Egentligen inga större nyheter i Barças påstådda önskelista inför nästa säsong, Gareth Bale och Thiago Silva har varit på tapeten länge, det enda underliga är att man inte plockat in en mittback redan.
Men den senaste tidens utveckling visar också att Barcelona inte är den nostalgiska klubb man ibland kan få för sig.
Jag pratar om en kille som fick hela lagets, Spaniens och fotbollsvärldens uppmärksamhet och stöd så sent som i våras, när en tumör upptäcktes i hans lever. Jag pratar om Eric Abidal förstås, som gick ut hårt i kontraktsförhandlingarna med klubben och sa att han ville ha två års kontrakt eller inget alls med klubben.
Några månader senare tycks fransmannen ha ställt in sig på att acceptera en variant med ett års kontrakt och option på ett till, beroende på hur många matcher han får spela under första säsongen.
De senaste veckorna har det ändå varit tyst kring förhandlingarna, vilket tyder på att klubben möjligen också vill att 32-årige Abidal går ner i lön.
Sedan kom hans agent David Venditelli tillbaka med oförändrad styrka och kräver återigen ett kontrakt utan ”beroendevariabler”.
– Det handlar inte om pengar, utan om att visa ett erkännande och förtroende för Eric, säger Venditelli.

 
Show me the money…jag menar the confidence. Foto: Marca

Som tränare kan jag inte tänka mig något mer påfrestande än att förfoga över spelare vars framtid i klubben beror på hur man matchar dem. Ponera att Abidal i slutet av nästa vår gjort 19 matcher från start och har en upp till de 20 som ska garantera honom kontrakt även säsongen 12/13. Samtidigt får Pep instruktioner om att en ny kille är på ingång, vi kan väl kalla honom Gareth Bale, och att det vore bra om man fick ner löneutbetalningarna en aning säsongen därpå. Då måste han tvinga kvar Abi på bänken och det kommer att bli en ganska smutsig och ugly historia som den franske krigaren inte förtjänar. Och inte Guardiola heller.
Usch. 

Turerna kring Leo Messis (och Javier Mascheranos) hemresa från Sydamerika fortsätter, inte minst sedan det visat sig att Real Madrid flög hem Gonzalo Higuaín nästan ett dygn snabbare från landslagsuppdrag.
I dag översvämmas vi av grafik som visar varför Higge var hemma redan på onsdagen, medan Ludas landade först torsdag förmiddag och drog direkt till träningen i taxi.

Bonusinfo 1: Ludas lät Javier Mascherano betala taxiresan på 20 euro, berättar chauffören Carles Pinós i dag. Om det är ett tecken på ebb i kassan redan i mitten av månaden så borde kanske Messi ta hjälp av en ekonomisk rådgivare.

Bonusinfo 2: Jag har ju gnällt lite på Leo Messis mobilkamerahantering tidigare, men Carles Pinós berättar att bilden Ludas tog på honom och Mascherano var mycket bra, medan den Masche tog på Pinós och Messi var tagen ”i motljus och man ser nästan inte vem det är”.

Joan Piqué har förresten inte bara petat in Shakira i sin debutroman, han har dessutom tagit henne till sitt hjärta på ett sätt som jag finner ganska spektakulärt för en svärfar.
– Vi älskar Shakira lika mycket som vi älskar Gerard, sa Joan på gårdagens bokbaluns i Barcelona.

Hej och hå.

Spanska tidningar har i dag slagits om att beklaga sig över Leo Messis enorma hemresa på över tjugo timmar och tre mellanlandningar från landslagsuppdraget i Colombia. Men när Ludas och lagkamraten Javier Mascherano landade på El Prat tog de ändå en taxi direkt till träningen med Barcelona, trots att Pep hade gett dem ledigt.
Taxichaffisen bad, för formens skull, även om en bild med Mascherano som Messi själv fick knäppa.

 Kan ni stå still då?

På lördag tar Valencia emot Real Madrid i en match som är så spännande att jag knappt kan bärga mig. Ska Real ta en moralisk superseger på Mestalla (och i förlängningen även på Barça) eller ska Unai Emerys lojala matadorer göra livet surt för ännu ett topplag? Klubben har i alla fall inga planer på att lägga sig platt och har satt upp ett litet fotomontage i spelartunneln bestående av gamla Valenciahjältar, däribland Mario Kempes och Fabián Ayala, för att spelarna ska känna sig manade till stordåd.

I Barcelona har industrimannen Joan Piqué skrivit sin första roman, med titeln Dues Vides och han fick bra draghjälp till boksläppet tidigare i kväll. Joans förstfödde Gerard tog med sig polarna Carles och Cesc samt flickvännen Shakira för att få lite surr om boken som är en blandning av ”fiktion och detaljer ur livet” och där svärdottern själv dyker upp i ett kapitel som utspelar sig i New York (på sidan 84 för er som redan köpt boken och tycker att inledningen är lite trög).
– Shakira är en fantastisk person och som sångerska behöver jag knappast ens säga det. Som pappa är jag mest rädd för skvallerpressen eftersom hälften av det de skriver är påhitt och resten lögner, säger Joan.

 Bokfokus. Foto: MD

EM-playoff och vänskapslandskamper är över och snart har vi en alldeles ny och väldigt efterlängtad omgång ligafotboll i knät och de spanska klubbarna har kunnat räkna in i princip alla sina kycklingar som hela och oskadda, även om Cristiano Ronaldo måste gymma lite på egen hand just i dag.

Men det finns en spanjack som inte har någonstans att ta vägen i helgen och han heter José María Gutiérrez Hernández. Guti har fått sparken från Besiktas, för att han missade en träning påstår klubben, för att tränaren är en ärthjärna påstår Guti, och nu är så klart läget lägetsson att plocka hem Spaniens meste artist dit han hör hemma.
Guti själv twittrar att han inte fått några erbjudanden. Å andra sidan skrev jag till honom att det kanske var dags att tänka på allsvenskan och det har han inte ens svarat på.

Jag kan känna att lite mer proaktiv får man vara år 2011 när man letar jobb. Söka brett och så. Med den här inställningen är det inte ens säkert att han blir insläppt i Fredde Reinfeldts Sverige om jag förstått vibbarna hemifrån rätt.

För Andresito Iniesta går det bra nu (cashen rullar tydligen in som de ska) och i dagarna förväntas Andy bli störste aktieägare i hemmaklubben Albacete. Klubben funtar nu på att återgälda familjen Iniestas investeringar med att döpa om sin träningsanläggning till Ciudad Deportiva Andrés Iniesta. 60 euro kostar en aktie om ni vill utmana Andresito. Jag kan inte lova att ni får ert namn på hemmaarenan för det, det kan hända att det faktum att Andresito avgjorde VM-finalen förra sommaren spelar in där, men helt omöjligt är det uppenbarligen inte.

Jag vet inte varför La Roja bemödade sig med att åka hela vägen till Sydamerika för att spela en träningsmatch när tre av fyra landslagsspelare har helgmatch och Champions League i veckan som kommer, men jag antar att någon på det spanska fotbollsförbundet satt och fyllebokade träningsmatcher på firmafesten i somras, och i veckan fick Vicente Del Bosques boys betala dyrt för det.
(Nu har jag inte bloggat på ett tag och då får ni stå ut med meningar på fem rader i stöten, oki?)

Resan till Costa Rica var säkert härlig, men resultatet och utförandet var inget att skryta om och hade inte David Villa räddat La Roja i slutminuterna hade de haft två raka förluster på sitt samvete, något som inte hänt Spanien sedan diktaturen föll ungefär.

Villa fick än en gång visa hur målfarlig han är när han får spela exakt där han vill, läs: när Leo Messi inte har förstatjing på anfallspositionerna, och ni har förstås hört snacket om osämja dem två emellan på slutet.
Jag hörde själv tugget från en journalist som känner Villa och hans föräldrar ganska bra för nån månad sedan, och skulle vilja nyansera bilden en aning.
Ja, det stämmer att Leo Messi och David Villa inte är bästa kompisar och att Villa har varit frustrerad över att få spela andrafiolen på kanterna när han vet hur bra han är mitt framför mål.
Nej, någon öppen konflikt dem två emellan ska inte ha funnits. David Villa är smart nog att bita ihop och inte ifrågasätta världens bäste och Pep Guardiolas gullegris, inte minst efter vad som hände med hans svenske företrädare på posten. Men att stämningen mellan honom och Ludas Messi varit lite halvkass, eller ska vi säga ”ansträngd”, har inte gått någon förbi utom möjligen argentinaren själv.

Iker Casillas fick visserligen åka hela vägen över Atlanten och spela en träningsmatch för att bli historisk, men historisk blev han och nu har Real Madrids målvakt vid 30 års ålder gjort flest landskamper någonsin i Spanien. Känslan är att han har tio år fotboll kvar i kroppen.
Iker Casillas kanske viktigaste kroppsdel (nu pratar jag ur ett professionellt perspektiv, Sara Carbonero kan ha helt andra prioriteringar) blev kvar i Costa Rica i alla fall.

Cristiano Ronaldo inledde landslagsveckan så här

 Fot eller finger? Foto: MD

och avslutade den så här. Och oj, vad mitt fotbollspopulistiska jag firar när världens bästa får spela mästerskap.

Och plötsligt händer det:

Det är inte bara Sverige som skakats om av Zlatan Ibrahimovics bok. I slutet av förra veckan hade jag bildligt talat hela Spanien (och dess radiostationer) i min telefonlur och då hade ändå bara de smaskigaste delarna läckt ut.
Jag konstaterar att det mesta vi antog och skrev om under Zlatans år i Barcelona stämmer bra överens med hans egen historia (minns bland annat skoterturen i Åre som klubben helt förnekade hade existerat, men som Ibra själv återger) så när som på den sista hälsningen till Pep Guardiola som vi kanske aldrig får veta vad den innehöll.

Sportsajterna svämmar just nu över av klickvänliga länkar om hetsiga biljakter, bråk med tränare och slagsmål med lagkamrater, hot mot familjen Ibrahimovic och hemmabyggda bomber. Det är, som Zlatan skulle ha uttryckt det, normalt. Men biten om hans fotbollsäventyr är inget i jämförelse med Zlatan Ibrahimovics berättelse om sin uppväxt med en drickande pappa, en drogande syster, ett ständigt tomt kylskåp och en uppfostran som byggde på fler örfilar än kramar.
Man kan tycka precis vad man vill om Ibrahimovic, jag följde honom på nära håll under hans absolut mest stingsliga period med Aftonbladet och jag har svurit över hans namn ungefär lika många gånger som jag flinat åt hans oneliners, men man får inte ett bättre läge att förstå varför Sveriges största idrottsstjärna blivit den han är. 

Om man inte bryr sig om Zlatan Ibrahimovic för den han är så kan Jag är Zlatan lika väl betraktas som ett mycket angeläget inlägg i debatten om barnfattigdom, integrationspolitik och missbrukarhem. Om ett land som redan för tjugo år sedan hade börjat kränga sig ur bilden av det trygga, rättvisa samhälle som det fortfarande utgav sig för att vara. 
Jag hoppas att det är där vi landar när de värsta fotbollsutspelen lagt sig, för jag är helt säker på att Ibrahimovic och medförfattaren David Lagercrantz är medvetna om att det här är ett tidsdokument fullt med socialpolitiskt sprängstoff. Inte för att Zlatans bakgrund är särskilt ovanlig, utan för att det är så extremt sällsynt att hans berättelse får en röst på hyllorna på Akademibokhandeln.
Zlatan har, vare sig han vill eller inte, just givit ut en parallellberättelse till Svinalängorna (även om jag misstänker att Augustprisets jury gör en något annorlunda litterär bedömning av Ibras verk) och den typen av självbiografier av idrottsmän är vi inte bortskämda med i Sverige.

Spanien så.
Det är landslagsuppehåll i en liga där Real Madrid har en trepoängsledning för första gången på rätt länge.
Barcelona har jobbiga minnen från San Mamés med sig till kvällens Copa del Rey-premiär mot grannarna i Hospitalet.
Hospi, som laget kallas i Katalonien, tar emot Barcelona med nyodlade mustascher på överläpparna, eftersom man vill uppmärksamma Mustaschkampen mot prostatacancer, som 50 män i Spanien diagnostiseras med dagligen. Och Marca är inte sena att haka på och rada upp ett bildspel över la ligas bästa mustascher genom åren.

Bonusinfo: mustasch heter ”bigote” på spanska.

 Bigotter. Foto: Marca

Om nu Barcelona hade hoppat på mustaschtåget undrar jag hur många i kvällens startelva som ens har skäggväxt. Max hälften, tänker jag.
Men i våras ställde laget trots allt upp och signerade en tröja som jag vidarebefordrade till tävlingen Kennet Cup som gav prostataforskningen bra med klirr i kassan.

Mer från Spanien? Ja, José Mourinho visar sig vara en av hundratals berömdheter som spionerats på av News of the World och Atlético Madrid har dragit till Egypten för att kolla på pyramiderna.

 Cheops, Chefren och Colchoneros.

Vi ses på andra sidan landslagsuppehållet.  

I morgon håller Pep Guardiola en efterlängtad presskonferens där han lär få ge sin syn på Zlatan Ibrahimovics vilda viftande på slutet.
Jag måste lämna landet i några dagar, men jag lämnar er med en liten smakbit på hur katalanska tidningar valt att ta ställning i soppan.

Ibra till Guardiola: ”Du skiter på dig av rädsla inför Mourinho”
Tack och lov har Pep papper att torka sig med. 

Tajming är ett fundamentalt begrepp inom journalistisken.
Ibland handlar det om talang, ibland om tur, ibland om riktig jävla bonnröta.

I natt låg jag och läste Zlatan-biografi för brinnande livet till klockan halv sju på morgonen och fick mig både pungkuleattacker och skolpojkshån till livs. 
Två timmar senare vaknade jag och slogs av tanken ”är det inte i dag jag ska träffa Leo Messi?”.

Lill-Leo hade sponsorjippo med nya Adidasskorna Zero f 50 på ett hotell i Barcelona och hade inkluderat Juanita på listan över medier som var välkomna att ställa frågor i en liten gruppintervju.
Det var väl inte skorna vi pratade mest om kanske.
– Jag vet inte vad han tänker, men jag hade inget problem med Zlatan, inte de andra spelarna heller, hävdar Leo Messi, och det är väl på sätt och vis i linje med vad Ibra själv skriver, om än inte riktigt lika diplomatiskt.
Det är inte bara i relationen till Zlatan som Messi har omgivits med rykten av oenighet på slutet, kolla in tidningen i morgon, men han duckade inga frågor hur obekväma de än var.

Lionel Messi har inte världens största fotbollstrut, han har inte en promille av Cristiano Ronaldos eller, för den delen, Zlatan Ibrahimovics magnetiska utstrålning. Men likväl satt han där, världens bäste fotbollsspelare, och pratade Ibra, Pep, hattricks, Villa, Cesc, måltorka, Turkiet, Clásico och andra vardagsting som om han var lillkillen från fotbollslaget down the road.
Vilket han ju alltså är. 

Sen skulle han ta en jävla massa bilder med en ganska dålig mobilkamera innan han var nöjd och släppte i väg mig. Det måste handla om att han skulle få se lång ut på bild för första gången sedan hans brorsbarn Benjamin föddes för fem år sedan.

 Kort, kortare. Glad, trött. Yin och fucking yang.

på morgondagens presskonferens?

”Vad tycker du om Athletic Bilbaos säsongsinledning?”

”Är Piqué redo för 90 minuter?”

”Är Fernando Llorente ert största hot i matchen?”

”Hört talas om en ny bok som snart släpps i Sverige?”

Barcelonas tre musketörer i Generation -87 startade i går för första gången en match tillsammans sedan de var i tidiga tonåren och Leo Messi firade av det hela rätt snyggt med lite klicki-klacka-spel i Prag.
Valencia hade bråttom att ta ledningen mot Leverkusen i vad som blev Champions League-historiens näst snabbaste mål. Om man checkar av med historieböckerna alltså, om man kollar med tidningen AS så tog det bara nio sekunder för Jonas att dra bollen i mål och bli snabbast genom tiderna.

Det är modigt att utmana sanningen i så lättkontrollerade forum som internationella fotbollsmatcher med tillhörande matchur, det måste vi ge AS, det är ju trots allt inte Burmas statliga nyhetsbyrå vi har att göra med.

Om ingen stund alls ska Villarreal haffa ett alldeles väldigt tunt halmstrå och försöka ta sina första poäng i turneringen, och kanske, Inch’Allah, kunna ta sig vidare trots tre inledande förluster. Det är Premier League-ettan som står i andra ringhalvan och med den gula ubåtens säsongsinledning i åtanke borde det inte bli någon promenad i parken.
Det är det inte att möta Real Madrid heller, men det är det däremot att spela i Real Madrid, åtminstone om man är Mesut Özil. Vår tyske vän har hamnat i en formsvacka och dåliga tankemönster och varit på mental rehabilitering hos Zinedine Zidane, vars budskap enligt Özil själv var ”du vet vad du kan” (vi får hoppas han tar ett bra timarvode som mental coach för att komma med den typen av råd).
När laget i dag landade i Lyon tog José Mourinho ut Özil på en promenad i parken som omger spelarhotellet för att prata vidare om livet och fotbollen och formen och det dära.

 Och annars då? 
Foto: Marca

Äh, nu hoppar vi på Champions-tåget.

Levante fick bekänna färg till slut, men för att proppen inte helt ska gå ur de valencianska grodorna så slöt ett hundratal supportrar upp och tog emot laget på flygplatsen. Det var inte mycket i välkomnandet som skvallrade om förlust mot Osasuna.
Nästa helg ska Levante spela derby mot Valencia, men först ska vi avverka ett styck Champions League-omgång där just Valencia ligger rätt skrynkligt till och inget annat än tre poäng på Bayer Leverkusen är något att skriva hem om. Nu spelar ju Valencia på hemmaplan, tänker ni, så det finns väl ingen anledning alls att skriva några vykort från Mestalla. Bra poäng.

I Barcelona har vi fullt upp med att fira Alla helgons dag, och det är ett som firas lite extra i år. Leo Messi kan göra sitt 200:e mål för Barcelona mot Pilsnerlaget i morgon.
Så här har de 199 första kommit till:

 158 med vänstern, 32 med högern, sju med skallen, ett med bröstet. Och så ett med handen. Inga konstigheter. Foto: Sport

Den tilltänkte efterträdaren till Messi, Gerard Deulofeu, är inte med på utflykten till Tjeckien, men lika glad är han för det.

God kväll! Hur är er dag? Själv väntar jag på att få fira Halloween med min familj, jag tillönskar er en fin kväll! Kram

Det är bara att gratulera FC Barcelona som år efter år fostrar den här typen av helyllekloner ute på La Masía, men ibland kan jag känna att de åtminstone borde ta dit en utomstående föreläsare med lite andra perspektiv på livet. Mario Balotelli kanske?

Visst har ni lika mycket som jag suttit och tryckt på Mallorcatränaren Joaquín Caparrós blogg på slutet och undrat vad den här loggan han använder sig av egentligen betyder?

Och plötsligt händer det:

”RR står för bokstäverna i mitt efternamn, som en symbol för min identitet. Vi associerar dem med styrka, uthållighet och energi, som är symbolerna för mitt sätt att förstå fotboll. Utrymmet mitt i bokstäverna symoliserar en fotbollsplan, min dagliga arbetsplats. Cirkeln runt: själva fotbollen. Sammanfattar allt det som min existens och mitt arbete kretsar kring”

Om Caparrós börjar lägga lika mycket tid på själva jobbet med sitt lag kommer Mallorca snart börja ta poäng igen.

Hela världen under veckan som gått:
– Hur är det egentligen med Leo Messi?

Leo Messi på Camp Nou:
– Jo, för fan. Den hänger och dinglar.