Är det de nya mediernas bildspridande, eller har vi verkligen fått en ny sorts verklighet?

Hur som helst känns det som att det nu för tiden inte spelar någon roll var man lägger sin hatt, alldeles runt hörnet kommer det alldeles oavsett att finnas en demonstration, en politisk protest, ett uppror eller en påbörjad revolt.

Nu är vi i Turkiet, i ett Ankara där polisbilarna står på rad längs med gatorna och torgen städats efter helgens demos och förra helgens kravaller.

Det rör sig i Turkiet, inte ens den historiska europeiska blindheten kan göra oss okänsliga för det. Och med risk för att vi börjar upprepa oss själva här så är det ju en gång för alla så att den nya tidens protester sker med den nya tidens arméer.

Fotbollssupportrarna slåss här också.

I våra tv-bilder från Galatasarays Champions League-mangling mot Chelsea syntes det aldrig att poliser var uppe på läktaren för att jaga ultras. De hade nu inte slagits, däremot hade de slagit till med en banderoll direkt riktat mot premiärminister Erdogan. Gala-fans har aldrig riktigt behövt några skäl för att håna Erdogan, som är Fener-man i grunden, men den här gången var de snarare språkrör än retstickor när de vecklade ut en banderoll med texten: Alo babacim. Hirsiz vaar.

Det handlade om tjuvars löften, om en statschef som kämpar för sitt politiska liv.

De senaste veckorna har en serie telefoninspelningar läckt ut i Turkiet, jag berättade igår om hur Ankaras borgmästare blivit påkommen med att ligga bakom att oppositionspartiers valaffischer göms undan för folket inför regionalvalen i slutet av månaden. Ännu mer besvärande är de inspelningar från dagarna före jul där Erdogan, babacim (pappa), påstås instruera sin son, Bilal, att gömma undan upp miljardtals kronor från en razzia i samband med en framvällande korruptionsskandal. 

Inspelningarnas autenticitet är inte bevisad, det har pågått ett informationskrig mellan regeringstrogna medier och regeringskritiska, men i de breda folklagren har ilskan exploderat. Om det nu inte är sant så är det i alla fall sannolikt, och de senaste veckorna har vi sett demonstrationer i flera stora städer. Tårgas i Ankara, vattenkanoner i Izmit.

Och återigen fotbollströjor bland demonstranterna på Taksim-torget.

I juni ifjol skrek de ”Taksim är överallt, motståndet är överallt!”. Den här gången är sången samma, men texten ny: ”Mutorna är överallt, korruptionen är överallt!”.

Jo, i fotbollen också, förstås.

Förra sommaren rapporterades det mycket och flitigt om det unika i att supportergrupper från dödsfienderna Besiktas, Galatasaray och Fenerbahçe slöt upp sida vid sida för att protestera mot en regering som allt mer glidit  mot repression, övervakning och censur. Besiktas anarkistiska Çarsi-block var drivande – det var de som snodde en grävskopa och körde den rakt mot polisstyrkorna – men de stod sida vid sida med UltrAslan och Vamos Bien. Besiktas, Galatasaray, Fener. 

Under det halva år som gått sedan dess har fotbollssporten förvandlats till ett av de slagfält där regeringen fått slåss för sin trovärdighet. Även om den politiska situationen förstås är diametralt skild från den hos oss så är det enkelt att föreställa sig varför just fotbollssupportrar och ultras blir en symbolfiende för en styrandeapparat som vill ha ordning och reda, som vill begränsa yttrandefriheten och utöva kontroll över kontrarörelser, som skickar ut en stenhård polismaskin mot sina fiender.

Ultras – om vi nu ska måla med den allra bredaste penseln – är på en gång antitetiska och välorganiserade, på en gång ordnade och anarkistiska. De har ofta drag av paranoia, vilket gör att de väldigt snabbt upptäcker om de är förföljda eller utsatta för korrupta system.

Regeringen har ställt krav på skuldtyngda klubbar (Galatasaray, Trabzon och Besiktas investerar miljoner i löner, men går på knäna under skulder) för att komma åt sina fiender på läktarna.

Det som händer på planen händer också på gatorna. Det som rör sig på gatorna sker också i styrelserummen. De paranoida verkar ha rätt.

För två år sedan dömdes Fener-presidentenAziz Yildirim till ett sexårigt fängelsestraff – han satt inne ett år – för att ha legat bakom en serie uppgjorda matcher. Rättsprocessen var enorm, dussintals misstänkta utreddes och anklagades för att ha styrt turkisk fotboll med kriminella medel. Sedan dess har världen kunnat följa ett intrikat och ologiskt maktspel där vänner blivit fiender, där fiendens fiende blir en vän, eller ingen vet vem som är fiende och vem som är vän.

Fenerbahçe, Erdogans klubb, har utifrån setts som ett parallellt politiskt maktcentrum. Deras supportrar har balanserat mellan regeringskritik, att vända sig mot Erdogan, och att sluta upp bakom Aziz Yildirim. Yildirim själv har bestämt hävdat att han sitter i samma båt som Erdogan, att de båda är utsatta för komplotter som orkestrerats av maktintressen baserade i USA: Fethullah Gülen är en konservativ, religiös ledare, som tidigare var en av Erdogans allierade men som de senaste åren drivit ett opinionskrig mot regeringen, genom medier och skolor.

Vänner blir fiender, fiendens fiende blir en vän. Oron sätter klorna i både valutan och börsen. Den turkiska liran rasar.

Idag pratar Erdogan om en skuggstat som styr opinionen. Och fotbollen är en av pjäserna i spelet.
– Jag har sagt det från första början, det här rättsfallet om uppgjorda matcher är ett politiskt fall. Domarna som utverkats är politiska. Jag varken respekterar eller erkänner den här domstolen, dundrade Aziz Yildirim nyligen.

Han fick stöd av Erdogan, som hävdade att smutskastningskampanjen som pågår mot regeringen är ett spegelfall till smutskastningskampanjen som pågår mot Fenerbahçe.

Svart här, vitt där… men plötsligt började båten gunga. Det kom en bandinspelning till.

I en läckt telefonkonversation, som även den påstås vara mellan Erdogan och hans son, ber premiärministern sonen att dra i trådar som leder in i maktkampen kring Fener.

Mehmet Ali Aydinlar, som var ordförande i fotbollsförbundet när Yildirim åkte dit, ställde upp mot Yildirim i Feners ordförandeval i vintras. Maktkampen hade implikationer långt utanför sidlinjerna, många såg det som en kamp mellan regeringslojalt (Yildirim) och Gülen-lojalt (Aydinlar), mellan stat och skuggstat.

Yildirim vann klart, han höll sitt tal och han höll inte igen.
– Detta var ingen normal kongress. Det här har varit den kamp som sanna Fenerbahçe-fans utkämpar varje dag. Det här var kampen hos dem som satt i fängelse för Fenerbahçe, kampen hos dem som sa ”under galgen kommer vårt sista ord vara ’Fenerbahçe’” – kampen mot dem som förrådde Fenerbahçe.

– Vi är här för Fener. Vi är Feners soldater.

Så vad är det då som Erdogan påstås ha sagt till sin son i det där buggade telefonsamtalet? Jo, att de skulle rekommendera Aydinlar att byta strategi, att driva på för att Yildirim ska straffas personligen, istället för att straffa Fenerbahçe som klubb.

Så vem är vän och vem är fiende? Vecka efter vecka protesteras det på turkiska torg, vecka efter vecka dyker nya korruptionsanklagelser och bandinspelningar upp. Inspelningarna är ett problem i sig, eftersom de förstärker bilden av ett kontrollsamhälle där integriteten är hotad, där de paranoida kanske har rätt, trots allt. Alldeles oavsett vem som vinner slaget om makten kommer folket att kräva transparens och kamp mot korruptionen.

Om drygt tre veckor är det lokalval i Turkiet. I kväll är det landskamp. Landslaget har missat VM, men de senaste dagarna har Fatih Terim, en förbundskapten och gentleman, gått på charmoffensiv på twitter, och spridit selfies av ett lag som är enat och på gott humör.

Matchen spelas i huvudstaden, inte i Istanbul, och den är spännande på många sätt, ett litet avbrott i ett fotbollsliv där fans fortfarande undrar om fotbollen är ett avbrott från en politiskt stinkande vardag – eller en annan bild av precis samma sak.

/Simon Bank

Fotboll igen. Det var på tiden, antar jag. Blogg igen. Det också, antar jag.

Det här skrivs från ett rum på trettonde våningen, med utsikt över ett mullrande, myllrande Ankara och det finns mer att skriva om det här landet och dess fotboll än vad en man hinner med. Men var sak har sin tid, det känns väl som att ren västgötsk uppfostran kräver att jag först av allt berättar lite om vad jag haft för mig sen senast. Se det som ett litet, senkommet vintervykort.

Jag har ju ganska smala krav på mina vinterlov. Jag vill prata franska eller italienska, jag vill kunna se himlen och havet. Och jag vill kunna gå på fotboll.

Eftersom det här är ett annorlunda år, med en massa OS och VM och så, valde jag att tumma lite på den sista punkten, lämnade den franska hexagonen och åkte ett kvartsvarv runt jorden, över det stora havet.

När jag kom fram var jag fortfarande i Frankrike, men långt från fotbollen.

Så låt mig berätta lite om Guadeloupe.

I Sainte-Anne äter man små friterade acras-bollar med fisk eller grönsaker i, grillad fisk, skaldjur, colombo de cabri, med getkött och carib-öl till. Från restaurangerna kommer doften av bränd rom, stötvis och stark. Fruktförsäljarna vid stranden slänger med något extra när du handlar; en passionfrukt, en matbanan. I bageriet på boulevarden finns en hylla med lämnade böcker för den som vill ta. På kulturcentret sätter de upp Donizetti-opera med glada amatör-sopraner och spelar med dörrarna öppna mot gatan utanför.

På torget vid kyrkan hänger unga grabbar med öl och cigaretter, redan tidigt på morgonen. De pratar franska och créole, språkblandningar som rullar fram och som är halvt omöjliga att förstå. Ungdomsarbetslösheten är förlamande hög (nära 60 procent), sviterna efter generalstrejken 2009 – man protesterade mot sociala orättvisor, hysteriskt låga löner, kommersiella oligopol och brist på stöd från regeringen – har suttit i länge, naturkatastroferna likaså. Många av basvarorna importeras från l’Occident, central-Frankrike, och gör att priserna ligger högt.

Avståndet till Frankrike är lika långt som det är kort. Turism har funnits sen 60-talet, men det är mest naturen som fjäskar. Ön rör sig inte. Det finns inga stora faror, ser du upp för malariamygg och en speciell sorts giftig tusenfoting så är allt lugnt.

De som bor här sköter sitt, det är som en by med skvaller och stenhård social kontroll. Byoriginalen gör sina rundor. Ninja, den svartklädde, som gör segertecken åt alla och nöjer sig inte förrän han får ett tillbaka. Jacob, som varje dag säljer något han hittat för två euro, oavsett vad. Där ute finns valarna, delfinerna, reven och surfarna. På land finns reservaten, djungeln, ljuden från grodorna, cikadorna, bambuträden.

Jag lyssnade till allt det där, och så läste jag Simone Schwarz-Barts kvinnohistoria Pluie et vent sur Télumée miracle, en av den karibiska litteraturens största verk – och hörde ljuden där också. Guadeloupe är inte Latinamerika, men det går en bro från García Márquez till Schwarz-Barts magiska realism. Både naturen och historien lever, konstant och konsekvent manifesterade. I Petit-Canal finns les Marches des Esclaves fortfarande kvar, ”slavtrappan” med 49 steg som leder till kyrkan där människor såldes som djur för att arbeta på sockerrörsfälten.

Det finns de som fortfarande går upp vid fyra på morgonen för att ta hand om sin trädgård, som man gjorde förr. Det finns gamla som dricker sin rom istället för att gå till läkaren; en storm när de vaknar, en décollage vid sex, en sec vid tio och en till framåt eftermiddagen. Le ti punch. Le shrubb, den med apelsinskal som funkar lika bra som medicin.

Det är klart att jag älskade Guadeloupe. Men det är det här med fotbollen.

Häromåret fick jag en semester på en malaysisk smekmånadsö (fråga inte) förstörd eftersom jag tillbringade halva nätterna i öns enda rum med satellit-tv som sände europeiska matcher (fråga inte där heller). Jag skulle ha svårt att bo i New York, av det enda skälet att jag inte riktigt kan se mig leva någonstans där det inte finns en levande, påträngande fotbollskultur.

Guadeloupe lever med fotbollen, men på ett väldigt paradoxalt sätt. Det finns rimligen inte en enda lika liten geografisk plats i världen som har lika stort avstånd mellan kvalitén på fotbollsspelarna de fött och fotbollsspelarna de fått.

Det bor bara en halv miljon människor i Guadeloupe, men för bara några år sedan hade de kunnat skrapa ihop ett lag som hade haft en hyfsad chans att vinna VM.

Backlinjen? Pascal Chimbonda är född i Guadeloupe, William Gallas föräldrar är härifrån, Lilian Thuram växte upp här, Mikaël Silvestres pappa är Guadeloupéen.

De hade kunnat få ihop ett mittfält med Gouffran, Dacourt och Briand. De hade kunnat skicka ut ett anfall med Thierry Henry, Louis Saha och Sylvain Wiltord.

Några av dem föddes i hexagonen, andra flyttade dit tidigt, några kom dit i tidiga tonåren för att formas i akademierna. Avståndet har ökat, Frankrike ligger längre bort nu än för bara ett par år sedan. Medan utbildningssystemen centralt utvecklats har tiden stått stilla i Guadeloupe. Eller rört sig baklänges. Det slussas fortfarande över talanger (Dimitri Foulquier, för att ta en, var med och vann U20-VM i somras), men infrastrukturen på öarna är usel och ungdomarna har fått andra intressen.

Efter tre livefria fotbollsveckor fick jag till slut nog. I Sainte-Anne fanns ingen fotboll, Stade Municipal renoveras och duger till att jogga runt men inte att spela fotboll på – så Juventus, stans lag, får spela på annat håll under tiden. Jag fick sätta mig i en taxi och åka en timma norrut, till andra sidan ön.

Det är det värt. Juventus spelar borta mot Étoile från Mourne-à-l’Eau. Bakom ena målet spelar folk tennis och pétanque, utanför kan man köpa en Yékri (den lokala varianten av Cola) och en bokit au thon, den där sortens solrosoljefriterade smörgåsar som är unika för Guadeloupe. Det är på det hela taget en ganska märklig upplevelse. Matchen är på allvar, halva Tribune Nocturne (”nattläktaren”) är full av medelålders farbröder i Étoiles röda färger, de för ett jävla liv utan att låta som en traditionell klack.

Mest låter det som något slags blandning av gräl och fest. De skriker, pratar, skrattar. Planen är ojämn, under uppvärmningen kissar spelarna bakom bortre sidlinjen. De är rätt små, spelarna, ser unga ut. Ligan är vad den är, månadens spelare i januari var Ronaldo, en brasiliansk anfallare i USR. Han fick ett par nya skor som pris, och var nöjd med det. I nästa match använder han skorna och gjorde två mål.

Juventus spelar 4-2-3-1, Étoile en traditionell 4-4-2. Det märks snabbt att hemmalaget är bättre, det dröjer bara tio minuter innan Loïc Labuthie skickar in 1–0 på ett grymt utsidesskott. Efter en timme schabblar Juventus-målvakten iväg en retur som innermittfältaren Mistoco petar in, och så är matchen avgjord.

Étoiles tränare gestikulerar och instruerar i 90 minuter. Han är inte nöjd, men det är förståeligt.
Jocelyn Angloma har ändå spelat tre Champions League-finaler. Han vet att bra fotboll borde vara bättre än så här.

Angloma är unik eftersom han återvände. Han spelade toppfotboll i Frankrike, Italien och Spanien i hela sitt vuxna liv, men valde att komma tillbaka till Guadeloupe för att ge något tillbaka. Problemet är att det finns alldeles för mycket att slåss mot.

Det finns bara en enda konstgräsplan i hela Guadeloupe, den ligger i Pointe-à-Pitre. Det räcker för att bedriva en hyfsad ungdomssatsning just där, men för resten av regionen är förutsättningarna helt enkelt inte bra nog. Planerna jag ser runtomkring är i bästa fall acceptabla för division III-fotboll, träningsplanerna är ännu sämre.

Skattetryck och logistik gör att en konstgräsplan kostar runt åtta miljoner att bygga här, och bidragen kommer inte. Dessutom, säger de flesta, har de unga det lite för bra i Guadeloupe. De får i och för sig inga jobb. Det finns ett utbrett drogproblem, särskilt inne i ruffiga Pointe-à-Pitre. Men solen skiner, allt är vackert, det sociala klimatet är generöst.

I en intervju med l’Équipe pratade Monaco-strikern Emmanuel Rivière – han är från Martinique, men fenomenet är samma – om fördomarna som mötte honom när han kom till Saint-Étienne som femtonåring.
– Jag fick etiketten antillais, och därmed nonchalant, soft, lat.
– Man måste erkänna att det finns en del sanning (i fördomarna). Där nere njuter de unga av livet, av klimatet, för att inte tala om drogproblemet. Franska klubbar föredrar att plocka unga afrikaner med tanken att de är hungrigare än vad vi är. Det är en stereotyp, särskilt med tanke på vad les Antillais bidragit med till fransk fotboll och landslaget.

Efter VM 2010 skänkte William Gallas sina premier till fotbollsklubbar på Guadeloupe, men fotbollen här behöver mer än gester. Om Frankrike vill vrida på talangkranen en gång till krävs resurser, träningsplaner, vettiga förutsättningar.

L’Étoile vinner matchen med 2–0, men de kommer inte att vinna ligan i år heller. Det är sju år sedan nu. Myggen bits i nattvärmen, jag sätter mig i bilen och åker hem, vi åker med vindrutorna nedvevade. Vi kör förbi slavtrappan, söderut tvärs över Grand-Terre, det är ont om gatubelysning och när vi kör in genom sockerrörsfälten är det mörkt som i en sammetsdröm. Rören hänger in som långa armar över vägen, doften är stark och frän. Hade vi kört norrut istället, mot Anse-Bertrand, hade vi kört genom precis likadana sockerfält som har sin plats mitt i den franska fotbollshistorien.

Det var där som Mariana Thuram – hon hade kunnat vara ett av Simone Schwarz-Barts enastående kvinnoporträtt – slet för att försörja fem barn, innan hon lämnade barnen och åkte över det stora havet för ett bättre liv. Hon lovade att komma tillbaka efter ett år, för att ta dem med sig, och svek aldrig löftet.

I juli 1981 kom Lilian Thuram och hans syskon till Paris, sjutton år senare var han med och gjorde Frankrike till världsmästare. När det första finalfirandet ebbat ut satte han sig i ett flygplan och reste flera hundra mil, över ett stort hav och genom täta sockerrörsfält.

Han hade vunnit i Paris, men han ville fira i Guadeloupe.

– Det var fantastiskt med paraden på Champs-Élysées, sa han. Men här finns mitt folk.

•••
Ja, det var väl i det stora hela vad jag haft för mig. Och ni då?

/Simon Bank

Ett dysfunktionellt Tottenham krånglar sig förbi ett tiomannalag från östra Ukraina, och allt är således frid och fröjd i Europa League-världen?! Nej, det är ju inte det. Inte när säsongens turnering förlorat sitt hjärta.

Jag har alltid varit en sucker för over-land-and-sea-retoriken – fans som minsann stöttar sin klubb till världens ände – och i många år har därför en av mina favoritsånger varit dem om Eintracht Frankfurt International.
Rom, Mailand oder London
Moskau, Wien oder Athen
Ob mit Bus oder Bahn,
ob mit Flugzeug, scheißegal
EINTRACHT FRANKFURT INTERNATIONAL

Europacupspelet har varit en central del av Eintracht Franfkurts identitet i flera generationer. Som första tyska klubb i Europacupen nådde de hela vägen till final 1960, där de till sist föll med 7-3 mot Real Madrids sagolag. Förlusten visade sig vara underordnad. Matchen är idag mytologiserad. Detsamma gäller Uefa Cup-finalen från 1980, den som Eintracht Frankfurt vann efter ett sent segermål av inhopparen Fred Schaub.

Med sitt centrala europeiska läge, sin enorma flygplats och sin globala stadskärna har Frankfurt alltid varit en stad som gillat att se sig själv som internationell, och fotbollsklubben köpte in sig på detta. Här har det aldrig varit en fråga om att prioritera ligaspelet framför de utländska utflykterna – här har Bundesliga istället mest setts som en språngbräda ut i Europa.

På senare år har det dock varit dåligt schvung i den där språngbrädan. Eintracht Frankfurt gjorde visserligen ett kort gästspel i Uefa-cupen hösten 2006, men annars har torkan varit total ända sedan mitten av 1990-talet. De uppdämda förväntningarna var därför enorma när klubben kvalificerade sig för den här säsongens Europa League.

Och så lottades de mot FK Qarabag, klubben från den avlägsna och krigshärjade regionen Nagorno-Karabach.

Nu spelades visserligen matchen i Baku, men det var sannerligen inte den enklaste bortaresan. Det var avståndet, det var visumproblematiken och det var en hel hög av problem – ändå stod drygt 2000 fans där i Baku och sjöng fram sitt lag. Om de kommit dit med buss, järnväg eller flygplan? Scheißegal. Det var upp till bevis, och de var Eintracht Frankfurt International.

Den natten var flygplatsen i Baku överfull av utspridda fans som väntade på sina plan hem, de som i flera fall gick via Istanbul eller Moskva. Eintracht Frankfurts president Peter Fischer skulle ju flyga med ett specialchartrat plan, men han tänkte i alla fall inte lämna väntsalen utan att visa sin tacksamhet gentemot fansen. Han gick in i tax free-butiken och kom tillbaka med några tunnor azerisk cognac. Laget runt.
– Sprit är inte lösningen, men i det här fallet… Klockan var tre på morgonen, det var långa väntetider, och hundratals Eintracht-fans hade gått igenom såna svårigheter… Det verkade som en väldigt bra idé.

Hela förklaringen till supporterfenomenet från Frankfurt ligger ju inte i klubbens internationella tradition. En stor del går också att hitta i klubbledningens sätt att förhålla sig till sina supportrar. Presidenten Peter Fischer kommer själv från kurvan, hade årskort på klassiska G-Block genom hela 1970-talet. Han förstår läktarens språk.
– I stundens hetta kommer jag ibland fortfarande på mig själv med att stå och skrika att presidenten ska avgå. Sedan minns jag: Det är ju jag.
När Fischer ska berätta om sina allra finaste fotbollsminnen är det inte de klassiska målen han kommer ihåg.
– Det är snarare resorna till matcherna som verkligen fastnat i minnet. Genom kärleken till fotboll har jag träffat vänner, bekanta och till och med min första fru. Första gången vi träffades var på läktaren. Och istället för att byta telefonnummer hoppades jag alltid att hon skulle vara på nästa bortamatch.

Istället för att acceptera reducerade biljettkvoter har Eintracht Frankfurt slagits för sina supportrars rätt att åka på bortamatcher. Till matchen mot Bordeaux tilldelades klubben från början 1 600 biljetter. Det slutade med att fler än 12 000 åkte till Frankrike, och bildade den största bortasektionen i Europa League-historien. När avbytaren Martin Lanig avgjorde så gjorde han det precis nedanför den enorma orangea kurvan, som för att understryka bandet mellan klubben och dess fans.
– Det är det största du kan uppleva. Vi kommer att kunna leva på fansens energi i flera veckor, sa lagkaptenen Pirmin Schwegler.

I den första slutspelsmatchen lottades Eintracht Frankfurt mot Porto, 220 mil hemifrån. Från början var det sagt att 2 000 skulle få biljetter. 7 500 tog sig in på arenan, efter att gemensamt ha marscherat till matchen längs en Portos stora motorvägar.
– Såna här fans ser du ingen annanstans i Europa, konstaterade tränaren Armin Veh.
De fick 2-2 i bortamatchen, och igår ledde de returen med både 2-0 och 3-2. Ändå är nu Eintracht Frankfurt ute ur Europa League, efter att ha släppt in ett kvitteringsmål i 86:e minuten.

Hade de bara klarat sig förbi Porto hade Eintracht Frankfurt fått åka till Neapel i nästa omgång. Det gör ont i hela mitt supporterhjärta att behöva konstatera att den matchen – och den resan – inte kommer att bli av.

/Erik Niva

Att skriva om supporterrörelsens utkanter är alltid komplicerat, och det har sannerligen inte blivit enklare sedan jag sammanställde ett lättviktigt inlägg om proffsspelande ultras i fredags.

Alla har ni ju sett bilderna från lördagens avbrutna match på Tele 2 Arena, och är ni som jag har de förmodligen mest bara fyllt er med en frustrerad känsla av sjaskig meningslöshet. Det finns överhuvudtaget inget nobelt i att kapa en träningsmatch i januari.

Men de där bilderna är inte de enda vi tar med oss från helgens supportervärld – och de är sannerligen inte de mest relevanta.

Både i turkiska Trabzon och i indonesiska Jakarta har tiotusentals fans gått ut på gatorna för att demonstrera mot korrupta och dysfunktionella fotbollsförbund. I Brasilien arrangerades protestmarscher mot det uppsvällda VM-arrangemanget i drygt 30 olika städer.

Trabzon.

 

Jakarta.

 

São Paulo.

Och då har vi alltså inte ens kommit till Ukraina.

Jag vet inte hur begriplig utvecklingen på Kievs gator är för den fotbollsintresserade genomsnittssvensken, men förmodligen har ni koll på att det mesta alltid utgått från en politisk dragkamp mellan Ukrainas östra och västra halvor.

Den bakgrunden gäller inte längre. Nu handlar det snarare om att en alltmer isolerad skurkregim försöker klamra sig fast vid makten till varje pris – och att folket i allt högre utsträckning enar sig mot den.

Längst fram i frontlinjen, högst upp på barrikaderna? Fotbollsfansen.

Det var verkligen inte självklart att det skulle bli så. Den ukrainska fotbollen har alltid varit splittrad enligt samma linjer som den ukrainska politiken, och i utgångsläget var det därför mer sannolikt att Sjaktar Donetsk-fans från öst skulle stå emot Karpaty Lviv-ultras från väst. Men den senaste veckan har spelplanen ritats om.

Om ni ingick i de blågula horder som reste till Ukraina sommaren 2012 har ni kanske egna minnen från Dynamo Kievs lilla arena inne i stadens centrala delar. Det var där landslaget höll en öppen träning mellan de två första matcherna, då flera tusen svenskar dök upp för att stötta dem.

För några dagar kablades dessvärre en helt annan typ av bilder ut därifrån. Några råskinn från regimens militärpolis släpade upp en hjälplös demonstrant på taket till arenaområdets ingång – och misshandlade  honom halvt till döds inför rullande kameror. Sedan räckte de upp ett provokativt långfinger till folkmassan nedanför.

Det var en oerhört obehaglig skräckväldesmarkering – och en av händelserna som verkligen fick de folkliga vredesdammarna att svämma över. Politiska meningsskillnader och regionalt käbbel lades åt sidan. Kampen kom istället att handla om att gemensamt resa sig mot en tyrann som sanktionerade brutalt våld mot sitt eget folk.

Egentligen är ju Sjaktar Donetsk den nuvarande regimens klubb, men den har nu förlorat stödet från de som brukade vara dess fotsoldater. Häromdagen deklarerade Sjaktars ultras att de tänkte skydda de regeringskritiska demonstranterna framöver. Inte för att de egentligen sympatiserade med dem – men för att de vägrade stå bredvid och titta på när vanliga ukrainare blev sönderslagna.
– Vi har bestämt oss att ta personligt ansvar för att skydda människorna som demonstrerar mot anarki och laglöshet. Vi avskyr den politiska oppositionen och vi stödjer verkligen inte dess strävan för EU-medlemsskap, men vi vill skydda vårt eget folk i deras kamp för sina mänskliga rättigheter. Bröder! Tänk med era hjärnor och värdera er heder!

Effekten blev lavinartad. Även i de ryssvänliga delarna av Ukraina – de delar där dagens regering alltid haft ett självklart stöd – ställde sig nu supportergrupp efter supportergrupp nu på andra sidan av slagfältet. Charkiv, Simferopol, Odessa, Sevastopol, Zaporizjzja… I Dnipropetrovsk gav sig ett par hundra ultras ut för att blockera regimens hejdukar från att ge sig av mot Kiev. Flera av dem blev skjutna. Som konsekvens tilltog mobiliseringen ytterligare i fart och styrka.

Utvecklingen var allt annat än obetydlig. Dels påverkade tusentals kamplystna fotbollsfans de konkreta styrkeförhållandena på gatorna, men framförallt signalerade deras vägval hur regimen nu fullständigt tappat kontrollen över folkdjupet. De officiella politiska analyskartorna tar är i nuläget inte enbart färgade i rött eller blått – de innehåller dessutom särskilda prickar för varje stad där fotbollsfansen vänt sig emot det politiska styret.

”Fotbollsultras försvarar lag och ordning, medan polisen regelmässigt bryter lagar och begår brott. Det är dagens Ukraina”, konstaterar en herre som heter Vyachik Kubik lakoniskt på Twitter.
Man ska verkligen akta sig noga för att romantisera de här våldsbenägna supportergrupperna, och deras vilja att upphöja sig själva till medborgargarden. Många av de ukrainska ultrasfalangerna är tätt förknippade med den högerextremistiska rörelsen, och jag skulle verkligen inte vilja ha en värld där deras politiska inflytande blev betydande och bestående.

Men med det sagt går det liksom inte att säga sig vara intresserad av fotbollens samhälleliga inflytande, och samtidigt ignorera hur ultrasrörelsen faktiskt påverkat hela världsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt under de senaste åren. Oavsett om man gillar det eller inte så rymmer den en högst verklig realpolitisk maktfaktor.

Unga, arga, organiserade fotbollsmän var pådrivande genom stora delar av den så kallade arabiska våren – Egypten, Libyen, Tunisien – och förra sommaren fick den marken att darra rejält under fötterna på makthavarna i både Brasilien och Turkiet.

Nu har de anslutit sig till revolutionsrörelsen i Ukraina.

Som en konsekvens av den senaste veckan tror jag faktiskt att spelet snart är slut för Viktor Janukovytj och hans hantlangare. Jag tror att den ukrainska regimen kommer att falla – och jag tror återigen att fotbollsfans kommer att ha en betydande del i skeendet.

/Erik Niva

Man måste ju tänka på sin streetcred också.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om den nya tidens vägar in i fotbollsindustrin, hur det numera är fullt möjligt att plugga sig in i Premier League, att ta en riktad universitetsexamen med syftet att till exempel bli ekonomiassistent i Manchester City.

Och ja, det är ju så vägen in i toppidrotten kommer se ut för de allra flesta av oss framöver – men så värst mycket rock’n’roll är det ju uppriktigt sagt inte. Så värst många läktarmyter genereras inte den vägen.

För att väga tillbaka vågskålarna i rätt riktning behöver nu bloggen gå hela vägen till den andra änden av karriärsvägsskalan, och lista en rad killar som gått hela vägen från kortsidornas ultrasgrupper till proffsfotbollen och miljonkontrakten.

Som alltid måste såklart kriterierna klargöras för att undvika misstolkningar. Det här handlar alltså om spelare som själva ingått i regelrätta ultrasgrupper, och inkluderar följaktligen inte alla de som ”bara” representerar klubben de höll på som barn. Inte heller är det tillräckligt att ta tag i en megafon och sjunga en segersång nere i kurvan efter någon slutsignal för att kvalificera sig. Och givetvis, enbart nu aktiva spelare kommer på fråga, vilket exkluderar självklara namn som Cristiano Lucarelli eller Paolo di Canio.

En sån här sammanställning blir ju inte riktigt fotbollskulturellt rättvisande i och med att de brittiska klubbarna inte befattar sig med ultraskonceptet i någon större utsträckning, men det är ju helt enkelt bara som det är.

I alla fall – ultras på planen.

Kevin Grosskreutz
På andra sidan av Maldini, Xavi, Totti, Gerrard, Casillas, Terry och de andra håller ju Kevin Grosskreutz på att etablera sig som den nya spelargenerationens allra främsta banerbärare. Ni har ju redan hört tonvis historier om hans bakgrund på Südtribune, så den här gången nöjer vi oss med att redovisa hans färska inlägg i den supporterkulturella debatt som stormar i Tyskland just nu. ”Jag tycker verkligen att det är synd att ultras ständigt buntas ihop med våldsamma huliganer. Det är inte så verkligen ser ut. För mig är ultras en stor del av fotbollen. De lever verkligen för sina klubbar, och det är de som skapar stämningen. Du behöver bara titta på hur mycket tid och pengar de här killarna lägger ner på att skapa tifon. Jag har själv såna affischer hemma på väggarna. Själv vill jag ju spela i några år till, men sedan vill jag återvända dit där jag kom ifrån. Jag har inte glömt att jag hör hemma på Südtribune”.

Manuel Neuer
En av de mer komplicerade historierna runt det här med ultrasmentalitet och elitfotboll. Den tyska landslagsmålvakten hade levt hela sitt liv med Schalke 04, och hade i stort sett hela sin umgängeskrets i klubbens olika ultrasfalanger. Han hade själv stått på de där läktarna, åkt i de där bussarna, druckit i de där barerna och sjungit de där sångerna – men sommaren 2011 valde han ändå sin egen karriär framför allt det andra. Han lämnade Schalke 04, och skrev på för det Bayern München hans kamrater avskydde så innerligt. Beslutet ledde inte bara till uteslutning ur Ultras Gelsenkirchen – det väckte också en stor skepsis bland ultrasgrupperna runt hans nya klubb. Innan Manuel Neuer blev accepterad i Bayern München tvingades han acceptera en kravlista som innebar att han aldrig skulle få kyssa sitt nya klubbmärke, delta i segerdanser, kasta sin tröja till fansen i Südkurve eller ens närma sig dem. Han gick med på villkoren.

Dennis Eilhoff
Passar på att skjuta in ett uppsamlingsheat redan här. Ska man skriva om vidareflyttade tyska ultrasmålvakter måste man även skjuta in Dennis Eilhoff som efter 15 år med Arminia Bielefeld visserligen har dragit till Dynamo Dresden – men som alltjämt ändå har kvar sitt medlemsskap i Boys Bielefeld. Och är man ändå inne på tyska andradivisionsultras så bör Union Berlins högerytter Christopher Quiring också vara med, han som har ultrasgruppen Wuhlesyndikats märke tatuerat på vaden. Och nu när vi pratar om tatuerade andradivisionsspelare tar jag även chansen att visa bilden på Andrei Preda, reservmålvakt för klassiska Universitatea Craiova i rumänska tvåan. Han har haft besöksförbud från rumänska arenor efter olika läktarbråk, och under Craiova-derbyt i höstas drog han runt nere på innerplan och försökte få till slagsmål med motståndarspelarna. Hans överkropp är fullproppad med tatueringar dedicerade till ultrasscenen och unken högerextremism.

Fabrizio Miccoli
I februari 2011 spelade Palermo borta mot Lecce, och Fabrizio Miccoli var lagkapten för gästerna. Det var ingen alldeles enkel situation för honom. Hans kaptensbindel var nämligen specialtillverkat i röd-gul-gröna färger, för att hedra Lecces ledande ultrasgruppering. Han spelade mot sin egen klubb, i sin egen stad – och när han satte en frispark strax före pausvilan blev det för mycket för honom. ”Jag började gråta, och jag kunde inte sluta. Jag grät på planen, jag grät i omklädningsrummet. Lecce är min klubb, och att skada dem var som att skada en gammal vän”. Palermo-ledningen hade inget val – de var tvungna att byta ut sin emotionella lagkapten redan i paus. ”Det är mitt eget fel att det blir såhär varje gång jag spelar här hemma. Det är något personligt som jag egentligen önskar att jag bara kunde hålla för mig själv”. När kontraktet med Palermo gick ut förra sommaren fanns bara en sak att göra. Trots att han var tvungen att sänka sin lön markant och trots att laget sjunkit ända ner i tredjedivisionen skrev Fabrizio Miccoli på för Lecce.

Artur Boruc
”The Holy Goalie” är ju inte bara förstamålvakt i Premier League-sensationen Southampton – han är dessutom komplett bindgalen. Hela hans karriär är kantad av bråk, kontroverser, intermezzon och en lojalitet till Legia Warszawas ultragrupper. Det gjorde liksom ingen skillnad när Boruc blev Champions League-målvakt för Celtic – han skulle likafullt resa på de där bortamatcherna och klättra upp på de där stängslen för att leda sångerna. I Polen har ultrasbegreppet en mer våldsam innebörd än i stora delar av Västeuropa. Det har inte Artur Boruc minsta problem med. Han har själv pratat om fajterna han var med om som yngre, och poserade så sent i somras offentligt med en t-shirt med texten: ”Football without hooligans is nothing”.

Patryk Malecki
När vi ändå är i Polen kan vi lika gärna stanna till vid den här snubben också. Som 13-åring flyttade Patryk Malecki ensam till Krakow från Suwalki högst uppe i nordöstra Polen. Han skulle satsa på ett fotbollsliv som snabbt fick flera olika nyanser. Vid sidan av ungdomslagen började Malecki hänga med ett gäng från huliganfirman ”Sharks”. Under flera års tid delade han lägenhet med en kille som blev dömd till sex års fängelse för att ha kastat en kniv mot Dino Baggio under en Uefa Cup-match mot Parma. Själv blev Malecki både a-lagsspelare, flerfaldig ligamästare och landslagsman – men för den sakens skull bröt han aldrig kontakten med kompisarna från förr. När han fick en fråga om den problematiska polska läktarsituationen fräste han bara tillbaka: ”Alla fans borde bete sig som ultras. De som uppför sig som picknickturister borde inte ens komma till arenan”.

Hugo Mallo
Förra våren spelade Celta Vigo bortaderby mot de galiciska ärkerivalerna från Deportivo La Coruña för första gången på sex år. Hugo Mallo åkte till matchen med ultrasbussen, och var sedan nära att både hamna i bråk och bli gripen under matchen. Tv-kamerorna fångade honom där han stod och hetsade över polisens segregationsbarriärer, halvt maskerad med halsduk och huva. ”Du och du”, vrålade han mot två Depor-fans. Mallo förolämpade dem och deras mödrar, pekade mot sitt eget skrev, uppmanade dem att komma över och göra upp. Och det var väl sannerligen inget man inte sett förut på ett derby – det var bara det att Hugo Mallo egentligen var ytterback i Celta Vigo. Hade det inte varit för hans knäskada hade han varit nere på planen snarare än vid kravallstaketen.

Alexy Bosetti
I slutet av november föregicks Ligue 1-matchen mellan Nice och St Etienne av kraftiga läktarkravaller. Nio skadade, sju gripna. Nerifrån innerplan följde Nice-anfallaren Alexy Bosetti utvecklingen. Det var hans egna som var inblandade i oroligheterna. Bosetti har inte bara vunnit U20-VM med Frankrike – han har dessutom varit medlem i Brigade Sud under hela sin ungdom. Han har tre olika ultrastatueringar, och drar sig inte för att visa upp dem. Några dagar efter läktarbråken twittrade han ordet ”Liberta!!!” och länkade till en sida som kampanjade för att de fängslade fansen skulle släppas. Ingen var överraskad. För Bosetti är det mer regel än undantag att använda sitt twitterkonto som ultrasmegafon, och han lägger ofta ut spydigheter riktade mot rivaliserande grupper. I tisdags spelade Nice cupmatch borta mot rivierarivalerna från Olympique Marseille. Alexy Bosetti gjorde 1-1-målet, och firade genom att springa ut till OM-fansen och peka på den vänstra armens ultrastatuering.

Pablo Migliore
Den sydamerikanska fotbollen är så full av såna här kopplingar att det är omöjligt att redogöra för alla, men ska jag nu välja ut en så passar jag på att berätta om Pablo Migliore. Förra våren blev Migliore gripen av polis ute på planen, omedelbart efter slutsignalen i en match i den argentinska högstaligan. Han var anklagad för skyddande av brottsling, för att ha hjälpt Maxiliano Mazzaro att hålla sig undan rättvisan. Den sistnämnda var andreman i Boca Juniors största barra brava, La 12, och var efterlyst för mord. Ändå vägrade Migliore att vittna mot honom eller att hjälpa polisen i sina efterforskningar. Målvakten fick därför tillbringa 40 dagar i fängelse, innan han släpptes mot borgen.

/Erik Niva

Den som inte är tillräckligt bra på gitarr blir musikkritiker. Den som inte blir fotbollsproffs blir Media Content Planner hos Manchester United.

Jag är ju normalt sett inte killen som skriver positivt lutade inlägg om det som numera refereras till som – marschtakt – The Football Industry.  När allt är sammanvägt och utvärderat tycker jag rätt och slätt att ekonomiseringen av fotboll för med sig fler nackdelar än fördelar – men för den sakens skull behöver jag ju inte bli så felaktigt förenklande att jag låtsas som att fördelarna överhuvudtaget inte existerar.

Något av värde går faktiskt att få ut ur detta ensidiga fokus på svällande omsättningar och ständig tillväxt.

Ute i den stora fotbollsvärlden finns det numera någonstans att ta vägen för alla de som saknar den nödvändiga talangen, men som ändå vill leva sina liv med och för fotbollen.

Några år har nu gått sedan konsultfirman McKinsey gjorde sin stora genomlysning, men de kom då fram till att fotbollsindustrin i Tyskland stod för ungefär 110 000 arbetstillfällen och att den sysselsatte uppemot 150 000 människor i Storbritannien. Siffrorna har inte blivit lägre sedan dess.

Som en haltande jämförelse kan nämnas att Volvo, Ericsson, Saab, Scania, Peab och Sandvik tillsammans har ungefär 100 000 anställda i Sverige.

Nu verkar ju visserligen en hel del av de där fotbollsjobben vara precis lika själadödande tråkiga som vilka corporate kontorskneg som helst, men det kan ändå vara kul att veta att vägarna finns. Både England och Tyskland har drösvis av universitetsutbildningar inriktade på just fotbollsindustrin, och det verkar faktiskt som att flera av dem leder fram till arbeten.

Man blir knappast andretränare i Liverpool för att man tar en MBA i Football Industries på universitetet nere i centrum, men du hade kunnat bli klubbens Head of Content vad gäller digital media och broadcasting. Som ett förtydligande exempel har ni här de lediga jobb som de olika Premier League-klubbarna har ute på annons precis i detta nu – och nej, i många fall begriper inte jag heller vad som egentligen ligger under de olika mumbotitlarna.

Arsenal
Lead Physiotherapist – Arsenal Ladies FC
Executive Box Account Analyst

Chelsea
Duty Manager – Chelsea FC Hotels
Shift Engineer – Chelsea FC Hotels

Crystal Palace
Matchday Hospitality – various positions (deltid)

Fulham
Head groundsperson
Web editor
Matchday Opportunities – various positions (deltid)

Liverpool
Head of Content (Digital Media & Broadcasting)

Manchester City
Head Chef
Payroll Clerk

Manchester United
Business Development Executive
Media Content Planner
Casual Steward

Norwich City
Coach Development Officer
Digital Media Assistant
Disability Coach
Disability Coordinator
NCS Assistant Team Leader

Southampton
Sales & New Business Manager
Chef du Partie

Stoke City
Sales Manager
Turnstile Operators & Matchday Sellers (deltid)

Sunderland
Trainee Duty Manager

Tottenham Hotspur
Coaching Programmes Administrator
Retail Assistant
Global Coaching Apprentice
Business Administration Apprentice
Finance Apprentice

West Ham United
Queen Elizabeth Olympic Park Activator

En sak till innan vi slutar för förmiddagen. Kostnaderna som den tyska staten lägger på polisbevakning och säkerhet runt matcherna uppgick enligt McKinsey till ungefär 0,2 miljarder euro häromåret. Mot de bör då vägas ungefär 1,7 miljarder euro som den nationella fotbollsindustrin betalade i skatt.

Fotbollen har alltjämt sina baksidor, visst, men utifrån den krassa ekonomiska logik som gäller nuförtiden är den samtidigt också – typ – det som hindrar hela jävla Eurozonen från att sjunka.

/Erik Niva

Så stod Clarence Seedorf där med sitt eleganta världsvana sätt, och så hade en av de riktigt stora europeiska klubbarna en holländsk manager igen.

Ordningen var på så sätt återställd. Cruyff, Hiddink, van Gaal, Beenhakker, van Basten, Advocaat och många andra befinner sig i andra skeden av sina fotbollsliv, och det skulle kännas helt fel med ytterligare ett Champions League-slutspel helt utan holländska tränare.

Ändå var det inte den nyutnämnde Milan-managern som symboliserade kärnan i den holländska fotbollens bildningstradition på San Siro igår. Det var istället killen som satt på läktaren för att titta på, Clarence Seedorfs gamle vapendragare.

I lördags lämnade Edgar Davids sitt jobb som tränare för den engelska femtedivisionsklubben Barnet. Det var visserligen trist att den episoden skulle sluta på det sättet, men det får lov att vara okej. Vi vet ju att Edgar Davids snart kommer att vara tillbaka vid sidlinjen igen. Han klarar helt enkelt inte av att hålla sig borta.

Officiellt slutade Edgar Davids att spela redan sommaren 2010, då han var 37 år gammal. Ändå kunde han inte slita sig. Under några års tid såg han till att tjata sig in i så många välgörenhetsmatcher han bara kunde, men även om han uppskattade lattjolirandet med Zidane, Figo, Ronaldo och de andra så var det liksom inte tillräckligt.
– Det var som att jag hade ett hål i hjärtat, en enorm tomhet. Jag älskar att träna, jag älskar att spela matcher och min vilja att spela fotboll försvann aldrig.  Jag minns när vi hade spelat en sån där uppvisningsmatch, och åkt hem till Zidane efteråt. Alla andra satt inne runt middagsbordet och drack vin, men jag var ute i trädgården och kickade boll. Jag ropade: ”Hey, Zizou, kom igen. Vi kör en match”. Han stirrade bara på mig. ”C’est fou, c’est fou”. Du är galen. Nej. Spela, spela, spela.

Att Edgar Davids skulle återvända till fotbollen var inte oväntat, men platserna där han gjorde det överraskade däremot många. Det blev inga pengasvullna säsonger i någon Gulfliga, eller för den delen ett glamouröst tränarjobb i någon europeisk storklubb.

Edgar Davids började istället coacha Brixton United, en amatörklubb från ett problemområde i södra London  som deltog i en sorts korpserie snarare än i den vanliga seriepyramiden. Själv såg han inget konstigt med det.
– För mig är det normalt. När man har lagt av så fortsätter man spela gatufotboll, man går tillbaka till rötterna, försöker ge något tillbaka. Du har ett ansvar gentemot både fotbollen och samhället, och det är inte okej att bara sitta hemma och göra ingenting. Du måste delta, och bidra så att ungdomar fortsätter spela fotboll.
Det var inte så att det saknades andra anbud. Tvärtom, de strömmade in från Kina, Ryssland och Dubai – men Edgar Davids hade inget intresse av att utnyttja dem. Fotbollen som spelades där var inte hans fotboll.
– Jag är mycket hellre på en lerig plan i Brixton en kylig söndagsmorgon och hjälper unga spelare att utvecklas.

När Edgar Davids väl tog steget tillbaka in i proffsfotbollen så gjorde han det alltså som spelande tränare för Barnet FC, en förvuxen kvartersklubb som i det skedet låg sist i fjärdedivisionen. Han kände sig hemma där, omgiven av människor som hade samma sorts relation till fotbollen som han själv.
– På den nivån handlar det fortfarande om ren passion för många. Jag älskar när det kommer från hjärtat, när du ser ett gäng amatörer spela både på lördagen och söndagen – bara för att de älskar det. Jag applåderar sånt.
Efter en förlorad bortamatch mot Accrington Stanley var laget på väg tillbaka till London då de passerade en supporterbuss som fått motorstopp. Davids tömde då den egna bussen på spelare vid nästa vägkrog, och kommenderade därefter chauffören att åka tillbaka och hämta upp fansen.
– Det var det minsta jag kunde göra, att skicka bussen så att de slapp stå ute i kylan och frysa. Jag är glad att jag gjorde det, för strax därefter började det regna. Inga ska lämnas kvar på egen hand.

Barnet blev ändå nedflyttade, ramlade ur hela ligasystemet – men Edgar Davids hoppade inte av för det. Så sent som för tre veckor sedan spelade den gamle Champions League-vinnaren mot Salisbury City borta inför 1 343 åskådare. Han gjorde det med samma entusiasm och inlevelse som någonsin tidigare, och blev givetvis även utvisad med knappt tio minuter kvar.

I ren frustration deklarerade han att domarna drivit honom till punkten där han tänkte sluta spela, och i förrgår så avslutades alltså Edgar Davids-eran i Barnet definitivt. Det förringar inte betydelsen av hans tid i klubben – i synnerhet inte som den funkar så bra som förklaring till varför Holland förblir fotbollsvärldens minsta stormakt.

Holländska fotbollsspelare har nämligen ett smått unikt förhållningssätt till sin idrott. Det spelar ingen roll om de vunnit allt de någonsin kunnat vinna, om de tjänat så mycket pengar att de aldrig behöver lyfta ett enda finger igen – de tar sig tillbaka ner till sidlinjen. De känner en så stark respekt och vördnad för sin sport att de vill fortsätta bidra till den. De vill försäkra sig om att det idéarv de själva fått ta del av inte går förlorade, utan istället lärs ut till kommande generationer.

Både Clarence Seedorf och Edgar Davids kommer ju från den generation som spelade VM-semifinal 1998. Av de 22 man som ingick i den truppen arbetade 21 stycken med fotboll, fram till och med att Edgar Davids lämnade Barnet. Och då handlar det alltså inte om oregelbundet tyckande i någon tv-studio eller någon lukrativ agentverksamhet – utan om jobb som är omedelbart knutna till fotbollens vardag. Allra vanligast är att ägna sig åt någon form av ungdomsutveckling, någon sorts investering i fotbollens själva framtid.

Såhär:
Clarence Seedorf (manager, Milan), Frank de Boer (manager, Ajax), Philipp Cocu (manager, PSV), Jimmy Floyd Hasselbaink (manager, Royal Antwerpen), Edgar Davids (ex manager, Barnet), Patrick Kluivert (asstränare, holländska landslaget), Jaap Stam (asstränare, Ajax), Dennis Bergkamp (asstränare, Ajax), Giovanni van Bronckhorst (asstränare, Feyenoord), Aron Winter (ungdomstränarutbildning, holländska förbundet), Wim Jonk (akademichef, Ajax), Michael Reiziger (ungdomstränare, Sparta Rotterdam), Ronald de Boer (ungdomstränare, Ajax), Boudewijn Zenden (ungdomstränare, PSV), André Ooijer (ungdomstränare, PSV), Pierre van Hooijdonk (ungdomstränare, Feyenoord), Artur Numan (talangscout, AZ), Ed de Goey (målvaktstränare, RKC Waalwijk), Ruud Hesp (målvaktstränare, PSV), Edwin van der Sar (marknadschef, Ajax),  Marc Overmars (sportchef, Ajax).

Undantaget som bekräftar den holländska regeln utgörs givetvis av Winston Bogarde, men som bekant hade han ett ganska atypiskt förhållande till sin idrott. Det var ju han som hellre satt av hela sitt fyraårskontrakt på Chelseas bänk snarare än att acceptera en lönesänkning för att spela någon annanstans.

Men motsvarande siffra för den engelska 98-truppen, som en sorts exempel? 4. Gareth Southgate har hand om U21-landslaget, Les Ferdinand är asstränare för Tottenham, Paul Scholes har börjat utbilda sig till tränare inom Man Uniteds organisation och Paul Ince är på väg att få sparken från Blackpool. Eventuellt kan Gary Neville också få vara med på nåder, då han vid sidan om sina mediala åtaganden ingår i a-landslagsstaben med oregelbundna mellanrum.

Och Sverige då? Tja, om vi tar 94-truppen som jämförelseobjekt så är det så vitt jag vet bara Henrik Larsson (Falkenberg), Klas Ingesson (Elfsborg), Teddy Lucic (Holmalund) och Stefan Rehn (Göteborgs FC) som är heltidstränare. Håkan Mild ska såklart också nämnas, som sportchef för IFK Göteborg. Därutöver har Lasse Eriksson sitt uppdrag som målvaktstränare för landslaget, flera andra är ”mellan jobb” och både Jonas Thern och Patrik Andersson är inblandade i olika talangutvecklingsprojekt.

Bra eller dåligt?

Förmodligen ganska normalt. Det är inte England och Sverige som är undantagen här – det är istället Holland som är en alldeles extraordinär fotbollsnation.

När Edgar Davids siktades på San Siro fick han såklart frågan om huruvida det betydde att han var på väg in i Clarence Seedorfs tränarstab. Nej, i alla fall inte i nuläget. Det var inte därför han var där.
– Jag åkte ner för att se Juventus, och när jag ändå var i Italien ville jag gärna se Milan också. Jag tycker om att gå på matcher, jag gillar fotboll.

Han gör ju det, Edgar Davids.

/Erik Niva

Positionen som familjefar medför även rätten att vara charterresenär, och jag har precis kommit hem efter en vecka på Teneriffa. Behagligt nog hände ju ingenting av större värde där, men jag passade i alla fall på att ta med mig 4-årige Hugo på hans första riktiga fotbollsmatch.

Teneriffa-Sporting Gijón. Spanska andraligan. 0-0.

Hugo höll tappert skenet uppe. Även om han tappade intresset för själva spelet efter sisådär sju minuter så höll han ut till slutsignalen; åt chips, studerade ljustavlan och fascinerades av domargnällande gubbar. Han påstod sig gilla upplevelsen – men när jag sedan försökte bredda erfarenheten med en drygt 20 år gammal berättelse fick det faktiskt räcka.

Hugo ville leka Star Wars. Han ville inte höra om ”Los Robos En Tenerife”.

Där stod jag med mina dammiga anekdoter och undrade vem jag skulle dra dem för – då det slog mig att jag faktiskt har en avsomnad blogg för precis det syftet.

Såhär var det ju. Den 7 juni 1992 åkte Real Madrid ner till Teneriffa för att spela hem ligatiteln. De behövde bara besegra ett svagt och omotiverat motståndarlag, och gick planenligt upp i 2-0-ledning efter mindre än en halvtimme (om inte annat måste ni faktiskt titta på Gica Hagis 2-0-frispark).

Men sedan hände något. Sedan hände en hel massa.

Först reducerade Teneriffa. Sedan fick Madrid ett regelrätt mål obegripligt bortdömt för offside. Därefter fick de en spelare utvisad. Och till sist inföll ”El Minuto Mágico”, den magiska minuten då Real Madrid gjorde ett självmål, sjabblade in ytterligare ett baklängesmål och såg ligabucklan segla iväg till Barcelona.

Michel grät. Alla grät. Men Teneriffa-tränaren Jorge Valdano inledde presskonferensen efter matchen med orden:
– Viva el fútbol limpio. Leve den rena fotbollen.

Egentligen refererade Valdano till debatten som föregått matchen. Själv var han ju en gammal Real Madrid-legendar, och hans lag innehöll dessutom både Fernando Hierros bror och Paco Gentos son. Det hette att Teneriffa därför skulle skänka bort matchen till Real Madrid – en farhåga som Valdano nu såg som bortborstad. Hade inte hans spelare i själva verket kämpat som lejon, firat varje mål som om det var de själva som jagade seriesegern?

Men leve den rena fotbollen?! Nja, kanske inte riktigt. Några månader efter matchen erkände Teneriffas lagkapten Toño att han och hans lagkamrater fått dela på ungefär 20 miljoner pesetas (en dryg miljon kronor) som en sorts inofficiell segerbonus. Ett par veckor efter matchen hade en okänd välgörare mött upp utanför Heliodoro-stadion med kontanter i en plastkasse.
– Han var mellan 30 och 40 år, klädd i jeans och skjorta. Han presenterade sig aldrig eller förklarade vilka han representerade. Han sa bara: ”Det här är pengarna för att ni slog Madrid”. Jag frågade inte mer.
Toño säger sig fortfarande inte veta om pengarna kom från FC Barcelona eller inte. Själv tycker han inte att det spelar någon roll.
– Jag förstår inte vad problemet skulle vara. Det var pengar för att vinna, inte för att förlora. Den här sortens bonusar är vanliga inom spansk fotboll, och det händer ofta att företagare här på ön belönar oss efter en stor seger.

Ytterligare några månader senare nådde en ännu mer graverande incident ljuset. Luis Milla – en Barcelona-fostrad mittfältare som tagit det ovanliga klivet till Real Madrid – påstod sig ha fått ett telefonsamtal från en av sina gamla lagkamrater kvällen före matchen. Han skulle då ha erbjudits 40 miljoner pesetas för att bli utvisad, orsaka en straffspark eller på något sätt orsaka en Madrid-förlust. Det spanska förbundet tillsatte en resultatlös utredning, och där någonstans hade väl historien kunnat nå någon form av slutpunkt.

Istället skulle den upprepas.

Den 20 juni 1993 återvände Real Madrid till Teneriffa. Förutsättningarna var otroligt nog identiska. Återigen behövde de bara en seger i slutomgången för att säkra ligatiteln. ”Nada será igual”, löd förstasidesrubriken på Madrid-trogna tidningen As. ”Ingenting kommer att bli likadant”. Men om något blev det värre. Återigen förlorade Real Madrid – och återigen såg de sig som utsatta för en konspiration.

Efter att Teneriffa tagit ledningen genom den skalliga argentinska anfallaren Oscar Dertycia – han som blev så deprimerad av en skada att han tappade håret – försökte Real Madrid slå tillbaka. Själva tyckte de att de skulle haft tre straffar. De fick inte en enda. Så sent som 2010 refererade As fortfarande till rättsskiparen  Gracia Redondo som ”domaren som snodde titeln”.

En stor del av FC Barcelonas moderna identitet och historia vilar sig mot Johan Cruyff och hans ”Dream Team”, 90-talslaget med Guardiola, Stoitjkov, Laudrup, Koeman som vann fyra raka ligatitlar och förändrade den spanska fotbollens maktbalans. Lyssnar du på de Madrid-färgade ekona från Teneriffa skulle de aldrig ha fått två av de där bucklorna.

Det var bara det jag ville berätta för någon, där jag själv stod utanför Heliodoro drygt 20 år senare. Hugo var inte det minsta intresserad, och jag klandrar honom sannerligen inte. Men kanske någon annan var det.

/Erik Niva

Så går ett år från vårt liv och kommer aldrig åter.

Så försvinner två månader ut i den mediala rymden utan att ett enda blogginlägg formuleras.

Det här är vare sig någon grandios återkomst eller något melodramatiskt avsked. Det är istället avklarandet av ett obligatorium – årets viktigaste inlägg är alltid det som redogör för årets bästa musik – och en enkel lägesrapport.

Bloggen är inte nedlagd. Men bloggen ligger i träda, går på sparlåga.

Anledningarna är vardagligt banala. I nuläget klarar vi inte av att pressa in bloggskrivandet i en yrkestillvaro där våra arbetsgivare föredrar att vi prioriterar till exempel webb-tv och podproduktion på de ytor som uppstår mellan huvudysslorna. Det går helt enkelt inte ihop.

Okej.

Så varför i helvete accepterar vi då inte våra begränsningar och stänger ner permanent och definitivt? Sparlåga, huh?! Better to burn out than to fade away, och allt det där.

Tja, eftersom vi fortfarande släpar vidare på vår övertygelse om att det finns behov för ett uppsamlingsforum för alla de där fotbollsberättelserna som inte får plats någon annanstans. I detta nu känner jag exempelvis att stunden kräver en sammanhangssättande text om belgaren Roland Duchâtelet, som med politiska förtecken drar runt i Europa och tar över klassiska klubbar som Charlton Athletic, Újpest Dozsa, Carl Zeiss Jena och Standard Liège. Krasst uttryckt misstänker jag dock att den historien inte kommer att skrivas i svensk press ifall den inte skrivs här.

Så vafan. Snarare än att lägga på brandfilten tillåter vi glöden att pyra ett tag till.

Först ska visserligen julledigheterna mala klart och sedan ska jag ut i världen på reportageresor och sedan ska Simon bevaka vintersport och sedan är det väl slutet av februari utan att det skrivits några fler inlägg – men därefter…?

Vi väljer att tro på det. Vi inbillar oss att det finns eld kvar i bloggbrasan och att den tar fyr igen när VM-våren börjar gry på allvar.

Tills dess var det alltså en årsbästalista som skulle redovisas.

Jag har ju resignerat inför faktumet att folk utgår ifrån Spotify numera, så vill ni höra vad 2013 hade att erbjuda får ni klicka er in här.

Nöjer ni er med att studera låtlistan så har ni den här.

1. Four Simple Words – Frank Turner
2. Fabriksland – Tysta Mari
3. Hemlighet – Vånna Inget
4. #61 – INVSN
5. Du och jag mot världen – Magnus Ekelund & Stålet
6. Det kommer aldrig va över för mig – Håkan Hellström
7. We Will Surrender – A City on a Lake
8. Was It You – Joy Kills Sorrow
9. Gustavo – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
10. My Search Party – Covenhoven
11. Song for Zula – Phosphorescent
12. Saint Valentine – Gregory Alan Isakov
13. A Certain Light – Josh Ritter
14. Yvette – Jason Isbell
15. Eavesdrop – The Civil Wars
16. Mr. Sticks – Deer Tick
17. The Valley – Christian Kjellvander
18. Go – Richard Buckner
19. Jumper Cables – Widower
20. Hope of a Lifetime – The Milk Carton Kids
21. While You´re Carrying the Weight – Patrick Dethlefs
22. When the Saints Come Stumblin’  In – Frida & the Coolants
23. A Lot of Love – Steve Mason
24. I Need My Girl – The National
25. Biggest Lie – Karina Denike
26. Skål For Ingenting – Laarhöne

’Til next time.

/Erik Niva

De kommer alltid att ha Genua.

Från början var det främst sidlinjen som skiljde dem åt. Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov var två fotbollskillar i samma ålder som växte upp med samma klubb. Båda levde de sina liv för Röda Stjärnan från Belgrad, den ena nere på planen och den andra uppe på läktaren.

Men sedan… Sedan hände det en del grejer.

•••

Allt började inte sommaren 2010 – de historiska perspektiven på Balkan sträcker sig alltid betydligt längre än tre år tillbaka i tiden – men det är i alla fall enklast starta där. Vladimir Stojkovic hade varit i Sydafrika och spelat VM för Serbien. Han hade räddat Lukas Podolskis straff i segermatchen mot Tyskland, men ändå inte lyckats väcka intresset från de europeiska storklubbar han hoppats på. Läget i Sporting Club var låst. Han hade gjort sig osams med i stort sett hela klubben, och behövde helt enkelt röra på sig. Till sist såg han det som att det bara fanns ett alternativ kvar: Partizan Belgrad.

Det var ju bara det att den övergången komplicerades av Stojkovics bakgrund, av hans status som legendar i Röda Stjärnans dubbelvinnarlag från 2006, av hans eget mässande om de rödvita som den enda klubben i hans hjärta. Några år tidigare hade han fått frågan om vad som hade kunnat få honom att byta Belgrad-klubb, att skriva på för ärkerivalerna.
– Det skulle jag inte göra för några pengar i världen. Inte ens 100 miljoner hade fått mig att flytta till Partizan.

När han ändå landade på flygplatsen i Belgrad med en färsk överenskommelse med Partizan i handbagaget försökte Stojkovic rättfärdiga sig genom att referera till nya omständigheter och förändrade förutsättningar. Hans egen karriär låg i potten och han behövde speltid. Röda Stjärnan hade inte visat något större intresse för att ta tillbaka honom, medan Partizan minsann spela Champions League.
– Även om en make och hans fru är väldigt förälskade händer det att de skiljer sig senare i livet.

Röda Stjärnans supportrar var inte övertygade. Redan samma dag marscherade några av de mer hårdföra fansen in på det officiella klubbkaféet. De krävde att Vladimir Stojkovics inramade tröja skulle lyftas ner från väggen, och att hans hedersmedlemskap i klubben skulle dras in. Så blev det – men det var sannerligen bara början. Dödsrunor publicerades, mordhot haglade in. Och avsändarna var sådana att det inte bara var att ruska av sig hoten, att utgå ifrån att de var grundlösa och tomma.

•••

En dryg månad senare satt Ivan Bogdanov i en buss som höll på att tröska sig de dryga 100 milen mellan Belgrad och Genua. Han var full, han var förbannad – och han var inte ensam. Bogdanov var ledare för Ultra Boys, en av de mer militanta undergrupperna till Röda Stjärnans redan rätt militanta Delije-fans. Under de jugoslaviska krigen rekryterade ju de allra mest våldsamma paramilitära serbiska förbanden folk från Röda Stjärnans norra kurva, och även om gevären tystnat fanns extremnationalismen kvar.

Nu kände sig Ivan Bogdanov och hans gelikar svikna och förrådda av hela den serbiska landslagsapparaten. Några dagar tidigare hade Serbien förlorat EM-kvalmatchen mot Estland med 3-1. I målet hade Vladimir Stojkovic gjort en ganska obegriplig insats och tre mer eller mindre grova missar. De här bistra gossarna var på väg till Italien för att göra upp räkningen med honom, med det dysfunktionella fotbollsförbundet och med alla de som på något sätt underminerade deras serbiska sak.

•••

Det var när stenarna började regnar över det serbiska landslagets spelarbuss som Vladimir Stojkovic förstod att han verkligen var i trubbel. I pauserna mellan stenkrevaderna hörde han hur lynchmobben utanför skanderade hans namn.
– Stojkovicu, Stojkovicu. Zelimo ti srecu, drven sanduk, drven sanduk i na njemu svecu. Stojkovic, Stojkovic, vi önskar dig lycka till, och en träkista, en träkista med ett ljus på.

Lagkamraterna sa att honom att gömma sig, så Stojkovic kröp ihop under sätet näst längst bak. Några sekunder senare stormade de maskerade männen in på bussen, vrålade efter målvakten. Lagkaptenen Dejan Stankovic och Nikola Zigic var några av dem som bokstavligt talat slogs för att skydda sin målvakt, men ändå trängde sig ett par inkräktare förbi dem. En av dem höll en bengal i handen. Några år dessförinnan hade en Röda Stjärnan-huligan dömts till tio års fängelse för mordförsök, efter att ha försökt trycka ner en brinnande bengal i munnen på en polis under ett arenaupplopp. Det var den händelsen som Vladimir Stojkovic tänkte på där han låg och tryckte.
– Han med facklan kom inom två meter från mig, och det enda som gick igenom mitt huvud var den där polisen de försökte bränna ihjäl. Men i sista ögonblicket stannade han, trodde inte att jag var där, och sedan lyckades mina lagkamrater tränga ut honom från bussen.

•••

Några få timmar senare var Ivan Bogdanov smått världsberömd. Det har aldrig bekräftats att han var en av dem som trängde sig ombord på landslagets spelarbuss, men vi kan däremot vara helt säkra på att det var han som ledde de serbiska huliganerna genom kravallerna inne på Marassi-stadion. Det var han som satt högst upp på plexiglasavspärrningen med svart rånarhuva. Det var han som klippte sönder skyddsnätet med en sorts avbitartång och blev ”Ivan den förskräcklige” med hela fotbollsvärlden. Italiensk polis grep honom senare samma natt – gömd i supporterbussens bagageutrymme – och identifierade honom genom hans serbnationalistiska tatueringar.

Samtidigt undrade Vladimir Stojkovic om han någonsin skulle spela fotboll igen, och var han i så fall skulle göra det. När den italienska förbundskaptenen Cesare Prandelli återvände till omklädningsrummet efter att matchen avbrutits överraskades han av att hitta en serbisk målvakt som gömde sig där.
– Han fruktade för sitt liv, skakade som ett asplöv. Han kunde inte släppa tanken på vad som skulle hända när han återvände till Belgrad.

•••

Några veckor senare stod ändå Vladimir Stojkovic i ett annat omklädningsrum och smusslade med något. Han var tillbaka på Marakana-stadion, skulle spela derby mot det Röda Stjärnan som varit hans och möta de supportrar som blivit hans dödsfiender. Ivan Bogdanov satt visserligen i ett italienskt fängelse, men där en försvunnit stod tusen åter. När uppvärmningen skulle börja insisterade Stojkovic på att först gå ut på egen hand, att ensam möta ljudet från läktarna. Han gjorde det. Han träffades av en inkastad läktarstol, men han spelade derbyt. Han höll nollan och vann matchen, och efter slutsignalen sprang han ut mot Partizan-fansen i den södra kurvan och visade dem det dolda meddelande han skrivit på sin undertröja.
– Oprostite mi moju ruznu proslost. Förlåt mig för mitt smutsiga förflutna.
Senare förklarade han sig:
– Jag skrev meddelandet kvällen före matchen, och jag ville inte att någon skulle stoppa mig från att visa det. Därför bytte jag om i smyg, när ingen såg på. Min relation till Röda Stjärnans fans har ju förändrats efter det som hände i Genua, och ville jag verkligen visa dem att ingenting de gör kan knäcka mig. Jag står fortfarande upp, jag är inte rädd för dem.

•••

I arbetet med att verkligen förstå kravallerna i Genua använde sig det granskande tv-programmet Insajder av en beprövad metod – de följde helt enkelt efter pengarna. Någon hade finansierat den serbiska huliganplutonen som åkte till Italien. Någon hade skickat iväg den med ett uppdrag, av en anledning? Vem? Varför?

Efterforskningarna pekade mot Dejan Stojanovic Keka, ledare för något som heter Novobeogradski Klan, en av de mest brutala maffiaorganisationerna i Serbien. Gangsterledaren var dels lierad med den politiska nationalismen – den som ser ett värde i att Serbien står utanför EU – och utgick dels från rena ekonomiska intressen. I många år hade han utnyttjat fotbollen som både inkomstkälla och pengatvättmaskin. Med klubbledningens tysta medgivande hade han styrt många av Röda Stjärnans utlandsförsäljningar, och därigenom omsatt hundratals miljoner kronor. Det har varit en blodkantad hantering. Häromåret avrättades till exempel presidenten för FK Bezanija, en klubb som pendlat mellan de två högsta divisionerna. Mordet knöts till Novobeogradski Klan.

Den ökända ligan sägs ha fungerat som inofficiella agenter för Vladimir Stojkovic under hela hans karriär, men sedan ställts helt utanför affären som tog honom till Partizan Belgrad. De tyckte inte om det. Dejan Stojanovic Keka lever numera i exil någonstans i Sydamerika – där han styr en stor del av kokainsmuggligen till Balkan – men ska ändå ha ringt upp Stojkovic och personligen framfört ett mordhot. Enligt Insajder ska Novobeogradski Klan strax därefter ha deponerat nästan två miljoner kronor på bankkonton knutna till Ivan Bogdanov och hans Ultra Boys.

•••

Ivan Bogdanov släpptes till sist den 24 april i år. Han hade först dömts till 39 månader i italienskt fängelse, men sedan ändå deporterats efter ett halvår. Där väntade ännu en rättsprocess – knuten till ett upplopp vid ett basketderby mellan Röda Stjärnan och Partizan, 2006 – och en dom på ytterligare 23 månaders fängelse.

Väl ute i friheten tog det tre dagar innan Bogdanov var på väg tillbaka till fängelset. Han hade attackerat ett italienskt reporterteam som ville ta bilder på honom och prata om Genua. Etiken i det hela kan väl diskuteras, men tydligen gick journalisterna därefter med på att lägga ner sin anmälan i utbyte mot att Bogdanov berättade sin historia. De följde med honom hem till mammans hus i Dedinje, förvånades över att ”Ivan den förskräcklige” vuxit upp i ett av Belgrads allra mest välmående områden. Ivan Bogdanov är inte den marginaliserade fattigpojken som saknat vägar in i det etablerade samhället. I Dedinje ligger inte bara Röda Stjärnans hemmaarena, där finns även ambassader och advokatkontor. Det är aristokratins och elitens kvarter, där både Josip Tito och Slobodan Milosevic bodde. Själv föddes Ivan Bogdanov in i en militärfamilj.
– Jag växte upp med värderingar. Den första utgår från fäderneslandet. Den andra från en tillhörighet och en samhörighet med fotbollen.
Även om Bogdanov också har en bakgrund som soldat förnekar han samhörighet med dagens paramilitära grupper.
– Vi har inga såna kopplingar längre. Tidningarna har skrivit en massa strunt om den där kvällen i Genua. Vi var bara fulla.
Vad handlade då allt om? Ivan Bogdanov ger sin version.
– Det serbiska landslaget behövde bestraffas. De hade svikit sitt land för många gånger, under för lång tid. Matchen skulle inte spelas den kvällen. Det var en fråga om respekt gentemot sitt folk.
Att Vladimir Stojkovic är en förrädare i Bogdanovs ögon behöver inte ens konstateras, men det är långa fler runt landslagsapparaten som inte uppfyller hans krav på lojalitet. Förbundskaptenen Sinisa Mihajlovic är en av dem.
– Han är ett svin. Han har förrått Serbien, gift sig med en italienska och bosatt sig där. Han har inte ens lärt sina söner serbiska.

•••

Efter att Vladimir Stojkovic bett Partizan Belgrads ultras om ursäkt för sitt ”smutsiga förflutna” tvingades han omedelbart be om ursäkt en gång till. Han hade nämligen skrivit budskapet med latinska bokstäver, vilket stora delar av det kyrillisk-ortodoxa Serbien såg som en sorts skymf.
– Förlåt mig för att ha skrivit på latin, stod det följaktligen på nästa undertröja han visade för curvan.
Det här var en tid då Vladimir Stojkovic inte kunde vinna. I samma veva publicerades det bilder på honom tillsammans med en strippdansös, vilket bland annat fick Ensamstående mödrars förening att reagera.
– Nästa match får jag väl ha på mig en tröja där jag skrivit – på kyrilliska, givetvis – ”Förlåt mig för att ha varit på strippklubb”.

En av Belgrads mest avskydda män blev bara mer och mer föraktad. Som om det inte räckte med allt annat drog det ihop sig till storm runt Vladimir Stojkovics privatliv. Tabloidtidningarna frossade i detaljer runt hans skilsmässa med en glamourmodell, och drog sig inte för att utse fotbollsmålvakten till boven i dramat. Han hade bedragit sin hustru. Kanske slagit henne. Försakat sin lilla son. Och blivit tillsammans med en 20-årig baddräktsmodell istället. Vladimir Stojkovic såg det hela som en utstuderad smutskastningskampanj, orsakad av det där klubbytet han inte skulle tillåtas gå vidare ifrån.
– Det finns många som hatar mig för att ha flyttat till Partizan Belgrad. Men jag vill inte att de ska lyckas skapa en felaktig bild för det fåtal som fortfarande älskar mig. Inget av det som sägs om mig stämmer.

Belgrad blev en mer och mer kvävande stad för Stojkovic. Hans hus stod under dygnet runt-bevakning, och så fort han skulle lämna det har han ett par livvakter med sig. Det var inget liv för en vanlig människa, men Vladimir Stojkovic har å andra sidan alltid varit övertygad om att han är exceptionell.
– Jag föddes för att lyckas. Min pappa, min mamma, min bror – de var alla vinnare. Jag har samma genetiska bas som dem, och sedan har jag byggt på den med ålder, med erfarenheter, genom att läsa böcker och träffa människor. I Genua snuddade jag vid döden, men den fick inte tag på mig då. Och den kommer inte att nå mig framöver heller.

•••

Sedan han återvände till Belgrad har Vladimir Stojkovic spelat fyra ligaderbyn mot Röda Stjärnan. Han är väldigt stolt över att han har hållit nollan i dem alla fyra, men erkänner samtidigt att han hade svårt att behålla fullständigt fokus i det senaste. Bakom honom var det nämligen en häcklare som utmärkte sig så mycket att han inte kunde undvika att titta på honom. I samma ögonblick som han vände sig om så kände han igen mannen som vrålade. Ivan Bogdanov hade inte bara släppts från fängelset – han hade återtagit sin plats längst fram i Röda Stjärnans kurva.
– Det var faktiskt obehagligt. Han var 20 meter ifrån mig. Jag kunde se hans ögon, höra alla hans förolämpningar. Han skrek saker om Genua, och det är klart att jag undrade… Vad skulle hända om han hoppade ner från läktaren och kom mot mig?

Inom det serbiska rättsväsendet finns utrymmet för att utdöma utdragna tillträdesförbud för fotbollsrelaterade brott, men det användes aldrig i relation till Ivan Bogdanov. Istället har han nu tillåtits ikläda sig rollen någon sorts levande läktarmartyr. Under tiden i fängelset sägs han ha fått tusentals beundrarbrev, förfrågningar om att signera fotografier på sig själv i Genua. I augusti var han i ukrainska Odessa, när Röda Stjärnan-supportrar kravallade under ett Europa League-kval mot Chernomorets. I september var han på bortamatch i Kragujevac, med Uros Misic bredvid sig i kurvan. Och jo, det var förresten Misic som försökte köra ner den där bengalen i halsen på en polis.

För bara en vecka sedan spelade Röda Stjärnans basketlag bortamatch mot Maccabi Tel Aviv. De israeliska fansen lät en stor flagga vandra runt läktarna, med texten: ”We are Maccabi – Who the Fuck Are You?”. Ivan Bogdanov gav sitt svar på Facebook, där han publicerade en bild på sig själv när han gjorde Hitler-hälsning iklädd en Auschwitz-tröja. Den fick mer än 500 likes på några få timmar.

•••

I morgon är det återigen dags för det ”Eviga derbyt” i Belgrad, en benämning som går att tolka på flera olika sätt. De kommer alltid att ha Genua – och nu möts alltså Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov igen. Den ena står i kurvan, den andra står i mål. Den ena har släppts ur sitt fängelse, den andra är kvar i sitt.

I somras hade Vladimir Stojkovic bestämt sig för att lämna sin klaustrofobiska tillvaro i Belgrad, och trodde sig vara överens med en turkisk klubb. Ändå föll övergången samman. Väldigt många kockar ville vara med och röra i soppan. Många intressenter ville tjäna pengar på en eventuell transfer, samtidigt som många andra ville blockera alla möjligheter till en flytt. När transferfönstret till sist slog igen pratade Stojkovic om hur han var ”äcklad” av sin situation, om hur han kände sig mer eller mindre livegen.

Lördagen blir en dag som alla andra för honom. Vakna upp, och stämma av läget med nattens säkerhetsansvarige. Några inträngningsförsök? Några nya mordhot värda att ta på allvar? Sedan iväg mot matchsamlingen, tätt följd av fyra specialutbildade livvakter. Förbi gathörn märkta av färskt hatklotter mot honom, förbi arga unga män som pekar finger mot en bil de känner igen genom eskorten, trots att rutorna är svärtade. In i en spelarbuss, fram till den arena som brukade vara hans. Vänta in stenarna mot sidorutan, slå bort tankarna på om någon därute bär på farligare vapen. Och så ut på planen för uppvärmningen. Höra visselorkanen och smädessångerna, möta tiotusentals svarta ögon. Se den tatuerade och rakade bjässen allra längst fram i kurvan, se en skräckinjagande syn han sett förut.

Ivan Bogdanovs fängelsestraff var i alla fall tidsbestämt. Frågan är om Vladimir Stojkovic någonsin blir fri från sitt.

/Erik Niva