red Diamonds-Kawasaki Frontale

2. Marco Pérez
Gimnasia La Plata-Boca Juniors

3. Ezequiel Lavezzi
Bari-Napoli

4. Dmytro Korkisjko
Kryvbas Krivyi Rig-Arsenal Kiev

5. Zakaria Labyad
PSV-Groningen

6. Charles N’Zogbia
Wigan-Arsenal

That’s that for now.

/Erik Niva