Gårdagens stora match spelades ju inte i England, Spanien eller Italien – utan i Berlin. För första gången på evigheter var den enorma Olympiastadion utsåld, och för första gången på evigheter har Hertha klättrat hela vägen upp till tabelltoppen.

2-1 mot ett Bayern München som tvåmålsskytten Andij Voronin – ”Toronin” – beskriver som ”arrogant”.

Även om nu Hoffenheim faller tillbaka så kan det skrivas historia i Bundesliga under våren.
***
Gårdagens näst största match spelades ju inte heller i England, Spanien eller Italien – utan i Eindhoven. Efter elva raka segrar hade utbrytarklubben AZ chansen att dryga ut ledningen i täten och skicka ut regerande mästarna PSV ur tabelltoppen.

Snabbt tog de också ledningen med 2-0 – och sedan missade de en straff – men PSV klängde sig tillbaka in i racet tack vare två sena mål av tjockisstrikern Danny Koevermars.

Skrev förresten ett reportage om krisen i den holländska ligan i dagens tidning, men såhär på morgonkvisten hittar jag ingen länk – så är ni Eredivisie-sugna kan ni ju alltid plocka upp tidningen före Ajax-Feyenoord.
***
Annars hände väl ärligt talat inte sådär jättemycket kul igår. Sammy Eto’o fortsatte sin Guldskosäsong med två mål som räddade Barcelona mot Betis.

Det andra kom efter en riktigt nätt vändning – men ärligt talat tror jag nog ändå att Swanseas Jason Scotland vann gårdagens vändningskamp.

I FA Cupen satte ju Nic Anelka ett sent hattrick i Watford. Kvitteringsmålet var snyggast, en halvbicycleta.
***
Dagens vackraste? Antingen kom det när formstarke David Villa svävade in en mot Málaga eller så var det när marockan-tyske Mimoum Azaouagh yttersidade sin före detta klubb Schalke 04 än djupare ner i misären i det lilla Ruhr-derbyt.
***
Det var mer eller mindre det. Lite drag i alla fall nere i Rom, där Lazio till sist lyckades få med sig ett kryss i krismötet mot Torino.

Försvararen Sebastiano Siviglia stack fram huvudet – och gjorde sedan demonstrativt ”vafan-säger-ni-nu”-gesten mot en krävande Curva Nord. Kanske inte den smidigaste saken att göra, och det insåg Siviglia efter matchen.
– Jag vill be om ursäkt för min gest. Det var fel sak att göra. Det kom instinktivt, och jag ber ödmjukt om ursäkt.

Gillar ni slapstick så fick ju förresten domaren Massimiliano Saccani en kanon i nyllet i just den här matchen. Efter Aleksandr Kolarovs slägga så tvingades Saccani bryta matchen i flera minuter innan han orkade fortsätta.

/Erik Niva

Helg för er, resdag för mig – och dags för lite lördagsgodis för oss alla.

Jag vet inte riktigt varför jag öppnade den där Bild-säcken igår. Jag visste ju att inget gott skulle kunna komma ur den. Så nu sitter jag här med ytterligare en story av den där sorten som jag vet får er att återvända hit, igen och igen.

In the words of Wanda Robinson och världens bästa spokenword-låt, the Meeting Place:

“So they come every night/Hoping to get what they need/Without having to say that they need it.”

 Bild, ja. Nu har de gått vidare med den fantastiska historien om den väldigt… eh… sugne Karlsruhe-backen Dino Drpic.

 Nyligen avslöjade hans flickän Nives Celsius att de där två, på tiden Dino spelade för Dinamo Zagreb, fick vaktmästarna att lämna elljuset på en natt på Maksimir-stadion så att de kunde… love the night away inne på gräsplanen.

Sånt där väcker ju frågor.

Den första, självklara, är om det här natthumpandet på gräset, har något med den här situationen att göra (matchen spelades efter nattmyset). Det har jag inget svar på.

Den andra frågan?  Ja, det är ju hur man går vidare från ett midnight romp på Maksimir. Vad är nästa steg, liksom? Och jo, det har Nives Celsius i all sin altruistiska godhet avslöjat för oss:

Hon vill ha sex på Bernabeu-stadion i Madrid. På taket.

Under tiden har alltså hennes make skickats till Karlsruhe, där han just valde sitt tröjnummer. Problemet var att Bundesligaledningen sa nej till det, förmodligen eftersom de tyckte att det bar vissa konnotationer till saker de, till skillnad från paret Drpic, inte ville se på en fotbollsplan. 

Numret? 69.

Nu ska jag åka över gränsen, och lämna Bild bakom mig ett tag. Mindre Nives på bloggen, mer Niva. På något underligt sätt känns det nästan helt okej. 

/Simon Bank

PS. Just det, ni undrar förstås hur den där Dino Drpic (som dessutom haft svåra spelmissbruk) ser ut egentligen. Här har ni honom, på den gamla goda Dinamo-tiden – och om någon av våra balkanbevandrade läsare vet vad klippet handlar om får ni gärna upplysa oss.

Innan vi tar helg konstaterar vi att det är ett jäkla tjat i hockeyvärlden om ett bråk i spelartunneln i Gävle. Och då ska väl inte vi inom fotbollen vara sämre?

Efter att Svennis skickats halvvägs till Fratton Park så var hemmaspelaren Frankie Hejduk glad som en speleman. Han jublade, vrålade och gestikulerade. Han ville få igång folk – och om inte annat fick han i alla fall Mexikos assisterande tränare Paco Ramírez att koka över.

En snärtig vänsterjabb senare ger Hejduk sin syn på saken:
– I was just trying to pump the crowd up. I was actually saying, ‘Fuck yeah!’ I think they thought I was saying, ‘Fuck you.’ It was a misunderstanding and I can see why they would be a little bit upset if they thought I was saying the other one, which I wasn’t.

Men…
– At the end of the day, no one was hurt. There was a little love tap and that was it. I still have my face. No damage done. It was fun. That’s just how emotional this game is and that’s how passionate they are about their sport.

/Erik Niva

Undersökningsdags!

De har ju inte bara Bild i Tyskland, de har de sköna prissarna på Sport+Markt också, med alla deras mätningar och grejer.

De senaste dagarna har de sprutat ur sig två undersökningar. En publik, som är trivial men lite småkul – en som borde skynda på en revolution i fotbollsvärlden.

 Den första då. Den handlar om den eviga tvistefrågan: Vilket lag är mest älskat?

Sport+Markt har, precis som i fjol, undersökt saken, med enkäter och intervjuer och statistiker som vet vad de sysslar med (de är från Tyskland, sa jag det?). Facit? Mjae, jag kan ju tänka mig att ni blir överraskade om jag säger att den här vinterns hetaste spelare i Europas sjätte mest populära klubb hette Andrej Arsjavin – och att klubben INTE heter Arsenal. 

Här har ni hela listan, förresten:

1. Barcelona 44.2 miljoner supportrar.
2. Real Madrid 41
3. Manchester United 37.6
4. Chelsea 25.6
5. Zenit 23.9
6. Liverpool 23
7. Arsenal 21.3
8. Milan 21
9. Bayern München 19.8
10. Juventus 17.5
11. CSKA Moskva 11.1
12. Inter 10.3
13. Olympique Lyon 9.4
14. Olympique Marseille 9.4
15. Galatasaray 9
16. Spartak Moskva 8.1
17. Fenerbahçe 7.3
18. Wisla Krakow 6.5
19. Ajax 6.5
20. Dynamo Moskva 5.7

Den andra undersökningen, då? Den som borde förändra fotbollsvärlden som vi känner den? 

Jo, serni, den handlar om er kvinnor. Efter intervjuer med 20 000 kvinnor runt om i världen har Sport+Markt kommit fram till att 38 procent av världens fotbollsfans inte har penis. Vilket är lite av en chock om man betänker hur toalettfördelningen ser ut på de flesta arenor som byggts före år 2000.

Fotbollen är mest tjej-poppis i Sydafrika (62 procent av kvinnorna intresserade), Brasilien (57), Thailand (51). I Europa är tjejerna mest intresserade i Tyskland (46 procent), England (45), Polen (44) och Spanien (42).

 Hur som helst – varför är det här värt att notera? Mer än som trivia?

Jo, för att 200 miljoner tjejer i världen – det gjordes intervjuer i 21 länder – gillar fotboll. Och för att det betyder att fotbollsvärlden kommer att anpassa sig till det. Det vet jag, eftersom det handlar om pengar. Outnyttjade resurser, oanvända inkomstmöjligheter.

Ett skäl till: Den kvinnliga snittsupportern är yngre än den manlige. Hon är, enligt Sport+Markt, 37 år – och har alltså en relativt stor köpkraft. Om vi nu ska dra den här ”fan-som-konsumment”-prylen hela vägen in i mål. 

Men man kan ju gott börja med damtoa på arenan.

/Simon Bank

Just hemkommen från Marseille och Frankrike-Argentina. Och jo, ni har ju sett Messis mål, ni har hört att Mascherano var bäst på mitten och att Maradona togs emot som en kung eller gud av publiken.

Vad ni kanske inte hört är att det lär ha varit den sista franska landskampen i Marseille på ett bra tag..

Nä, inte för förlustens skull – utan för hur den togs emot. De avslutande tio minuterna olé-ade hemmapubliken varje lyckad Argentina-passning, de visslade ut fransmännen så fort de rörde bollen och skrek ”Domenech, démission!” för att få förbundet att sparka förbundskaptenen.

När han, Domenech, gick av planen regnade det in föremål mot både honom och spelarna.

–          Det kändes inte som att spela i Frankrike, sa Bacary Sagna.

Tre av fyra dömmer ut Domenech i en enkätfråga i l’Équipe. Allt talar för att han är en förlorad tävlingsmatch från sparken.

Och trösten? Tja, till att börja med kan han vara nöjd med att han inte bor i Tyskland. Frankrike har ju ingen Bild, ingen skrikig tabloid som slipar knivar på just det sättet.

Efter 0-1 mot ett kraftigt försvagat Norge (eller förstärkt, de hade ju Drillo) skriver Bild att det tyska laget…

…förlöjligats av turistande vikingar (…) en grupp turister som, det erkände till och med deras egen förbundskapten medan han försäkrade att vissa av spelarna han tagit ut inte ens skulle bli igenkända i centrala Oslo.

Hårda bud, hårda Bild. Och sen, för att försäkra sig om att alla liksom hänger med, spårar de ur helt:

”Jogi, inte ens mot Liechtenstein – 151:a i världen – skulle du kunna vinna!”.

Bra sväng där.

Och från tyska träningsmatchtragedier tar vi steget till att ge goda råd i all välmening. Om det nu skulle falla sig så att ni missade sista bussen hem, om alla alternativ är borta, men en finfin sportbil stannar till och föraren erbjuder sig att köra er hem. Då ska ni fråga två saker innan ni bestämmer om ni ska kliva in i bilen eller inte:

–          Är ni månhända kriminell?

Och:

–          Råkar min herre vara spelare i Olympique Lyonnais?

Svarar de ja på någon av frågorna så är ni nämligen illa ute.

Lyons spelare har, på rätt kort tid, följande meritlista:

April 2007:
Michael Essien, ex-Lyon, drar ut en sväng med kärran efter att ha varit på nattklubb, samma helg som Lyon vunnit sin sjätte raka ligaseger. Han stoppas av polisen på Old Kent Road, vid femsnåret på morgonen, och åker dit för rattfylla.

Juni 2007:
Dåvarande OL-spelaren Sylvain Wiltord testar krämen i motorn och märker att den med ett lätt tryck på pedalen prickar 135 km/h.

Tyvärr märker polisen det också.

Tyvärr märker polisen dessutom att det är en 50-väg.

Wiltod får betala 15000 i böter. Stackarn.

November 2007:
Milan Baros, då i OL, slår rekord! Inte så att han gör mål eller skjuter hårt eller så. Närå, den gamle speedkulan varvar upp sin finfina Ferrari till 271 knyck och slår därmed regionens fortkörningsrekord, tidigare noterat av en mc-förare som körde i pinsamma 248.

Imponerad? Det var inte polisen heller.

December 2008:

Sydney Govou, OL-veteranen, tar ett par öl kvällen efter matchen mot Marseille. Sen sätter han sig i bilen och kör, ända tills det blinkar blått och han får stanna, blåsa, skämmas och be om ursäkt.

Och varför skriver jag allt det här, just nu?

Jo, förstår ni, för att i måndags svängde en smäcker Lamborghini ut på A1:an, på väg mot Charles-de-Gaulle-flygplatsen. Så smällde det, krock och pang, och vid ratten satt Kader Keita. Han skulle flyga till Turkiet och spela landskamp med Elfenbenskusten.

De dåliga nyheterna är att det gick illa med bilen. De goda nyheterna? Att han inte hade druckit. Och att polisen körde honom till flygplatsen i ilfart.

Apropå inget alls: Kim Källström gillar inte att köra fort. Jag har frågat.

/Simon Bank

Om en motståndarforward var farlig på den tiden då jag spelade Championship Manager brukade jag försöka mig på att köpa över honom i paus. Om det ändå inte fungerade kunde jag börja hamra på Resign-knappen efter sisådär 70 minuter.
En logisk lucka i spelet gjorde så att den typen av kommandon inte var inaktiverade, trots att matcherna var igång.

Den här historien är det närmaste vi kommer i den riktiga fotbollsvärlden. För några veckor sedan möttes Lamia och Niki Volou i den grekiska tvåan. Hemmalagets tränare hette Leonidas Gardikiotis – men på grund av regn avbröts matchen efter 22 minuter.

Innan omspelet blev av hann Gardikiotis få sparken. Och sedan skriva på för just Niki Volou.

Alltså, under de första 22 minuterna av en match tränade greken det ena laget. Och under omspelets resterande 68 minuter ledde han det andra.

0-0 blev det, förresten.
***
Ett annat tränarspår, som jag halvt lovade att plocka upp från ett tidigare kommentatorsfält. Vilken spelare har egentligen varit med om flest tränarsparkningar?

Funderingen väcktes efter att det konstaterats att Luiz Felipe Scolari var den sjunde, åttonde tränaren som Nicolas Anelka varit med om att få sparkad – men snabbt hävdade någon att Javier Zanetti måste ha överlevt typ fjorton tränare under alla år i Inter.

Och då faller ju tesen lite, som ju i grunden gick ut på att ringa in någon sorts illojal oturssymbol, snarare än en långlivad trotjänare. Men det finns kanske någon där ute som sitter på något exempel som övertrumfar Zanettis?
***
En annan grej som kommer från mina högt ärade läsare är det här klippet från Hampus Nilsson. De flesta av oss var väl hyfsat överens om att den där FourFourTwo-scenen där en packad George Best sa ”knulla” i engelsk tv egentligen inte var särskilt kul – but this is.

En ung Bengt Fahlström intervjuar en ännu yngre George Best för Barnjournalen. Och även om svenskens touch faktiskt är förvånansvärt bra är väl inte hans uttal av ”George” alldeles hundraprocentigt.

Och ni som uppskattar er politiska konflikthistoria kommer ju att gilla det här replikskiftet:
Bengt: You come from Ireland!?
George: I come from Belfast.
***
Jag är nu ingen reklamkille, men någon gång borde jag väl göra en topplista över de bästa reklamfilmerna som fotbollssporten genererat.

För stunden nöjer jag mig med denna. Som ni minns finns ju miljontals engelsmän se en TicTac-reklam istället för Evertons sena segermål mot Liverpool i cupen. Nu har TicTac tagit sitt ansvar, och utnyttjat situationen.

Some silky skills from the burly mint.

/Erik Niva

Jahadu, Rasmus Elm. Tror du att Kim Källström är din tuffaste konkurrent till titeln om landslagskvällens mål?
Det är fullt möjligt att du har rätt – men vi får allt ta och granska bevisen först.

Vi har nämligen fler distansskott. Vi har Sergij Nazarenko för Ukraina mot Serbien. Vi har Gökhan Ünal för Turkiet mot Elfenbenskusten. Vi har James Saihi för Tunisien mot Holland.

Räknar vi in lobbar – och det gör vi – så har vi även importerade brassen Roger Guerreiro för Polen mot Wales. Och orkar vi klicka fram till 0.15 in på det här klippet – och det gör vi – så har vi dessutom en volley från Mohamed Esnani för Libyen mot Uruguay.

Vi har inte särskilt många fler frisparkar, men borta i Asien har vi jävlar i mig Mahmood Abdulrahmans sena segermål för Bahrain i Uzbekistan och Javad Nekounams lyftning för Iran mot Sydkorea,

Åsså har vi ett par nätta sologenombrott: David Villa för Spanien mot England och den vidunderlige Leo Messi för Argentina i Marseille.
***
Har vi sedan något annat som betyder något? Jo, vi kan ju inte blunda för att vi har Svennis, och hans allt mer svajande passgång borta i CONCACAF.

Och på andra sidan tränarkåren har vi ju Drillo, och hans remarkabla återkomst som norsk förbundskapten mot självaste Tyskland.
***
Sen ska vi ju verkligen inte heller glömma bort att U21:orna fick med sig ett alldeles utmärkt fint 1-1-resultat nerifrån Trieste.

Ola Toivonen fixade straffen – och en nätt liten strafflyftning senare var det bevisat att allt Zinedine Zidane kan göra kan Pontus Wernbloom göra bättre.

/Erik Niva

För ett par dagar sedan nämnde jag att senaste FourFourTwo innehöll en lista över det de bedömer som ”De 50 största tv-ögonblicken i fotbollshistorien”. Well, en gråsjavig morgon som denna är en tid lika god som någon att titta lite närmare på vad de kom fram till.

Först som sist, det är en jäkligt konstig lista. Många av ögonblicken är antingen smått obegripliga eller rent tråkiga, och personligen tycker jag ju att det finns betydligt bättre grejer därute. Men samtidigt öppnar ju den underliga bedömningen upp lite nya avenyer och infallsvinklar – so here goes.

Om vi tar topp-elvan så är det här de ögonblick som finns bevarade på Youtube.

11) George Best on Wogan
Inget vi inte sett förr. En aspackad George Best – det bästa är egentligen att talkshow-värden Terry Wogan beskriver honom som ”drunk as a skunk” – säger att han gillar att knulla på tv.

9) Big Ears Hit the Small Screen
I spelfilmen ”An Evening With Gary Lineker” gör stjärnan själv ett inhopp. I en bisarr scen så superhjälteflyger han i ett eldmoln, från Della Alpi i Turin till semesterön Ibiza. Där svävar han sedan över en swimmingpool, släpper en fis, beamar iväg ett par matchbiljetter, ett bokmanus och en cigarett, lanserar Stoke för uppflyttning, får folk att gå på vatten, kysser en gift kvinna, sänker en snubbe med en fotboll – och försvinner.

8) The Ups and Downs of Barnet FC
Managern Barry Fry och ägaren Stan Flasman bråkar och svär i en dokumentär om den lilla London-klubben Barnet.

7) Partridge World Cup Countdown
Komikern Alan Partridge gör satir över fotbollskommentatorer. Och frågar ni mig så är han rätt dålig, men… I guess you have to be English.

6) Jim McLean’s fists do the talking
Dundee Uniteds pressade ordförande Jim McLean gör en BBC-intervju. När han får en fråga om managerns framtid tappar han humöret: ”You think I’m gonna answer a stupid question like that? You make sure that’s cut, and I’ll tell you something”… Och här flyger alltså McLean på reportern med knytnävarna – och ger honom en sprucken läpp.

4) Rooney gets ’merked’ by Rio
I en hyperkonstig serie häromåret fick Rio Ferdinand för sig att han skulle driva med olika fotbollsprofiler. I det här klippet har han han lurat Wayne Rooney till ett hundhem, och fejkar att en uppstoppad hund i själva verket får hjärtstillestånd och dör. Och ser till att Rooney blir anklagad för dödsfallet av ägaren – en liten fotbollsälskande pojke.

2) McClarens Dutch TV debut
Den här har ni säkert redan sett under hösten. Steve McClaren lägger – av någon anledning – sig till med en holländsk brytning när han gör tv-intervjuer på engelska i sin nya roll som manager för FC Twente.

1) Kevin Keegan blows his top
Och den här har ni definitivt redan sett. Kevin Keegan tappar fattningen, ger sig på Alex Ferguson i direktsänd tv – och tappar Premier League-titeln 1996.

Okej, fältet fritt.

/Erik Niva

Argentina är på ingång till Frankrike, Maradona på väg till Marseille – och det räcker för att ge hela landet en svår form av feber.

Det är intervjuer med Diego på tvären, på höjden, på bredden. Det är montage med Diego i OM-tröja (han var på väg att skriva på för 20 år sen) och det är Marseille-specialer i l’Équipe hela veckan lång.

Och då ska vi förstås lyckas skaka fram en svenskkoppling i allt det här? Jodå. Jonas Eriksson dömer matchen, men det intressantaste hittar vi i en pinfärsk opinionsmätning som utförts på gator och torg i Marseille. (Eller, jag antar att det utförts per telefon, men det är en sämre bild).

 Frågan, rak och enkel, lyder: Vilken är, enligt dig, den bäste spelaren i Marseilles historia?
 
Rätt överlägsen etta: JPP. Jean-Pierre Papin, världens bäste spelare 1991, 156 mål på 270 matcher i Ligue1.

 Ingen överraskning. Den här sortens undersökningar brukar alltid gynna de senkomna ikonerna. Minnet är kort. Men på andra plats hittar vi Josip Skoblar, 60-talets målskuytt. Trea är Champions League-kungen Basile Boli.

 Så långt är resultatet identiskt, oavsett om man räknar alla röster eller enbart dem som säger sig vara intresserade av fotboll. Bland fotbollsfansen följer sen en ganska skön trio:

 4. Didier Drogba.
5. Franck Ribéry.
6. Roger Magnusson.

Geniet från Blomstermåla är – tror jag att man objektivt kan säga, om man sorterar bort aktualitetshetsen – alltså en av de tre största som någonsin spelat i den gigantiska, sönderälskade, brinnande fotbollsklubben Olympique de Marseille.

Tycker ni inte att det är stort så är vi inte samma sort.

Gunnar ”Säffle” Andersson, det vackra, svarta livsödet, knallar in på en elfte plats på listan. Strax före Cantona. Och när l’Équipes redaktion tar ut tidernas OM-elva så ser den ut så här:

Barthez – Boli, Trésor, Mozer – Magnusson, Deschamps, Francescoli, Waddle – Drogba, Skoblar, Papin. Tränare? Salig Raymond Goethals, förstås.

Men jag skrev det här mest för att påminna om hur stolta vi ska vara över konstnärer som Gunnar och Roger. Vi har inte så många större.

/Simon Bank

Lite i skymundan – som vanligt – ska ju även det svenska U21-landslaget spela viktigt genrep i morgon. Inte vilken match som helst heller, utan mot blivande  EM-gruppmotståndaren Italien på bortaplan.

Potentiellt har Italien en munvattnande anfallstrident i Giovinco, Acquafresca och Balotelli – men det var ju det där med den sistnämnde. Än en gång har nu det stökiga superlöftet Mario Balotelli ställt till det för sig.

Efter en vinter fylld av sprit, bråk och tårar – men inte särskilt mycket svett – så laddade Super-Mario upp för landslagssamlingen med en klubbkväll i Milano under natten mot måndag. Han hängde kvar på Hollywood fram tills klockan halv tre på natten, och var sedan inte sådär överdrivet alert när alarmklockan ringde halv nio på morgonen.

Balotelli sov vidare. Något plan från Malpensa blev det inte, och i stället fick Inter fixa fram en bil som körde honom i ilfart mot samlingen i Trieste. Trots det kom han inte fram förrän klockan 15.20 – nästan fyra timmar försenad – då träningen redan börjat.

U21-kaptenen Casiraghi har visserligen redan förlåtit honom, men allt oftare undrar man ju varför man överhuvudtaget ska orka bry sig om Mario Balotelli.

Två klipp från U21:ornas EM-kval ger svaret, ett från matchen mot Grekland och ett annat från mötet med Israel.

/Erik Niva