Jag vet att jag inte brukar få era sympatier när jag gnäller på vissa konsekvenser med mitt jobb, men jag gör ett försök till.
Efter Barça-Arsenal-mangligen i tisdags hann jag slå i huvudet i kudden ganska exakt 45 minuter innan jag skulle upp och ta sjuflyget till Madrid.
Ögonen är inte så vackra just där och just då och framför allt är skallen inte helt, ska vi säga, med på noterna.
Och det är nu ni tänker ”men stackars människa”.

Men. Sitter Kun Agüero och väntar på en så gör han. (Och det är nu ni tycker att det inte är så jävla synd om mig ändå, om jag känner er rätt).

Jag stämplade in på Atléticos träningsanläggning i Majadahonda ungefär samtidigt som Kicki Flores drog i gång dagens träning.
Diego Forlán lallade runt lite i sin ensamhet, som för att späda på den senaste tidens rykten, men vi som följer honom på Twitter vet ju att han hade lite annat att funta på.
Diego ska gifta sig med sin Zaira Nara och i går kväll hade de lyckliga tu fullt upp med att synka det glada beskedet på Twitter.

 Ska vi säga det nu, elle?

Atléticos lätt paranoida presskvinnor var så där glada över att se mig. De undrade varför jag inte skickat mina frågor till Kun på förhand, för överinseende av klubben.
– Jag jobbar inte så, en intervju är ett samtal och vad som dyker upp då vet man aldrig, förmedlade jag under pressetikens flagg, en flagg som Atlético Madrid inte var särskilt intresserade av att hissa alls.
Träningsanläggningens klubbflaggor var i och för sig redan hissade på halv stång, eftersom klubbens meste målskytt genom alla tider Adrian Escudero just dött, så det fanns väl helt enkelt inte plats.

Nåväl. Frågor om intresse från andra klubbar var inget Kun tänkte svara på, det fick jag helt enkelt stryka, förklarade presskvinnorna varav den ena satt med under hela intervjun, och jag fick mygla in spörsmål om framtiden på annat sätt.
Under normala omständigheter gör jag aldrig intervjuer som riggats med förbehåll på förhand, i andra spanska klubbar har jag heller aldrig varit med om några tillsägelser, men ska man snacka fotboll med en av världens mest påpassade lirare får man helt enkelt finna sig i läget eller skita i det, men ändå markera lite (o)snyggt:
– Så här säger de aldrig när man intervjuar spelare i Barcelona, förklarade jag för presskvinna ett.
– Vi har väl olika politik då, svarade presskvinna ett.
– Ni har ju lite olika framgång på planen också, sa jag inte, men jag var löjligt frestad.

Men jag hade inte gått upp klockan 04.45 för att komma hem tomhänt, om vi säger så.
Dessutom tullade jag lite på mina principer en gång förra året, så vi får väl säga att den här säsongens kvot härmed också är fylld.

Sedan gled jag in till Kun, slog mig ner på stolen bredvid honom (”han vill helst sitta ner när vi tar bilder, det handlar om att han känner sig lite kort” förklarade presskvinna två) och blev hälsad med varje journalists drömvälkomnande:
– Det här tar inte så lång tid va, undrade Kun.

Men han tinade upp en aning när jag bröt isen med lite frågor om Benjamin och hans kommande karriär.
– Självklart vill jag att han ska bli fotbollsspelare, förklarade Kun, som om frågan var den mest absurda han någonsin fått.

 Vadå andra yrken? Jag förstår inte frågan. Du kan stryka den också.

Sedan drog Kun i väg på lunch med sina lagkamrater, helt utan att fråga om jag var hungrig, medan jag drog en repa på spelarparkeringen och lämnade Majadahonda för att sova och aldrig mer göra något annat än sova.
45 minuters nattsömn mellan jobb och jobb, prova inte det hemma, amigos.

Bonusinfo: Atlético-backen Tomas Ujfalusi rattar en svart Ferrari.

Nu är det ni som berättar vad ni gjorde på jobbet i går.