Det är inte varje dag som Barcelona har som uppgift att hämta upp underläge i europasemifinaler och lyckas. Sist det hände var motståndet – svenskt.
Ganska många av er som tittar in på bloggen minns sannolikt inte IFK Göteborgs framfart internationellt för tjugo, trettio år sedan, men 1986 var de i Europacupsemi mot just Barcelona, då under Terry Venables styre, och var tvungna att vända ett 0–3-underläge som Roland Nilsson och de andra ställt till med på hemmaplan.
Och så kom det sig att Staffan Lindeborgs matchreferat toppar Marcas sajt i dag. 

Marca har till och med ansträngt sig för att kasta in de där knasiga prickarna som svenskarna envisas med att sätta över ’o’. Med ett intressant resultat.

Pep Guardiola minns garanterat matchen, han såg den från sidlinjen, men inte som tränare (inte ens Pep fick den typen av uppdrag i tidiga tonåren) utan som bollkalle.

 Fåjadinautograaaf? Foto: Marca

I går var Pep långt ifrån den bekymmersfria pojken på bilden. Efter att cirkus fjorton raka frågor på presskonferensen haft mer eller mindre olyckbådande tonläge var det min tur att ställa ett spörsmål – och Peps tur att lacka lite.
Juanita: ”Leo Messi har på sju matcher mot Chelsea aldrig gjort mål, oroar det dig?”
Pep (svart i ögonen): ”Por favor! Jag kommer aldrig oroa mig för Leo Messi, om han så går mållös i 27 matcher. Hans problem är att han gör tre mål normalt sett” och så spann Pep vidare på det där spända sättet som han ibland har när Barcelona är lite småpyrt ute. Undrar om han dragit in min ackreditering till matchen i kväll.

Några som kanske skulle ryka före mig är ioförsig förstasidesritarna på tidningen Sport.
Så här såg deras förstaupplaga ut i går, och bredvid den nya versionen sedan någon på den vanligtvis mycket Barçatrogna Sport insett att en Xavi med Carles Puyols höfter i ansiktshöjd precis ovanför annonsen ”Sex är livet” var att ha lite väl roligt på jobbet.

En fotbollshelg kom och gick i Spanien och en sak lämnade intryck på mig lite mer än andra.
Arda Turan gjorde en fruktansvärt bra insats i den sömniga söndagseftermiddagen mot Espanyol och krönte omgång nummer 33 i Primera División med vad som kan vara årets mål (och ni som kan turkiska, betyder ”rövasata golü” som står under klippet ”rövsnyggt mål”?).

Att Atlético Madrid skulle vara på topp mot Mauricio Pochettinos gäng kunde man ju ana med tanke på den osannolika uppladdningen med huvudrollsinnehavaren i tonårsrullen American Pie, Jason Biggs, några dagar tidigare. 
Jag kan inte förhålla mig till den här bilden riktigt, men ni får den i alla fall.

 
Foto: Falcaos Twitter

Falcao har lagt upp jag vet inte hur många olika bilder på honom själv och Jason Biggs eftersom colombianen anser att American Pie är ”en riktigt kultfilm från min tonårstid”.
Ja ja. Falcao är ju söt, och vältalig och bra på fotboll, man kan inte ha allt.
Och ska vi ändå diskutera hans smak måste jag få bjuppa på en bild från el Tigres egen Twitterprofil.

 Säg tortilla!

Efter el Clásico i lördags bestämde sig sändande tv-station La Sexta för att skjuta upp matchstart mellan Sevilla och Levante efteråt, för att kunna sända presskonferenserna från Camp Nou.
Det tyckte Sevillas fans inte alls var schyst och svarade med ett regn av tennisbollar in på planen på el Nervión, med det mycket spanska budskapet ”ni saknar kulor”.
Ej att förväxlas med pengar. 

Och innan vi riktar blicken mot morgondagens händelser i Barcelona och onsdagens i Madrid, så får ni inte missa Gutis senaste. Spaniens mest missförstådda geni är ju inte dummare än att han vet att driva lite med bilden av sig själv, och i hans senaste reklam med La Quiniela, motsvarande Stryktipset ungefär, får Guti symbolisera det hela med att tippa: ”Mycket fotboll, många miljoner, liten ansträngning”.

Man kan säga mycket om la liga. Att den bara handlar om två lag, att den är full av stjärnglans högst upp och lika tjock med ekonomisk dopning och konkurshot längre ner. Att den är världens bästa.

Jag konstaterar att den är avgjord. Real Madrid och deras Míster Mourinho har just vänt på en sten som såg så stor och tung och ädel ut för bara några månader sedan. De baxade och stånkade och slet och till slut rubbade de på den katalanska dyrgripen.

Real Madrid har inte bara avgjort årets liga, de har gjort det i en match mot Barcelona på Barcelonas hemmaplan. De skrev för alltid in ett historiskt målrekord för spansk fotboll på kuppen.
De såg faktiskt inte ens svettiga ut efteråt.

Det här är en av förklaringarna till varför säsongen tagit den väg som den tagit i år.

Det här är en annan:

Kramiz! Foto: Marca

En fylleledsen man trampar omkring utanför pressläktaren och ropar ”Puta España!” för full hals. Det betyder ungefär att Spanien är en hora och underförstått att Barcelona inte vill vara med där.
Men nu är de det och i kväll fick de se sig besegrade av Real på hemmaplan för första gången sedan 2007. 
Hala. Och grattis. 

Hoppsan hejsan. Om vi ska tro Radio Marca, och det tycker jag att vi gör, så har inte Pep Guardiola bara drabbats av sina vanliga stormatchticks och kastat in en oväntad startman i elvan (välkommen Cristiano Tello, 13 år gammal, från Sabadell, Barcelona-förstaden som kan vara norra Spaniens fulaste)… 

 Foto: MD

…utan han nobbar också två brothers in arms.
Gerard Piqué var ju nu bänkad redan mot Chelsea i veckan, i kväll får han nöta bänk igen.
Om det är till någon som helst tröst så får han göra det ihop med bästisen Cesc, som får se sin startplats gå till Thiago eller möljigen nämnde Tello, beroende på var ni helst placerar honom i startelvan.
Både Gerard och Cesc har haft dokumenterade respektive obekräftade (men välskvallrade) småsprickor med Pep under säsongen vilket får mig att undra:
”Vad hittade de två på när övriga sov i London efter matchen i onsdags?”

José Mourinho har lämnat sin lilla utanförfyrklöver med Sahin, Lass, Altintop och Carvalho kvar i huvudstaden, men tagit med sig hårt kritiserade Fabio Coentrão till Katalonien. Jag håller honom ändå utanför min tippade startelva i kväll, men om portugisen spelar från start ska vi inte bli förvånade.
Alla såg att Coentrão inte gjorde någon vidare match mot Bayern München.
Alla såg hur José Mourinho och därefter Aitor Karanka gjorde två snabba utryckningar för att försvara honom.

Det kan se konstigt ut, men det klarnar en aning om man drar in Jorge Mendes i uträkningen. 
Mendes är den iberiska halvöns mäktigaste fotbollsagent, med madridspelare och portugiser som sin specialitet, och när startelvorna i ett derby mellan Atlético och Real Madrid förra säsongen (eller kanske förrförra) presenterades visade det sig att Jorge Mendes representerade tio av lirarna.
I hans stall hittar vi José Mourinho himself, Cristiano Ronaldo, Ricardo Carvalho och Falcao, för att nämna några.
Vi hittar sedan förra året också Fabio Coentrão.
Det här är inga ovanligheter i internationell fotboll, och i Spanien spekuleras det ganska fritt i att José Mourinho bytt ut nästan fläckfrie Marcelo när det kommit till stormatcher i år, för att sätta lite ljus på sin landsman som han också delar agent med.

 Hörde du den om Coentrão?

Och om ni tror att det bara är i den spanska huvudstaden som uttagningen av startelvorna har inslag av politik så kan jag berätta att Andrés Iniestas agent heter Pere Guardiola och är brorsa till – ja just det.
Nu är det ju inget problem eftersom Andresito kommer att ha en naturlig startplats i alla elvor i världen tills han slutar med fotbollen, men ni förstår det potentiella dilemmat.

José Mourinho sägs ha skrivit om sitt kontrakt med Real Madrid (och i solidaritetens namn förbättrat villkoren för sina hjälptränare) och det återstår väl till efter kvällens drabbning att se hur den vita publiken ställer sig till det.
I dagens tidning spekulerar jag i hur José Mourinho av allt att döma väljer den säkra, titelgaranterande vägen i dag, allt annat vore väldigt icke Mou-igt, men jag tar inte gift på detta.

Det är säsongens sjätte Clásico vänner, det är nytt rekord, och ändå sitter jag här och är tokladdad. Vi kan få ett ligaavgörande i kväll, vi kommer att få en lång nervpers och vi får det av planetens två just nu kanske bästa lag.

Så här startar Barça:

Valdés
Alves, Mascherano, Puyol, Adriano
Busquets, Xavi, Thiago
Iniesta, Messi, Tello

Real Madrids elva är ännu höljd i dunkel.

I dag har jag hållit matchuppladdning på en mycket rutinerade nivå och inte hamnat i den här svackan timmarna före match som man ibland gör om man startar att varva upp för tidigt.
Heja Juanita och heja Barcelona – Real Madrid!

Vi ses på den dära andra sidan. 

Det är strax dags för två av la ligas mittenlag (och ett som befinner sig lite högre upp i tabellen) att kliva in i semifinalerna av Europa League, numer den enda turnering där vi är helt garanterade spansk representation i finalen.
Lagom till det har jag spekulerat loss lite i varför Spanien i år hävdar sig så bra i Europas andraturnering, när så mycket talar för att man inte borde. Det påstås ju ofta, och det med goda belägg, att spansk fotboll bara handlar om två lag.
Atlético Madrid, Valencia och Athletic Bilbao finns här för oss i år för att ge svar på tal och visa att så inte är fallet. Och skulle nu både Barça och Real Madrid trilla ur Champions League nästa vecka har vi minst ett av de tre EL-lagen i final för att rädda den spanska äran i år.
Det är inte skitlätt att hitta någon röd tråd i de tre klubbarnas satsning, men jag blev tillsagd att göra ett försök i alla fall och voilà.
I övrigt är ju semifinalerna i år en heliberisk historia, och minns att förra året var det i stället tre portugisiska gäng i semi. Det har jag ingen som helst förklaring till, men ge mig några dagar så ska jag känna efter.

Men, det var ju en av spansk, och numer även tysk fotbolls stora som sa tack och hej i dag och Raúl González Blanco darrade lite på läppen när han meddelade att han lämnar Schalke 04 efter två säsonger.
Jag har alltid gillar Raúl lite mer än your average Joe, men i dag fick jag faktiskt lite avsmak. Eventuellt.
För allt pekar på att den evige nummer sju hoppar av Bundesliga för att skriva ett fetingkontrakt på fyra år i Qatar, som antagligen innebär så mycket pengar att vi inte riktigt kan föreställa oss.
Det är väl okej, men då tycker jag inte man ska sitta med fuktiga ögon och säga att det var ett ”oerhört svårt beslut” att lämna Ruhr-området som handlar om att man vill ”tillbringa mer tid med sin familj”. 

Då kan man sluta spela fotboll och flytta hem till Madrid och ta ett deltidsjobb på Reals sekretariat.
Om nu Al-Ahli blir hans nästa destination alltså, det låter ju onekligen så när Raúl säger:
– Jag är färdig med spel i de stora europeiska ligorna. 

Om det bara är ett illasinnat rykte så glömmer jag allt, Raúl. 

Gary Cahill.
Jesus Christ.

En av ovanstående var det som fällde Andrés Iniesta. Bra att ni är på tårna när jag inte är och klockan är sent. 

Lystring, spelare och supportrar till Barça: Fotbollsmatcher vinner man inte på bollinnehav. Aldrig. Inte nån gång. 
Det finns inga ”moraliska” segrare i den internationella fotbollen. Hundra skott på mål kan aldrig väga upp för ett mål i baken. 

Hade det varit så hade FC Barcelona inte förlorat en match sedan den här snubben tog båten från Holland till Spanien (vadådå, det finns ju massor med kanaler i Amsterdam, nån måste väl rinna ut i Medelhavet?) 1988 och började styra upp saker och ting.

I övrigt gjorde Barcelona förstås precis vad de kunde för att ta med sig ett bortamål hem till Katalonien. I kväll gick det inte, och utöver ett par träkänningar hade faktiskt inte Barcelona så där sinnessjukt många jättelägen. Man får ju inte det borta mot Chelsea. Didier Drogba däremot fick via någon sorts poetisk rättvisa bli hjälte mot laget som han troligtvis ville slå mest av alla i kväll.
Enligt de flesta tidningarna i Spanien borde Andrés Iniesta haft en straff när Tim Cahill ramlade ner honom i straffområdet, men kan ni historien så vet ni varför de inte ropar särskilt högt på den saken.

Kvällens bästa bad boy moment var ju ändå när John Terry först trampade på Carles Puyols hand och sedan kramade om den en gång till.

Nu har vi ett läge där båda returmatcherna lever vilt (ärad vare Gud i höjden) och där vi inte får bli förvånade om vi blir helt utan spansk inblandning i Champions League-finalen.

Men vad som än händer har vi ett helspanskt Clásico på lördag. Det kan bli sista gången Real och Barça möts i år. Med varsin CL-förlust i bagaget håller jag Barcelona som svag favorit i kraft av hemmaplan, men låt mig suga lite på mitt tips innan jag sväljer helt. 

Grattis mitt i oflytet till Alexis Sánchez som i dag blev förste chilenske spelare att spela en semifinal i Champions League. Hipp hipp hurra.

Och så en varning om det var någon på bloggen som bröt sig in i Real Madrids omklädningsrum på Allianz Arena i München i går och snodde Crille Ronaldos, Karim Benzema och Mesut Özils skor; den tyska polisen kammar just nu nätet på auktionssajter där dyrgriparna kan tänkas säljas.
Var diskreta.

Gerard Piqué saknas i Barcelonas startelva i kväll. Det är förstås en överraskning av monumentala mått och jag har ingen bra förklaring till varför. Vi hoppas att Pep Guardiola har det efter match.

Annars är ju det här matchen vars förlaga slutade på ett mycket dystert och på många sätt djupt orättvist sätt för Chelsea (och fortsätter ha tragiska konsekvenser för Norge) men som för alltid skrivit in sig i den barcelonska historien. Så här kände Andresito när vi pratade om den skruvade kvällen på Stamford Bridge 2009 i förra veckan. Och så här lät det i den spanska etern.

Av förklarliga skäl blev Chelseas spelare skogstokiga. Alldeles bindgalen blev Didier Drogba och om ni tror att han glömt Tom Henning Övrebö så känner ni honom inte.
Det gör jag ioförsig inte heller, men en fransk kollega är gammal bekant med Drogba och satt häromdagen på Facebook och chattade med ivorianen. Yours truly satt bredvid.
Fransosen: ”Jag ska i väg till Barcelonas presskonferens nu. Ska jag hälsa Andrés Iniesta något från dig?”
Drogba:  ”Haha, nej nej, jag har inget emot honom, Iniesta är fantastiskt. Men den där jävla domaren alltså…”.
(bonusinfo: Drogbas profilbild var VM-loggan från Sydafrika 2010 har jag för mig. Ut och leta upp honom nu bara)

Real Madrid lämnade Allianz Arena med uddamålsförlust, men med ganska goda miner. Att spela på resultat på Bernabéu-stadion nästa vecka är förstås inget Jupp och gänget kan ägna sig åt och jag tror på det hela på en mycket underhållande retur i Madrid. Jag tänker själv se den från första parkett.
Nu ber jag min vanliga CL-bön om ännu en semi som lever över två möten.
Och vi, vi ses på andra sidan.

Det är laddat och tänt och skarpt läge i München och jag tror lite som Simon le Bank att det här är en match då Cristiano Ronaldo blir avgörande. Åt något håll.
Bayern München har just låtit Bundesliga glida dem ur händerna, och ett revanschsug tillsammans med en hemmamatch på självaste Champions League-final-arenan lär vara nog för att de ska kunna framkalla positiva känslor mot Real Madrid i kväll. Och räcker inte det kan de ju tänka på att deras tränare heter Jupp i förnamn.

Men redan innan match har ett litet drama utspelat sig på Allianz Arena. 
Medan Real Madrid var ute på annat (uppvärmning möjligen) har nämligen någon tagit sig in i omklädningsrummet och stulit sex par skor från spanjorerna. Tre av dem hörde till Crisitano Ronaldo, så är ni i närheten av München och har ett par pjuck i storlek 42 kan ni väl vara schysta och låna ut dem till Crille.
Även Karim Benzema och Mesut Özil fick ett par var snodda.

 Hårdvaluta. Foto: Marca

José Mourinho hävdade i går att han haft sin startelva klar ganska länge (han pratade ju på presskonferens dagen före match ”eftersom Uefa tvingar mig till det”) och jag hoppas för portugisens skull att den står emot tyska frontalangrepp i 90 minuter. Bayern München kan spela anfallsfotboll när de är på det humöret.

Så här startar Real Madrid på Allianz Arena:

Casillas
Arbeloa, Pepe, Ramos, Coentrao
Khedira, Xabi Alonso
Di María, Özil, Ronaldo 
Benzema 

Och så här ställer Jupp upp :

Neuer
Lahm, Boateng, Badstuber, Alaba
Schweinsteiger, Luiz Gustavo
Robben, Kroos, Ribéry
Mario Gómez 

Visst har vi ett Clásico som hägrar i slutet av veckan, men det innebär ju inte att helgen som gått inte var full av götta. Det börjar bli dags att blicka nedåt mot La Liga Adelante, för att reda ut vilka lag som gör oss sällskap i Primeran nästa säsong och vad kunde väl ha kommit lägligare i spelschemat än ett galiciskt jättederby mellan två slumrande spanska giganter.
När Celta Vigo tog emot Deportivo la Coruña i dag, gjorde de det som tabelltvåa respektive -etta, dessvärre med en hel del stökigheter på Vigos gator som bieffekt, och när matchen och helgens omgång av segundan var över hade Depor kickat grannen ner på kvalplats.

Vad gäller la ligas åka ur-gäng tror jag vi har treklövern klar, även om Zaragoza klamrar sig fast en smula vid drömmen om överlevnad. Racing Santander gör också det rent teoretiskt, men fotboll handlar ju mer om poesi än matematik, det vet ni om ni såg Borja Valeros assist till Hernán Pérez i det oavgjorda mötet mellan Villareal och Racing tidigare i dag. Ja, jag sitter ju alltså inte och trycker på något klipp från den matchen, så jag hoppas som sagt att ni såg det.
Vad det här handlar om har jag inget bra svar på, annat än att Roberto Soldado tydligen var fly förbannad när han lämnade träningen på Paterna dagen före match outtagen i truppen.
– Läkarna rådde mig att vila honom, svarade Unai Emery som har det sedvanligt hett om öronen, trots att Valencia ligger trea i tabellen och efter dagens lunchgenomklappning i Cornellà har det knappast blivit bättre.

Radamel Falcao gjorde vad han brukar mot Rayo Vallecano i dag – han är uppe i imponerande 22 ligamål och 30 i alla turneringar – trots att hemmalagets tränare verkligen gjorde sitt bästa för att sätta stopp för grannen från centrala Madrid och Atlético fortsätter att slita om europaplatserna.
Vill ni ha en tidig prognos säger jag att Osasuna mycket väl kan tappa det här och glida ur europazonen till fördel för Atléti eller Athletic Bilbao som är klart bättre fotbollslag, inget snack om saken.
Jag vill sträcka mig så långt som att säga att ett lag som har 37 – 53 i målskillnad borde självdiskvalifieras från att visa upp sig internationellt.
Att Valencia är på CL-plats är helt i sin ordning, att Málaga är på väg att knipa sin första är också bra. Spansk fotboll behöver visa upp lite nya nunor i Europa utan att göra bort sig, och antagligen kommer andaluserna att förstärka sitt lag ännu lite till i sommar. Och så kan Levante få åka på lite lagom roliga klassresor till holländska halvstora städer i stället för att sätta Sergio Ballesteros och gänget på att markera typ Didier Drogba och tappa ansiktet på kuppen.

Då säger vi tack och god natt från Dagens Målsvep och laddar för en vecka med så mycket spansk toppfotboll att man får lite svindel av tanken. Lite som ordet ”västkustskt”.