Det bränner till när sjuksköterskan Juan trycker in sprutan i höger överarm – och aldrig har jag känt en lika ljuvlig smärta.

För ett år sedan, när pandemin växlade upp i New York och sjukhusen översvämmades av covid-patienter och det verkligen kändes som att världens undergång hotade, var just det här den desperata drömmen.
En vaccinspruta.
Vi blev dock upplysta om att det skulle dröja länge innan den förverkligades. Det tar vetenskapen många år att utveckla säkert skydd, mästrade de som alltid målar framtidsprognoser i mörkast tänkbara färger. Sluta hoppas, akta dig för grundlös optimism.
Likafullt går jag en morgon blott ett år efter krisens kulmen till Walgreens-apoteket i hörnet av 42:a gatan och Lexington, kavlar upp en T-shirt-ärm och får min första Pfizer-dos insprutad i systemet.
Lättnaden är berusande. Det känns som att jag tagit mig genom ett krig någorlunda helskinnad – i alla fall fysiskt.
Ja, nej, visst. Pessimisternas olycksbådande klagosång ringer i öronen nu också. Vi vet inte hur länge skyddet räcker, det kan finnas varianter vaccinet inte biter på, det är fortfarande möjligt att den som fått sina sprutor kan smitta andra, bär mask och håll avstånd även fortsättningsvis, sluta vara så hoppfull.
Men sorry olycksprofeter, det går inte att låta bli att vara glad och full av tillförsikt, för det där sticket i armen indikerar ändå att vi är på väg åt ett helt annat håll än vi var för ett år sedan.
Halleluja, faktiskt.
• • •
Vi har överhuvudtaget en stark förnimmelse av vår i New York City nu. Inte bara för att temperaturen stiger och naturen, som den nu är i asfaltsdjungeln, står i begrepp att explodera i klorofyll-extas. Det går även i mer metaforisk mening ana nära förestående pånyttfödelse i de ljumma vindarna. Renässans. Revival.
Tempot i massvaccinationen accelererar oavbrutet, större och större folksamlingar tillåts både utomhus och inomhus, öppettider förlängs, fler och fler elever går till skolan, någorlunda normal hustle and bustle tar form där ute.
I början av veckan signalerade till och med borgmästare DeBlasio – notorisk pessimist under det gångna året – hopp och beordrade 80 000 tjänstemän som jobbar åt staden att återvända till sina kontor i början av maj. Samtidigt talade han om en herkulisk ansträngning för att få de saknade turisterna att söka sig hitåt igen framåt sommaren.
Med all – eller en del, i alla fall – respekt för de maniskt ängsliga:
Snart kan vi förkunna att New York är tillbaka!
• • •
Biverkningar?
Nä.
I ett knappt dygn gjorde det lite ont i armen, som hade jag ett saftigare blåmärke, men värken klingade snabbt av och i övrigt kände jag ingenting.
Efter andra sprutan, som jag får i mitten av april, kan reaktionen tydligen bli kraftigare. Särskilt hos yngre – vilket det känns angenämt att räknas som, för en gångs skull – enär våra immunförsvar aktiveras på ett mer robust sätt. En kompis beskrev det som att han var ”laid up” i ett och ett halvt dygn, en annan som att hon hade ”en kraftig baksmälla”.
Värt det i så fall – som det var värt att kämpa en del för att alls bli född.
• • •
Vad beträffar alarmister i det här landet finns ingen som utmärker sig mer än University of Minnesota-professorn Michael Osterholm – att döma av namn och hemort svenskättling, till på köpet.
Han har ropat på vargen så många gånger, ständigt i allt gällare falsett, att det ter sig direkt förbryllande att stora mediebolag – inte minst det alltmer svåruthärdliga CNN – fortsätter ge just honom så mycket utrymme.
Att extremisterna på ena sidan i en ”fråga” ter sig stolliga – vilket de absolut gör i det här fallet – innebär inte att diton på andra sidan per automatik har rätt och förtjänar okritisk beundran, skulle jag vilja påstå.
Fimpa Osten i Minnesota, Anderson Cooper.
• • •
Drama, alltid detta drama – även nu, mitt under pånyttfödelsen.
En eftermiddag sitter jag i solen utanför det lilla fiket i kvarteret – det som öppnade två veckor innan pandemin utbröt men på något vis ändå överlevde – när det plötsligt börjar lukta brandrök.
Det visar sig snabbt att det brinner på högsta våningen i en av grannfastigheterna, ett sex våningar högt ”pre war”-hus, och det brinner ordentligt för FDNY utlyser ett ”All hands”-larm och plötligt har vi över 130 brandmän på plats och hela kvarteret står stil medan de klättrar uppför hastigt resta brandstegar och in i den bolmande röken.



Det är ”min” skrapa som syns genom röken och inte för att spridningsrisken förefaller ens marginell, men när man bor på 48:e våningen känns bränder på så nära håll olustiga. Larmet har gått i skrapan några gånger genom åren och hela idén med att bo högt tappat sin tjusning under kvalfyllda promenader ner genom trapphuset
Samtidigt är det betryggande att se hjältarna från FDNY in action. Det är ju otroligt vad de gör, på daglig basis, för människor de aldrig träffat. Jag blir alldeles tagen och kan inte låta bli att säga ”God bless you” till några stycken från Ladder 7 som pustar ut vid sin truck när den tidiga majbrasan efter en timme är under kontroll och vore det inte för att jag måste gå hem och jobba, och titta på hålen i taket i det drabbade huset från mitt eget vardagsrumsfönster, hade jag tagit rygg in på Bravest – ja, de hade nära till sin egen bar den här gången! – och bjudit på några öl.
• • •
– Hur blev du kontaktad för att få ditt vaccin, frågar en vän i Sverige.
Men det är inte så det går till här. Lediga tider läggs ut på nätet och först till kvarn av de som är berättigade kan hugga för sig.
Så sent som för en vecka sedan var det rent krig, tider försvann på mindre än en sekund och om de inte gjorde det fick man vara beredd att åka upp till någon obskyr klinik i Westchester vid tre på natten.
Hopplöst, inte minst för många äldre – de som verkligen behöver skydd. Men det har senaste dagarna blivit betydligt enklare, snart sagt varenda apotek i hela stan erbjuder doser från Pfizer, Moderna och Johnson & Johnson – den mest eftertraktade förstås, eftersom det räcker med en spruta – och jag känner knappt någon över 50 som inte fått ett stick i armen vid det här laget.
Nej, jag är inte omedveten om att ett av skälen till att vi fått upp takten på det här uppseendeväckande sättet är att USA underlåter att dela med sig av vaccin. Det är förstås inte bra – och argumentet att man bara följer logiken från säkerhetsdemonstrationerna på flygplan, när de säger man ska ta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra, håller inte tätt eftersom nya, farliga mutationer riskerar att uppstå ju längre andra delar av världen får vänta.
Men som privatperson kan man inte göra mycket åt den saken. Man tar den tid man tilldelas och man går lydigt och får sin spruta och mycket lite i livet har känts bättre.
Jag säger det igen:
Halleluja.

Idag har det gått exakt ett år sedan tiden stannade i New York.
Det var sjunde mars 2020 – en lördag – corona-viruset tog strypgrepp om världens huvudstad och kastade oss in i den kris som fortfarande, 365 dygn senare, definierar nästan varje komponent i tillvaron.
Som alla andra minns jag exakt var jag var och vad jag gjorde när jag förstod att pandemin skulle komma att förändra allt – och jag har skrivit om det förr. New York Rangers och New Jersey Devils skulle spela hockey på Madison Square Garden och i den fullpackade backstage-hissen upp till pressläktaren under sena eftermiddagen plingade guvernör Cuomos State-of-emergency-proklamation plötsligt till i allas telefoner. ”Åh, jag vill inte vara här längre”, kved en kvinna. Men där stod vi och flåsade varandra i ansiktet, oförmögna att ta oss för med något annat. Förvirrade. Ängsliga. Skärrade.
Med facit hand känns det både som en välsignelse och en förbannelse att vi där och då, under pandemins själva linda, inte visste vad som väntade.
Å ena sidan blev det aldrig fullt så fasansfullt som vi befarade de första veckorna och månaderna. När jag läser vad jag skrev då, framförallt i den här bloggen, känns mycket främmande. Rädslan, ångesten, paranoian, vad vi trodde, hur vi tänkte. Ja, det VAR hemskt, de tidvis helt orimliga dödstalen försatte hela staden i ett högst befogat tillstånd av rå förtvivlan. Men det behövdes de facto inget fältsjukhus i Central Park och vi klarade oss med råge utan de 40 000 respiratorer panikslagna politiker ropade efter. Sjukhusfartyget USNS Comfort kunde skickas tillbaka efter att just ingen med vårdbehov förts ombord, humanitär katastrof utbröt inte på Manhattans gator. Livet, som det nu är, fortsatte – trots allt. Och nog hade det varit skönt om man haft de perspektiven lite tidigare och inte svepts med lika fullständigt i den uppjagade stämningen. Det gjorde mer skada än nytta att inte ens våga gå ut under några veckor, det var bara meningslöst slöseri med tid och energi att ägna timmar varje dag åt att desinficera varenda tingest som levererats eller hämtats utifrån.
Å andra sidan är jag glad att vi inte visste att vi fortfarande skulle befinna oss i den här omöjliga situationen ett år senare. Med restriktioner och munskydd och krav på social distansering. Utan normal vardag, utan nattliv, utan turister, utan allt som gör en storstad till en storstad: trängsel, trafik, myller, stök, liv, rörelse, väsen, fullsatta restauranger, utsålda konserter, packade biografer, vilda vernissage, proppfulla butiker, glittrande Broadway-shower, kollektiva målvrål på Madison Square Garden, köer till gatustånden där de säljer rostade kastanjer, rusning i tunnelbanan, sorl på fiken och vimmel i parkerna i den förtrollade skymningen.
Det tidsperspektivet hade inte gått att hantera, jag tror på fullt allvar jag klivit rakt ut i East River om jag vetat att jag skulle komma att leva i undantagstillstånd i ett år – and counting.

Resonemang av den typen går förstås att vända och applicera på nuet också.
Förmodligen är det bra att vi inget vet om framtiden nu heller – fast lite av motsatt anledning. Det vore förödande med föraningar om att det inte finns fog för den optimism och det hopp som faktiskt börjat sjuda här nu – och inte låter sig dämpas fastän sådana som amerikanske Tegnell, Tony Fauci, varnar för att den tredje våg som sköljer över delar av Europa kan drabba även Amerika. Inte bara krogarna har öppnat och kan servera fram till 23.00 (långt från 04.00, som vanligt – men nu är allting ett framsteg). Vi får gå på bio också. Större folksamlingar tillåts både inomhus och utomhus. Konserter och andra slags shower kan arrangeras för mindre skaror. De lokala NHL- och NBA-lagen spelar för publik igen. Och framförallt: Det börjar bli riktig sprutt på massvaccineringen. På väldiga Yankee Stadium i Bronx får människor just nu sprutor i armen dygnet runt, i mässhallen Javits Center i västra Midtown likaså – och fler sådana 24-timmarscentraler öppnar kommande vecka, bland annat på Citi Field i Queens. Jag räknar själv med att få min dos senast i början av april och den gångna veckan lovade ju president Biden ett hela nationen kommer kunna vara vaccinerad senast i maj.
Lite gammaldags amerikansk can-do-spirit är det svårt att inte uppfatta det som.
Så just känns det bra – och skulle det likafullt vara miserabelt även när vi skriver 7 mars 2022 är jag bara glad att jag inte vet om det.
• • •
Främmande känns det för övrigt också att läsa vad jag skrev om guvernör Cuomo för ett år sedan.
Då, när katastrofen först tog fart, framstod han ju, vilket jag envisades med att påpeka gång på gång, som vår egen Churchill i den långa, svåra covid-natten och det där ”New York Tough”-talet, med medföljande video, gick på repeat hemma hos mig i flera månader.
Men how the mighty have fallen.
Glorian hamnade på sniskan redan när arrogansen och matfullkomligheten och snarstuckenheten blev tydligare under sommaren och nu är karln så avskydd att den här sortens meddelanden pryder var och varannan billboard utefter motorvägar och genomfartsleder.

Han får inte bara kritik för hur han hanterade situationen på delstatens äldreboenden i våras – och hur han sedermera ljög om hur många åldringar som dog på grund av hans beslut. En storm av anklagelser om sexuella trakasserier har som bekant utbrutit också och kraven på att han ska avgå ekar dagligen över hela New York.
Ännu så länge vägrar herr politruken – ”jag är vald av människor i New York, inte av andra politiker”, mässar karln – men bara häromdagen grep delstatskongressen i Albany in och såg till att han fråntogs den nödrätt han sedan förra våren haft att ta enväldiga beslut om Corona-bekämpningen, så marken smälter under de dyrbara sulorna.
Om ett år?
Nej, då har vi en annan guvernör i New York.

Man börjar ju lätt undra på övergivna gator och i tomma kvarter – i New York såväl som i alla andra amerikanska städer.
Var är alla?
Efter en längre vistelse i sydligt solsken tror jag att jag har svaret:
I Florida.
Där är det lapp på luckan den här vintern; så fullspäckat med besökare från andra delar av landet att det knappt går att uppbåda ett ledigt restaurangbord ens i de mest obskyra avkrokar.
Jo, så kallade snowbirds flockas alltid i The Sunshine State mellan oktober och april. Det är enda landsändan på kontinenten med tropiskt klimat och mer eller mindre garanterad värme även när vi som helt befängt bosatt oss i nordligare stater sitter och skallrar sönder tänderna i permafrosten.
Men det är extremt i år. Inga av de miljontals turister som vanligtvis kommer flygande från resten av världen ingår i ekvationen den här gången, gränserna är ju i praktiken stängda – och ändå är det alltså fullsatt.
Att det verkligen är ”out-of-staters” som invaderat nationens sydöstliga tarm behöver man under en vistelse som den jag nyligen smet iväg på bara sätta sig i bilen för att få vidimerat. Det kryllar av registreringsskyltar från andra delstater på alla vägar och genomfartsleder. Framförallt New York och New Jersey, härifrån har det helt uppenbart gått ett regelrätt lämmeltåg ner längs Interstate-95. Men det duggar tätt av ekipage som rattats ner till de 25-gradiga vinterdagarna även från Oklahoma, Michigan, Texas, Minnesota, New Hampshire, Iowa, North Dakota…
Innan en lunch på The Old Salty Dog på City Island utanför Sarasota roar jag mig med att pricka av några främmande skyltar på den lilla parkeringen. Det blir en fin skörd.

Min småländske vän Peter, som bor i trakten sedan några år, rycker på axlarna.
– Jag har senaste månaden sett bilar från alla stater utom Hawaii och Alaska. Häromdagen hade jag en från Oregon framför mig i Lakewood Ranch, säger han och påpekar sedan med en suck att det blivit praktiskt taget omöjligt att få tider på golfbanan.
Från Portland i Oregon till Sarasota är det drygt 500 mil. Enkel väg. Den resan gör man bara om man verkligen är angelägen om att få tillbringa vintern nån annanstans än hemma.
Men 2021 är det inte bara solen och värmen och stränderna och och golfbanorna och de rasslande palmerna som lockar i Florida. Det är, i ännu högre grad, den normala vardagen. Friheten, skulle man också kunna säga.
Pandemin har inte skonat den här delen av världen heller, verkligen inte. I somras, när övriga USA fick en liten andningspaus, skenade viruset istället i Florida – hem för fler pensionärer än någon annan delstat; det är under de blå himlarna på landtungan mellan Atlanten och Mexikanska Golfen de flesta amerikaner vill tillbringa ålderdomen. Men sedan i höstas är smittspridningen någorlunda beskedlig och de regionala myndigheterna, med kontroversielle republikanske guvernören Ron DeSantis i spetsen, har lättat dramatiskt på restriktionerna. Livet rullar på ungefär som vanligt i Miami, Fort Lauderdale, Palm Beach, Orlando, Tampa, Naples, Sarasota och…ja, överallt.
Det är en chock att upptäcka för den som flyger in från mörkret i New York, där ju livet alltjämt är satt på undantag.
”Det här kan ju inte vara bra”, tänker jag förskrämt för mig själv under första dygnet i ett Tampa där allt håller öppet, där krogar opererar för full kapacitet, där det är liv och rörelse och festprissar stimmar och skrattar i barerna långt efter att NYC dragit för gardinerna.
Samtidigt är det – underbart. När jag i den brandgula skymningen sitter utan munskydd i tikibaren, berömd från grannbloggen om NHL, med en plastmugg Yuengling-öl och ser andra människor le får jag lov att erkänna att jag inte känt mig lika lycklig sedan förra vintern.
Naturligtvis finns det gott om kritiker som tycker att Floridas hållning är vansinnig, nya farliga varianter påstås koka i befolkningslagren och rykten går om att Biden-administrationen överväger att införa någon form av icke-konstitutionellt reseförbud till DeSantis rike.
Men just för tillfället är smittspridningen enligt all tillgänglig information lägre i de flesta Florida-countyn än i exempelvis New York och jag har full förståelse för att Amerika rör sig ditåt den här bistra vintern.
• • •
Att sedan komma komma tillbaka till New York igen är även det omtumlande – inte bara för att det är så kallt att hela ansiktet fastnar i en plågad grimas utan för att det, aningen tillspetsat, känns som att landa i Buenos Aires 1976.
Vid gaten på LaGuardia tas jag och mina medpassagerare de facto emot av – militärer. Jo, militärer. De är från den lokala National Guard-enheten och vare sig skjuter eller griper den som inte lyder, men de ser nogsamt till att vi fyller i formulär om var vi varit och var vi ska uppehålla oss i New York.
Lite olustigt känns det. Och provocerande. Som sagt – jag flyger in från en region som för närvarande har mindre smittspridning än New York.
Den uppjagade stämningen här är minst lika bekymmersam som laissez faire-attityden i Tampa.
Fast nu håller de faktiskt på och lättar på inskränkningarna i även i Gotham – till många progressiva opinionsbildares våldsamma upprördhet. Sedan i fredags får restaurangerna åter ta emot gäster inomhus, förutsatt att inte mer än 25 procent av borden tas i bruk, och från och med ikväll får de ha öppet en extra timme, till 23.00 – varmed vi åter har betydligt senare kvällar än ni i Sverige.
Men inte nog med det:
Om bara någon vecka får arenorna där New York-lagen i NHL och NBA – alltså Madison Square Garden på Manhattan, Barclays Center i Brooklyn och Nassau Coliseum på Long Island – börja släppa in ett begränsat antal, nogsamt testade åskådare.
Stan jublar och det det är gissningsvis för att blidka den frustrerade, covid-trötta majoriteten – och flytta lite fokus från annat – Andrew Cuomo tagit de här överraskande besluten.
Han är nämligen i trubbel nu, den omsusade guvernören. Betydande trubbel.
NY Post avslöjade i veckan att han ljög om hur många åldringar som dog på delstatens ålderdomshem i våras – efter att han beordrat dit dem istället för till sjukhusen – och sedan ägnat hela det gångna året åt att mörklägga de verkliga, skyhöga siffrorna.
Krav har redan rests på såväl federal utredning som ”impeachment”, även av demokratiska partikamrater i delstatskongressen i Albany – och just Post har förstås en ”field day” med sin gamla slagpåse.

Som de som följt den här bloggen under pandemin känner till väcker han blandade känslor hos mig. Cuomo. Jag hyste regelrätt beundran förra våren, såg honom rentav som New Yorks egen Churchill i den långa covid-natten – men har med tiden kommit att reta mig svårt på maktfullkomligheten, arrogansen och oförmågan till flexibilitet. Så, jo – lite roar det att han får svettas nu.
• • •
Idag är det Valentine’s day och som jag redan varit inne på i den här krönikan tycker jag vi ska önska alla älskande i världens mest romantiska storstad en kväll som aldrig tar slut – fast den äger rum i kolerans tid.
Enjoy it, lovers.

Champagnekorkarna smäller i New York.
Inte för att Covid-krisen är över, långt därifrån, men efter 1461 dagar har en New Yorker som hemstaden avskytt med en hetta vanligtvis förbehållen de grövsta förbrytarna, och möjligen spelare i baseboll-laget Boston Red Sox, till sist lämnat Vita huset och lättnaden är så påtaglig att det för första gången sedan november 2016 känns som att det finns normala mängder syre i luften.
Ding dong, the wicked witch is dead, liksom.
Åtskilliga av de åtta miljoner som bor här dansade, bokstavligen, på gatorna redan när det lördagen efter valet stod klart att Trump hade förlorat – de scenerna går inte att glömma, varenda bilförare i stan kastade sig på tutan då nyheten kom och exempelvis Washington Square Park förvandlades i ett slag till Rio under karnevalen – men sedan dess har ju en ångestladdad ovisshet om vad den sårade narcissisten ska ta sig till ersatt den rusiga glädjen och efter den chockerande terrorattacken i DC sjätte januari befarade många att precis vad som helst skulle kunna hända.
Det kan det fortfarande, men charlatanen från femte avenyn är i alla fall inte president längre, han har ingen reell makt och bestämmer inte över något annat än hur många rundor han ska gå på golfbanan i Palm Beach, så nationens största stad andas äntligen ut.
Samtidigt finns det ett oändligt antal amerikaner som just nu befinner sig i djup sorg av samma anledning och dessutom många som fallit offer för de mest fantasifulla konspirationsteorierna, in i det sista varit övertygade om att den gudasände Trump – nej, jag skojar inte – skulle bli kvar på 1600 Pennsylvania Avenue och med maktskiftet fått hela sin förvrängda världsbild pulvriserad.
Så det är inte som att USA plötsligt helats. De våldsamma motsättningarna består, hatet sjuder som det inte gjort sedan sydstaterna lämnade unionen och inbördeskrig utbröt och Joe Bidens ambitioner att ena landet är svåra att se som annat än hopplöst fåfänga. Det är och förblir mörka tider för Amerika.
Men just nu, för ett par ögonblick, ler i alla fall New York City lyckligt igen.
• • •
Särskilt sen lär festen dock inte bli, för läget är detsamma i ”Världens huvudstad”. Restauranger och barer får fortfarande bara servera gäster utomhus, fast vi befinner oss mitt i smällkalla vintern, och klockan tio måste de stänga. Sedan ligger Manhattan och Brooklyn och alla andra stadsdelar öde. Inofficiellt utegångsförbud råder, bara ljusskygga existenser rör sig i skuggorna de sista, kusliga timmarna vare dag.
Senaste veckorna har guvernör Cuomo dock låtit mindre hökaktig och talat om att den lokala ekonomin måste öppna snart, för annars finns det till slut ingenting att öppna längre fram – och siffrorna ger anledning till i alla fall lite försiktig optimism. Vi tycks efter helgernas brottsjö av nya fall ha nått en platå i antal smittade per dag och likaså sjuka som behöver vård på sjukhus. Samtidigt lovar de att både Yankee Stadium i Bronx och Citi Field i Queens – de två gigantiska basboll-arenorna – snart ska förvandlas till jättelika vaccinationscentra och hålla öppet dygnet runt.
Så kanske, kanske kan New York City snart göra åtminstone en liten comeback.
• • •
Personligen har jag lättare att stå ut med allting just nu, för den som betyder allra mest för mig hemma i Sverige fick sin första vaccinspruta idag.
För min del har inget under hela denna snart årslånga kris varit värre än oron för henne – ja, vi pratar om gamla mamma här – och det hjälplösa i att sitta på en annan kontinent och inget kunna göra.
Med ett stick i en mjuk farmorsarm i Kvarnsveden norr om centrala Borlänge släpper ängslan och oron – och man får ju böja sitt huvud i djupaste respekt för vilka under vetenskapen kan utföra.
• • •
Unga poeten Amanda Gorman, i vansinnigt vacker gul kappa och ännu vackrare röd hatt, stod enligt mitt förmenande för förstummande själfullt klimax under onsdagens värdiga, nedskalade ceremoni i Washington.

För nedskalad var den, till följd av pandemi och hot från inhemska terrorister. För tolv år sedan råkade jag bevaka Barack Obamas ”Inauguration”, på samma plats, och de två evenemangen går inte ens att jämföra.
Då var DC så packat med människor att det knappt gick att ta sig fram någonstans, inget hotell inom tio mils radie hade ett endaste rum ledigt och synen från Capitol Hill – där jag av något slags misstag hade placerats på första parkett, ihop med utsända från världens allra största mediabolag – över The Mall kändes fullständigt overklig. 1.8 miljoner människor bildade den största folksamling som någonsin setts i huvudstaden –  och definitivt den största jag varit, och någonsin kommer vara, del av.
Men president blir den som svärs in på den där trappavsatsen dessbättre oavsett storlek på åskådarskaran.
• • •
Ett nästan lika stort problem för New York som pandemin i sig är det hål krisen blåst i de offentliga finanserna. Vare sig delstaten eller staden kommer ha en chans att fullgöra ens hälften av sina åtaganden utan betydande federal hjälp.
Både Cuomo och DeBlasio har därvidlag stora förhoppningar på den nyinstallerade administrationen, men för säkerhets skull passar Cuomo – guvernören – på att, likt kollegan i grannstaten New Jersey, legalisera både marijuana för ”rekreationsbruk” och online-gambling.
Det är lite lustigt, för bara ett år sedan var han uttalad motståndare till bägge förslagen – marijuana leder automatiskt till tyngre droger, brukade han predika – men det där med nöden och lagen tycks stämma även i The Empire State.
• • •
Allra bäst från Obama-ceremonin 2009 minns jag den brutala kylan. Av logistiska skäl var ackrediterad media tvungen att anmälas i klassiska Rayburn House Office Building redan vid 05.00 i svinottan. Sedan fördes vi av tungt beväpnade vakter till våra stolar nedanför Kapitoliums västra trappor och fick sitta och vänta i bistra minusgrader i sex timmar.
Till slut frös jag så fruktansvärt, framförallt om fötterna, att jag nästan grät – men räddades strax innan ceremonin började av japanska tidningsjätten Asahi Shimbuns Washington-korrespondent. Han hade något slags värmesulor med sig och lånade ut till den arme kollegan från exotiska Sverige. Än idag känner jag djup tacksamhet.
Dagen slutade på tågstationen Union Station. Bara där, i ohygglig trängsel, fann jag några kvadratcentimetrar där det gick att skriva referat och skicka hem till Stockholm.
Så bökigt verkar de utsända idag dessbättre inte haft det.
• • •
Den upprymda stämningen i The Donalds gamla hemstad idag beror, ska påpekas, inte i någon särskilt hög utsträckning på att just Joe Biden svurits in som den 46:e presidenten. Det är slutet på Trumps mandatperiod New York firar – inte början på Bidens.
Så flyttar nummer 45 inte heller hem igen, nu när det turbulenta politiska äventyret är över. Han flög till Florida under onsdagsförmiddagen och där blir han kvar. I New York City kan han, som vi varit inne på tidigare, helt enkelt inte visa sig längre.
• • •
Han har befunnit sig i Washington i över 40 år, varav åtta som vicepresident, så helt obekant med miljön är han ju inte, men ändå. Första gången Biden slår sig ner vid skrivbordet i Ovala rummet och får erfara vad bara sex andra nu levande människor erfarit tidigare, alltså exakt hur det känns att vara USA:s president…”överväldigande” är antagligen ett för milt uttryck.
Själv tycker jag det är fascinerande att det bara funnits 46 presidenter – och att blott elva innehaft ämbetet under min livstid: Johnson, Nixon, Ford, Carter, Reagan, Bush, Clinton, Bush, Obama, Trump och så nu Biden då.
Åtta, eller ibland fyra, år bildar längre sekvenser av tid än man tror.
• • •
Svante Lidén fanns på Aftonbladets redaktion i Stockholm redan när jag kom dit första gången, våren 1992 – och blev omedelbart vän och förebild och mentor. Som för så många andra. Alla som träffade honom föll pladask för den bullrige, pratglade, nyfikne, underfundige, snälle, rolige, stilistiskt knivskarpe, oförliknelige bamsebjörnen.
Idag gick han bort i sviterna av Covid-19, bara 68 år gammal.
So long, Svante. Vi glömmer dig aldrig.

Sex dygn har passerat sedan vi lämnade 2020 på historiens dynghög och New York börjar bli otåligt.
Det skulle ju bli så bra detta nya år, men ännu så länge består det bara av stadigt ökande smittspridning, regn, kyla, öde gator, förstoppning, fumlig lansering av vaccinet och hot om att en alltmer desperat och instabil president försöker iscensätta en regelrätt coup d’etat innan det obönhörligen är dags att packa väskan och lämna Vita huset.
Skandal.
Nejdå, jag skojar. Inte ens i denna notoriskt rastlösa by är vi fullt så ignoranta att vi räknade med att allt skulle vara gräddsås redan nu. Vi fattar att det dröjer innan 2021 börjar på riktigt och något som åtminstone har konturerna av normalt liv går att skönja vid horisonten.
Men det hindrar inte att det är frustrerande. Januari prövar norra halvklotets innevånare även i vanliga fall men just i New York brukar det gå att parera mörkret, kylan, vinterstormarna och känslan av att tiden stannat med socialt umgänge, konserter, restaurangbesök, hockey på Garden, heldagshäng på biografer och inte minst resor. Inget av de hjälpmedlen står dock till buds denna vinter – fatta att ingen här, i denna passionerade filmstad, varit på bio sedan i mars – så det är inte alldeles lätt att rikta mungiporna uppåt bakom munskyddet.
Vi behöver en upplyftande nyhet snart, ett genombrott av något slag, en signal om att andra slags tider väntar.
• • •
Nyåret passerade på ungefär samma sätt som julen. Mycket lite hände. Vi satt hemma, många av oss mol allena, och såg de nedtonade festligheterna på Times Square på tv. Vanliga år brukar en miljon människor samlas i de kvarteren för att se en oansenlig boll falla i en lika oansenlig ställning. Men i år vilade en ödesmättad stillhet över ”Världens vägkorsning”. Bara de stora tv-kanalernas team och särskilt inbjudna honoratiores släpptes in genom avspärrningarna. Däribland borgmästare DeBlasio. Han dansade lyckligt flinande till ”New York, New York” med hustrun i neonskenet strax efter midnatt. Det gjorde inte vi andra. Nej, det är inte bara svenska politiker som har problem med det som kallas ”optics”.
Själv gick jag på tolvslaget ut på balkongen, skålade i champagne med min hemstad och bad en tyst liten bön om att den någon gång blir sig själv igen.

• • •
Överläggningen i Washington idag, när kongressens båda kamrar samlas för att certifiera valresultatet i november, är i vanliga fall en ren formalitet. Ja, så odramatisk har den i alla fall under min livstid varit att jag aldrig ens hört talas om den tidigare.
Men Trump hoppas som den despot-wannabe han är att han med hjälp av VP Pence och allierade senatorer, bland dem Texas-extremisten Ted Cruz, ska kunna ogiltigförklara valresultatet och fortsätta regera efter 20 januari. Enig expertis försäkrar att utsikterna för att en sådan kupp ska lyckas är lika med noll, men stökigt och obehagligt kan det likafullt bli – och alldeles oavsett: Det återstår fortfarande fjorton dagar tills Biden svärs in och oron över vad den tygellöse förloraren, omgiven av zeloter med så radikala idéer att till och med Rudy Giuliani får armsvett, har för tilltag i bakfickan inför avslutningen på Pennsylvania Avenue ger hela unionen – eller i alla fall halva – anledning att hålla andan.
För att inte tala om oron över vad fanatiska supportar övertygade om att demokraterna stal valet från den avgudade ledaren kan ta sig till. Redan idag finns risk för kaos och våld i huvudstaden.
Förenta staterna har verkligen inte befunnit sig i en så här ostadig situation sedan inbördeskriget för ganska precis 160 år sedan
• • •
Under en av de dagliga eftermiddagspromenaderna i östra Midtown hör jag plötsligt toner någonstans ifrån i kvarteren norröver och söker mig nyfiket mot källan.
Det visar sig vara Saint Agnes-kyrkan på den lätt obskyra stumpen av 43:e gatan mellan tredje avenyn och Grand Central Station som låter orgelmusik strömma ut i nejden – på dundrande volym.

Det är en lätt förstummande upplevelse mitt i den torftiga vardagen.
Eftersom den enda Agnes jag känner verkligen är en ängel går jag också in i den gamla kyrkan – religiösa samfund undantas i någon mån från Cuomos restriktioner – och slår mig ner precis som en katolsk gudstjänst börjar.
15-20 personer sitter utspridda i bänkraderna och lyssnar på en predikan utförd av en saktmodig padre, sjunger en psalm, gör korstecknet och prisar Gud, Amen.

Själv är jag inte så kristlig av mig, men i detta oroliga tidevarv gör lite andlighet i alla fall ingen skada och det känns fint när jag går igen och får ett ”God be with you” med mig ut i den tidiga kvällen.
• • •
Egentligen vet Trump sedan länge att slaget är förlorat, därom vittnar inte minst det faktum att han och hustrun Melania för flera veckor sedan började leta efter en lämplig skola åt sonen Barron i Palm Beach-trakten.
Där, närmare bestämt på Mar-a-Lago, planerar de att bosätta sig efter de fyra åren i DC, för i gamla hemstaden New York är de inte välkomna längre. Jo, det finns enstaka Trump-supportrar på Manhattan och Staten Island, men en förkrossande majoritet, även i de högre sociala skikten, har vänt sig mot presidenten, med rent ursinne, och skulle aldrig drömma om att någonsin igen ha med honom att göra.
Det kan inte kännas så kul. I decennier innan den politiska karriären slet The Donald – hustlern från Queens – som ett djur för att accepteras av aristokraterna på Upper East Side. Det gick sådär – och nu är den drömmen absolut stendöd.
Samma prognos gäller barnen. De, och särskilt Ivanka och maken Jared Kushner, hörde till Manhattans unga socialite-elit innan pappa/svärfar blev politiker, men dit är alla dörrar stängda nu. Det blir inga flera glittriga galor på The Met. Så de flyttar också till Florida.
Man kan undra – var det värt det?
• • •
Läser att vaccinet rullas ut i frustrerande trögt tempo där hemma. Om det är någon tröst går det inget vidare här heller. Depåerna är fulla, men på grund av byråkratiskt krångel och tafatta beslutsfattare vaccineras så få på daglig basis att vi inte kommer nå immunitet förrän nämnde Barron Trump inlett sin politiska karriär.
Det är faktiskt obegripligt. För 73 år sedan, alltså 1947, lyckades de vaccinera 6 miljoner new yorkers (inklusive en sjuårig Anthony Fauci, tydligen!) mot smittkoppor – på en knapp månad!
Nu, när det finns helt andra logistiska och tekniska förutsättningar och köerna till permanenta och tillfälliga kliniker över hela stan borde ringla långa dygnet runt, får bara tiotusentals om dagen en spruta i armen.
Men det är klart, New York hade andra ledare än Bill DeBlasio och Andrew Cuomo på den tiden.
De två fåntrattarna skyller ifrån sig och på varann – DeBlasio kallade Cuomo ”arrogant” häromdagen och inte för att beskrivningen inte stämmer, men deras eviga käbbel är så patetiskt – och inget blir gjort.
Fiorello LaGuardia, var vänlig och återuppstå och träd i tjänst igen.
• • •
Vad som händer med penthouse-våningen i Trump Tower på femte avenyn vet jag inte, men de som bor där och i kvarteren intill är garanterat extatiska över att snart slippa avspärrningar, Secret Service-agenter och demonstranter.
En era i Midtown är, dessbättre, över.
• • •
Bloggen får väl, när den ändå redan varit så gudfruktig, önska en fin Trettondag. Den firas inte alls här och det påminner ännu en gång om det besynnerliga i att sekulära Sverige har så många kristna högtider och det gravt religiösa USA så få.
Hur kommer det sig?
• • •
När detta skrivs, strax före 01.00 amerikansk östkusttid, pågår rösträkningen i Georgia alltjämt – och det lär ta sin tid innan vi får veta om Mitch McConnell är majoritets- eller minoritetsledare i morgon. Det är målfoto i båda racen.
Bara reaktionen på ena sidan är garanterad – oaktat utgång. Om den republikanska duon vinner kommer det beskrivas som bevis för att fusk förekom i presidentvalet. Om inte har det förstås fuskats igen.
• • •
Butiksdöden på Manhattan börjar tyvärr ta sig bedövande proportioner.
Bilderna i kavalkaden nedan togs nyligen under en kort promenad genom några få kvarter på tredje avenyn, mellan 38:e och 34:e gatorna.













Klädbutiker, fik, hårsalonger, apotek…de bara försvinner.
Men så, mitt i paraden av död, bildar den här häpnadsväckande synen plötsligt dramatisk kontrast.

Välsignade vare de optimistiska!
Och så slutar vi idag. Med hopp om framtiden – trots allt.

Julafton har just blivit juldag när jag tassar ut på balkongen för att ta in den högtidliga atmosfären.
Det känns som att kliva in i något slags bibliskt förebud.
Å ena sidan ligger Manhattan – återigen snöfritt, drivorna från stormen förra veckan har regnat bort – helt öde. Inte en människa syns till, inga bilar heller. Trafikljusen nere på andra avenyn blinkar för ingen alls. Å andra sidan markerar Gud, om man nu tror på en sådan, sin närvaro. Det blåser orkanvindar över Metropolis i den tidiga juldagsmorgonen. Fönstren skallrar, det knakar och rister i hela skrapan. Nästan som när Sandy delade ut sitt knockout-slag hösten 2012. Någonstans i öster, över Brooklyn, blixtrar det också.
I någon minut står jag kvar i den hårda vinden och bara tittar, men det blir snabbt obehagligt på 48:e våningen, jag får hålla mig i räcket för att inte vingla till – och det låter som någon, eller något, viskar obehagliga varsel i de vinande byarna.
Så jag går in igen, reglar dörren och häller upp en liten bourbon.
Naturligtvis kunde julen inte bli på något annat sätt detta fördömda år.
• • •
Annars passerar helgen i rätt behaglig stiltje. Det svider att jag aldrig kom ner till vännerna i det somriga Florida, nu officiellt friska igen, men man har vid det här laget lärt sig svälja besvikelser och jag lyckas ändå göra det lite trivsamt i ensamheten.
Dan före dan går jag till Svenska Kyrkan på 48:e gatan och får i den lilla handel de har där, i biblioteket på undervåningen, tag i både matjessill, julmust, köttbullar och kaviar och kan ett dygn senare svänga ihop ett eget litet julbord.




Det går inte precis att jämföra med det Håkan Swahn och Emma Bengtsson vanliga år dukar upp på Aquavit och inte får jag tag i något välkryddat som kan tjänstgöra som snaps heller, men 2020-ramsan klingar sant även i detta sammanhang: Nånting är bättre än ingenting.
Därutöver sjunger jag julånger med mamma över telefon, jobbar med ett monstruöst NHL-dokument, deltar i en stillsam Zoom-fest och ligger i soffan och tittar på serier och filmer, bland annat Wim Wenders gamla ”Paris, Texas”. HBO har just lagt upp den på sin streaming-tjänst och gud, jag hade glömt hur oerhört bra den är. Bara miljöerna i västra Texas. Och Harry Dean Stanton.
Sämre hade jag, trots stormbyarna, kunnat haft det.
• • •
Ännu befinner vi oss inte, som vännerna i exempelvis London, i total lockdown i New York och förhoppningen är att vi slipper även fortsättningsvis, men svårigheterna att få människor att ta restriktioner på allvar utan drakonisk lagstiftning är betydande här också.
Någon dag innan Santa Claus comes to town hamnar jag på femte avenyn i Midtown, i höjd med St. Patrick’s Cathedral och Rockefeller Center, och inte för att det är samma kaos som ett normalt år, då är trottoarerna i de kvarteren packade som kvadratmetrarna längst fram vid kravallstaketet under en Ullevi-konsert – vilket framgår på den här bilden från 2012.

Som den här, tagen förra tisdagen, visar är det dock inte folktomt nu heller.

Fast så lockar den mytomspunna avenyn med Disneyfierad magi också. Den väldiga granen lyser på Rockefeller Center och vid Saks Fifth Avenues flaggskepp till varuhus tvärs över gatan rullar en sprakande ljusshow varje kvart. Hela fasaden förvandlas till en väldig, Vegas-inspirerad display och musiken dånar som under en yster Broadway-musikal.




Klart folk samlas där. Och det är väl lite problematiskt. Men vad kan jag säga? Jag är ju där själv – och blir faktiskt lätt salig av att få uppleva lite liv och glitter och verklighetsflykt.
Inget är lätt eller självklart under denna kris.
• • •
Juluppehållet – för det känns som verkligen som ett uppehåll, även ett år när allt varit satt på undantag – påminner också om hur mycket värre alltihop kunnat vara om pandemin drabbat oss i en tidigare era.
Med hjälp av samtida teknik går det ju ändå att hålla kontakt med familj och vänner, till och med se dem, och därigenom dämpa den saknad som inte går att värja sig mot denna tid på året, när minnena av forna familjesammankomsters närhet och värme och gemenskap tränger sig på som ekon i en bottenlös bergsravin.
1990 hade vi inte ens mobiltelefoner, än mindre internet och Facetime – så här hade man suttit och ropat sina ”God jul” genom Atlantkabeln och i övrigt varit helt isolerad.
Att det här hände nu, 30 år senare, får man ändå vara lite tacksam över.
• • •
I Kalifornien fortsätter smittspridningen med oförminskad styrka, trots att allting varit stängt i en månad, och det börjar stå klart att det var ett katastrofalt misstag att förbjuda utomhusservering i LA och San Francisco och annorstädes.
När människor inte ens där, i det milda klimatet, får träffas på uteserveringar samlas de ofelbart i trånga vardagsrum istället – och så drivs smittan.
Guvernör Newsome – en poor man’s Cuomo – måste ju begripa det och lätta på restriktionerna.
• • •
Uppemot 60 000 innevånare här i New York City har vaccinerats nu. Inte så många i en stad med 8 miljoner innevånare, nej – men för varje ny åldring som får en spruta i armen växer känslan av förtröstan.
Själv tvingas jag vänta i ytterligare några månader och det är okej. Däremot tycker jag de kan rappa på lite i Borlänge så vissa mig närstående ex-bankkassörskor med aningen fler år under bältet kan rulla upp skjortärmen snart.
Den stunden kommer vad mig anbelangar vara senaste decenniets absoluta höjdpunkt.
• • •
Fyra dygn kvar. Sedan är 2020 över. Prisa gud.

Shortens låg i väskan, det skulle bli en jul i sådana var det tänkt – och jag kom i alla fall så långt som till tarmacen på LaGuardia-flygplatsen under måndagsförmiddagen.
Men två galna medpassagerare på Delta Flight 462, planerad avgång 09.50, och Covid-viruset satte bestämt punkt för de planerna och plötsligt är jag hemma i kylan på Manhattan igen.
Vi hade just lämnat gaten och jag satt och svajpade på bildskärmen på sätet framför för att hitta lämplig film under den knappa tvåtimmarsresan till Atlanta – där jag avsåg att överraska min hockeyskribent-kompis Scottie Burnside med en snabbvisit innan en lustfylld roadtrip ner till vänner i västra Florida – när en man och en kvinna med en stor hund plötsligt kom trampande genom gången.
Redan det kändes lite underligt. När plan taxar råder ju stränga förhållningsorder om att alla ska sitta fastspända i sina säten, men jag fick intrycket att de behövde hjälp med något akut.
Framme i pentryt började de dock dividera med flygvärdinnorna – och sedan brakade själva helvetet loss. Mannen slet upp dörren, flygvärdinnorna vrålade ”No, no, no!” – och sedan hoppade paret, med hund och allt, ut. Via den nödrutschkana som vecklades ut i samma stund som dörren öppnades. Ner på tarmacen!
Jag har flugit väldigt mycket senaste decennierna – framförallt i Nordamerika för att tjänsten krävt det, förlåt! – och aldrig, aldrig upplevt något liknande. Omskakande vet jag inte om man kan säga att det var, mer förbluffande. Missminner jag mig inte satt jag med öppen mun i en minut och bara stirrade – men man vill aldrig höra flygvärdinnor skrika i panik på det sättet, det kan jag säga.
Inom någon minut slirade ett helt batteri polisbilar upp runt planet och galningarna kunde snabbt gripas. Nu lär de få fira jul på måttligt muntra Rikers Island och sedan väntar gissningsvis fängelse eller brutala böter; att ställa till med dylikt kaos i flygtrafiken räknas som sabotage och bestraffas hårt – av federala myndigheter.
Just federala poliser, några tungt beväpnade, klev så småningom också ombord för att förhöra oss vittnen. Jag hörde aldrig vad som sades under tumultet innan dörren öppnades så mina uppgifter hade de ingen större nytta av, men lite ”humbling” var det ändå att bli förhörd av en verklighetens Agent Cooper.
Till slut rullades vi tillbaka gaten, fick gå av och bokades om på en ny flight några timmar senare.
Medan jag väntade på den kom dock nästa chock:
Vännen jag skulle hälsa på i Florida sms:ade att en person i hushållet precis testat positivt för Covid! Personen mår dessbättre bra, hen har de facto inga symtom alls och det är ju det viktiga, men med det beskedet tog min semester slut. Det var ju det slutgiltiga varslet from beyond att jag inte ska vara ute och resa den här julen. Så jag avbokade flygningen mitt i steget, fick ut min resväska och åkte hem. Och nu ligger shortsen i garderoben igen.
Peak 2020, får vi väl kalla detta; jag såg verkligen fram emot att få komma ner till solskenets egen delstat efter denna långa mara i New York-mörkret och fantastiska dagar med vännerna söder om Tampa var planerade.
Men hey, jag fick i alla fall en händelserik femtimmarssemester på LaGuardia…

Uppdatering: Mitt lilla drama blev local news också, t.ex här, här och här.

Nu har jag ”gjort” New York som New York ska – ja, bara kan – göras vintern 2020.
Det vill säga: Jag har dinerat utomhus i minusgrader.
Experimentet äger rum på bistron Cafe Cluny på 12:e gatan i West Village och mja, min skepsis är inledningsvis avsevärd.
Inte ens en så genuin snö- och köldhatare som jag kan i och för sig förneka att just pittoreska West Village klär i vinterskrud. De vindlande, trånga gatorna får en så filmisk, suggestiv skepnad med snö i både träd och på backen att det inte krävs mycket till fantasi alls för att inbilla sig att man plötsligt klivit in i en Leonard Bernstein-symfoni.
Men det är en riktigt kall kväll och Cluny har ingen infravärme på trottoaren och även fast jag är påpälsad med både tjocktröja och bylsig rock och mössa känns det så lagom lockande att sitta och dricka vin under bar himmel under dylika omständigheter, jag får osökt flashbacks till tonåren, när jag och mina jämnåriga kamrater i Borlänge inte kom in på lokal och hela helgkvällar istället drog fram och tillbaka längs Borganäsvägen och drack kall folköl direkt ur burk. Den sortens övningar har jag blivit för gammal för.
Som konstaterats i tidigare inlägg i den här bloggen har Covid-krisen dock lösgjort imponerande kreativitet och uppfinningsrikedom och företagsamhet hos New Yorks krögare och de som deriver Cluny utgör därvidlag inget undantag. Så fort vi satt oss ner kommer servitören ut med ett litet kit och ur det kan man veckla ut en stor filt i folie, perfekt att svepa om livet och benen. Det lilla tricket räddar hela upplevelsen.




Visst, de med estetiska ambitioner får problem, men varmt blir det och humöret stiger och plötsligt traskar en jazzduo förbi och spelar några jultrudeulutter på trumpet och cymbal, bara för att hålla humöret uppe på kvarteret, och kvällen känns plötsligt helt okej.
Att vinet efter en stund blir lika kallt som den där burkölen i Borlänge för snart 40 år sedan får man bara uthärda, liksom att man under sin foliefilt glömmer att man fryser om fötterna och blir påmind först när man reser sig och ska gå igen.
Det är bara på detta vis man kan ”gå ut” i New York City denna vinter, inomhusservering är obönhörligen bannlyst tills vidare, så det är bara att härda ut och som vi fått konstatera om så mycket annat sedan i mars: Nånting är bättre än ingenting.
• • •
De drog processen i rent Fälldinsk långbänk, men under söndagen lyckades kongressen till sist enas om ett nytt stödpaket a’ 900 miljarder dollar.
Hyggligt mycket kosing, det – men faktiskt inte så mycket i jämförelse med de tre biljoner dollar (trillions på engelska, vilket blir biljoner på svenska, medan billions är miljarder, förvirrande nog) lagstiftarna på Capitol Hill hällde över nationen i maj. Så får alla vuxna medborgare bara 600 dollar skickade med check den här gången också. I våras var det 1200 – och inte ens det räckte så långt för de horder av människor som sedan krisen utbröt saknar försörjningsmöjligheter.
Men alla ”vet” å andra sidan att ett nytt biljonpaket presenteras så fort Joe Biden installerats och det är ju bra, men som amatör undrar man lite försynt om, tja, de framtida underskotten i statskassan…blir inte de lite svettiga?
• • •
Kapten Cuomo kan inte sova. Så orolig är han, berättade han vid en presskonferens under söndagen, över den nya, påstått mer smittsamma Covid-variant som påträffats i Storbritannien. Och sömnbristen tycks ta sin tribut.
Det är väl en sak att han kräver att the feds stoppar flygtrafiken från Storbritannien – ”för på planen från London som landar på JFK sitter det där viruset” – men att han också börjar rya om att det inte är säkerställt att vaccinet biter på denna mutation är bekymmersamt. Det är all expertis på området helt förvissad om att det visst gör och ingen tjänar på att New Yorks guvernör som en annan konspirationsteoretiker kommer med egna, helt ogrundade hypoteser.
Hjälp AC att sova, någon.
• • •
Hur okej det nu än visade sig vara med friluftsmiddag i West Village-kylan får det vara nog med det här nu.
Nästa gång jag publicerar bilder här kommer de att se ut ungefär så här.

Tills dess ber jag att få önska läsekretsen där hemma en riktigt god jul.
Var försiktiga, lev väl.

Snön föll – och vi med den.
Men dagen efter den saftigaste vinterstormen i New York på ett decennium reste vi oss igen och gick ut och konstaterade att det var klart att det skulle bli så här just i år, det är ju 2020.
Några kufar i bekantskapskretsen, huvudsakligen från Sverige, hävdar i och för sig att de tyckte det var ”mysigt” när hela stan sveptes in i ett rytande moln av tung, blöt yrsnö och inget annat gick att se än siluetterna av fastigheterna tvärs över gatan.
– Att bara sitta inne, insvept i en tjock filt och dricka te och titta på ovädret är ju magiskt, försökte en.
Det hade jag eventuellt kunnat hålla med om en normal vinter, även om jag också i vanliga fall är skeptisk till slik raggsocksromantik, men nu är det som sagt 2020 och det där med att ”bara sitta inne” har i bortåt nio månader varit ett tvång snarare än ett val, så nej tack – vi behöver tvärtom incitament för motsatsen; att gå ut och andas frisk luft och vara bland folk.
Dessutom kommer alltså dagen efter och när vi hamrats av riktigt feta nor’easters som den som började i onsdags eftermiddag och mojnade först under torsdagsförmiddagen förvandlas hela New York City till en oanvändbar slaskhög.
Bilar med blankslitna däck slirar runt på oplogade avenyer och gator – om de alls kommer loss efter att ha stått parkerade i drivor höga som österrikiska slalombackar hela natten. På lika oplogade och hala trottoarer riskerar nervösa fotgängare samtidigt vurpor och brutna lårbenshalsar – och i varje korsning tvingas de likt förvirrade häcklöpare hoppa sicksack för att undvika de oceaner av iskallt smältvatten som New Yorks antika avloppssystem inte klarar att svälja, men misslyckas och blir ofelbart dyngsura om fötterna. Och ibland inte bara om fötterna. Störtar en budbil genom vätan i samma ögonblick blir det heldusch av snösörja. Det är verkligen inte värt det, för många butiker och eventuella kontor eller tandläkarmottagningar man planerar att besöka håller stängt eftersom de anställda som inte bor på Manhattan helt sonika stannat hemma.
Det är en mess – och så långt från mysigt det går att komma.








Enligt meteorologerna kommer det snudd på två decimeter tjocka snötäcket – i den mån det eländiga plasket kan kallas så – ligga kvar över jul, så när jag efter just ett sådant misslyckat försök att undvika att trampa i en jättepöl står i hörnet av andra och 38:e och svär tar beslutet form.
Kommande vecka flyr jag till Florida och firar jul där. Det är olydigt, man får egentligen inte, farbror Cuomo och farbror DeBlasio blir jättearga, men det får bara vara nog med det här nu.
Vi ses under palmerna.
• • •
Cuomo och DeBlasio är förresten involverade i ett av sina återkommande gräl just nu – om Covid-strategin.
Borgmästare Bill argumenterar dagligen för en lockdown a la mars och april direkt efter jul, men Cuomo invänder med viss emfas att det inte är säkert att det blir nödvändigt.
Troligen kommer han falla till föga och låsa in oss vad det lider, men först måste guvernören i vanlig ordning påminna kamraten i City Hall om vem som egentligen bestämmer.
• • •
Säga vad man vill om New Yorks barflugor, men stamina har de (vi…).
De får alltså bara dricka utomhus för tillfället, på igensnöade uteserveringar, och det är sannerligen inte angenämt, men låter de sig nedslås?
Icke.

Ikväll, fredag, ska jag eventuellt göra min egen debut som infravärme-drinkare och i så fall väntar en rapport såsmåningom.
• • •
Nå, jag får väl ge de där vintervurmarna att det faktiskt är lite fint i Central Park.
• • •
På måndag har vi vintersolstånd. Sedan vänder det och blir, faktiskt, bara ljusare och ljusare varje dag fram till midsommar.
Det kan vara värt att påminna sig när mörkret, i alla avseenden, är så här kompakt.

Det finns ett antal företag man önskar att man hade haft vett att investera i innan 2020 utbröt i New York – exempelvis de som tillverkar handsprit, de som producerar ansiktsmasker och de inom skogsnäringen som såg till att butiker och varuhus hade plywood att täcka för sina skyltfönster med under sommarens kravaller och inför valet i november.
Tungviktarna i de branscherna – som Purell, den amerikanska handhygien-jätten – bör de senaste nio månaderna ha ökat i värde som Texas-tomter under vilka man hittade olja på 1930-talet.
Nu seglar en ny sorts bolag upp som lika oväntade guldkalvar a la 2020:
De som saluför apparatur för infravärme.

För från och med nu måste vi i New York äta och dricka utomhus om vi besöker barer och restauranger. ”Indoor dining” är förbjudet – igen. Men medan det inte gjorde så mycket under våren och sommaren – det var tvärtom rätt underbart emellanåt, som i Lady & Lufsen-fantasier – känns samma restriktioner nu som den slutgiltiga spiken i stans krogliv. New Yorks vintrar är notoriskt brutala. Lika hett och fuktigt som det kan vara i juli och augusti, lika vedervärdigt kallt blir det ofta i januari och februari – och i bland redan i december. Vilda snöstormar, så kallade nor’easters, sveper dessutom gärna in med onödigt hög frekvens. Säsongens första väntas redan i morrn, faktiskt. Tack så mycket. Blotta tanken att sitta utomhus och dricka ett glas vin sådana dagar är helt absurd. Men de redan hårt ansatta krögarna vägrar ge upp. De har visat en imponerande kreativitet under hela krisen och tar sig an även detta till synes olösliga vinterdilemma med obruten uppfinningsrikedom. De rustar upp sina uteserveringar, bullar upp med filtar och kuddar, spikar nya tak och installerar…just det: Infravärme.




Så nu är det ändå meningen att man ska kunna ha en helkväll på, till exempel, Pastis i Meat Packing District – under bar januarihimmel.
Personligen är jag fortfarande skeptisk men kommer förstås testa, för det går inte bara att sitta hemma och glo, och återkommer med rapport.
• • •
Exakt varför Generalissimo Cuomo tog beslutet att stänga restaurangerna är något oklart.
Han konstaterade själv på sin presskonferens förra veckan att bara 1.4 procent av den senaste tidens smittspridning kunnat härledas till pandemi-anpassade krogmiljöer och att det stora problemet i själva verket är de privata, helt oreglerade tillställningar människor söker sig till när det inte finns några bardiskar att hänga i.
Likafullt – ingen indoor dining. För att…tja, det verkar som att politikerna tycker det ”känns” bäst så.
Bieffekten är given. Ännu fler av de etablissemang som på något sätt lyckats hålla nosen över vattenytan tills nu går slutligen under. Den förfärliga lista New York Magazine nyligen publicerade över 500 älskade institutioner som bommat igen för gott under 2020 – inklusive The Paris Cafe från 1873, Monkey Bar, gamla Copacabana, Fluffy’s, The Cupping Room Cafe, fantastiska Gotham Bar & Grill, Aureole, Lucky Strike i Soho, Max Fish på Lower East Side, Bleecker Street Bar, BBar i East Village, Odessa diner vid Tompkins Square Park, Aquagrill, The Lighthouse, Pig ’n’ Whistle, älskade Otto på femte strax norr om Washington Square Park, Pegu Club och baseboll-mekkat Foley’s – kommer bara bli längre.
Ja, det finns värre saker, men det är ändå djupt deprimerande.
Nu hotar både Cuomo och DeBlasio dessutom med total lockdown, lik den i våras, om kurvorna inte plattas till närmaste veckorna. Då stängs även uteserveringarna – plus allt annat som inte anses essentiellt – och i så fall får vara glada om vi ens har några McDonald’s kvar framåt våren.
• • •
Snöstormen vi har under insegling – kallad Gail – ser dessvärre ut att kunna bli något att minnas.
Enligt prognoserna kommer vi ha ett två decimeter tjockt snötäcke att deala med när vi vaknar på torsdag morgon – och det täcket förväntas sedan ligga kvar hela december.
Morsning korsning.
Och gissa vad?
”Department of Sanitation” har just meddelat att all utomhusservering på grund av Gail förbjuds under onsdag och torsdag.
Det ska fan vara krögare i New York City.
• • •
Man kan överhuvudtaget fråga sig vad alla dessa åtgärder har för betydelse.
I exempelvis Los Angeles har de haft befolkningen instängd, och stan nedstängd, i flera veckor – och slår ändå nya rekord i antal smittade varje dag.
I North Dakota, South Dakota, Iowa, Wyoming och Nebraska är det tvärtom. Där var läget nattsvart för en månad sedan, men nu sjunker siffrorna dramatiskt – utan att myndigheterna gjort särskilt mycket alls,
Det är som att viruset gör vad det har lust med tills en peak nåtts – och sedan klingar spridningen automatiskt av, åtminstone tillfälligt.
• • •
I mitt hus i östra Midtown fick vi under måndagen mail om att en person som jobbar i serviceinrättningen i källaren testade positivt den gångna helgen.
Bättre hade veckan kunnat börja. Jag var de facto där och hämtade ett paket så sent som i fredags och även om jag inte har några symtom alls är det bara att gå och få ett nytt test gjort och hoppas på det bästa.
• • •
Trots att läget återigen börjar bli så kärvt, och trots att hot om full lockdown ånyo alltså hänger över oss, är stämningen i stan avsevärt mycket mindre ångestladdad än i mars och april.
Vi har varit genom det här en gång redan, vi vet hur det är och vi vet att vi, tristess och oro och ensamhet till trots, klarar det
Men framförallt:
Ett effektivt vaccin har till sist börjat distribueras och de första new yorkarna har redan fått en spruta i armen.
Precis som i Sverige dröjer det dock ett tag innan vi ute i flocken kan bespetsa oss på en egen dos. New York Times har en app där man kan fylla i lite uppgifter för en uppskattning om var i kön man befinner sig.
För mig såg det ut så här.

I hela landet har jag alltså drygt 168 miljoner framför mig, i delstaten 16 miljoner och här på Manhattan 1.5 miljoner. I det perspektivet känns köerna runt Stureplan en lördagkväll ganska beskedliga.
• • •
”Vi får försöka leva på minnet av den här kvällen ett tag”, sa bartendern Tommy när han hällde upp last call-ölen på kvartersbaren Bravest i lördags.
Exakt. Det var sista sittningen på lokal på ett bra tag och jag vinnlade mig verkligen om att registrera och ta in allt för att kunna ha med mig in i den becksvarta januari-natten. Det godmodiga sorlet vid de utspridda borden. Känslan av den kalla sejdeln i handen. Bettet i Buffalo-vingarna. Lennon-låtarna någon pluggade i jukeboxen. Strömmen av trafik på andra avenyns blänkande asfalt utanför fönstren. Skenet från den ljudlösa fotbollssändningen på tv-apparaterna ovanför baren. Tommys dåliga skämt medan han blandade ännu ett par margaritas åt killarna runt hörnbordet. Värmen. Trivseln. Välbefinnandet…