Corona-dagbok i New York, del 61

av Per Bjurman

Idag kan corona-viruset komma att sätta den slutgiltiga knockout-smockan i trynet på USA.
Det är nämligen Thanksgiving Day, årets överlägset största familjehögtid, denna sista torsdag i november och nationen sätter sig till bords för att glufsa i sig 50 miljoner grillade kalkoner.
Och till skillnad från under alla andra storhelger som hunnit passera sedan i våras – Memorial Day, påsk, 4th of July, Labor Day och Columbus Day – verkar det som att väldigt många är fast beslutna att fira den här som vanligt, oaktat det faktum att pandemin skenar över hela kontinenten.
Det hjälper inte att politiker, folkhälsoansvariga och smittskyddsexperter unisont förmanat och vädjat och hotat och varnat om att ingenting är farligare än att umgås tätt i grupp i trånga utrymmen under längre tidsperioder. På Thanksgiving träffas amerikanska familjer och ingen kan hindra dem – så är det bara med det.
Vi har även i New York, som gärna tar åt sig äran av att vara bäst i landet på att följa covid-restriktioner, sett hur innevånarna försöker hitta kryphål – om så bara psykologiska – för att få göra ”som de brukar”. Här är vanligen väldigt enkelt och smidigt att kolla om man smittats eller inte, vi har hundratals testställen bara på Manhattan. Men senaste veckan har köerna ringlat timslånga överallt – för att människor intalar sig att ett negativt provsvar innebär att de är säkra och kan tränga ihop sig vid de där kalkonfaten utan fara för Uncle Al och Aunt Barbara. Ett inte alltför klyftigt självbedrägeri är det inte helt obefogat att kalla det beteendet. Att man är smittfri ena minuten betyder ju inte att man inte är det nästa; det räcker att komma i vägen för en infekterad medmänniskas hostattacker på snabbköpet på vägen hem från kliniken – och sedan kan ett av de berömda klustren vara ett faktum på dagens släktbaluns.
Trängseln på flygplatser, och i det nordamerikanska luftrummet, senaste dygnen vittnar också om sedvanlig Thanksgiving-mania.

Även det riskbeteendet har myndigheterna med eftertryck avrått från: ”Stanna hemma. Res inte. Undvik flygplatser och flygplan”. Men förgäves, tydligen. Dan-före-dan – alltid den mest intensiva resdagen under hela det amerikanska kalenderåret – var antalet flygresenärer på väg hem till släkt i Oregon och Florida och New Mexico i princip lika högt som ifjol.
Vi får väl hoppas att tranbärssåsen är värt det – och att stegringen i konstaterade fall om någon vecka inte blir fullt så brant som sakkunskapen befarar.
• • •
Själv skulle jag, om allt varit som vanligt, strax efter lunch hämtat en bil i Hertz-garaget på 48:e och andra, kört upp till 96:e och Lexington och hämtat Ash och via mäktiga George Washington Bridge baxat oss över Hudson River till New Jersey.
Där skulle vi först stannat i Garfield, strax norr om Sopranos-land, för en första sittning med Ashs pappa Rico och hans familj.
Efter ett par timmar i härligt stim – runt just det bordet är det verkligen klassisk amerikansk Turkey Day-trängsel med glada representanter från åtminstone tre generationer – hade vi åkt vidare till White House Station trekvart söderut, i norra Jerseys tätaste skogar, och gjort oss hemmastadda hos mamma Adrienne och hennes man Carl.
Kort därefter skulle vi satt gafflarna i ännu en fågel offrad på tacksägelsens altare.

Men hela det scenariet är struket ur programmet i år. Mina vänner tar pandemin på allvar och har ställt in 2020 års Thanksgiving.
Tråkigt – men klokt. Och ska jag vara helt ärlig finns det ett viktigt inslag jag inte alls sörjer att jag går miste om.
Maten.
Det är lite underligt. Jag dyrkar nästan allt amerikanskt. Musiken, filmerna, maten, vägarna, landskapet, livsstilen – allt. Det är min religion. Men det mest amerikanska av allt – Thanksgiving-krubbet – har jag väldigt svårt för. Den torra kalkonen, fyllningen, tranbärssåsen, pumpa-pajen, sötpotatisen, marshmallows-sörjan och allt det andra mina amerikanska vänner smäller i sig med sådan lustfylld aptit just idag – det får jag nästan kväljningar av.
Dessbättre är alla inblandade numer medvetna om denna karaktärsstörning hos den underlige svensken och dessbättre är de inblandade stolta italian-americans så numer serveras jag Adriennes magiska italienska rätter istället.
De sörjer jag desto mer, liksom samvaron i sig. Den stilla Thanksgiving-kvällen i White House Station, när ett kompakt mörker slutit sig runt oss och Carl bjuder på söt likör och berättar om gamla tider i Newark, hör till det allra bästa jag vet.
Nu får jag försöka skapa min egen helgstämning hemma i soffan och med hjälp av lite vin, NFL-match på tv och zoom-uppkoppling mot White House Station går det säkert bra.
Bara jag kan intala mig att det är något speciellt med att Manhattan hamnar i tyst Thanksgiving-dvala fast vi haft det på just det viset i åtta månader.
• • •
Film- och tv-historien är full av klassiska Thanksgiving-scener. Min absoluta favorit är den i ”En kvinnas doft”, när Al Pacinos Frank Slade våldgästar sin bror i Queens och sånär stryper en ung Bradley Whitford – främst känd som Josh Lyman i ”West Wing”.

Stämningen på den middagen orsakar nästan andnöd, men den är nog dessvärre inte helt ovanlig – särskilt inte under så här våldsamt polariserade tider. Det finns gott om släkter där unga, progressiva nu ska dela bröd med arga Trump-supportrar till morbröder och svärmödrar. Hu. Rådet ”Prata inte politik på släktmiddagar” har aldrig klingat sannare än denna höst.
”Raka spåret till Chicago” med Steve Martin och John Candy är en annan magnifik Thanksgiving-film – och ”Sopranos”-avsnittet ”He is Risen”, från säsong 3, blir aldrig gammalt.
• • •
Fast vidbränd brysselkål är ändå en Thanksgiving-specialitet jag kan förstå. Det brukar under de traditionella bjudningarna sluta med att jag sitter och petar med de små rackarna.
• • •
– Siri, ge mig ett bra exempel på hyckleri.
Bad man sin virtuella assistent om den tjänsten borde hon visa en bild på Michael Hancock – borgmästare i Denver.
Igår morse twittrade han förmaningar till innevånarna i Mile High City om att stanna hemma och fira Thanksgiving online.
Sedan satte han sig på ett plan och flög till Mississippi för en egen släktmiddag!
Så länge makthavarna begår så grovt våld på idén om att leva som man lär blir det svårt att få allmogen att lyda några påbud alls från högre ort.
• • •
Tanken med den här högtiden – till skillnad från exempelvis jul firad av alla, oavsett religiös och etnisk tillhörighet – är att uttrycka tacksamhet över det livet givit senaste året.
Det blir en utmaning 2020, men man får väl vara glad att man är vid liv, att inga närstående (ta i trä dagen lång!) blivit allvarligt sjuka och att hjälp är på väg.
Också:
Tack för att vi i mars och april inte visste att krisen fortfarande skulle pågå vid Thanksgiving.
Då hade vi aldrig stått ut.

Corona-dagbok i New York, del 60

av Per Bjurman

Grogg på krogen – eller multiplikationstabellen i skolan?
Det är frågan New York brottas med i det svarta novembercrescendot.
Något otippat lyder svaret:
Grogg.

Borgmästare DeBlasio stängde helt panikartat skolorna i veckan, men barer och restauranger får fortfarande vara öppna – åtminstone till 22.00 på kvällarna.
Inte helt oväntat rasar varenda förälder från norra Bronx till Staten Islands sydspets över denna befängda inkonsekvens. En försvarlig mängd har till och med demonstrerat utanför City Hall senaste dagarna.
Hur, undrar de, kan det vara en viktigare prioritet att låta vuxna kröka på lokal än att barnen får adekvat utbildning?
Eller som någon uttryckte det i NY Post:
Det är alltså ok att jag tar med mig ungen på restaurang, men inte att jag går med henne till skolan?
Personligen berörs jag avsevärt mycket mer av barernas öppettider än av begränsningar i det uppväxande släktets möjligheter att förkovra sig i matte och geografi, men till och med jag förstår argumentet. Att stänga skolorna orsakar, i ett slag, logistiskt och ekonomiskt kaos för ett oändligt antal redan hårt ansatta familjer och kan dessutom inte beskrivas som annat än genuint ologiskt eftersom smittspridningen bland knattarna är minimal. Det finns en anledning till att även de mest notoriskt lockdown-benägna regimerna i Europa väntar i det längsta med att låsa klassrummen – och den här vändan de facto inte gör det alls.
Men New Yorks lärarfack, en stor och omtvistad maktfaktor i den lokala politiken sedan eviga tider, har DeBlasio i sin ficka och dess medlemmar är – kanske inte helt oförståeligt – skraja. Så när antalet som testade positivt för covid i tisdags passerade treprocentsgränsen ringde det ut i stadens samtliga 1700 skolor, för det var det riktvärde Mister Mayor minst sagt halsstarrigt band sig vid redan i somras. När det nåddes lovade han Union Federation of Teachers-medlemmarna att de inte skulle behöva gå till jobbet mer – no matter what.
Anmärkningsvärt nog har kurvan, i alla fall för delstaten som helhet, senaste dygnen gått ned igen, trots att den aldrig sköt i höjden, så det finns återigen hopp om att New York – apokalypsens själva ground zero i våras – slipper ytterligare en resa rakt in i mörkret.
Men det hjälper inte. Kidsen sitter likafullt hemma hos sina stressade föräldrar och blir undervisade virtuellt – och jag sitter likafullt i baren och väntar på att jag ska tvingas hem för gott för att DeBlasio-lallaren ännu en gång vill visa prov på det olycksaliga karaktärsdraget ”handlingskraft”.
Det är i sanning en egendomlig tid, detta.
• • •
Det var åtta månader sedan senast, för det har känts som ett ställe att undvika under en pandemi, men nu smyger jag mig en tidig eftermiddag ner i tunnelbanan igen.
En ren solidaritetshandling, kan vi se det som. Dels bågnar de mer sensationslystna lokalbladen dagligen av braskande rubriker om hur farligt det blivit under jord igen, inte så mycket på grund av covid-krisen som för att kriminella ”tagit över”, och jag vill markera att jag inte tror att det är särskilt sant – och dels är hela kollektivtrafiksystemet till följd av dramatiskt minskat resande på väg mot en finansiell härdsmälta.
Anekdotisk bevisning är vad det är och jag tar mig bara mellan Grand Central och Union Square med sexans lokaltåg, och därtill som sagt på dagtid, men det räcker för att konstatera att bilden av ett brinnande helvete några meter under våra sulor är överdriven. Ja, brottsligheten i tunnelbanan har eskalerat och det händer hemska saker med upprörande tät sekvens. Bara häromdagen blev en ung kvinna helt oprovocerat nerknuffad från en perrong vid just Union Square – och överlevde bara för att hon hade sinnesnärvaro nog att lägga sig platt mellan skenorna och hamnade under det ankommande tåget. Men det betyder inte att den som vill använda det bästa vi har av allmänna kommunikationsmedel hamnar i en ”The Warriors”-scen så fort hen passerat spärrarna. I huvudsak är allt som vanligt där nere.
Dock:
Det minskade resandet går att registrera med blotta ögat. Det finns så mycket svängrum på perrongen att det nästan känns kusligt – och tågvagnarna är inte ens halvfulla. En fredagseftermiddag. Under normala omständigheter hade det varit Tokyo-artad trängsel överallt.
Så den ekonomiska krisen är näppeligen båg. MTA, New Yorks eget SL, har larmat om att man måste spara nio miljarder dollar – ja, miljarder och ja, dollar – och det innebär att kapaciteten i sin tur måste dras ned med 40 procent och att nio tusen anställda kan komma att avskedas. Såvida man inte beviljas den federala nödhjälp man bönar och ber om, men det kommer under inga omständigheter ske förrän en ny administration installerats i Washington. Den nuvarande leds visserligen av en New Yorker, men hans och hemstadens relation har surnat som en liter mjölk någon glömde på diskbänken i sommarstugan i midsomras.
Därmed hotar en verklig en kris. Ännu en. New York City kommer inte kunna fungera om mer än en tredjedel av kollektivtrafiken försvinner. Rörelsefriheten begränsas, infrastrukturen faller samman, samhället går inte att organisera på samma sätt. Systemet skulle snarast behöva byggas ut – inte stympas.
Så parollen ”Save the Subway” borde verkligen eka mellan Manhattans skyskrapor.
Det säger jag också för att jag verkligen älskar New Yorks tunnelbana. Nästan ingenstans svarar Metropolis upp mot sin egen myt på samma sätt som när man skramlar fram i tunnlarna under – exempelvis – Lexington Avenue. Miljön är rå och mörk och filmiskt ”industriell”, det rasslar och gnisslar och pyser, tågen kränger och slår i växlarna. Som ett skränigt Johnny Thunders-solo låter, så tycker jag det känns att åka med.
Så de bilder som här följer från min comeback i underjorden är tagna med dunkande hjärta.










Corona-dagbok i New York, del 59

av Per Bjurman

Nu börjar det igen.
Vi har ännu så länge ingen alarmerande smittspridning i New York, inte jämfört med i Europa eller det amerikanska katastrofområde som kallas Mellanvästern, men siffrorna har börjat ticka uppåt, som de obönhörligen gör överallt på norra halvklotet just nu, och lokala politiker alltjämt skärrade av vad som hände i våras drar omedelbart i nödbromsen.
Bara en timme efter att Stefan Löfven gett samma besked i Sverige i onsdags meddelade guvernör Cuomo att New Yorks barer och restauranger, liksom gym, från och med ikväll måste stänga redan 22.00 – istället för som tidigare vid midnatt (och 04.00 när allt är normalt…).
Ingen big deal, kan tyckas – och det är det väl inte heller, även om jag nu råkar vara en människa med sena vanor och vanligen inte ens går ut före 22.00. Problemet är att det inte lär hjälpa. Andra vågen är här. Viruset kommer fortsätta spridas, vad vi än gör. Förhoppningsvis blir situationen aldrig igen lika förfärlig som i mars och april, men det räcker med ytterligare några procentsatsers höjning för att Cuomo ska skärpa restriktionerna ytterligare och jag räknar kallt med att alla utskänkningsställen tvingas bomma igen på nytt om bara någon vecka. NY Times inflytelserika ledarsida har redan framfört kravet att ”indoor dining” förbjuds å det snaraste.

Paradise lost – snart.

Inte heller då kommer det vara synd om mig, framförallt inte i jämförelse med de som är sjuka eller jobbar i sjukvården – eller med min vän Juanita, som sitter instängd i sin lägenhet i Paris och avundas pojkvännens katt för att den kan smyga ut genom dörren och rumstera om på The City of Light-gatorna som den vill.
Men livet blir väldigt mycket tråkigare – och ensammare. Det var, vid sidan av oron för nära och kära, det tyngsta när New York låg i träda den där miserabla perioden för ett halvår sedan. Jag har alltid varit soloartist och tyckt om att hålla mig på min egen lilla kant. Jag bor själv, jobbar själv, reser själv, ser på bio själv, går ut och äter och dricker själv, ÄR själv. För att jag trivs bäst så. Men under pandemins mörkaste dagar blev det i det avseendet helt enkelt lite för mycket av det goda. Jag var inte blott själv längre. Jag var ensam. Ofrivilligt. Utan verklig rörelsefrihet, utan möjlighet att sitta i barer och bara absorbera det livsbejakande sorlet, utan att vara del av det vanliga myllret på gator och avenyer, utan utflykter att se fram emot, utan att ens i teorin kunna planera ett möte med vänner (jo, jag har trots allt såna…) kände jag mig helt enkelt…avskuren från livet. Isolerad. Övergiven.
Zoom och FaceTime och dylikt? Well, jag är bekant med några verkliga New York-eremiter som tycker att det virtuella umgänget duger gott och indikerar att de inte skulle se det som något större problem ifall deras sociala liv ägde rum online för eviga tider, men jag delar verkligen inte det tänkesättet. Det lindrar att kunna se familjemedlemmar och vänner och kollegor på bildskärm, men i längden är det inget surrogat alls för fysiska möten, resor, familjehögtider och – just det – långa sittningar på restauranger och i barer.
Så lite kan jag inte låta bli att grimasera en smula när så många slår fast att begränsningar i det så kallade utelivet inte innebär några uppoffringar.
Tala för er själva, tack.
Vi tar oss igenom det här också, vi biter ihop och uthärdar, för vi måste.
Men roligt blir det fan inte.

Corona-dagbok i New York, del 58

av Per Bjurman

Det hinner gå tio sekunder från det att de stora nyhetskanalerna strax före halv tolv på lördagsförmiddagen kungör att Joe Biden vunnit presidentvalet.
Sedan utbryter den största, lyckligaste festen i New York City sedan 15 augusti 1945, känd som V-J Day.
Alla bilförare som är ute och kör kastar sig, låter det som, unisont på tutorna, andra skriker och busvisslar på gatorna, vin- och spritbutikernas hyllor töms på skumpa och ett antal platser – Times Square, Union Square, Washington Square Park, 125:e gatan i Harlem, Atlantic Avenue i Brooklyn – förvandlas till regelrätta karnevaler.
Själv hamnar jag efter en lång promenad under den förbluffande varma eftermiddagen – vi har plötsligt över 20 plus – i just Washington Square Park och…jag har aldrig upplevt något liknande. Hela den kantstötta, champagne-indränkta gamla parken pulserar av glädje, lättnad, eufori och känslor så starka att de hos åtskilliga svämmar över i lyckotårar.





















På samma sätt fortsatte det sedan kvällen, och natten, lång – precis som i Washington, Philly,Boston, Atlanta, San Francisco, Los Angeles och överallt annanstans.
Samtidigt finns det väldigt många amerikaner – tiotals miljoner – som i samma ögonblick bara känner sorg och vrede och besvikelse, och de är dessutom övertygade om att Biden och demokraterna just stulit valet. Att försöka ena detta land ter sig som en fullständigt omöjlig, motsättningarna består och de kommer leda till många svåra, mörka stunder framöver.
Men just idag, just denna sällsamt varma lördag i november det i övrigt miserabla året 2020, befann sig New York i ett fullständigt magiskt tillstånd – och vi som upplevde den kommer garanterat aldrig glömma.

P.S Jag har några livfulla videos från Washington Square också, men tyvärr vägrar videoverktyget i den här bloggen samarbeta ikväll.

Corona-dagbok i New York, del 57

av Per Bjurman

Det är egendomliga dagar i New York, och USA, just nu. Obehagliga. Kusliga. Dagar vars like vi aldrig tidigare upplevt.
Ja, det slutgiltiga valresultatet dröjde även under 2000-talets första presidentval, för 20 år sedan. Först efter en månads – och slutligen avbruten – omräkning av rösterna i Florida kunde George W. Bush utses till ny president. Och det var spänt då också. Men inte alls på på det här farliga sättet.
Den ödesmättade stämning jag försökta sätta ord på i tisdags har vuxit till något mycket mörkare och mer hotfullt på bara ett par dygn. Motsättningarna i landet håller långsamt – eller inte så långsamt – på att stegra mot någon form av otäckt utbrott.
Det är redan oroligt och stökigt utanför de lokaler i Pennsylvania, Arizona, Nevada och Georgia där de sista, avgörande rösterna räknas – och under demonstrationer på Lower East Side här i New York under torsdagskvällen urartade det åter i våldsamheter. Någon anti-Trump-aktivist ska bland annat ha försökt strypa en polis med järnkätting.
Det värsta:
Ju längre den här utdragna processen pågår, desto mer fientlig och hätsk kommer stämningen bli. Och när ett första slutresultat någon gång presenteras – och omedelbart ogiltigförklaras av den förlorande sidan, räkna med det – lär det brisera i fullständigt kaos på sina håll.
Att bara sitta i tv:ns eviga sken och vänta på den katastrofen är terror. Det känns som att befinna sig i en mental tryckkokare.
– Slå av nyheterna, res dig ur soffan och gå ut ett tag. Annars blir du galen, råder en vän när jag ringer och kvider om att det är hjärtskärande att se landet i gungning på det här viset
Så jag gör just så och verkligen: Det är ren själavård att komma utanför dörren och se att vardagen – som den nu är i skuggan av världspandemin – faktiskt rullar på ungefär som vanligt, i alla fall så ljumma, fina höstdagar som de vi plötsligt förunnats på nytt. Människor äter lunch på uteserveringar, lämnar in kappor hos Chen på Kemtvätten på andra och 38:e, fyller i MegaMillions-talonger i bodegan vägg i vägg, promenerar och kör bil och väntar på busshållplatser och cyklar och går hem från jobbet och vinkar till sig taxibilar och skrattar och rökar och beställer in en öl till på Bravest och…ja, bara lever.
Apokalypsen är inställd, åtminstone just här – och åtminstone just nu.
Till slut hamnar jag i Bryant Park, den gröna lilla oasen mitt i Midtown-villervallan vid femte och 42:a, bakom stora biblioteket, och kan konstatera att den så kallade vinterby staden varje senhöst reser just där tydligen får hjälpa oss med julstämningen i år också. Det hade jag inte trott, myndigheterna ställer ju på grund av covid-skräcken in allt populärt, men jo: De vanliga caféerna och handelsstånden står uppradade i skimret från julbelysningen och framförallt: Den provisoriska isrinken på stora gräsmattan, där vi brukar ligga och titta på utomhusbio varma sommarkvällar, har öppnat igen.
Där sätter jag mig en stund, med en liten pappmugg espresso, och bara glor på de mestadels usla men glada skridskoåkarna. Det är underbart. För ett litet ögonblick glömmer jag vad som pågår där ute, oron släpper, det känns lite gott att vara i New York igen.











Men när jag någon timme senare kommer tillbaka hem och slår på tv:n står Donald Trump på podiet i Vita Husets lilla kyffe till pressrum och gormar om att att fienden håller på att stjäla valet av honom – och det går att ana hur den rytande vreden väller upp ur djupet av hans passionerade väljarbas.

Återigen knyter det ihop sig av olust i mellangärdet.

Valdag 2020

av Per Bjurman

Noteringar från den historiska valdagen 2020.

10.30: Vaknar och går upp. Borde stanna i sängen ytterligare ett tag, för jag lyckades inte somna förrän i vargtimmen och sov sedan oroligt. Men det är lönlöst att ens försöka slumra vidare. Motorn har redan hostat igång. Nervös kan jag inte påstå att jag är. Det är något annat. Något ödesmättat och olycksbådande har i flera dagar hängt som ett skälvande spänningsfält i New York, och kanske hela landet, och denna förmiddag är detta något på väg att väg att växla upp mot ett hotfullt klimax.
10.35: Konstaterar att det är halvmulet i New York på valdagen, men inte lika kompakt grått som tidigare i veckan och inte lika kallt. Alltid något. Det blåser dock.

10.45: Minns i duschen att jag under någon av sekvenserna när jag ändå lyckades tryna någon timme i sträck drömde om – Thorbjörn Fälldin. Han höll något slags anförande i medialoungen i Madison Square Garden. Sedan satt vi plötsligt på verandan i familjen Bjurmans gamla sommarstuga vid sjön Bästen i Gagnef. Hur ska det tolkas? Vi var inte precis buddies, men Fälldin har faktiskt sovit i mitt gamla pojkrum. Han var i Borlänge i något ärende i slutet av 80-talet, hade gemensamma bekanta med mina föräldrar, behövde någonstans att slagga och hamnade på Slingergatan – i det som bara några år tidigare hade varit min säng. Det är ändå lite speciellt, att så att säga ha delat säng med en statsminister.
11.30: Går ut. NY Post har rapporterat om oändliga köer vid vallokalerna, men vid den närmast mig, i River School på 35:e gatan mellan första avenyn och FDR, råder stiltje. En och annan går in, en och annan kommer ut. Inget särskilt händer. Det känns betryggande. Fast vad liberala bastionen New York City gör betyder å andra sidan inte så mycket. Här vann Hillary Clinton med över 70 procent av rösterna för fyra år sedan och Biden lär få ännu högre siffror.


12.00: Äter brunch på min diner – nu öppen för inomhusservering, bara man går med på att få sin temperatur checkad och fyller i kontaktuppgifter på en app. Och sitter långt från alla andra. Där märks inget av att valet. Servitörerna Jorge och Allan tittar på spansk ligafotboll på tv:n i baren, en mager man i luggsliten kavaj och baseballkeps i ett av båsen längst in i lokalen löser korsord i väntan på sin omelett, kvinnan i kassan är upptagen med räkenskaper. Livet puttrar på som vanligt, även en historisk valdag.
13.00: Promenerar planlöst i kvarteret. Tänker på de tidigare valen jag upplevt live. 2008 var jag på den enda plats i hela landet utan euforisk stämning: Klassiska Biltmore Hotel i Phoenix. Där höll John McCain och Sarah Palin sitt Election Night-party och det hann ju inte mer än börja förrän Barack Obama utsetts till vinnare. Det sista jag såg den kvällen var Jon Voight i hotellbaren. Ensam. Han satt och tittade i fjärran. Detroniserad. 2012 befann jag mig i DC och hamnade när Obama åter utropats som vinnare mitt i en sjövild segerfest utanför Vita huset. Senast hade jag ingen uppgift och satt här i soffan och drack bourbon. Många blev det.
14.00. Går hem. Diskar. Hushållssysslorna måste utföras vad som än pågår och diskmaskinen passade på att gå sönder lagom tills pandemin tog fart i mars.
15.15: Gör dagens första framträdande i Aftonbladets eminenta valvaka. Robert Aschberg frågar hur den olycksbådande stämningen i New York tar sig uttryck. Bland annat, svarar jag, genom att fastighetsförvaltningen här i huset igår skickade ut ett mail och meddelade att extra säkerhetspersonal kommer att röra sig i lobbyn under valkvällen. I samma mail uppmanades vi som bor här att ”remain vigilant during these times as emotions may be high for several days (or weeks) following the election”. Det är ju som man var utsänd på val i Port-Au-Prince.
15.45: Tittar lätt rastlös på CNN-sändningarna. De har såklart inget alls att berätta ännu – men berättar ändå. Jag vill se John King och hans kartor. Han är en vandrande val-encyklopedia och kan utan problem peka ut random förortskvarter utanför Cincinnati och berätta hur de brukar rösta på den och den gatan. Det är otroligt.,
16.15: Tätt på given, nytt framträdande i Aschberg-showen. Får frågor om vad det innebär att Bidens kampanjchef gått ut och förkunnat att den demokratiske utmanaren ”leder stort i flera vågmästarstater och kan vinna utan Florida och Pennsylvania”. Det är väldigt svårt att spekulera i och jag vet inte om jag lyckas ge något begripligt svar, men när jag lagt på kommer jag på att det låter som att Jennifer O’Mally Dillon insett att det är kört i just Pennsylvania och Florida och ändå vill hålla humöret uppe.
17.00: Skymningen faller i New York. Vän på väg hem från jobbet messar att gatorna töms snabbt. ”Staden ligger öde”, skriver hon.
18.00: De allra första vallokalerna, belägna i Indiana och Kentucky, stänger. Prognos: Stor ledning för Trump. Men i de två inbitet konservativa delstaterna hade allt annat varit som om Jonas Sjöqvist meddelade att han ska förhandla åt Svenskt Näringsliv i fortsättningen. Men visst dyker John King upp och trycker lite på sin elektroniska karta och upplyser om anomalier i något obskyrt county utanför Fort Wayne.
18.15: Skulle behöva en drink. Men jag är i tjänst i många timmar till så det blir det inget med.
19.00: De stänger i ett helt koppel stater och….det är too close to call överallt utom i just Indiana. Det blir en lång kväll. Tur att lagret med blaskigt amerikanskt kaffe är påfyllt.
19.15: King påstår att Biden troligen kan bärga Florida om han till skillnad från Clinton för fyra år sedan vinner Pinellas County, där St. Petersburg utgör huvudort – och enligt tidigaste prognosen leder han just där. Men i Miami-Dade har han å andra sidan betydligt sämre stöd än väntat och från de norra delarna av delstaten har knappt en vallokal lämnat rapport ännu och som de säger: Ju längre norrut man åker i Florida, desto längre söderut kommer man. Kort sagt: Där uppe, och främst kring The Panhandle, är The Sunshine State verkligen del av den riktiga södern. Och längst ner del av…något helt eget.
20.00: Det rasslar till igen, ytterligare ett antal delstater har stängt sina polls. We’re in it now. Men ännu känns allt som sagt bara ovisst, förvirrande och allmänt blodtryckshöjande.
20.45: Tillbaka i valvaka. Citerar ledsagare King om att Ohio ser ut att kunna bli viktigt. Ingen har förlorat Ohio och blivit president sedan JFK för 60 år sedan. Får också beskriva stämningen i NYC på nytt och den är spöklik. Det är nästan lika tomt och öde där ute som under pandemins värsta kvällar i april.
21.00: Vallokalerna stänger här i New York. Brygger mer kaffe. Känner mig otålig. Det är som att sitta genom en evig förlängning i Game 7 i Stanley Cup-finalen. Vill ha besked nu, vill veta.
21.30: Det börjar verkligen se ut som att Ohio är nyckeln. Dit har ingen media tagit sig, vad jag förstår. Och för all del: Det är väldigt mycket trevligare att häcka i Miami än i Cleveland. Men nyhetsredaktionerna här i landet borde ju kunna den historiska aforismen: As Ohio goes, so goes the nation.
21.45: Undrar fortfarande vad det var mitt undermedvetna ville ha sagt med Fälldin den gånga natten.
22.00: Hämtar delivery-krubb I lobbyn och visst: Vi har extra säkerhetspersonal på plats. Sjukt.
22.15: Trump drar ifrån även i Ohio och håller sin ledning i Virginia och därmed börjar det se väldigt bra ut för presidenten. Ja, det är rentav svårt att förstå hur, och var, Biden ska kunna göra comeback. Fast King och hans vänner i CNN-studion insisterar på att inget är klart. Då får man väl tro på det och hälla upp ytterligare en kopp kaffe.

22.20: Pratar i tv-sändning igen. Ett rent nöje. Vi har så lysande människor där hemma. Önskar bara jag kunde besvara frågan om när det finns ett resultat. Men tyvärr. Nattmangling väntar uppenbart i Amerika.

22.30: Tolv timmar sen jag och Fälldin drack kaffe i sommarstugan nu…
22.45: New Jersey har, i en parallell folkomröstning, röstat ja till förslaget att marijuana ska legaliseras. Så nu skulle man ha en lägenhet i Jersey City. Ett lämmeltåg av new yorkers kommer flytta över Hudson-floden…
23.00: Ännu en gång får vi bekräftat att det är landsbygden, och i någon mån förorterna, som bestämmer i USA. Nästan överallt, även i inpiskat republikanska delstater, vinner Biden storstäderna. Houston och Dallas i Texas till exempel, liksom Nashville och Memphis i Tennessee – och Miami och Tampa i Florida. Men det hjälper inte, resten av delstaterna bestämmer…
23.15: Kaffet börjar smaka tjära, så vattnigt och amerikanskt det är. Och varför kan inte Fairfax-countyt i Virginia få fram sina röster? Det är den sortens valnattskrångel som genererar konspirationsteorier.
23.30: Ny titt-in i Bladet-sändningen. Dessvärre är jag denna gång ännu mindre säker på när något slutresultat kommer presenteras. Om något får man ju intrycket att det hela, precis som befarat, drar ut på tiden och fortsätter resten av veckan med poströster, advokater och säkert en och en annan recount också.
23.45: Där kom Fairfax county-rösterna – och Biden gick omedelbart om i Virginia. Good luck med att förklara den historien för Trump-lägret.
00.00: Som Springsteen sjöng en gång: It’s midnight in Manhattan, this is no time to get cute, it’s a mad dog’s promenade. So walk tall or baby, don’t walk at all. Men det är fortfarande tyst och öde där ute. Inga oroligheter har utbrutit ikväll.
00.10: De har slutat räknat poströsterna i Philadelphia. För kvällen. Sålunda: Pennsylvania kommer under inga omständigheter tillkänna ge något slutresultat i natt.
00.30: Biden ska säga något snart, meddelas det från Wilmington. Det vore lite humor om han helt plötsligt utropade sig till vinnare utan att ha vunnit.
00.45: Och där dyker han upp. ”Det ser bra ut, men det kommer dra ut på tiden. Vi måste ha tålamod. We will Winn this”, säger han. Såpass. Samtidigt twittrar Trump att ”they” försöker stjäla valet. Det här kommer bli precis den shitshow många fruktade.
01.00: What now? Ja, säg det. Personligen tycker jag det känns som att Trump har momentum, men det kommer dröja ytterligare ett rörigt dygn eller två eller tre innan en segrare utropas – i alla fall på riktigt. Själv stämplar jag härmed ut för kvällen och häller upp den drink jag längtat efter sedan…ja, vad var det…18.15. Cheers för demokratin, som den nu är.

Corona-dagbok i New York, del 56

av Per Bjurman

– Vi borde göra som björnarna och gå i ide, säger en man utklädd till något slags kattliknande superhjälte och viftar med sina ”klor”.
Det är sista helgen innan det mest ödesmättade valet under vår livstid och i några timmar spricker det till synes eviga molntäcket upp, så vi hastar alla ut för att försöka distraheras av annat och få uppleva åtminstone lite halloween-känsla och i Washington Square Park kryllar det, trots rätt så bister höstkyla, av både unga och gamla i mer eller mindre fantasifulla maskeraddräkter.
Mannen i den futuristiska kattuniformen råkar sitta på parkbänken intill min och kommer efter en dyster ordväxling med en Trump-demonstrant, själv utklädd till cowboy, om valet och pandemin med bästa idén på hela hösten.
Jag har alltid upplevt vintern som ett straff och många gånger reflekterat över det tilltalande i hibernation. Fem månader i djup dvala – och sedan sju vitala, superproduktiva månader med klackarna i olika slags tak. Det vore ju ypperligt. Och nu känns idén som en ljuv dröm. Tänk att bara få somna ifrån det här och vakna igen i april, när ljuset återvänt och viruset förhoppningsvis brunnit ut.
Så jag gör en försiktig high-five med mannens Edward Scissorhands-besläktade tass och mumlar något om att björnar är bäst.

Fast något ide finns det ju inte krypa ner i. För någon av oss. Den som vill se våren igen, och åter leva i tider när en mikroorganism inte dikterar villkoren, måste ta sig genom det som väntar nu. Valet. Oroligheterna som lär följa oavsett utgång. Kaoset innan en vinnare kan utses. Pandemins andra-vågen-acceleration. Mer eller mindre rigorösa lockdowns. Mörkret. Kylan. Ensamheten.
Just därför är det en sådan lisa med en stunds halloween-eskapism i det för tillfället färgsprakande hjärtat av Greenwich Village strax innan kontinentalplattorna börjar röra på sig under våra fötter.






• • •
Att det ska hållas val i ett land som haft demokratiskt statsskick i snart 250 år borde inte vara det minsta dramatiskt, men så här ser det ut längs Broadway i East Village under min lilla promenad i halloween-kylan.



Samma scenerier möter överallt. Hela Manhattan håller på att spikas igen – för att innevånarna inom några dygn ska rösta om vem de vill se som president.

How did we get here, för att travestera David Byrne.
Det är lika surrealistiskt som det är skrämmande.
• • •
Hur är det nu med björnarna? De månader de inte ligger i ide – sover de ändå som vanligt om nätterna?
I så fall tycker jag upplägget känns mer tveksamt. Hela poängen skulle ju vara att komprimera all sömn till tider när det ändå inte ger något att vara vaken – och sedan maxa tillvaron när det ger desto mer.
Skulle det behövas sju-åtta timmar per dygn hos John Blund även då…nja, man vill fan inte sova bort hela livet!
• • •
Institution efter institution går under i pandemins svallvågor, ett helt universum av älskade restauranger, barer, butiker och serviceinrättningar är, eller kommer snart vara, blott minnen.
Förra helgen kom Mayday-signaler även från Strand Bookstore – den underbara, oberoende bokhandeln som varit del av New Yorks textur sedan 1927. De har för få kunder, säljer för lite och får inte ihop affären. Fortsätter det likadant måste de slå igen inom kort. Vilket vore oerhört deprimerande. Strand är ett himmelrike impregnerat i gammal trycksvärta. Bara att komma in genom dörrarna och känna doften från det de själva kallar ”18 miles of books” är en beroendeframkallande upplevelse och att berövas den skulle kännas som att förlora en kroppsdel.
Det verkar dock som att butikens fans hörsammat nödropet från ägaren Nancy Bass, för sedan hon tog till orda har över 25 000 böcker beställts på företagets hemsida – och under halloween-lördagen ringlar sig en lång kö från entrén vid flaggskeppet på Broadway, runt hörnet på tolfte gatan, nästan ända bort till fjärde avenyn.


En upplyftande syn som visar att det fortfarande finns fight i New Yorkarna – och framförallt bokmalarna. God bless them.
Däremot är det tydligen Game Over för denna evergreen.

Hos Astor Place Hairstylists har de trimmat kalufser och skägg i över 75 år – bland annat åt sådana stammisar som Andy Warhol, Robert DeNiro och borgmästare DeBlasio – men snart är sista hårstrået klippt.
– Vi har förlorat 90 procent av vår business. Det går inte längre, vi stänger lagom till Thanksgiving, säger ägaren Michael Saviello
Så ledsamt.
• • •
När mörkret fallit far jag norrut för middag med vännen Pete på Joe Allen – klassisk Theatre District-hangout längs Restaurant Row på 46:e gatan.
För att komma dit måste jag ta mig tvärs över Times Square men förväntar mig inte att det ska innebära några problem. Om någon plats på Manhattan fått symbolisera New Yorks pandemi-död är det ju ”the crossroads of the world”. Utan turister ligger det neondränkta krysset där Broadway möter sjunde avenyn öde, har vi blivit informerade om snart sagt varenda dag sedan i mars.
Men det visar sig att det är just dit stans unga festprissar navigerat för att fira halloween. Folksamlingen är nästan lika stor, och stojet lika vådligt, som en lördagkväll i den gamla världen, innan Covid, och taxin fastnar i omöjlig trafikstockning. Irriterande eftersom jag blir försenad till middagen, men lite kittlande också. Så mycket liv och rörelse har jag inte tagit del av i New York sedan krisen utbröt – och partyt äger ju dessutom rum i det overkliga, förtrollade sken alla monster-billboards skänker denna sägenomspunna Plaza.
Mindre upplyftande är vyerna när jag, efter att helt enkelt ha tvingats ge upp och hoppa ur taxin ett par kvarter från min destination, halvspringer västerut längs övergivna 45:e gatan för där ligger de igenbommade Broadway-teatrarna vägg i vägg.


De har legat i träda i åtta månader och kommer tidigast öppna i maj nästa år – men förmodligen senare.
Det är så kusligt att se dem i detta skick, som spökskepp förtöjda i Midtown-mörkret, att jag får lov att beställa en dry martini så fort jag satt mig vid ett av de få, grundligt avskilda borden hos Joe Allen. Dessbättre är den så god och effektiv, och sällskapet därtill så trevligt och maten så god, att jag snart lyckats glömma. Just så som man då och då måste göra i detta tidevarv.
• • •
Okej, nu håller vi andan ett par dygn.
Må landet, som vi känner det, finnas kvar i slutet av veckan.

Corona-dagbok i New York, del 55

av Per Bjurman

Bad moon rising…

Det går kanske att hävda att en sådan hängt över Amerika i flera år, men nu – i månadsskiftet oktober-november 2020 – är den full och kastar ett olycksbådande sken över hela nationen, från Plymouth Rock i Massachusetts till piren i Santa Monica.
Till att börja med har vi om bara fyra dagar ett presidentval som hotar att spräcka själva fundamentet i det som åtminstone här kallas världens äldsta demokrati.
Amerikanska valdagar brukade man se fram emot med exalterande iver pumpande i bröstkorgen. Det var kittlande happenings och högtider då det allra finaste i löftet om det här landet manifesterades. Nervöst och ovisst kunde det vara, men aldrig obehagligt och framförallt: Man kunde vara säker på att resultatet förr eller senare skulle respekteras och eventuella maktskiften genomföras på fredlig väg.
Nu känns det bara som att vi väntar på traumatisk kalabalik.
Det säger inte så lite att NYPD kallat in all tillgänglig personal för tjänstgöring på tisdag. Likaså att många välbärgade innevånare som nyss kom tillbaka lämnar stan igen – i god tid.
Om Trump vinner, eller vägrar acceptera en förlust, utgår myndigheterna från att kravaller och oroligheter utbryter. Och skulle han mot alla odds förlora och erkänna sig besegrad lär en sjövild segerfest istället jämna ett och annat kvarter i hans gamla hemstad med marken. Men då finns överhängande risk att besvikelse och bestörtning tar sig våldsamma uttryck på andra håll på kontinenten.
Så splittrat är USA, så hårda är motsättningarna.
Troligast är att vi inte får veta något alls på tisdag. Resultatet, oavsett hur det ser ut, kommer med nästan hundraprocentig säkerhet ifrågasättas och bli föremål för juridiska processer – och vad för kaotiska mardrömsscenarier som i så fall följer de kommande veckorna är det verkligen inte roligt att försöka föreställa sig.
Samtidigt växer ängslan över att den andra pandemivåg som sedan länge rasar i mellanvästern, och nu sköljer in även över Europa, ska accelerera ytterligare.
Ännu så länge hålls smittspridningen här i New York på en beskedlig nivå. Antalet nya bekräftade fall är få, bara Maine av samtliga 50 delstater hade färre den gångna veckan. Men på andra sidan Hudson-floden, i Newark, har kurvorna börjat peka åt alldeles fel håll och det som trots president Trumps försäkringar om att vi har krisen bakom oss liknar regelrätt eldstorm i Wisconsin, South Dakota, North Dakota, Montana och Wyoming – landets mest underskattade delstat, apropå ingenting – kommer inte gå att begränsa till det området särskilt länge till. Förr snarare än senare börjar siffrorna ticka uppåt även här, det förefaller oundvikligt. Då kan vi kallt räkna med att guvernör Cuomo och borgmästare DeBlasio, extremt hökaktiga corona-krigare, kastar sig på bromsen och inför nya restriktioner.
I så fall får vi ta oss igenom november, denna djävulens svarta månad, i ny semi-lockdown – och de barer och restauranger som klöst sig kvar under sommaren och tidiga hösten går slutligen under. Och ändå är det inte säkert att vi slipper återuppleva skärselden från i våras, när dagarnas enda höjdpunkt bestod i stunden på balkongen när vårdpersonalen hyllades med applåder och busvisslingar och sorgen liksom skälvde, tät och vidrig, mellan skraporna.
Men först:
Valet.
Och hur var det han sjöng, John Fogerty?

I see the bad moon a-rising
I see trouble on the way
I see earthquakes and lightnin’
I see bad times today

Don’t go around tonight
Well it’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise

I hear hurricanes a-blowing
I know the end is coming soon
I fear rivers over flowing
I hear the voice of rage and ruin

Well don’t go around tonight
Well it’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise

• • •
Denna tid på året brukar godisskålarna här i lägenheten vara fulla, men inte i år. Inga små troll kommer knacka på dörren och kräva svenskt godis av Mister Per under 2020 års Halloween. Hela trick-or-treat-traditionen har ställts in i huset, kidsen får stanna hemma och trötta ut sina föräldrar istället.
Nedslående det också – framförallt för barnen.
Å andra sidan är det lite skönt att ingen försöker skrämmas i onödan. Vi är redan rädda så det räcker…
• • •
Tillbringar ett par dygn i Washington och blir även där påmind om att ingenting längre är som det ska i detta land.

Framförallt vittnar situationen runt Vita Huset om att ett undantagstillståndsliknande tillstånd råder.
Det har alltid varit ett ointagligt fort, såklart, men fram tills nyss kunde man ändå promenera längs Pennsylvania Avenue och stå vid stängslet och glo på North Portico-entrén till West Wing och hoppas få se något känt ansikte.
Sedan utbröt vårens våldsamma kravaller och nu går det inte ens att besöka Lafayette Square. Den sägenomspunna parken är avspärrad. Närmare än till H Street – två kvarter från det exekutiva högkvarteret – går det inte att komma. Även där möter kravallstaket – om än omgjorda till monument över vårens protester och motståndet mot Trump-administrationen.





Blir det någonsin som det var här igen?
Fan vet.
• • •
Den som saknar tv-serien ”Billions” rekommenderas att fördjupa sig i den aktuella storyn om hur borgmästare DeBlasio försöker förhindra hedgefund-miljardären Steve Cohen, en gammal nemesis, från att köpa baseboll-laget New York Mets.
Man vill inte gärna tro att det kan gå till som i det fiktiva kriget mellan Chuck Rhoades och Bobby Axelrod, men se själv – verkligheten matchar verkligen dikten.
• • •
Över 80 miljoner amerikaner har redan röstat i förtid – och att döma av mediarapporteringen har samtliga fått köa i timmar för att utöva sina rättigheter.
Det är så egendomligt, jag kan inte minnas att jag någonsin behövt köa för att rösta, ens här på det minimala svenska konsulatet de senaste gångerna.
Ska det vara så svårt? Nej, det ska det inte – om det inte är så att man vill göra det så krångligt som möjligt. Och det vill ”man”.
Bara det faktum att amerikanska val alltid äger rum på en tisdag istället för under helger visar ju att ”voter suppression” är ett faktum.
Ett tillägg i konstitutionen om att valdagen alltid ska vara en ”public holiday” – det vore något.
• • •
Det här blev en deppig post, till och med för att vara i corona-dagboken.
Sorry, men vi har inte sett solen i New York på flera dygn. Det bara regnar och regnar, senaste dygnet från resterna av orkanen Zeta, och som sagt:
There’s a bad moon rising.

Corona-dagbok i New York, del 54 (on the road)

av Per Bjurman

För att spinna vidare på den här krönikan från i lördags:
Det har inte bara blivit svårare att resa i USA under pandemin – det är inte särskilt roligt att göra det heller.
Flygplatser och tågstationer ekar ödsligt och har skurit ner på nästan all service som gör sådana inrättningar någorlunda tolerabla, nervösa resenärer bakom masker förhåller sig misstänksamt, för att inte säga med ren paranoia, visavi varandra – och sedan kommer man till destinationer som bara är urholkade spökversioner av det de ska vara.
Hotellen har inte heller mycket till service, de flesta restauranger och butiker och museer är stängda, gator och torg ligger öde och till och med sådana pålitliga good times-dynamos som Nashvilles South Broadway, gatstumpen jag ägnar huvuddelen av krönikan ovan åt, går på skärrad sparlåga.
I ljuset av det verkliga lidande pandemin orsakat, och de uppoffringar traumatiserad vårdpersonal gör, väger den sortens besvikelser givetvis lätt som luft, men under ett så här utdraget skeende kommer ofelbart stunder när perspektiven blir strikt själviska och personligen tycker jag den begränsade rörelsefriheten hör till de mer deprimerande aspekterna av det som aldrig tar slut. Hur mycket jag än älskar att bo i New York är det möjligheten att ständigt störta ut i spenaten och se Amerika – det jag alltid varit besatt av – som satt den verkliga guldkanten på alla dessa år i USA-exil. Jag har besökt alla delstater utom två – Hawaii och, något egenartat, Vermont – och minns nästan varje minut i rödvitblå kappsäck, särskilt längs de oändliga motorvägarna, med bultande hjärta.
Om jag var troende och bad till högre makter – mer än när det är kraftig turbulens under flygningar – skulle jag inte kunna låta bli att vädja om att åter få uppleva saker som de ska vara där ute.
Det ska vara stressigt och ont om utrymme och svårt att ta sig fram mellan terminalerna under mellanlandning på Atlantas monstruösa flygplats. Det ska redan på morgonen hänga en regelrätt dimma av stekos på en Denny’s strax utanför Omaha i Nebraska och i var och ett av de trånga båsen sitter tysta, bredaxlade långtradarchaffisar och karvar i vidbrända bacon-skivor medan Oak Ridge Boys sjunger om ”Elvira” på en radio nånstans i bakgrunden. Det ska myllra av flanörer längs Newbury Street i Boston en lördageftermiddag och kommersen sjuda i de små, pittoreska butikerna som radar upp sig i brownstone-längorna på bägge sidor. Det ska vara ringlande kö på Congress Avenue i Austin inför ännu en Dale Watson-spelning på Continental Club. Det ska vara bumper-to-bumper-trafik i de branta, ringlande stigningarna genom Black Hills i South Dakota, upp mot Mount Rushmore. Det ska bildas femdubbla led av turister runt gycklarna på Mallory Square i Key West under kontinentens mest spektakulära solnedgång. Det ska gnissla oavbrutet i vändkorsen när klassiska basboll-laget Cubs har hemmamatch på 109-åriga Wrigley Field i Chicago. Det ska eka av skrattsalvor och sorl och iskubernas klirr i glasen på en uteservering i den heta natten i Scottsdale i Arizona. Det ska vara normalt och avspänt och inte alls förenat med något ångestframkallande protokoll att, efter ett tolvtimmarspass längs Interstate 70, ta in på ett livfullt motell strax väster om Terre Haute i Indiana, käka en halvtorr kalkonmacka i den fullsatta baren och sedan lägga sig i den breda sängen och titta på NFL-drama.
Men så är det inte och så blir det uppenbarligen inte på länge och inget annat kan vi göra än att vänta på att det någon gång blir bättre.
En sorg.
• • •
Nu är det inte i första hand för nöjen, eller för att gå på museum, jag kommer till Nashville den här gången.
Det är för att bevaka den andra – och sista – debatten mellan Trump och Biden på Belmont-universitetet.
Fast…också det uppdraget artar sig till en påminnelse om att inget är som det ska.
Att bevaka presidentvalsdebatter brukade vara exalterande upplevelser. Häftiga adrenalinrusher. Nära tusen journalister från hela världen trängdes i fullknökade mediacenter under själva debatterna – och sprang sedan ner varandra för att komma nära kandidaterna och deras ”surrogates” i det så kallade spin-rummet. Det kändes som att, för några timmar, befinna sig vid världens absoluta mittpunkt.
Nu är det stökigt och bökigt – och avslaget.
För att alls få tillträde till Belmont-campusen krävs till att börja med att alla, inklusive ackrediterade mediarepresentanter, tar ett covid-test – och att det, förstås, är negativt.
Så precis som i Cleveland för drygt tre veckor sedan inställer jag mig morgonen innan på en lokal hälsoklinik, fyller i en bibba blanketter, ställer mig i kö med nervösa kollegor, får en lång tops uppkörd i båda näsborrarna och sätter mig i ett väntrum och avvaktar resultatet.
Dessbättre visar det sig även denna gång att jag inte är smittad, varmed jag får ett ett gult armband fäst runt handleden och det ska jag ha på mig tills alltihop är över – precis som på rockfestival i Hultsfred!


Dagen efter fortsätter böket med temperaturkontroller, ständiga påminnelser om social distansering, masker som måste bytas med jämna mellanrum och avspärrningar så omfattande och krångliga att den fem kilometer långa bilresan från downtown till media-garaget tar två timmar och kräver slughet värdig en stigfinnare i Borneos djungler.
Och det bara för att sedan få sitta i en hangar där inte ens en femtedel av plasterna är upptagna, eftersom världen inte längre reser till USA, och se på tv – och någon ”spin room hysteria” utbryter verkligen inte när moderatorn Kristen Welker satt punkt för ordkriget vägg i vägg. På grund av smittrisken har spinrummet helt enkelt avskaffats. Debattörerna hålls på behörigt avstånd från media och inga substitut-röster bussas på oss för att just spinna. Vi har bara att lämna våra rapporter och åka hem igen.
Val 2020 är på så många sätt bara Kval 2020.

Ingen kunde klaga på trängsel.

Reportrar i väntan på – ingenting.

SVT:s Washington-korre var i alla fall på plats.

Joe.

Själva debatten håller som bekant aningen högre nivå än väntat, och det är en liten lättnad, men att den – även av mig – beskrivs som ”civiliserad” beror ju bara på hur den ter sig i jämförelse med alla andra skitshower vi sett de senaste fyra-fem åren.
Minnena av Barack Obamas och John McCains dueller 2008 känns som de härrör från tider lika svunna som de Dawn Porter skildrar i sin färska Netflix-dokumentär om Bobby Kennedy.
• • •
Det är lite udda, det där med att Vermont fortfarande utgör en vit fläck på den privata USA-karten. Dit går det att köra från New York på bara några timmar, så det är ju egentligen bara att åka upp och bocka av 49:e delstaten.
Men planen är att först genomföra det avsevärt mycket större projektet Hawaii – och sedan fira full pott med en snabb tripp till, tja, Montpellier.
Intresseklubben antecknar, antar jag.
• • •
Det rapporteras ständigt att människor ”ute i landet” inte tar pandemin på allvar, så lite överraskande kan det ju tyckas att en sydstatsmetropol som Nashville befinner sig i ett så nedskruvat tillstånd – utan att nu vara föremål för tillnärmelsevis lika stränga restriktioner som exempelvis New York.
Men det är framförallt utanför de större städerna djup misstro mot coronavirusets farlighet, och myndigheternas rätt att införa begränsningar i vardagen, slagit rot – och det är utanför städerna läget nu, under denna höstvåg, börjar bli riktigt kritiskt.
Nashville, Memphis, Knoxville och Chattanooga – Tennessees stora befolkningscentra – har ingen dramatisk smittspridning, så att delstaten ändå räknas som en hotspot beror huvudsakligen på vad som händer på glesbygden.
Likadant visar en mer ingående studie av statistiken att det förhåller sig i regelrätta krishärdar som Wisconsin, The Dakotas, Montana och Idaho. Det är på landsbygden, där tillgången till vård alarmerande nog är som mest begränsad, människor smittas och blir sjuka
Så nä. Det hjälper inte, för att nu fortsätta på det själviska temat, att navigera bortom allfarvägarna heller.
• • •
Alaska?
Jo, dit blev jag och Pontus Höök, fotografen, faktiskt skickade 2008 – när Sarah Palin hade utsetts till John McCains vicepresidentkandidat.
Hennes hemstad, Vasilla, visade sig vara en håla i Alabama – fast med toppluva och grizzlybjörnar.
Det ska jag berätta mer om någon gång.
• • •
Att New York Post ger Donald Trump sitt offentliga stöd är inte mer sensationellt än att Norrskensflamman förespråkar röd politik.
Post ingår i samma Murdoch-imperium som Fox News, har uttalat konservativa opinionssidor och endorsar alltid republikanska kandidater – i staden, i delstaten och i nationen.
På samma har liberala bastionen Times i princip alltid förordat demokratiska diton.
Det är bara så det går till här.
• • •
Redan strax efter 20.00 på måndagskvällen, amerikansk östkusttid, stod det klart att Amy Coney fått den majoritet av röster hon behövde i senaten – och mindre än två timmar senare svors hon in vid en ceremoni i Vita Huset.
Ännu en gång gick det som en elektrisk stöt av fiendskap och osämja genom nationen.
Han som önskade oss alla att vi må leva i ”intressanta tider” pratade verkligen strunt.
• • •
När jag efter några dygn lämnar Nashville och kör mot flygplatsen möter jag Dolly Parton.
Hon hälsar från en jättelik billboard för Dollywood.
– Smokies are calling, förkunnar drottningen.
Ja, Smoky Mountains ropar verkligen, Dolly. Men jag får hörsamma de locktonerna en annan gång. Just nu finns det ingen poäng med att resa – ens hem till dig.

Corona-dagbok i New York, del 53

av Per Bjurman

I drygt femton år har jag haft henne mitt i blickfånget. Varje gång jag tittat upp från skrivbordet i mitt lilla burspråk har hon sträckt ut sig i sin fulla prakt precis utanför fönstret.

Empire State Building. Fyren I Midtown, riktmärket vi alltid kan navigera efter var vi än befinner oss. Den 443 meter och 102 våningar höga Art Deco-klassikern som ända sedan den stod färdig våren 1931 definierat Manhattans omsusade skyline. Tung birollsinnehavare i ett oändligt antal Hollywood-hits – från ”King Kong” och ”An Affair to Remember”, med Cary Grant, till ”Independence Day” och ”Sleepless in Seattle”.
Om en vardagsvy kan vara ett privilegium är jag i sanning lyckligt lottad.
Däremot har jag faktiskt inte åkt upp till observationsdäcket en enda gång. Jo, förr, när jag var i New York som tillfällig besökare, hände det förstås. Det var rentav en ritual under många år; jag tyckte inte att jag hade upplevt Manhattan på riktigt om jag inte tagit in hela underverket ur det alltid sinnesvidgande fågelperspektivet.
Behovet av att pricka av såna ”måsten” avtar dock dramatiskt när man blir bofast. För att inte tala om villigheten att utsätta sig för köerna och trängseln. Det är för turisterna, helt enkelt. Lika lite som stockholmare springer på Vasamuseet i parti och minut, och lika sällan som göteborgare skvalpar runt i Paddan, ränner permanenta new yorkers upp och ner i Empire State Building. Jag råkar dessutom bo på 48:e våningen så mitt begär efter spektakulär utsikt stillas på daglig basis.
Men på grund av pandemin varken kan, vill eller får människor resa hit längre. Besöksnäringen har upphört att existera och stans turistattraktioner ligger öde. Ingen trampar runt på Times Square och gapar storögt åt neon-kaskaderna, ingen tillbringar vardagseftermiddagar på museerna, ingen åker med häst och vagn i Central Park, ingen äter på Olive Garden – och ingen åker upp i Empire State Building.
Så när jag en dag läser att den ikoniska skrapan ändå har öppnat igen tänker jag att, tja, varför inte, och bokar en tid. Sedan traskar jag dit, får tempen kontrollerad vid entrén – det har blivit rutin överallt – och svischar sedan genom den lobby där folk brukar köa i timmar och tar ensam hissen upp till utsiktsdäcket på 86:e våningen.
Där befinner sig uppskattningsvis femton personer och vi håller oss alla på behörigt avstånd från varandra. Det känns underligt. Som att jag av något slags misstag får ha en nöjespark nästan helt för mig själv.
Och utsikten…ja, vid min gud. Det finns några vyer i världen inte ens den mest blaserade kan tröttna på och Manhattan uppifrån hör definitivt till dem. Jag har ju sett det här panoramat förr, många gånger och på en oändlig massa sätt, men drar ändå lätt omtumlad efter andan när jag kliver ut i blåsten.
Det är som att titta på något som inte ska kunna finnas – som flyttar fram gränsen för vad mänskligheten ska kunna åstadkomma. Detta var vildmark så sent som på 1600-talet. Sedan kom Henry Hudson seglande och hittade en av världens bästa ”naturliga hamnar” – och efter några generationer hade detta urbana monster tagit gestalt på vad som så tydligt från denna utkikspost bara är några futtiga kvadratkilometer.
I sanning ofattbart.
Nu råkar det dessutom vara en så gnistrande klar dag att man ser nästan hur långt som helst. Med lite fantasi går det rentav att ana Philadelphias skyline femton mil söderöver. Och så faller skymningen, varmed hela vidundret – staden såväl som toppen av skrapan – börjar glöda i ett förtrollat skimmer.

New Yorks, och landets, högsta skrapa återfinns återigen längst söderut på Manhattan.

Det omöjliga Midtown-klustret

Den ostliga vyn. Med East River – och där bortanför Queens och Brooklyn.

Solen över New Jersey

Chrysler Building är Manhattans allra vackraste skrapa. Men där finns inget observationsdäck.

Way out west

Mitt hus. Med cylindrarna. Där har jag suttit i femton år och tittat på Empire State Building. Här tittar jag åt andra hållet. Man kan bli filosofisk för mindre.

Kontoret. Madison Square Garden. Men The wooorld’s most famous arena har legat öde sedan i mars och det är så deppigt att jag inte vill tänka på det.

Bloggaren själv i skymningen.

Men min timme fyrahundrafemtio meter ovanför femte avenyn är inte bara en andlös skönhetsupplevelse i största allmänhet.
Att åka upp i Empire State Building nu, hösten 2020, känns också som en liten seger i kriget mot det förhatliga viruset.
När det höll New York i sitt mest skoningslösa grepp i våras, när liemannen rörde sig ljudlöst längs övergivna gator och avenyer, var Empire State Building det värkande känselsprötet mitt i traumat.
Så fort mörkret föll om kvällarna lystes toppen upp i rött – och det röda började sedan pulsera i samma takt som ett hjärta.


Det var som en mayday-signal till världen – och en bön om nåd.
De kvällarna hade jag inte kunnat drömma om att jag någonsin igen skulle stå på den där avsatsen, då dränkt i det diaboliska röda skenet, och hänföras av synen av Manhattan och floderna och Queens och Brooklyn och New Jersey och allt det andra.
Men nu gör jag just det och det är, som sagt, en seger.
Dock:
Inte förrän resten av världen återigen bildar timslånga köer i lobbyn och trängs i de vackra hissarna, och vi som bor här skyr hela kvarteret runt Alfred E. Smiths snart 90-åriga gamla skapelse, är allt som det ska igen.
Må den dagen komma snabbare än vi tror.
• • •
Det är nu inte mycket mer än två veckor tills USA går till val och på den demokratiska sidan har det senaste tiden börjat jäsa av segervisshet.
Varje dag hör vi om att Biden kommer att ta en jordskredsseger, i varje CNN-sändning sitter något nytt liberalt ”talking head” och förkunnar att även delstater som röstat republikanskt –eller snarare konservativt – sedan George Washington befann sig i målbrottet är ”in play”.
Jösses, finner jag det svårt att inte utbrista. Efter Brexit och Trumps seger 2016 är det obegripligt att någon alls törs lägga så stor vikt vid opinionsmätningar.
Det kan fortfarande gå precis hur som helst, den som tar något för givet riskerar en chock för livet när de första prognoserna börjar ticka in nästnästa tisdag.
• • •
Under de första 40 åren efter invigningen i maj 1931 var Empire State Building New Yorks högsta byggnad. Men 1972 övertog Twin Towers det prestigeladdade epitetet. Tills 11 september 2001. Då blev ESB i ett ödesmättat slag högst igen. Och förblev så tills de fick upp spiran på nya One World Trade Center – också känd som Freedom Tower – på södra Manhattan 2013.
Där, i det skinande torn som rests ur ruinerna av Twin Towers, finns också ett observationsdäck och även det har öppnat på nytt, men det undviker jag. Just där nere känns det olustigt ta sig upp på höjder för en vy som var det sista så många såg den där dagen för snart 20 år sedan.
• • •
Apropå valet var det en lisa att få återstifta bekantskapen med President Bartlet, CJ Cregg, Josh Lyman, Toby Ziegler, Sam Seaborn, Donna Moss, Charlie Young och de andra vännerna från ”West Wing” i veckan.

De – ja, de nu grånande skådespelarna som gestaltade dem – samlades i HBO:s regi på nytt för en ”remake” av episoden ”Hartsfield’s Landing” på en teaterscen i Los Angeles, allt som del av en kampanj för att befrämja valdeltagandet i ett land där bara 54 procent utnyttjade sin rösträtt för fyra år sedan.
Det var väl ingen sensation, men det värmde som sagt att ”möta” de gamla hjältarna igen – plus Sterling K. Brown som ersättare för avlidne John Spencer i rollen som Leo McGarry.
Samtidigt: En sådan påminnelse om hur det skulle kunna vara smärtar också.
Nej, jag fattar att verkligheten aldrig riktigt sett ut som i Aaron Sorkins fantasier, men bara ett litet större mått av civilisation, intelligens, moral, anständighet, finess och humor…vilken till synes ouppnåelig dröm.
• • •
Det konsortium som byggde Empire State Building mitt under brinnande depression i skiftet mellan 20- och 30-tal leddes av Alfred E. Smith – tidigare guvernör och förlorande demokratisk kandidat i presidentvalet 1928.
Han är idag en av de mest vördade historiska figurerna i New York City och varje höst föremål för legendariska välgörenhetsgalan Alfred E. Smith Foundation Dinner i Waldorf Astorias magnifika ballroom, främst känd för att den var fjärde år rymmer en mild ”roast” av de bägge partiernas presidentkandidater.

Den 75:e middagen i ordningen hölls för några veckor sedan och nä, det blev inte mycket till jubileum. Dels är Waldorf Astoria stäng för mångårig renovering, dels…ja, ni vet. Pandemi pågår. Men den genomfördes ändå, virtuellt, och både Trump och Biden bidrog med tal.
Ingen av dem var särskilt rolig, men det var vår dyre ärkebiskop, Timothy Dolan. Han konstaterade att ingen förstås minns valet 1928, mer än möjligen Biden – och att så mycket kanske inte är känt om Trumps påstådda tro men att han i alla fall fått liberaler att be till Gud mer än någonsin tidigare.
Han sa också:
– Alfred E Smith Foundation är en skattebefriad organisation. President Trump vet vad jag menar.
Ha!
• • •
Efter det omvälvande besöket på 86:e våningen inspekterar jag en annan turistmagnet i samma krokar.

Macy’s på Herald Square.
Där, i det som kallas världens största varuhus men inte alls är det – världens största varuhus heter Shinsegae och ligger i Busan i Sydkorea – brukar trängseln vara så hysterisk att IKEA i Kungens Kurva sista söndagen före jul jämförelsevis framstår som en stilla skogsglänta och det är inte folktomt nu heller, the show must go on och the almighty dollar sättas i rullning. Men det är hanterbart, jag tar mig ner i källaren utan att behöva stånga mig fram som en NFL-spelare i en huddle och kan i lugn och ro handla strumpor.
Det är angenämt. För mig. För Macy’s är det katastrof – och den katastrofen delar de med praktiskt alla som bedriver affärsverksamhet i New York. Utbudet är oändligt – och efterfrågan just nu minimal.
Så samma bön gäller i det avseendet: Snälla, kom tillbaka! Klogga igen gatorna och shoppa och förvandla Macy’s till ett zoo!
New York är inte New York förrän det sker.
• • •
Bio har ingen i den här delstaten varit på sedan i mars, men under lördagen meddelade guvernör Cuomo – han som vill utmåla sig som den store generalen som bekämpar covid-19 dygnet runt men mitt i krisen hunnit skriva en bok om hur duktig han varit – att biograferna får öppna igen, med väl tilltagen social distansering.
Undantaget:
New York City.
Logiken är svår att förstå. Bortsett från de heta zonerna i Brooklyn och Queens har vi lika låg smittspridning som resten av delstaten men herr commendante ska alltid statueras exempel just här och vi får väl vara glada att han inte lyckats hitta något sätt att begränsa utbudet av streaming-tjänster.
• • •
Winter is coming, som de sa i ”Game of Thrones”.
Den lär bli svår.
Man håll ut, det är bara 154 dagar till vårdagjämningen och vid det laget har vi tagit oss genom den här skiten.

Sida 3 av 38
  • Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld, Sandra Christensen och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB