Så var Kaká tillbaka i Real Madrid och frågan jag lite osentimentalt ställer mig är:
Vad ska de göra med honom?
Alltså, for the record och innan ni börjar skicka onda mejl, Kaká är en fantastisk bollkonstnär när han är i toppform och i ett lag som behöver honom.
Nu befinner han sig i början av en ganska lång rehabiliteringsprocess på planen, där tajming, bollkontroll, självförtroende och José Mourinhos gunst ska erövras pö om pö. Och han befinner sig i en klubb som stora delar av hösten (minus den 29 november då) spelat fantastisk offensiv fotboll.
Dessutom viskades det redan i somras att han inte var spelartypen som José Mourinho rankar högst i världen. Det var alltså före skadan från helvetet.
Real Madrid har offensiva behov sedan Gonzalo Higuaín tagit över stafettpinnen från brassen och checkat in i sjukstugan på obestämd framtid. Men det är inte en offensiv mittfältstyp galaxerna saknar, de behöver en nummer-nio-bad-ass-killer och den snubben är Kakan inte hur mycket han än försöker.

Att Madrids tysk/argentinska mittfältsfalang gjorde en fin insats mot Getafe i går gör inte saken enklare.

I skuggan av Kakás kalas gjorde en annan kille efterlängtad comeback. Jag pratar så klart om Jesús.
Han är, som ni vet, återuppstånden (här följer han ju originalberättelsen ganska dåligt, det ska väl inträffa först vid påsk?) och i helgen gjorde Navas 92 minuter och assist när Sevilla slog Osasuna på Sanchéz Pizjuán och möjligen påbörjade den smärtsamma vandringen upp från den genanta tiondeplatsen i tabellen.
Navas botade ju sin borta-från-mamma-ångest inför VM i somras, men trivs fortfarande bäst på hemmaplan och i famnen på landslagsvännerna från de egna leden.

 He ain’t heavy, he’s my brother!

Det var inte den vackraste fotboll Barcelona styrt upp någonsin (fast det var onekligen den vackraste segern i år) men Pedro Pedrito gjorde sitt bästa mot Levante för att Xavi Hernández skulle få fira formidabla 549 matcher i Barça-tröjan och ta över klubbrekordet.
Lägg till det att Xavi gör det som 30-åring, mitt i livet, mitt i karriären och mitt i en period då han spelar sitt livs bästa fotboll. Smuckt, tycker jag.
Det enda tråkiga är väl att han tar rekordet från en snubbe som kallas Tarzan och som, och det här tar emot, har bättre ansiktsbehåring än Xavito själv. (Då kallas ändå Xavi för ”Pelo de polla” av sina lagkamrater, vilket kort och gott betyder, ja, ”könshår”.)

 Könis, Tarzan och Banarne? Foto: Mundo Deportivo

Real Madrid slog för egen del Levante med 8–0 i cupen häromdagen, men ska i morgon ut och spela derby mot Getafe igen och José Mourino är lite brydd över sin forwardsituation. Gonzalo Higuaín måste opereras och Mou the man tycker att det hela hade kunnat klaras av tidigare.
– Men det var någon upplyst som sa att det inte behövdes någon operation och nu har vi förlorat sex månader, sa Mou i dag med en tydlig adress till läkaren Enric Cáceres som av en händelse huserar i Barcelona och som förutspådde att el Pipita skulle klara sig utan kirurgiska ingrepp i höstas.
Tuff skit.

Det såg länge ut som att Valencia och Espanyol inte tänker göra upp om den fjärde Champions League-platsen riktigt än, men på övertid klev Juan Mata in och gjorde vad hans efternamn betyder; han dödade matchen och nu har Barcelonas lillasyster tre jobbiga poäng upp till de fyras gäng.

Dagens gladaste nyhet var ändå när Roma-bekantingen Julio Baptista dök upp hos sin nya klubb Málaga i helgen. Baptista är väl han i mitten tror jag. 

 Foto: Marca

Snart är ett alldeles för långt jullov över och jag tänker att tagga igång lite lugnt är det bästa.

I Spanien är det ju trettondagsafton som är helgernas höjdpunkt, men även juldagarna tycks ha varit till blåtenhet hos våra vänner i la liga.
Andrés Iniesta lämnade den här lilla hälsningen från cockpit innan han åkte hem till sin hemby och passade på att tacka Spanair (eller Espanair) för att han fick sitta längst fram och kolla läget, något som uppenbarligen inte är tillåtet när FCB är ute och flyger.

Andy hann dessutom anordna en liten Facebook-tävling för sina supportrar innan jul och lägga upp rörliga bilder (klicka på lagfotot) när vinnarna fick möta Iniesta och varandra i en fotbollsmatch utanför Camp Nou. 

 Foto: Facebook. Eller ”Fayboo” som Andy säger.

Tyvärr är Andrés inte lika bra på att fota som han är på att spela boll, men man kan ändå konstatera att hans nya bil ser riktigt fly ut. För att inte tala om hans julklappströja.

I huvudstaden var Sergio Agüero på helgbesök hos vännen Maxi Rodríguez som uppenbarligen haft en juldagsbjudning med tema ”kitsch”.
Och Kun gick in för det hela med hull och hår och psykedelisk batik på tröjan och knäppte dessutom, i elfte timmen, av 2010 års bästa fotbollsfoto.
Jag kan inte bestämma mig för en sak, precis allt är roligt med den här bilden.

 I’m dreaming of a white Christmas tree. Foto: Twitter

Men nyårstider är också tider för att blicka bakåt, som jag gjorde i tidningen i veckan, och framåt, som vi kan göra med hjälp av familjen Agüeros hemmavideo.
Benjamin har ett tillslag som inte känns normalt för ett barn som knappt kan gå, men det som verkligen skvallrar om att han kommer att nå morfar Diegos status är väl ändå att han, när han är lite trött på pappa Kuns drillande, fejkar en skada i vänster baksida lår för att vinna tid och hämta andan.
Maxat.

Atléticos ess har annars fått en ny lagkamrat över jullovet, och när brassen Elías, som får tröjnummer nio, skulle presenteras var det inte de subtila budskapen han jobbade med.

 Gillar inte olika. Foto: Marca

Det var väl egentligen allt jag ville för tillfället.

Nu föreslår jag att vi firar nyår och sedan sätter oss på planet tillbaka till Spanien och tar den här vårsäsongen till nya höjder. Ut med det gamla, in med det nya.
Gott nytt år!

Z

Barcelona pucklar på lokalrivalen med en ny femmålsshow och jag vet inte om jag ska tänka att det bara är koolt eller om det faktiskt är något lite onödigt provocerande skrytigt över det hela. 
Barcelona har nu gjort 25 mål på de senaste fem ligamatcherna, eller snittar, om ni så vill, just nu fem mål per match. Sinnes, ain’t it?
Det är klart att vi kan argumentera för att Almería hade fått svårt att hänga kvar i Premier League, att Espanyol bara ligger på Champions League-plats för att Spanien saknar ett Napoli, Juventus och Roma, men faktum kvarstår: Barça bara kör just nu. De öser som om det inte fanns någon morgondag.

Milan däremot drog lite i nödbromsen i kväll, vilket gjorde Zlatan Ibrahimovic fly förbannad och Serie A lite roligare att följa i vår.
Att Ibra stormar in i omklädningsrummet högröd i ansiktet och slipper prata med media efter matchen visar att han har en alldeles egen ställning i Milan just nu.
Clarence Seedorf klev ändå ut i mixade zonen och stannade artigt och belevat till hos varje journalistklunga och önskade oss en trevlig ledighet. Seedorf är den i laget som talat mest öppet och uppriktigt om Zlatans, ibland överilade, humör och är en av få som med sin erfarenhet och sitt alldeles förträffliga sätt att vara kan utmana Ibrahimovics status i laget just nu. Fel kille att ha en oplockad gås med, även om ett ångerfullt god jul-sms från Malmö säkert kan få saken att falla i glömska.

Roma intog San Siro och stod för en strategisk fullpott som inte lämnade några som helst frågetecken efter sig, utom möjligen: ”hur många kilo väger Adriano?”.
Formellt sett är jag ju alltså i Milano för att kolla vad Zlatan tänkte bjussa hemmapubliken på i julklapp, men AS Roma har en alldeles egen plats bakom min ena hjärtklaff sedan jag bodde i den italienska huvudstaden för ett par år sedan. Simon le Bank (som har sin plats bakom den andra om man nu har två klaffar, jag vet inget om hjärtats funktioner förutom att det slår lite hårdare när Francesco Totti stannar till inom armlängds avstånd i mixade zonen) och undertecknad konstaterade i alla fall ett par saker i kväll:
* Jérémy Menez trollar boll just nu
* Jérémy Menez är oförskämt snygg i snood

 Snood-AS Roma.

Totti ska, enligt min man i omklädningsrummet, ha ropat: ”God jul? För er kanske, men inte för mig” efter att ha blivit fast på bänken i dag. Han var lite gladare för ett år sedan.

Att gå hem solo från San Siro vid midnatt i minusgrader är inte någon schlager, men springer man på ett tryggt gäng fotbollsturister från Ljungby blir promenaden genast lite lättare (alla promenader som börjar med ”är det inte du som är hon med Ola?” är för övrigt bra promenader).
Tack för lånet av telefon och tobak ragazzi, och salta gärna teleräkningen en aning och skicka den till Aftonbladets ekonomiavdelning.

I morgon tar jag planet hem för att bekanta mig med ett Sverige som inte är riktigt vad det var när jag lämnade det i augusti. Jag hade tänkt ligga förhållandevis lågt med bloggandet över jul och några av mina faves verkar dessvärre resonera som jag, medan andra hänger i några dagar till.

Av 2011 önskar jag mig:
* att Barcelona och Real Madrid tappar poäng åtminstone två gånger var inför nästa Clásico.
* att Gúti sätts på ett bra tolvstegsprogram och kommer tillbaka till Spanien som andlig ledare/karismatiker i vilken form som helst. Pronto.
* att Andrés Iniestas dotter Andresita föds utan komplikationer.

I övrigt vill jag mest önska er riktigt festliga festligheter!

Z

Giuseppe Rossi har just slagit in en straff mot Mallorca och Barcelona förbereder sig för ett derby på Cornellà-El Prat mellan ligans bästa bortalag (Barça – bara segrar) och seriens bästa hemmalag (Espanyol – bara segrar).
Men.
Jag är i ett alldeles iskallt Milano (glömmer alltid att klimatet här påminner om typ Malmö) för fyramånaderskontroll av Zlatan Ibrahimovic som om en och en halv timme ska stövla ut på San Siro flankerad av Robinho och en Boateng-bror som länk mellan mittfält och anfall.
Claudio Ranieri ska öppna moteld åt andra hållet och försöka öppna en liten lucka i tabellen för Roma.
– Om jag har hittat någon bur att låsa in Ibra i? Det hade behövts en jättebur, säger Romas tränare inför matchen.

Själv ska jag mest försöka överleva kylan i Simon le Banks läktarsällskap (nu lät det som att det blir kyligt i hans sällskap, det var inte så jag menade). Simon är här för att sköta markservicen, hålla i min diktafon när jag intervjuar spelare efter match, hålla mig på bra humör och komma med glada tillrop.

Vi ses på andra sidan istiden.

Eftersom spanska fotbollsklubbar är fantastiska på att förneka inbördes osämja och inte sällan tar till teater i de egna mediekanalerna för att dementera rykten om bråk (minns Zlatans och Leo Messis kramkalas förra året) får vi utgå från att det är rätt illa ställt i Real Madrid.
När Sara Carbonero beskyllde Cristiano Ronaldo för att vara ”en egoist” tidigare i höst drog portugisen iväg ett sms med hennes ord till Iker Casillas som försvarade sin fjälla: 
– Hon måste få säga vad hon vill, hon är journalist, försökte Iker, vilket ju är en mycket upplyst ståndpunkt som fotbollsspelare tyvärr sällan intar när det gäller andra murvlar än just dem som de delar nittiosäng med, men ändå.

Cristiano nöjde sig inte med det svaret och därefter har inget kunna sudda bort de sura minerna i Madrid.
Iker fick frågan i veckan vem som är världens bästa spelare och svarade utan att tveka ”Leo Messi”, vilket ju i sig inte är några konstigheter, men spelar man i Real Madrid har man normalt sett en klausul i kontraktet som tvingar en att säga ”Cristiano Ronaldo” när just den frågan dyker upp.

Nu har Iker och Crille suttit ner, pratat ut och rökt fredspipa och enligt målvakten är saker och ting utredda, medan delar av Spanien (oväntat nog inte minst Barcelona) förbereder sig på ett liv efter CR7.
Jag har ju för min del väldigt svårt att se portugisen lämna Real Madrid nu, men några lärdomar drar säkert samtliga parter av det inträffade. Om inte annat bjussar bloggen så klart på lite tips inför framtiden.

Sara: Gnäll gärna på din pojkväns störiga polare, men gör det inför tjejkompisarna och inte i, eh, tv.
Cristiano: Att vara CR7 och bli kallad egoist är inte konstigare än att vara påve och bli kallad katolik. Embrace it.
Iker: Don’t mix your hoes with your bros.

Mundo Deportivo har i alla fall styrt upp ett bildmontage värdigt ett omslag av en Harlequin-roman, om ni förstår vad jag menar (creddpoäng till alla som inte vet vilken typ av bok det är så klart).
Vem tycker ni det känns som att de lägger skulden på?

 Det var hon som började!

Och för er som är intresserade av sporten fotboll kan vi konstatera att Atlético Madrid just snöat bort sina chanser att försvara europatiteln mot Leverkusen i kväll.
”Laget klarade inte bättre än oavgjort och fick lämna turneringen betydligt tidigare än förväntat” skriver AS, vilket jag verkligen vill motsätta mig.
Alla vi som känner Atléti hjälpligt förväntar oss ju att de ska följa upp en Euroleague-säsong där de vinner hela shitet med att åka ur i gruppspelet året därpå.
Det är Atlético-logik par exellence. 

 Det är så logiskt alla fattar utom du. Foto: AS

Men allt är ju inte elände i Spanien. Ni som, liksom jag, fortfarande är höga på cute overload av Andrés Iniesta och hans nya livskamrat, ska få komma ner igen med ännu mer Barça och bamsekramar.
Det är Alleke, 4 år, som varit förhäxad i Xavi Hernández sedan hon blev till (hon brukade sparka extra hårt i magen när Xavi gjorde mål, berättar mamma April) och gick galen när hennes idol och de andra landslagsspelarna åkte förbi hennes utpost i firandet av VM-guldet i somras. När Xavi inte vinkade tillbaka blev Alleke, ja, förbannad.
Men med skrik och bråk får man ju oftast sin vilja igenom tänkte Alleke (för övrigt exakt den metod jag använde som barn och se var jag hamnat) som till slut fick chansen att träffa sin idol när TV3 i veckan skulle utse årets katalanska idrottare.
Carles Puyol vann priset, men Alleke kunde inte bry sig mindre. Hon fick ju träffa sin vita riddare.
Och som den kyla bara en fyraåring besitter lät hon dessutom Xavi ta första initiativet till action.

Man vet att ens tränaren inte har så stort förtroende för en när han säger ”gå och lägg er” inför en bortamatch och sedan, i lönndom, kontrollerar om man följer hans order.
Jag vet inte om det tillhör Gregorio Manzanos vardagsrutiner, men efter att han läst godnattsaga för sitt Sevilla när de gästade Barcelona i slutet av oktober kilade han ner i hotellets säkerhetsavdelning för att ta en titt på övervakningskamerorna. Och det med goda skäl.
Didier Zokora och Ndri Romaric smet nämligen ut från sina rum efter midnatt och där nånstans upphör spåren. Dagen därpå förlorade andaluserna med 0–5 på Camp Nou (det är för övrigt Barcelonas vanligaste hemmaresultat i år, sug på den) med både Zokora och Romaric på planen (nu kan ni sluta suga).

Sevillas president José María del Nido bestämde sig för att lämna silkesvantarna hemma (antagligen på hatthyllan) och de två spelarna får nu punga upp 30 000 euro i böter för äventyret.
Det är alltså ganska mycket pengar, även för en fotbollsmiljonär, och Ndri Romaric är lite förgrymmad i dag:
–  Jag lämnade bara mitt rum och gick till ett annat där jag hade lite familj. Inte en chans att det finns bilder på när jag lämnar hotellet, för jag gjorde inte det, säger han till Estadio Deportivo.

 Familjen i första rummet. Eller i andra. Foto: ED

Jag gillar det odefinierade ”lite familj”.
Sevilla, som möter Real Madrid i helgen, befinner sig i totalt fritt fall, det har ni noterat och nu har Del Nido tagit på sig lite av eländet och lovat ett åtgärdspaket under vintervilan.

Förtroendet för Gregorio Manzano tycks i alla fall intakt för tillfället och trots det kostbara hotellspionaget tycker Romaric att nuvarande míster är att föredra framför Antonio Álvarez:
– Vi har i alla fall en tränare som inte bryr sig om busvisslingar. Annars hade jag aldrig fått spela. Jag fick aldrig mer speltid för Álvarez eftersom han först sa ”Roma, upp på benen och värm upp”, men när han hörde hur folk busvisslade ändrade han sig och sa ”Roma, sätt dig på bänken igen, José Carlos, upp och värm du i stället”.

Det ska ganska mycket till innan jag slentrianlänkar till reklamfilmer för redan välgödda medieföretag i Spanien, men det finns ju så klart undantag.
Andrés Iniesta har fått en ny vän och ni vet ju att jag inte är mycket för att överdriva, men rent objektivt måste det här ändå klassas som 2010 års mest sevärda filmklipp och då pratar vi ju alla kategorier.

Jag dör lite varje gång jag ser det. You folks?

 Amigo mio!

Det är svårt att ha några som helst invändningar mot vad Barça pysslar med just nu.
Å andra sidan är det lätt att glömma att de inledde säsongen med att hela tiden precis vinna med ett mål efter trehundra målchanser.
Jag är kanske inte lika Messi-frälst som resten av jordklotet, men om jag ska välja ett moment i kväll så ligger det här ganska bra till ändå.
Fast då hade ju Crille redan lagt ribban (och lagt bollen strax under den) på Romareda-stadion.
Och ni som är skeptiska till att Filosofen är en av världens bästa tränare fick lite vatten på er kvarn i kväll när Barcelonas mister talade ut om krossen:
– Jag behöver inte ens tala om vad de ska göra längre, förklarade Pep som fick se sitt Barça ha ett åttioprocentigt bollinnehav matchen igenom.

Jag har nu haft några timmar på mig att smälta Dani Alves supermålmiss i första halvlek och har fortfarande inte hittat något på samma nivå i minnesarkivet som slår den. Men Alves kunde leva med sin sumpning efter 5–0 och tog José Mourinhos imperialistiska skamgrepp med en klackspark.
– Han är för rolig. Det är ju tur för oss, eller nej, egentligen är det otur att en portugis upptäckte oss, vi ville inte bli upptäckta. Vi hade det jättebra och lugnt och så kom de. Men vi måste leva med att de upptäckte oss, det är inget att göra något åt nu, filosoferade Alves loss i mixade zonen efter match.

Barcelona har nu gjort 26 mål på de senaste fyra liga- och två CL-matcherna.
Det gränsar till oanständigt om ni frågar mig.

Jag ska inte störa mitt i matchen, men Dani Alves alldeles episka målsumpning för några minuter sedan förtjänar ett omnämnande – och en bakgrundscheck.
Alves åkte nämligen på en rejäl psykning i veckan då han visserligen småberömde José Mourinho, men ändå ville tar ner hajpen kring portugisen en aning:
– Det pratas om honom som om det var han som uppfann fotbollen, menade Dani, varpå Mou svarade:
– Einstein hade inte kunnat säga det bättre. Det var verkligen inte en portugis som uppfann fotboll, men däremot som uppfann hans land, hälsade Mou glatt tillbaka till brassen.

Jag hade också fått en liten psykologisk låsning efter den typen av kapning från Mourinho.

Med det sagt; det här med att införliva gamla kolonialerövringar i fotbollsdebatten, det är något vi ser alldeles för sällan.

En som varken sumpade eller satte målchanser i går var Giuseppe Rossi, eftersom han var avstängd då Villarreal kammade noll i huvudstaden mot Getafe.
Rossi twittrade om att han skulle missa matchen och jag drog, i all välmening, i väg ett förslag på vad han skulle ägna sig åt på läktaren.

Och tydligen kommer Rossi erbjuda en bredare Sopranos-repertoar nästa gång:

Almería, utan Henok Goitom i startelvan, tog tre livsviktiga och inte särskilt väntade poäng borta på Sánchez Pizjuán i går, men även om jag gillar både Kalu Uche och Pablo Piatti kan vi inte blunda för att Sevilla har problem modell grande. De har inte vunnit en match på en månad och om Frédéric Kanouté bränner straffar hjälper det inte att han kompenserar med ett mål i slutet av matchen.
Diego Forlán brände också en straff i går, men det spelar ju mindre roll när Kun gör så här och så här mot Deportivo.

Real Madrid kan tyckas ha en ganska soft kväll på kontoret framför sig när de stövlar ut på Romareda-stadion mot jumbogänget Zaragoza i kväll, men jag betvivlar att ”lugn” bäst beskriver Karim Benzemas känsla inför matchen.
Karim blev ju placerad på bänken mot Valencia senast, trots att Gonzalo Higuaíns skada såg ut att ha öppnat en autostrada in i startelvan, och i går visade José Mourinho att han inte riktigt anser att Ben är ze man för framtiden, utan snarare ze cat.
Han uttrycker det på sitt vanliga glasklara sätt:
– Jag vet att det bästa för Karim är kontinuitet, men jag vet inte om det är bäst för laget. Jag sa redan i somras att med bara Benzema och Higuaín är det lite tunt med anfallare i truppen. Om du ska ut och jaga och bara har en katt blir du tvungen att gå ut med katten, för du kan inte låta bli. Om du har en bra hund kommer du att jaga bättre. Går du ut med en katt kommer du att jaga mindre, men ändå jaga.

Jag kan känna att Josés omdömen om Karim just nu gränsar till mobbning, men på Marcas redaktion firar redigerarna, mycket tack vare Mourinho, just nu triumfer nästan varje vecka. Och se där, i Spanien har katter tydligen bara sju liv, om nu inte Marca anser att Karim Benzema redan har levt upp två stycken. 

 Katten Karims sju liv.