I dag firar Barcelona 112 år som klubb och ett år sedan man slog Real Madrid med 5–0 i hemmaderbyt. 
112 beskriver annars läget i Barça rätt bra – i ligan är det någonstans mellan alarmerande och kritiskt och om bara några minuter finns inget annat än att gå ut och ta tre poäng på Rayo Vallecano om man vill vara med hela vägen till slutet den här säsongen.
Pep G har fått tillbaka Andrés Iniesta som startar kvällens match och José Ramón Sandoval skulle enligt precis alla förhandsrapporter få räkna in Raúl Tamudo, som knappast behöver extra motivation för att gå ut och göra livet surt för Barcelona, något han gjorde under många år i Espanyols tröja och nuförtiden som en la liga-vagabond. Men i sista sekunden hamnar Tamudo på bänken. Jag gissar på inhopp i andra halvlek.

Barcelona är tillbaka med en aningen mer ortodox 4–3–3 och startar enligt föjlande: Valdés – Alves, Piqué, Mascherano, Abidal – Keita, Xavi, Iniesta – Alexis, Messi och Villa.
Rayos startelva och taktiska uppställningar har ni här.

Real Madrid får vila i veckan, men det är ändå Cristiano Ronaldo som får dagens rubriker i Spanien. Crille var på AS-galan i går, där han blev utsedd till årets idrottare, och på middagen råkade han Atlético Madrids president Enrique Cerezo. Mötet blev verkligen bara så där hjärtligt, där Crille försökte påtala hur hårt Atlético-spelarna gått in i närkamper under Madridderbyt i helgen, medan Cerezo öppnade moteld.
 
Missa inte

1) När Enrique Cerezo på riktigt inte tar Ronaldo i hand när han sätter sig ned vid samma bord, utan nöjer sig med att skaka tass med de två andra snubbarna till höger

2) När Cerezo ska förklara att Real-spelarna minsann också gick in hårt i vissa närkamper och refererar till Reals vänsterback som ”den där korte, hårige, vad heter han?” innan en kvinna sufflerar honom med ett ”Marcelo!” från höger.

3) Cristiano Ronaldos alldeles fantastiska långblick på slutet, när Cerezo liksom har lämnat ämnet och gått vidare med sitt liv

Colchonero loco. Foto: Cuatro 

Var var vi? Jo, Real Madrid slog Atlético i derbyt.

José Mourinho tyckte att Gregorio Manzanos gäng gick ut för att döda de vita, medan Álvaro Dominguez var av en annan åsikt. Först publicerade han twittermeddelandet ”Vad svårt det är att spela tio man mot 14! Stolt över mitt lag” i affekt för att lite senare ta bort det.
Men inget som en gång varit på world wide web försvinner ju på riktigt.

Madridderbyt var ju inte gårdagens riktiga sensation direkt, för när Barcelona kammade noll poäng i deppiga förstaden Getafe en bit därifrån, då slog de nytt Pep Guardiola-rekord i avstånd till tabellettan.
Inte någon gång sedan Pep tog över klubben har Barcelona haft sex poäng upp till Real Madrid.
Det här är förluster som sällan drabbar Barça, men en inte särskilt vild gissning är att just bortamatcher mot Getafe för ett storlag som tagit varenda titel de ens tittat på de senaste åren, är de matcher där motivationen först börjar tryta. Det i kombo med ett Real Madrid som inte gör ett fel just nu innebär att vi har att göra med ett paradigmskifte i Espain. Och hej, vad den här ligan behöver det.

I veckan ska vi bearbeta sakernas nya tillstånd i Katalonien, jag tror att det kan bli en läsvärd terapisession. Och redan på tisdag kan ju Barça gå bort sig igen.

Nu skuggar Valencia, som också var på Madridbesök i går kväll, Barça på riktigt och i går satt äntligen Toni Grande, en av Vicente Del Bosques landslagsögon (eller två av dem, eller hur i helvete jag ska få ihop den meningen), på plats och följde Roberto Soldado live.
Och ännu roligare är att Valencias grannar är kvar i toppstriden. Vi andra tänkte ju att Levante skulle falla som det lilla skitlag de är genom tabellen efter första bottennappet efter ligaledningen, medan Levante själva ba’ ”eh, I don’t THINK so”.

Men söndagens riktigt roliga, soliga historia stod ändå Iñigo Martínez för. När Real Sociedad hade tappat sin 2–0-ledning borta mot Betis och inte hade någon ordinarie tid kvar nästan alls så fick Martínez bollen och tänkte att ”ja vad fan”.

Vad Athletic Club höll på med hemma mot Granada i kväll har jag ingen förklaring till.
Vi får höras på andra sidan helgen om det.

Real Madrids hemmapublik har ungefär samma läge som den på Camp Nou haft de senaste säsongerna. De får en satans massa mål att titta på, men de får ingen spänning längre under matcherna och om det är något Bernabéustadion vet så är det vad bra fotbollsunderhållning handlar om.

Den protest som hemmapubliken visar upp i dag är snygg, kaxig, bortskämd och faktiskt ganska modig. Efter matchen funderar till och med Iker Casillas på hur Atléti kunde ha gjort saker och ting annorlunda.
– Jag vet inte om det var så bra för dem att få ett mål så snabbt, funderade Casillas, som fick ta emot ett pris för sina 127 landskamper, fick släppa en boll i nät och sedan inte hade så där löjligt mycket att göra resten av kvällen.

Frågan är vad Real Madrid själva egentligen kan göra åt saken. Lägga Florentinos flis på hög? Börja värva mediokra spelare till överpriser? Sanera sina skulder kanske?

Ängeln och handhjärtat. Foto: Marca

Vad Atlético Madrids president Enrique Cerezo ska göra är ännu svårare att svara på. Ni kan tycka att det är onödigt att dra på sig frilägesutvisningar mor Real Madrid, men då undrar jag hur Mourinhos mannar ska stoppas i så fall?
Just nu är Real Madrid inte bara favorit mot varenda la liga-lag som kommer på besök på Berra. De är favorit mot precis alla fotbollslag i världen.

José Mourinho tycker att Atlético gick in i matchen för hårt. 
–Tur att benskydden funkar, frågade ni Manzano om varför de spelade så tufft? Jag hörde inte någon fråga åt det hållet, frågade Mou journalisterna efter match.
Det hade de möjligen inte, men Manzano tog upp ämnet i alla fall, fast med lite annorlunda infallsvinkel:
– Det är ingen poäng att prata om domarna, men i straffområdet dömer de oss olika, sa Manzano och lyckas väl så där med att undvika att prata om domarna.

Hög tid att börja deffa sig i form till El Clásico den 10 december. Det kommer att bli en stjärnsmäll utöver det vanliga.

Det är inte mycket som inte sagts om onsdagens tyngdarmöte i Milano, men desto mer om den här målperversa tillställningen.

Roberto Soldado var het redan i förra årets Champions League, och på 15 matcher med Real Madrid och Valencia har han satt tolv strutar, och är dessutom på väg att krossa Juan Sánchez gamla målrekord för Los Che i turneringen.

 Foto: Súperdeporte

Jag är väldigt förtjust i den här upplagan av Valencia, det har ni möjligen noterat. Det är en sak att göra en stormatch mot Barcelona fast man sålt av precis alla världsstjärnor och landslagsspelare som klubben producerat de senaste åren. Det är en annan sak att dessutom både ge Real Madrid en jättematch på hemmaplan och sedan hämta upp ett jobbigt CL-läge till ett deträckermedoavgjortpåstamfordbridge-läge.
Därmed inte sagt att jag vet vad hela laget sysslar med.

 
Är det något ni vill dela med er av till resten av klassen?

Oavgjort borta mot Chelsea blir svårt, inte minst när André Villas-Boas överlevnad står på spel, men 0–0 står det å andra sidan när machen börjar. 

Det är ioförsig en sak som vi inte pratat om när det gäller matchen i Milano och det är att Gerard Piqué var bänkad. Inte skadad, inte avstängd. Bänkad. Och det i en jättematch,
Pep Guardiola viftade bort saken med ett:
– Jag kan inte hålla på och motivera för er varenda gång en spelare är utanför startelvan.

Men faktum är att Piqué inte spelat mer än 25 procent av Barcelonas matcher i år, i första hand på grund av två skador, och att han, tillsammans med alla andra lirare utom Leo Messi och Víctor Valdés har bänkats på taktiska grunder i år.
Från FC Barcelonas (uppenbarligen inte så) slutna rum läcks det att Pep inte är nöjd med Gerard Piqués attityd på slutet, han tycker helt enkelt inte att mittbacken är helt seriös i sina åtaganden och är det något jag lärt mig om Pep Guardiola så är det att han vill ha seriösa, på gränsen till dödsallvarliga, lirare på plan. Annars hade väl Seydou Keita inte varit kvar så länge i klubben.
Att Pep petade Piqué i en ligamatch tidigare i höst på grund av bristande disciplin (minns inte vilken, men det gör ju ni i kommentatorsfältet om jag känner er rätt) är väl en sak, men att han offrar honom mot självaste Milan är en annan historia, säger jag. Att det inte skulle finnas plats för en Gerard Piqué i form i en 3–4–3-uppställning köper jag faktiskt inte. Jag menar, det enda i försvarsväg han var intresserad av att ställa på planen i onsdags var ju mittbackar.

 Disciplinproblem? Foto: Twitter

Iker Casillas jämrade sig förra året över att Ballon d’Or inte tilldelades en spanjor, när man ändå vann VM och allt. Den här gången kommer han själv bidra till det, om det går som alla tror och Lionel Messi får sin tredje raka sko. Casillas har varit i princip fläckfri i Real Madrid i år. Jag vill påstå att det här är hans största blunder för säsongen.

Sevillas tränare Marcelino testar nya grepp inför helgens match borta mot Zaragoza. Eller så laddar bara Frédéric Kanouté för en tränarkarriär i nästa liv.

Den här lilla nyheten bjuder ju på hur svindlande tänk om-tankar som helst. Jag är inte en man av stora ord (jag är framför allt inte man) men jag vill nog påstå att med José Mourinho i Barcelona hade min vardag sett väldigt annorlunda ut.

Snart ska vi grotta ner oss i Madridderbyt, men visst låter vi den här fredagseftermiddagen komma emellan först?

Matchen Matchensson ligger nu bara två timmar runt hörnet och införsnacket just nu domineras av rykten att Pep Guardiola tänker ställa upp med 3–4–3. Mot AC motherfucking Milan. Ursäkta min franska, men om Guardiola påstått att han tänker hälsa Zlatan Ibrahimovic och visa honom respekt så är det väl här nånstans vi får syna hans lögn.
Är det bara jag, eller är inte det spelsystemet en total misstroendeförklaring av motståndarnas anfall?
Man ska komma ihåg att Barcelona faktiskt inte är någon segermaskin på bortaplan i Champions League. På de senaste tre säsongerna (nuvarande inräknad) får jag det till bara sex segrar på bortaplan genom hela turneringen.

Man vet ju inte med Pep Guardiola, eftersom han inte ger några individuella intervjuer. Ni noterade kanske att han vägrat svara på frågor om Zlatans bok till kollegerna på Expressen, och jag vill bara uppmana dem att inte hänga läpp för det. Guardiola svarar aldrig på individuella frågor utanför presskonferenssalen och skulle han av någon anledning tulla på den regeln känns det, med all respekt, kanske inte som att Expressen skulle bli hans utvalda förstafall. Men vad vet jag.

Visst vill ni grotta ner er i historiska möten mellan klubbarna förresten? Voila.

Anyhoo; ni hörde att Barcelona inte får spela i ”Vi tänker på dig, Tito”-tröjor. Jag vet inte vad det är som får storklubbar att gång på gång försöka, Uefa säger ju alltid nej till den typen av hyllningar, och ska man titta på den tänkta prototypen som Marca tagit fram så får man ju säga att Uefa tar ett vettigt beslut, åtminstone rent estetiskt talat.

 Typsnittet från helvetet. Foto: Marca

José Mourinho, å sin sida, hälsar att han hoppas att Vilanova är på benen igen till el Clásico den 10 december, och den här gången minns han dessutom vad Peps högra hand heter.
(Man säger så väl om assisterande, ”högra hand”, det lät plötsligt lite…ekivokt. Nåväl.)

Mourinho kan ju luta sig tillbaka efter Reals målorgie i går. José Callejón har en bra vecka. Först blev han klänghäst för sin tränare, sedan utförde han lite medborgerliga plikter på hemmaplan och sen förnedrade han Dynamo Zagreb.

Men ja, inget av ovanstående eller nedanstående slår ju det faktum av Mesut Özil gjort musikalisk debut.
Inget. Evva. 
Jag har själv inga problem med tysk hiphop, jag hängde rätt mycket i Berlin i somras och insöp vad som bjöds, men Özils tyskturkiska jazzrapfusion är bisarr på för många krosskulturella nivåer för min konservativa hjärna. Jag börjar väl bli gammal.

 
Mesut, eh, MC. Y el dj, cómo se llama? Jejeje.

Ja, jag kommer också kolla Milan – Barça, även om de båda är vidare i turneringen. Men jag vill att ni också kommer ihåg att Valencia spelar för sin överlevnad i kväll. I Valencia har det regnat så mycket att Mestallas matta kan komma att avgöra Unai Emerys startelva.
Lokaltidningen Superdeporte spekulerar i att Aritz Aduriz ligger bättre till att få spela på halt underlag, vilket innebär att Jonas eller Feghouli kommer få starta på bänken.
När Valencia mötte Real Madrid hade Emery pyntat omklädningsrummet med bilder på gamla Che-hjältar. Det har han inte den här gången.
– Bara Champions League-hymnen ger motivation nog, säger Emery.

Vad fint det var att döda en timme i ert sällskap, vänner. Nu ska jag vila mig i form för i kväll. 

”Vilket kapitel har skapat mest rubriker i Sverige?”, ”Hade det blivit en bok utan Guardiola?”, ”Släpper han den med flit innan mötet med Barcelona?”, ”Har den sålt mer än Harry Potter?”, ”Vad säger Helena?”.

När Zlatan Ibrahimovics självbiografi kom gick min mobil ganska het med samtal från kollegor och nyfikna vänner i Spanien, som fascineras av den långe svensken som lämnade Barça med dunder och brak förra året.
Jag skrev möjligen förra veckan att mötet mellan Barça och Ibra på förhand är större i Sverige än här. Det får jag vackert ta tillbaka. Ibra är på allas läppar, förstasidor, talkshows och nätforum just nu. Då är det ändå en dag kvar.

Spanska Canal Plus gjorde ett fint nedslag i Rosengård i helgen, för att förklara varför Zlatan Ibrahimovic blivit Zlatan Ibrahimovic lite bättre.

Barcelona är ju redan vidare i turneringen och så också Real Madrid, som möter Dynamo Zagreb helt i skymundan i dag, om det inte vore så att sommarvärvningen Nurin Sahin gör debut i startelvan efter en skadehöst i nya klubben.

Det näst roligaste i Madrid är ändå Marcas bildlösning till artikeln med rubriken ”Arbeloa, Marcelo och Kaká trillar ut ur truppen”, en spansk variant för att förklara att någon missar en match. (Det nästnäst roligaste hittar ni i höfthöjd på Kaká.)

Heja.

 Fallerifallera. Foto: Marca

Kniven på strupen har däremot Valencia, som ska hämta sig efter lördagens tumult mot just Real och måste ta poäng mot Genk och fransmannen Mathieu tycker att Mourinho brast i respekt mot Valencia, men konstaterar också att ”han är ju Mourinho”.

Ni trodde att Ibrahimovic var den ende svensk på Barcelonafolkets läppar i dagarna? Icke. Förträfflige twittraren Johannes Cleris är inte sen att uppmärksamma att när Roxette gjorde en spelning i den katalanska huvudstaden i helgen ville Per Gessle och hans vänner också ha en liten del av kakan.

Det är som att min värld som tolvåring och 30-åring krockar på ett väldigt märkligt sätt här.
But I think I dig it.

Det här är förstås tråkigt på alla tänkbara sätt, men man bli i alla fall påmind om hur sällsynt läktarvåld är i Spanien. Gårdagens match i Granada var redan på förhand väldigt laddad, på ett helt annat sätt. 
Mittfältaren Carlos Martins berättade i veckan att hans treårige son Gustavo har leukemi och att hans tillstånd är allvarligt. Det fick bland annat Cristiano Ronaldo att ta ett snyggt initiativ och uppmana till handling.
Martins själv gjorde så här i går mot Mallorca innan matchen fick avbrytas.
Brutna matcher är alltid trist, men det känns extra b när mötet i Andalusien hade en så tragisk berättelse med sig från start. 

 Foto: MD

Och jag vet att man inte ska trivialisera fotbollsvåld, men visst kommer paraply ganska långt ner på listan över utstuderade skadevapen på en fotbollsarena?

Barcelona får klara sig utan Andrés Iniesta mot Milan på onsdag (enligt hittills obekräftade källor var det i simbassängen med dottern Valeria helgen som Iniesta sträckte låret), en match som bubblat upp som en av de större i år. 
Inte så mycket för att Zlatan Ibrahimovic står på andra sidan, det där är något större hemma än här, men för att Barcelona faktiskt lirar andrafiol i la liga just nu och måste spänna musklerna.
Real Madrids seger på Mestalla är i efterhand en riktig psykologisk triumf, eftersom katalanerna bara kom därifrån med en poäng och blotta förskräckelsen tidigare i höst.
Det enda jag kan anmärka på Mourinhos mannar just nu är väl deras halvdåliga koll på kronologin i Valencia. Enligt precis alla matchprotokoll samt vittnesmål på plats från undertecknad gjorde Karim Benzema lördagens första mål, Ramos det andra och Crille R det tredje.

Längst bak i bussen. Foto: Twitter

Men det är kanske detaljer man inte ska haka upp sig på.

Det här var en match jag måste samla mig lite för att förstå mig på.
Men precis efter slutsignal, när jag sprang ner mot mixade zonen, sprang jag på José Callejón. Han hade överlevt Mourinhos överraskningsklängfirande och såg ut att vara vid gott mod.
Lite kortare frisyr än jag hade för mig, men vid gott mod.
Callejón var tvungen att kasta sig på ett specialchartrat flyg till Granada där han ska sitta vakt vid det spanska valet i morgon. En medborgarplikt som inte ens fotbollsstjärnor kommer undan.

Däremot kommer de undan andra saker. Misstänkta handssituationer i straffområdet till exempel. Kolla tidningen i morgon om ni vill veta vad Pepe i Real Madrid sa när jag konfronterade honom med handssituationen i slutet av matchen.

 Jag såg inte så noga gjorde jag inte.

Bröst eller arm på Higuaín? Det är frågan vi tar med oss in i natten i Valencia.

Real Madrid rider på en formtopp som de tar med sig trots en massa landslagsresande de senaste dygnen. Valencia straffar nästan ut dem ändå på Mestalla. Den här upplagan av Los Che är en av de bästa jag sett, och då ska vi inte glömma den strida ström av världsstjärnor som lämnat den här klubben de senaste säsongerna för grönbete i Premier League, Barcelona och andra glammiga destinationer.
Valencia gör en jättematch i kväll. Real gör det väldigt ofta.

Fotboll ändå. Bra grejer. 

Jag skulle aldrig gnälla på mitt jobb, det vet ni, men att Valencia numer sätter skrivande press på de här platserna måste jag ändå få protestera lite emot.

Jag kommer inte se en enda boll som inte går längs med marken i dag.

Gonzalo Higuaín flögs hem i rekordfart från Sydamerika, bara för att hamna på bänken i kväll.
I stället startar Real Madrid med: Casillas, Arbeloa, Pepe, Ramos, Marcelo, Khedira, Lass, Xabi Alonso, Özil, Cristiano Ronaldo och Benzema medan Los Che kör med Diego Alves, brassemålvakten som bara blivit använd i Champions League fram till i dag och därefter Miguel, Rami, Victor Ruiz, Jordi Alba, Albelda, Tino, Mathieu, Parejo, Feghouli och Soldado.

Efter vad som känns som ett gigantiskt landslagsupphåll har la liga kickat i gång igen och Borja Valero har dragit in första målet på ett allt mer krisande Real Betis.
I Barcelona kliver en lite irriterad Josep Guardiola ut på Camp Nou med förhoppningen att äta upp lite avstånd till Real Madrid mot Zaragoza som inte vunnit på Camp Nou på 46 år.

På gårdagens presskonferens fick han så mycket frågor om Leo Messi att Pep tröttnade och började ställa frågor tillbaka till journalisterna.
– Vill ni inte att Leo ska spela, eller vad? Utan Leo har vi större chans att inte vinna, dundrade Guardiola lite lagom subtilt.

Messi startar i kväll, men David Villa, som gjort sin målmässigt sämsta säsongsinledning på fem år, börjar på bänken och snart pratar vi väl om Zlatan-faktorn i Barça igen.
Andrés Iniesta-faktorn ska aldrig underskattas och i kväll startar även Andy på bänken. Då har han ändå laddat för match med ett litet ”ååååh”-inlägg på Twitter.

Hej alla, har just kommit hem från att ha varit med Anna på Valerias simskola 🙂 !! Och nu… (hem, för er som inte såg länken som jag klippte bort)

Nu tänker ni att det här barnet är ju inte ett år gammalt, hon kan väl inte lära sig simma än?
Jag säger: det här är Andrés Iniestas unge, vad skulle inte vara möjligt?
Fast det kan ju röra sig om babysim så klart. Jag får kolla och återkomma i ämnet.

Spanska barcelonavänliga sajter har också gått lite bananas över en bild klubben publicerat från Pep Guardiolas kontor ute på träningsanläggningen, eftersom man får en inblick i vilka böcker och tidningar Guardiola läser. 
Det är en ganska väntad småpretentiös samling av ledarskapsböcker, lite katalansk lokalpropaganda, kreddiga romaner och en portugisisk bok om fotbollsfilosofi (på originalspråk, vad annars?).

Jag tycker det känns så där genuint, bilden kommer ändå från klubben själv och jag hade också röjt undan Se och Hör och senaste Dan Brown-deckaren från bordet innan jag blev förevigad för omvärlden om jag tränade Barcelona (och även om jag inte gjorde det).

Men vi är ju i Valencia i kväll, för det är här som omgångens, och en av hela säsongens, tänkta supermatch ska spelas av. Real Madrid har goda minnen från Mestalla. Det blev 6–3 i ligan förra året, innan man slog Barcelona här i Copa del Rey-finalen på övertid.
José Mourinho har fått ännu ett återbud från Fabio Coentrão, som i alla fall skulle sälla sig till Kaká och gänget i sjukstugan, men som dykt upp i startelvan på vissa fotbollssajter så här två timmar innan avspark.
Men framåt lär taktiken vara fastspikad, Mou ställer enligt alla förhandstips upp med sin Fantastiska Fyra där Cristiano Ronaldo och Gonzalo Higuaín flankerar Mesut Özil som nummer tio, medan Karim Katten Benzema ligger och lurar allra längst fram.
Roberto Soldado lär få göra Karims jobb framåt i Valencia med en hårt hajpad Jordi Alba på vänsterkanten och hjälp vad spänd jag är på att se vad det här laget kan styra upp mot ett Real i riktigt bra form.
Valencia stressade sönder Barcelona tidigare i höst och orkar de hålla det tempot i typ 60 minuter i kväll igen så har de Mourinhos mannar i sin ficka.
Unai Emery har aldrig riktigt lyckats tränga sig in under huden på sina supportrar, trots att han varit klubben trogen i många säsonger nu och lyckats hålla nivån strax under de två stora, men i kväll har han så klart läge att bli tillfälligt odödlig.

José Mourinho valde att skicka sitt andranamn Aitor Karanka på presskonferens i går, som han gör ibland när det är skarpt läge, eller när han bara vill bråka lite med journalisterna. Marca konstaterar att Karanka inte direkt drar fulla hus på Valdebebas, att internationell media lyser med sin frånvaro och att hans presskonferens var över på sex minuter i går. Mourinhos pågår i snitt 19 minuter, skriver tidningen.
Någon har alltså antingen

a) klockat alla Mou-konferenser i hopp om att dagen då denna fantastiska information är önskvärd skulle dyka upp

eller

b) ägnat sin arbetsdag i går åt att kolla igenom alla bandade pressisar med Mou och räkna ut det hela.

Jag vet inte vilken tanke som är mest kittlande. Och så drar de ner personal på spanska tidningar. Ofattbart.
Tabellettan inledde för övrigt dagen med att domarhetsa lite oskyldigt på sin hemsida, så där som man bara måste ibland.
I morgon är det val i Spanien och högerpartiet PP ser ut att gå mot en förkrossande jätteseger i ett land som hållit sig på vänsterkanten i ganska många år nu. Vad Reals framtidshopp José Callejón ska rösta på vet jag inte, men han har i alla fall kallats som en sorts valobservatör av sitt hemdistrikt utanför Granada, en sorts medborgarskyldighet i stil med juryplikt i USA, och får vackert sätta sig i ett flyg hem direkt efter matchen i kväll. 

”En bra förebild och god medborgare” skriver Iker Casillas om Spaniens högsta spelarfrisyr och laddar upp en bild där han och José låtsas lägga en röst i urnan. 

 
Vi tar den blå tröjan i morgon, okej? Foto: FB