Eftersom det är Valencia som styr och ställer i tabelltoppen just nu har vi två kraftverk som inte får tappa greppet i kväll om det inte ska bli jobbigt på riktigt.
Filosofen står utan Xavi och David Villa i kvällens möte med Mallorca, medan Real Moudrid måste visa att de kan göra mål mot Deportivo i kväll.
José Mourinho har lämnat Pedro León utanför truppeni kväll igen, enligt Marca handlar behandlingen av hela Spaniens färska hackkyckling om att León inte följde Mourinhos taktiska upplägg i 0-0-matchen mot Levante häromsistens och toppade det hela med att göra ett hembesök hos sin gamle Geftafe-tränare Míchel i veckan.
Mou blev galen, Madrid lite beklämda och Míchel konstaterade krasst att han minsann inte har någon skyldighet att tala om vem som ”passerar hans grind eller inte”.

På skytteligans tio i topp återfinner vi exakt noll Barca- och Real-spelare inför kvällens omgång, medan både Valencias Aritz Adúriz och, as we speak, Villarreals Nilmar drar iväg med fyra respektive fem fullträffar var.

Men lite av kvällens match är ju ändå Atlético Madrid – Sevilla. Mötet mellan lagen som alltid slåss om att nästan utmana i toppen har föregåtts av ett klassisk sandlådebråk på tränarbänken.
Gregorio Manzano har ju fått ta över ett sargat Sevilla i veckan, men den förre Mallorca-tränaren har haft ett litet hål i tränarkalendern fram till nu och pratat vitt och brett om övriga la liga-tränare – och deras brister.
– Jag lider med Manzano. När man är utan jobb är det klart att man vill höras och synas överallt, men när man har jobb tycker jag att det är oetiskt att snacka om hur andra sköter sitt. Förra året sprang jag på honom ute på kvällen inför vår match på Bernabéu där han hade fullt upp att ge mig en lektion hur vi skulle spela matchen. Nu har jag hört att han lägger sig i Mourinhos jobb också, sa Kicki Flores på sitt sofistikerade vis inför matchen.

 En medkänslans man. Foto: Marca

Sevilla leder med 2-0 just nu efter mål av Álvaro Negredo och Diego Perotti.
Jag undrar hur mycket Atlético-tränaren lider med Manzano och hur mycket han lider av Manzano just nu.

I kväll fick så Leo Messi (kort kille, blyg, från Argentina, svårt att säga ’s’) plocka med sig guldskon hem från Don Balons gala.
34 mål i Barça-tröjan förra året, två hittills i år och när jag säger att Leo får dojan med sig minst en gång till under karriären är det inte direkt så att min haka sticker ut så att jag ser den.
Problemet för Messi är att han blivit rätt poppis med åren. Det är många som vill hänga med honom.

Resten av spanjackerna rullar vidare i Europa League och förutom Getafe som gick på en dubbelmina mot Youngboys så var det bara Atlético Madrid som inte tog tre poäng i kväll. (Vi kan ju annars konstatera att två spanska lag, Villarreal och Sevilla, tog full pott medan övriga två spelade rätt bull, men jag känner att vi ska se saker från den positiva sidan här, vi ska välja glädjen.)

Att titelförsvarande Atléti har det lite lurigt finns det så klart skäl till. Det handlar, som vanligt när det går åt skogen i fotboll, om kvinnlig fägring.
Atléticos mister Kicki Flores har teamat upp med den ungerska utvikningsmodellen Orsi Feher (ni får klicka på länken om ni är över 18 år eller har målsmans underskrift) som nyligen berättade i en intervju med portugisiska skvallermagset Flash att hon ser precis varenda match med Atléti och ägnar timmar åt taktiska diskussioner och läget i laget med sin pojkvän.
Ni förstår ju vad som hände sedan. ”Orsi påverkar Atléticos taktik” var en av många påhittiga rubriker som dök upp inför matchen mot Barça där Atléti torskade för första gången på fyra år på hemmaplan.
Och så var Orsi Feher inte så poppis i huvudstaden längre.

Men hörrni. Ibland känner jag att den här bloggen springer bort från några av sina grundläggande ansvarsområden. Jag inser att vi missat att ta De Stora Greppen på slutet.
Men nu.
Jag ger er: the total transformation of Carles Puyol.

Tidigare kunde man ju ganska lätt dela in the life of El Capità i ett par, tre viktiga skeenden.

1978 Carles Puyol föds i Pobla de Segur utanför Barcelona

1995 Puyol skrivs in i Barcelonas akademi

2010 sommar: Carles Puyol vinner VM med Spanien

Och så:

2010 höst: Carles Puyol får feeling

Den strikte renlevnadsmänniskan, som normalt sett bara gillar att spela fotboll och duscha, och får grova samvetskval om han går loss på en extra morot till kvällsfikat, verkar helt plötsligt fattat att det här med att vara fotbollsproffs, det har vissa perks ändå.
Vi vet ju att FC Barcelona var på en finkultursutflykt häromdagen när man kollade in Alejandro Sanz konsert på Montjüic. Puyi tyckte väl att musiken var så där, men att sällskapet, där modellen Malena Costa i allra högsta grad ingick, var tops.

    Livin’ la vida loca. Foto: In touch

Och plötsligt var barriären bruten och Carles ställer upp på den mest efterlängtade fotbollsmodeplåtningen alla kategorier på den här sidan om Niclas Alexanderssons reklam för Björnkläder någon gång tidigt 00-tal.

Sitter ni ner?

Foto: Marie Claire

Puyi själv? Jo för fan, han gör vad varje storstadskvinna av 10-talet gör efter några galna nätter på stan och överkonsumtion av märkeskläder. Han letar efter harmoni.

Nej, Ryssland är inte FC Barcelonas bästa bortagräs. På tre försök det senaste året har katalanerna kammat noll segrar och precis som förra året är det lag som låser igen backlinjen och kastar nyckeln i Kazanka-floden som bereder mest trubbel för Filosofen och hans gäng.

Karadeniz Gökdeniz fick kliva av med halvtimmen kvar, och visst, all you Rubin people out there, det fanns skäl till oro. Men tatarerna höll ihop.

 Dubbel-Deniz – ett Barça-spöke.

Spännande nog kommer FC Köpenhamn som gruppledare till Camp Nou om tre veckor. Påminn mig att jag ska sitta och skrocka om skandinaviska familjeangelägenheter på pressläktaren då (FCK startar med tre svenskar i kväll, så det måste anses som legitimt att ta åt sig lite av framgången).
Innan match alltså, efteråt kanske inte Johan Wiland ler så stort.

Att Valencia och Man United är inte en helt lyckad kombination för Valencia stod redan utom allt tvivel. I kväll hade spanjackerna lite oflyt på Mestalla och gänget som inlett hösten som om fotboll var lite för lätt för dem sitter helt plötsligt en aning i klistret.

I Barcelona ligger revolutionen alldeles runt hörnet. När jag lämnade min boning för att inta lite pre CL-krubb på en av få öppna (svartfots-) restauranger låg röklukten tjock i luften.

Fotbollsgräddan har visat så där stor stridsvilja med folket, men segunda-laget Rayo Vallecano lyssnade på supportrarnas vädjan att delta i den landsomfattande generalstrejken och ställde, bokstavligt talat, bara ut skorna på planen inför dagens förmiddagsträning ”för att visa solidaritet med supportrarna”.

Barcelona har haft det ovanligt tufft mot ryskt motstånd på slutet och den här gången får de möta tatarerna i Kazan utan Leo Messi på plan.
På Rubins mittfält har vi återigen äran att bekanta oss med Karadeniz Gökdeniz, som lider av det medfödda dilemmat att aldrig kunna bli lika bra som sitt namn, och på bänken sitter gammelgubben Obafemi Martins, 26, minsann.

På Barcelonas bänk sitter Thiago, 19, som var så oförberedd på att bli uttagen i truppen att han fick ringa sin pappa, gamle brasseliraren Mazinho, som på en kvart packade ihop sonens pyjamas, tandborste och god natt-sagor och kvistade i väg till träningsanläggningen, eftersom bussen till Ryssland skulle gå direkt efteråt.

 Packa pappas kappsäck.

Då så, alla är med. Vamos chicos!

Tränar man Real Madrid tränar man per automatik en klubb som uppskattningsvis 87 procent av jordens befolkning vill se förlora.
Övriga tretton procent är madridistas, portugiser och Sara Carbonero.
Är man José Mourinho har man ovänner i alla läger och efter den senaste veckans turbulens (med Mou-mått ’sensommarbris’) hade förlust för Real mot Auxerre i kväll varit någonstans mellan ’riktigt jävla beige’ och ’monumentalt harakiri’ på ’hur illa?’-skalan.
Men även om auxerrianerna (eller ajaisterna om vi ska leka Simon le Bank för en stund) var och nosade på Iker Casillas stolpe var Marängerna väl värda den här segern.
Och ska man räddas när slutet är nära ska man förstås räddas av Jungfru Marias ängel.

Real Madrid har lärt sig ett och annat den gångna veckan, bland annat att inte trilla i desperationens avgrund bara för att de första 53 målchanserna inte sitter.
José Mourinho har lärt sig franska för längesedan, vilket för mig är den bärande anledningen att bänka mig framför Canalplus.fr:s sändningar när det vankas CL och Mou på samma dagar.

 Mou and the mother toungue.

Vad har vi lärt oss i kväll då?
Jo, just det, att varumärkessnylta behöver inte vara rakt igenom fel, men att shoppa loss i Barças giftshop och tro att Bayern München ska gå i fällan är lite naivt tycker jag.

Altintop på safari i Basel. Foto: Reuters

José Mourinho har gjort det lite till sin pryl att bråka loss med omvärld, media och motståndare så mycket att hans lag till slut upplever att hela världen är emot dem.
Att Mou befinner sig i en kronisk trotsålder är ingen nyhet, att han den här gången dragit in en av de sina i tjafset är lite värre.

Efter att han lämnat kvar Pedro León i Spanien när resten av gänget åkt till Frankrike och där meddelat journalisterna att det ju inte direkt är Maradona eller Zidane han ditchat, drar Getafe-liraren Mané en lans för sin förre lagkamrat:
– Jag har spelat ett år med Pedro och jag kan bara säga att här påminde han visst om Maradona och Zidane, förklarar Mané.

 Yo, Mou? Mané här. Jo, asså, du har lite fel va. Hörs, hej!

Spansk media letar nu med ljus, lykta och kompass för att hitta orsaken till att Pedro León lämnades utanför truppen och under avdelningen ’vi har för mycket fritid’ kan vi kanske sålla in de journalister på AS som menar att det här klippet är anledningen till att Mou kickade León. Ni kan väl hojta om ni hittar något onormalt.

Det är inte bara Mané som har solidaritet på agendan den här veckan. I morgon bryter en generalstrejk ut i Spanien som innebär att hela landet kommer att gå på sparlåga.
Eftersom jag inte är född i går har jag bunkrat konservburkar, torkad frukt och djurfällar för att stå rustad för vintern när den kommer. Drar det ut på tiden kanske jag ber er att skicka hit lite ris och potatis med a-post senare i höst.
Hur fotbollsspelarna ska göra är lite oklart, men Juan Mata, vars Valencia har långtgående planer på att chocka Manchester United i Champions League i morgon, säger att han tänker spela fotboll i alla fall, strejk eller inte, och så var det med den solidariteten.

FC Barcelona har landat i Kazan, med härliga minnen från förra året, och även om Tatarstan har olika temperatur i september och mitt i vintern tar Barças ledning inga risker den här gången. 32 extra trunkar med vinterkläder har katalanerna packat med sig på flyget.
Det ska bli femton plusgrader i Kazan i morgon kväll. 

 Det är dumt att ta risker.

Man vet ju inte hur länge vi får behålla dagens världsordning så titta nu noga på tabellen i la liga som placerar Valencia som etta och Villarreal som tvåa efter en match mot Málaga på la Rosaleda där första halvtimmen var party och resten – inte så party (men hur hela världens lilla ovän Weligton kan gå av planen utan ett enda kort förbryllar mig mucho).

 
Villarreals förra säsong var ett riktigt lågvattenmärke (nu kallas laget förvisso för den Gula ubåten, så möjligen är det inte odelat negativt) men i år har de fått fart i både brassar, italoamericanos och Santi Cazorla. Jag tror det kan bli åka av i höst.

Party var det också i Auxerre tidigare i dag där Mou the man gjorde sitt första riktiga statement för säsongen och helt sonika lämnade presskonferensen inför morgondagens CL-match när frågorna om Getafe-nyförvärvet Pedro León blev för mycket.
Journalisterna undrade varför Pedro León, som var en av få som lämnade Levantes hemmaplan med värdigheten i behåll senast, inte är med i truppen mot Auxerre.
– Han är inte med bara, svarade Mou.
– Men varför är han inte med, undrade murvlarna.
– För att jag inte har tagit ut honom, menade Mou.
– Men ändå, försökte murvlarna.
– Varför pratar vi inte om de spelare som är med i truppen? Jag behöver inte rättfärdiga mig inför er, ni pratar om Pedro som om det var Zidane eller Maradona som jag lämnat utanför truppen, fortsatte Mourinho med en lagom hård kompispassning till 24-årige León.

Men om José Mourinho är van att smarta ut journalisterna sedan tidigare så är presspacket från Madrid av hårdare virke. På femte frågan eller så fick Mou ett litet bryt, la ut texten ordentligt och lämnade walkover (vilket ju rent teoretiskt betyder 3–0 till Auxerre i morgon, heja).

 En fråga till och jag lackar ur. Foto: Youtube

Jag bloggade ju lite Zlatan-barn i går eller när det var och Fred har varit idog nog att posta rörliga bilder på Ibra och los ibraitos efter matchen mot Genoa.
Drabbas ni inte av cute overload av det här klippet är ni inte riktigt riktiga.

Det svänger om la liga just nu, det har ni märkt.
Filosofen räknar in segrarna i strid ström utan Leo Messi, medan Real Mourihd har det värre. 
0-0 mot Johan Mjällbys gamla klubb Levante är inte okej (inte efter att Mjällby slutat i alla fall) men vi som tycker att fotboll är härligt när det inte är så förutsägbart kan i alla fall glädja oss åt ett formdopat Valencia högst upp i tabellen, trots att få (undertecknad inkluderad) trodde på ett liv efter David Villa.
David Villa å sin sida konstaterar själv att han ser ut att följa upp förra säsongens la liga-rekord med åtta stolpträffar, mer än någon annan i Spanien (undertecknad inkluderad) efter två träkänningar hittills i år.

Jobbigast av alla har nog ändå Antonio Álvarez det just nu. Sevillatränaren har två oavgjorda matcher och två segrar med sig efter fyra omgångar, men presidenten José Maria Del Nido är inte ens lite imponerad av lagets uppförande på hemmaplan och har ställt ett ultimatum till Álvarez. Han har nu tio dagar, och tre matcher, på sig att kamma upp sitt lag och visa upp lite vacker fotboll på Nervion, annars är det hasta la vista, baby som gäller.

Jag är osäker på om även Joaquín Caparrós är rädd att få kicken, men Athletic Bilbaos tränare vill i så fall vara säker på att klara sig undan mediernas hårda dom och drygar i år ut tränarjobbet med universitetsstudier i journalistik den här säsongen.

 Nu är det jag som ställer frågorna och jag som ger svaren. Foto: Cadena Ser

Z

Det var Spanien det, medan jag själv är på upploppet av Giro d’Italia. För några timmar sedan trampade en mycket trött Zlatan Ibrahimovic ut från San Siro som utpumpad matchhjälte, men bara minuterna innan dess hade Maximilian och Vincent Ibrahimovic glidit genom hela mixade zonen utan att säga någonting till media (de har tydligen Ronaldinho som förebild där). 
Pappa Ibra körde en klart mindre divig och mer tillgänglig stil och förklarade att han var trött trött trött efter matchen (lagom till att vi slutat stirra ut varandra i Barcelona så har vi börjat kallprata också, väder och vind och så) och att resultatet i kvällsmatchen Roma – Inter var ’oväsentligt’. Jodå.

Kvällens riktiga drama utspelades annars en knapp timme innan match när jag i sällskap med Expressens Reimers, a.k.a. Johanna 3, gled in genom pressportarna, fastnade med foten i svänggrinden och drog upp ett jack i foten som genererade en imponerande blodutgjutelse.
Reimers (som möjligen låg bakom dådet, man vet aldrig med folk på Expressen) fann sig snabbt och eskorterade mig till ett skjutvårdsteam på plats som bandagerade om min fot och undrade om jag ville se över foten i sjukstugan.
– Nej, alltså, det är lugnt, jag måste jobba, sa jag.
– La signora vägrar att forslas till sjukvårdsområdet, knastrade en av sjukvårdarna till en överordnad i sin walkie talkie, vilket alltså var en ren lögn.
Jag är ogift och barnlös och då är man en signorina och inget annat. Basta.
Sen haltade jag vidare in på pressläktaren som den ghetto girl jag är.

 Fotbollsskadad.

Z (men inte bara)

Man ska alltså behöva åka till Italien för att José Mourinho ska uppfylla den informella delen av kontraktet med Real Madrid och börja småhåna Barcelona. Det var inte en dag för tidigt, säger jag.

En annan retsticka in disguise är ju Gerard Piqué som på frågan ”Är du tillsammans med Shakira?” gör den självklara undanmanövern att dra in Zlatan Ibrahimovic i diskussionen.

 Det finns bara en av mig och det är jag. Det finns bara en av dig och det är du. Foto: Goal.com

Jag är ju ändå i Milano, så påminn mig att jag ska fråga Zlatan vad han säger om Piqués homoinsinuationer efter matchen i morgon. Känner att det kan bli en bra icebreaker efter ett års silenzio stampa oss emellan.

Valladolid har åkt ur Primera, och går lite halvknackigt i andradivisionen. Laget behövde väckas till liv, de behövde tydligen skrämmas i gång. Så ledningen gjorde vad en god ledning gör i det läget. De bjöd in en utrotningshotad vit tiger att nosa på spelarna på José Zorilla-stadion.

Z

Jaha. Nähä.

Under sista tiden i Inter gjorde Zlatan det till en god vana att alltid göra mål på Olimpico i Rom. Det här är hans arena. Det här är, faktiskt, hans publik också. Jag letar lite i minnet och konstaterar att jag aldrig sett Zlatan lämna Lazios och Romas hemmaborg mållös.
Italiensk fotboll ljuger ibland, det sämre laget kan vinna och det är ju det som gör Serie A till Serie A. I kväll fick Lazio, som var en hårsmån från nedflyttning förra året, den utdelning de var värda. Minst.
Lazio spelar, efter förmåga, precis så bra de kan mot den här typen av motstånd. Milan spelar fortfarande en bit under sin maxkapacitet. Det såg ut att räcka till tre poäng, men att backa hem på bortaplan är något Milan får ägna sig åt när de generationsskiftat sin backlinje.

1-1 borta mot Lazio är inget att skämmas för om man gjort jobbet mot Cesena och Catania innan dess. I kväll var det inte vad Milan fiskade efter. Kompisarna i Inter däremot krämade in 4-0 på Bari och seglar iväg i tabellen.

Såg ni Gallianis blick efter målet?

Curva Sud sjunger vidare. Jag kilar ner i mixade och ser vad Max Allegri har att säga till sitt försvar.