Det drar ihop sig till säsongens sista ligaomgång i Frankrike och själv reser jag mig från sjuksängen, bara för att skåda det hela på plats.
I kväll ska några av Ligue 1:s deltagare mest visa upp sig, medan andra går en omgång mot framtiden och ödet.
Vi, eller jag då, sitter på tåget till västligaste Frankrike och Lorient, vars fotbollsstolthet befinner sig i ett hyfsat ingenmansland i tabellen, och där tränaren Christian Gourcuff gissningsvis kommer att småsnegla på hur det går för Gourcuff junior på Stade de Gerland i kväll.
Lyon med Lotta Schelin i spetsen åkte på en rejäl snyting i Champions League-finalen i torsdags och i dag spelar klubbens herrlag, med Yoann Gourcuff lite mer släpande än Lotta, för en plats i samma turnering nästa år.
Förlorar OL mot Rennes, samtidigt som Saint-Etienne tar tre poäng borta mot Lille är det minsann Pierre-Emerick Aubameyangs gäng, Aubamegäng även kallat, som kniper den sista CL-platsen.
Det hade förstås varit PEA väl unt, men det mesta tyder på att han letar ny klubb i sommar och ändå inte får vara med om partyt. Han får ju andra, i och med att stället där Aubame spelar per definition är ett party.

PSG då? Ja, det har ju hänt en del på slutet utan att det egentligen hänt så mycket mer än att Carlo Ancelotti aviserat sin önskan att avsluta kontraktet med klubben och fortsätter att vilja så.
Nu är goda råd dyra för klubbens sportchef Leonardo, som måste vaska fram ett nytt namn inom kort. Att behålla Carlo Ancelotti mot hans vilja har vi redan tagit upp till diskussion och avfärdat här på bloggen (med ”vi” menar jag i vanlig ordning ”jag”, men ni har ju ett kommentarsfält att yttra er i).
Även om man kan tycka vad man vill om fotbollstyper som inte fullföljer kontrakt så skulle inte klubben se ut som någon vinnarinstitution om de tvingade en tränare att stanna som inte vill.
Zlatan Ibrahimovic å sin sida vill inte höra talas om att Ancelotti lämnar, och öste kärleksförklaringar över sin mister när han tog emot undertecknad och lite annat löst mediefolk på Parc des princes tidigare i veckan.

 

Du och jag mister, du och jag.

I Paris pratas det om att ge Leonardo själv förtroendet, men först ska brassen få sitt straff för domarattacken häromsistens utdömt, och blir det flera månader långt (vissa tror att att det blir upp till ett år) kan han, rent praktiskt, alltså inte bli klubbens tränare. Bummer.

Vill de ha kvar Zlatan i klubben nästa år är ju Fabio Capello gissningsvis det bästa förslaget, italienaren som ska ha ringt upp PSG själv och erbjudit sina tjänster, eller som inte vill lämna landslagsuppdraget i Ryssland ett år före VM, beroende på vilka mediekällor man lyssnar på.
Ni som avkräver mig på en Ibra-prognos till nästa säsong, jag säger vad jag brukar säga: Sommaren är en period som Zlatan, och hans illustre agent Mino Raiola, alltid ser som en möjlighet att kolla över erbjudande, smida djävulska planer och hugga om det finns några bra byten.
I sommar kommer inte vara någon skillnad, och allt heder åt Zlatan som vägrar hyckla och säger ”jag vet inte inte vad som händer” när frågan kommit på tal.
Har man bytt klubb de senaste tre somrarna av fyra är det det absolut mest rakryggade man kan säga, i stället för att lova supportrar saker som man till slut inte håller.

Zlatan Ibrahimovic har själv flera gånger berättat att han inte har någon önskan att ”verka perfekt” eftersom idrottsmän som spelar ut det kortet, som Tiger Woods och Lance Armstrong, faller så obarmhärtigt hårt när de avslöjas.

Det finns kanske en treklöver klubbar som har samma ekonomiska muskler som PSG i Europa just nu och liknande, eller aningen högre, status. Och så så kan det alltid komma en uppstickare, som just Paris förra sommaren, och blanda sig in i leken. Ibrahimovic sitter, tack vare en över åren smått fascinerande och, vad det verkar, ständigt stigande formkurva, i en situation som få andra fotbollsspelare över 30-strecket gör. Men han har också en gigantisk lön som ska ärvas av nästa arbetsgivare i ett krisplågat medelhavsfotbollseuropa, eller möjligen England då.

Men det är silly season och everything goes och här någonstans brukar jag vara väldigt glad att ta tabloidsemester och ägna mig åt annat i några månader.
Nyhetstorkan utan ett VM eller EM i sommar kommer göra att Europas alla tidningar och radiostationer planterar så mycket grundlösa rykten om spelarövergångar att vi kommer vara lobotomerade lagom tills vi ses igen i höst. Var och hur det nu blir.

Händer det inget särskilt i kväll eller de allra närmaste dagarna så är säsongen över även för mig, även om vi kommer att ses och höras i etern i sommar.
First pit stop: Rio de Janeiro och Confederations Cup.

Ni vill nog inte ha min dygnsrytm, mina deadlines eller mina nagelband efter tre veckors direktsänd tv, det inser jag, men kom inte och påstå att ni inte vill ha mitt jobb ibland.

Men först av allt ska vi gå på fotboll.