Det är CL-kväll, det känns i luften, och femtio mil sydväst om mig befinner sig Simon le Bank för att se om Kim Källström och de andra ska göra vad de ganska ofta gör; ta poäng mot Real Madrid.
Ni vet att de här lagen är gamla vänner och av de senaste åtta mötena mellan de franska giganterna och deras spanska dito har Real Madrid bara vunnit ett.
Men. Det var det senaste, det var i våras, och det räckte för att skicka Lyon ut ur turneringen. Ergo: Real Madrid kommer stärkta till matchen.

– Alltså, det är lite trist att möta dem jämt, det hade varit kul med något annat lag, smågnällde Cristiano Ronaldo tidigare i höstas.

För en gångs skull är han inte huvudfigur inför mötet. Det är Gonzalo Higuaín, Karim Benzema och en kille som heter José Mourinho, som coachar sin hundrade europamatch i kväll och måste bestämma vem han ska ställa ut längst fram i Reals anfall.
Att bänka en Higuaín i sitt livs form vore förstås lite vansinnigt och Mourinho öppnar själv lite smått för att spela de båda anfallarna tillsammans.
Jag skulle ljuga om jag påstod att ryktena om relationen mellan fransmannen och argentinaren brukar beskrivas med orden ”god kemi”.

Men dagens bomb i Spanien är en annan. Om ryktet om höstens Clásicoclash stämmer har ligan tagit ett stort, symboliskt steg från den inhemska publiken till den lukrativa asiatiska och därifrån undrar jag om det finns någon återvändo.
Att de europeiska ligorna flörtar med öst är ingen nyhet, Serie A spelade supercupfinalen i Kina i somras, en växande skara stora och halvstora klubbar i Spanien och England ägs av shejker och asiatiska affärsmän och så gott som alla stora lag i Europa hälsar på i (eller hälsar till i alla fall) Mittens rike då och då. 
Men när ligan i år presenterade den nya speltiden 12.00 var det med ett löfte om att Barcelona och Real Madrid inte skulle ”drabbas”.
Trodde man.

Spanjorerna har gått man ur huse sedan i maj, då den omfattande 15 maj-rörelsen tog sin början, och krävt ett slut på regeringens sparpaket, på sänkta löner, på politikernas korruption och på den tendentiösa pressen som sitter i knät på både politiska partier, industrumagnater och, för den delen, fotbollsklubbar. 
I ett svårt krisdrabbat Spanien finns i princip inga pengar längre att hämta. Att få hundratals kineser att slå på tv:n på bästa sändningstid innebär intäkter i storleksordningen ”snuskigt höga”. Det är en enkel ekvation, men den är inte lättare att smälta för det.

Att kalla beslutet att spela el Clásico mitt på dagen, två timmar innan spanjorerna börjat planera sin lunch, för ett svek mot den spanska fotbollspubliken är kanske att ta i. Men det är en ekonomisktpolitiskt beslut som flyttar fotbollen ännu ett steg bort från kärnsupportrarna, från dem som får det här landet att andas och leva fotboll.
Att representanter för ligan beskriver 12-matcherna som ”idealiska för barnfamiljer” kommer att lämna en mycket bitter eftersmak hos en fotbollspublik som redan känner sig skapligt alienerad från sina hjältar på planen.
(Innan Förening för en sund barnuppfostran protesterar vill jag föra till protokollet att ni säkert har en poäng, men om det spanska ligaförbundet LFP skulle ha era telningar i åtanke vill jag ställa motfrågan: Och barnen i Japan då?)

För egen del tänkte jag börja smygstarta med att ställa om min dygnsrytm redan nu, i händelsen att jag behöver infinna mig på Bernabéustadion klockan 11.30 den 11 december och jag är nog inte ensam om det.

Husmorstips out there?

Ni noterade att de har det lite långtråkigt i Italien under landslagsuppehållet. Jag noterar att ingen endaste spansk tidning har tagit upp Ibratråden den här gången, och det brukar de vara ganska snabba med att göra – om det ligger någonstans på rätt sida om rimlighetens gräns.
Kanske för att alla friska människor utanför AC Milans innersta cirkel inser att ”släpp fem – få en”-idén om att Real Madrid skulle få Zlatan Ibrahimovic mot att släppa Lassana Diarra, Sami Khedira, Ricardo Carvalho, Kaká plus en av Karim Benzema och Gonzalo Higuian till Milan skulle vara det mest oansvariga beslut som fattats av en institution i en västvärldsdemokrati sedan Stockholms skönhetsråd valde in E-type i sin styrelse för några år sedan.

Kaká har inte alltid varit José Mourinhos största älskling och inte Ben ze man heller, men de är några av klubbens största värvningar någonsin och att en 30-årig Zlatan Ibrahimovic, som börjar tröttna på fotboll, skulle fylla fem hål i Real Madrids omklädningsrum, varav tre direkt i startelvan, måste ändå klassas som ett av årets löjligaste sillyrykten. Alternativt har Corriere dello sport skickat en av sina reportrar på studiebesök på Nordkoreas nyhetsbyrå, men jag ser inte riktigt vem som vinner något på det här propagandakriget.
Så då är det väl Mino Raiola som vanligt.

Jag kan möjligen sträcka mig till att Mourinho har sagt sig villig att dumpa en, maximalt två, av ovanstående namn för att få Ibra till den spanska huvudstaden. Basta.

Så vi går vidare med våra liv i stället.

Cristiano Ronaldo (som kuriöst nog inte var med bland namnen ovan, lite snålt får man säga) är i full fart med att ta Portugal till EM, i morgon krävs bara ett oavgjort resultat mot Danmark (han kan ju prata med Mattias Jonson om hur man löser den biten) för att portugiserna ska bli gruppetta och helt EM-klara.
Trots det har Crille det tufft med bortasupportrarna, och efter att Cyperns publik busvisslat honom och ropat ”Leo Messi” så fort Ronaldo rörde bollen i fredagens match, sätter han ner foten med besked:
– Folk som ropar är inte riktigt normala. Jag kan inte hålla på och bry mig om sånt. Alla som gillar fotboll gillar att se Cristiano Ronaldo, säger Cristiano Ronaldo om Cristiano Ronaldo.

Ni minns att Real Madrids ess blev tagen på sängen när han ombads prata om Mario Götze häromdagen. Nu är det läge att läsa på Ronnie, för snart kan killen spela bredvid dig.

Och så får känsliga Real-supportrar blunda en stund för klubbens ena husorgan, Madridtidningen AS, har tagit fram siffror som gör gällande att Barcelona gått om Real Madrid som landets mest populära fotbollslag. Real Madrid har samtidigt befäst positionen som Spaniens minst omtyckta gäng. Mest hatade, även kallat.
Det är 1 400 fotbollssuportrar runtom på arenorna i Spanien som plockat ut sina tre favvolag och sina tre ofavvolag och läsningen är faktiskt rätt spännande på sina håll.
Villarreal har presterat topp fem-placeringar och fina europaresultat flera år på 00-talet och får ändå inte riktigt fäste hos den spanska fotbollspubliken, där bara en ynka procent uppger att man gillar den gula ubåten bäst. 

Tidningen Sport tar tillfället i akt att lansera lite välbehövliga likasombäruppdateringar på den spanska sportfronten. Jag har egentligen inga invändningar, men jag tänker att någon på redaktionen vet saker om Fernando Llorentes anatomi som i alla fall jag inte känner till.

I morgon ska jag byta 28 grader Barcelona mot ett jagvetinteriktigthurkallt Råsunda och se till att Hamrén och hans vänner sparkar stjärt med Holland så att vi får lite kul i sommar.

Real Madrid har rest till nordkusten och los Blancos med Cristiano Ronaldo i spetsen fick ett sedvanligt hjärtligt mottagande i Santander.
Crille svarade med ett välavvägt långfinger, men hävdade sedan själv att det var på skämt och riktat till lagkamraten Pepe.

Hej till publiken. Foto: La Sexta

Jag behöver inga förklaringar, man ska inte le mot folk som kastar bajs på en, Crille, jag ger också folk som busvisslar fingret. Jag är helt med dig här, kompis.

I kväll ska Real ta revansch för Levante-torsken mot ett Kennedy-fritt Racing Santander.
Jag säger att publikreaktionen när speakern ropar upp gästernas nummer sju kan bli, well, intressangt.

Atlético Madrid hade just hamnat i förstadiet till målkris när islossningen kom och de båda nyförvärven Falcao och Diego prickade nät mot Celtic i Europa League. Atléti såg i går ut som ett riktigt fotbollslag igen och de var inte ensamma om att ge en ny míster lite andningsrum i Spanien.
Det vore synd att påstå att det här klippet gör Iker Muniains 2–1-mål mot slovakerna rättvisa, men ni får helt enkelt tro mig när jag säger att Marcelo Bielsa sov ganska gott i natt.

Jag är, som ni kanske märkt, inne i en seriös Cristiano Ronaldo-fas i livet, och jag är uppenbarligen inte ensam. Hans fantastiska tv-utspel häromdagen (som hälften av er av obegriplig anledning tolkade som att jag INTE diggar portugisen, men ni är väl bara avundsjuka för att jag är rik, snygg och bra) har fått fötter, och helgens Real Madrid-motståndare Levante är inte sena att hänga på.
– Jag trodde det var mig han pratade om, men men, säger försvararen Juanfran García inför söndagens match, där hans lagkamrat Xavi Torres tydligen fått inspiration från händelsen i Zagreb:
– Ronaldo är en fantastisk spelare och otroligt snabb, om vi måste trycka till honom så får vi göra det, det gäller hela laget.

Nu verkar det tillfället dessvärre inte bjudas för Levante, Cristiano Ronaldo tränade inte i dag och är högst osäker till spel på söndag.

Jag var på förhand lite orolig för hur mina kolleger på Sport och Mundo Deportivo skulle lösa det nya Cesc-läget. För lika mycket som samtliga inblandade är glada över att han lämnat London, lika mycket tappar katalanska tidningar i uppslag när en transfer man spekulerat i under i runda slängar tre års tid, varje dag, året runt.
De gångna säsongerna har Barcelonapressen helt enkelt fyllt nyhetslösa tidningsdagar med en kompott av fakta, önsketänkande och fabulerande på Fàbregas-fronten och när affären väl var i hamn måste man ha tittat på varandra och tänkt: ”Och nu då, qué pasa?”.
Men man har hittat en ny talang (med mer spännande frisyr) att sätta tänderna i och även om jag för egen del funtar på att fixa ett kortkommando för ordet Neymar på mitt tangentbord, så vill jag här och nu utfärda en varning för att det här mycket väl kan bli en långdragen historia.

#Frillboll. Foto: Sport

Om det spanska Luftfartsverket har någon som helst business sense är det nu de lanserar en permament flygbana på El Prat i Barcelona och Barajas i Madrid vikt för direkta privatflygningar till São Paolo i Brasilien. Den kommer att utnyttjas frekvent av fotbollspampar i kostym den närmaste tiden.

Och innan jag glömmer det: ni missade väl inte Andrés Guardados mummamål från mittplan när Deportivo gjorde mos av Barça B i veckan?

Bra. Då är jag lugn. Då kan ni ta helg.

Real Madrid gjorde verkligen inte mer än vad som krävdes av dem, men tog tre poäng av nu-får-vi-lugn-att-gå-vidare-med-våra-liv-karaktär i Zagreb i går.
Men nu måste vi prata lite om klubbens höstgarderob: Röda bortaställ, vad är det för tokigheter? 
Nu har vi pratat färdigt om det.

Cristiano Ronaldo kan ioförsig bära upp rött efter många år i landslaget, men det var inte någon lycklig superstar som klev av planen på Maksimirstadion i går. Kanske var det påminnelsen om att matchen kunde ha spelats på Malmö Stadion som gjorde Crille lite deppig, eller så var det bara den blodutgjutelse i foten (såna obehagligeheter länkar jag inte till, ni får leta upp det själva) som drog ner hans spirits.
Ronaldo är förbannad på att domarna inte skyddar honom och att bortapubliken hatar honom, och på kuppen gav han oss en oneliner som jag kommer planka rakt av när idiotkommentarerna gör entré i kommentatorsfältet på bloggen:
– Ni är bara avundsjuka för att jag är rik, snygg och bra. 

Åh, Crille, lämna aldrig la liga. Evva.

Villarreal fick en motigare start i gruppen som vi kommer att känna som gruppspelets kanske jämnaste vad det lider. Eftersom jag är principiellt emot att zappa mellan CL-matcher (correction; eftersom jag inte har Villarreal-kanalen på min tv) får vi köra ett litet sammandrag här. Jag tänker; ska vi ta det spegelvänt och på tyska?

Annars måste vi konstatera att José Mourinhos nya stiltapp nådde en ny bottenotering i går. Om hans protegé i Real Madrid är rik, snygg och bra är Mourinho snart bara rik och bra (vad händer den dag han bara är rik?).
I mitten på augusti kunde vi konstatera att Mou the man odlat antydan till semestermage och manboobs och förfallet för tränaren som länge utmanat sina spelare om uppmärksamheten och primalskriken från den kvinnliga (och manliga homosexuella) fotbollslobbyn har gått från

 till 
och det på oroväckande kort tid.

Tragiskt är vad det är.

Säsongsstarter. Visst älskar man dem som sina närmaste släktingar? I Spanien är det lika bra att ta vara på omgång ett till typ fyra, innan tabellen tråkat till sig och blivit vad den brukar.

Alltså, FC Barcelona i går.
Barcelona i dag arbetar utifrån teorin att till och med i den rätt ojämna la liga så skördar det så kallade Fifa-viruset sina offer på hög nivå, vilket alltså innebär att man lägger skulden på de landskampsläger som i stort sett hela lagets startelva var iväg på förra veckan, medan lag som Real Sociedad får behålla sina spelare hemma.
Jag funtar på om det var den sämsta andra halvlek Barça presterat sedan jag lärde känna dem, det var i alla fall en topp-tre-insats på den skalan (eller bott-tre, om ni hellre vill). La Real, å sin sida, är ett solidariskt bygge som redan under förra årets återuppståndelse i Primeran visade att de inte tänkte ligga och skava i närheten av nedflyttningsplatserna bara för att få spänning i vardagen.

Peps pack fick dessutom Alexis Sánchez skadad och borta i två månader. Jåvigt. 
Å andra sidan, ibland riskerar det här laget att lyda under överflödets förbannelse och det Barcelona behöver nu är en auktoritär ledargestalt på planen. Jag tänker att någon borde ringa Carles Puyol och höra hur han känner inför uppgiften.

Ju fler kockar desto sämre gazpacho. Foto: Mundo Deportivo

Real Madrid la nästan inget emellan, Cristiano Ronaldo gjorde en lyckad ”piscina” (spanska för ”swimmingpool” och likaledes en metafor för att dyka dramatiskt på plan) strax utanför straffområdet och Ben ze cat har återigen visat att han är Ben ze man. Mål nummer två var snyggt, framspelningen utomjordisk och ja, helt plötsligt har Real ligasegern helt i egna händer.
Vinner de bara återstående omgångar plockar de hem bucklan i maj nästa år.
Rafflande.

Atlético Madrid har fått precis den start de inte behövde på säsongen. Det normalt (åt båda håll förvisso) målglada gänget från huvudstaden har inte satt en strut sedan Falcao fick förtroendet framåt. Valencia å sin sida blir inte lätta att slå i år och Roberto Soldado är snart tillbaka och sniffar på en plats i landslaget.

Men skit i allt det där, för i kväll kommer Marcelo ”El Loco” Bielsa på besök till Cornellà och oavsett resultat kommer jag dyka ner på presskonferensen efter match och bara mysa. Bielsa ger inga individuella intervjuer, men är ändå känd för att presskonferensprata tills siste man faller, vilket innebär att hans möten med medierna ibland drar iväg uppåt en tre, fyra timmar.
Om ni inte hört något från mig i morgon bitti behöver ni med andra ord inte ringa polisen.

Om allt går enligt Real Madrids planer kommer det inte vara mycket kvar av Getafe på Bernabéustadion vid tiosnåret i kväll. Att la liga är en hyfsat ojämn historia är ju lite av veckans tema i Spanien där JM del Nido står på barrikaderna (av solidaritet eller bara egenintresse?) och det blir ju inte lättare av kontrakt som hindrar de bästa spelarna från att möta sina gamla arbetsgivare.
I dag är det Pedro León som får titta på när lagkamraterna eventuellt blir svårt påhoppade av Real. León har inte bara en inte-prata-om-Mourinho-klausul i kontraktet, utan också en inte-spela-mot-Mourinho-dito. Om inte Getafe hostar upp två miljoner kronor och lägger på Florentinos bord. Loco.

Dagens huvudroll är det väl annars tänkt att en annan portugis ska spela. Jag var ju på sponsorjippo med Cristiano Ronaldo i onsdags där vi fick spana in filmen där hans färdigheter på planen bryts ner på ett vetenskapligt plan.
Det var rätt ball att se Crille nicka in frisparkar med perfekt precision i mörker och det säger jag inte för att hans sponsor Castrol betalar mig för det (men Castrol, om ni vill att jag ska säga det igen så kommer det kosta pengar, ska jag säga det flera gånger igen kan det bli tal om mängdrabatt).

Det intressanta med att träffa superstars är ju ofta hur deras entourage beter sig. I Ronnies fall – hysteriskt. Men när de inbjudna journalisterna slagit sig ner, säkerhetspersonal roddat färdigt i sina hörsnäckor och presskonferenskvinnorna gjort klart att man fick ställa ”ONE question each”  var det en rakt igenom trevlig pratstund Ronaldo bjöd på.
Förutom de där nationalförankrade frågorna (”Vad vill du säga till dina fans i Thailand?”, ”Kommer du någonsin spela för en rysk klubb?”) bjöd, logiskt nog, den tillreste tyske murveln på bäst underhållning:

– Vad tycker du om Mario Götze?
– Hm. Jag vet inte vem det är, svarade Ronaldo lite skamset.

En fråga är en fråga och det var inte förrän Gazzetta dello sports Madrid-korre Filippo Ricci tog saken i egna händer och förkunnade ”du får ställa en till!” som tillrest tysk tog till orda igen:
– Vem är din tyska favoritspelare då?
– Özil! utbrast Crille.
– Tyskar och deras respekt för regler, muttrade Ricci.

Jag gillar Crille, har alltid gjort, och det är ju inte så att jag inte stött på honom tidigare under tiden i Spanien, men att sitta ner i någorlunda lugn och ro under en halvtimme är ändå en helt annat historia.
Portugisen svarade tålmodigt på alla frågor (”Jag vill hälsa fansen i Thailand att jag är glad att de håller på mig, fansen är det viktigaste jag har”), log när det var läge att le och pratade om sig själv i tredje person så ofta tillfälle bjöds.
Om Leo Messi är en fotbollsstjärna är Cristiano Ronaldo en superstjärna, en fotbollens Michael Jackson (inte bara för att de båda lyckats med konststycket att yngla av sig med okända mödrar) med en alldeles unik utstrålning. 
Kort sagt: Cristiano Ronaldo hade fått ligga även om han inte var känd.
Messi? Känns mer oklart.

Det känns framför allt lite perverst att jag ska svara på den frågan, så vi glömmer den. För det här var inte det enda jag satt och tänkte på med Crille en och en halv meter framför mig, det vill jag föra till protokollet. När jag frågade hur det är att vakna med pressen varje dag och om han inte skulle vilja vara någon annan då och då svarade Ronaldo uppriktigt och lite överraskande:
– Jo, det är klart. Det är inte alltid lätt att vara Cristiano.

(meddelande till Aftonbladets bloggteknikverkstad: Det här med bildlöst bloggande, det är inte min grej. Kom i luckan nu!) 

Spanien är i EM, kidsen levererar, José María del Nído tänker störta kungahuset (båda två) och Marcelo Bielsa annonserar tre timmars träning med Bilbao för att ”förbättra förstatouchen”.

Allt är alltså precis som det ska i Spanien. I alla fall om man med det menar att det ligger kaos runt hörnet, för sån är fotbollsordningen denna säsong i la liga.
Iván Alonso är den senaste spelaren i raden att gå ut och offentligt kräva sin klubb på pengar. Alonso menar att Espanyol är skyldig honom i runda slängar en miljon euro, där 700 000 är Iváns del för uteblivna löner sedan säsongen 08/09 och 213 000 euro är en skuld till hans pappa och agent Daniel.
Espanyol nekar inte alls till detta, men klubbens president Joan Collet tycker att Alonsos utspel visar på ”dåligt omdöme”.
– Vi har satt oss ner och börjat förhandla med honom, men han har säkert sina skäl att ange oss så här i alla fall. Vår ambition är att han ska få pengarna, säger Collet.

Ge mig mina pengar, coño!

Man kan ju tycka att man inte borde behöva förhandla om att få ut en redan överenskommen summa om cirkus en miljon euro, men det ger en bild av hur läget är i klubbkassorna i Spanien just nu.
– Jag tycker att han borde uppskatta vad Espanyol gjort för honom, vi var klubben som tog honom till Primera División efter fem säsonger i Segunda. Vi är en av få klubbar som i juli hade betalat alla våra spelare. Det finns många andra klubbar som inte kan säga detsamma, säger Collet.
Han tycker helt enkelt att Iván Alonso ska vara kåt glad och tacksam.

Nej, nu måste jag springa ut i ett 34-gradigt Madrid. Jag ska hänga ut lite med den här killen. Ni kan väl ringa lagom till efterrätten och kolla av läget, ifall dialogen blir styltig och jag vill dra därifrån? Fint.

Ja, man vill bara glömma den här landskampshelgen (samtidigt som man kramar Oscar Wendt hårt och aldrig släpper taget) men det finns faktiskt andra öden än de svenska.
Primerapojkarna gjorde till exempel succé runt om i världen.
Främst för att Spanien plockade fram Andrés Iniesta ur skjortärmen, vände underläge och slog Chile i Schweiz. Det resultatet kändes rättvist (i alla fall ända tills jag googlade på ”Spanien slog Chile” och fick upp tunga texter om Sydamerikas historia, nu känner jag att det kanske vore Chiles tur att slå tillbaka, men så blev det alltså inte).
Däremot blev det lite småfult runt Andresito och i den frågan vet ni var ni har mig nånstans.
Jag tolererar det inte.

Stop being so bloody nosy. Foto: Marca

Cesc Fábregas vill en gång för alla sätta ner foten i dag och säger att det inte finns några Clásico-relaterade problem i la Rojas omklädningsrum. Jag säger inte att det inte stämmer, jag hoppas verkligen att Vicente del Bosque lyckats vädra ut alla latenta konflikter så att Real- och Barçafalangen inte längre har några oplockade gäss med varandra.
Jag säger däremot att det här gänget borde kunna hitta nyare saker att göra på landslagssamlingarna än att gå på schweizisk restaurang med varandra.
Och ändå:

Vin- och skumpa- och t-shirtsfrossa. Omelett! Foto: Twitter

I alla fulla fall. Cristiano Ronaldo åkte hem med två strutar mot Cypern och Leo Messi fick kaptensbindeln i matchen mot Venezuela och en stad uppkallad efter sig i Indien.
Hans kompis Kun har ju egentligen lämnat våra breddgrader och därmed också bloggens bevakningsområde i och med flykten från Madrid.
Men eftersom jag gjort mig rolig på hans bekostnad tidigare känner jag att det är hög tid för tröjupprättelse för Benjamins farsa.

Alla vill veta var du köpt din tröja. Foto: Líder Deportes

Vi ska komma ihåg en sak när vi summerar Cristiano Ronaldos alldeles brutala säsong i la liga: killen är inte någon striker. Sägs det.
Dessutom är det ingen hemlighet att Crille själv trivs lite längre ut i banan, med större ytor att operera på.
Och ändå. 40 mål på 38 omgångar varav CR7 spelat 34 matcher är inte riktigt sunt. Hade han sett till att mer än ett av dem kommit mot Barcelona så hade la liga avgjorts i kväll i stället.
Gamle Athletic Bilbao-liraren Zarra och Real Madrid-ikonen Hugo Sánchez anade att deras tidigare rekord på 38 baljor skulle ryka på riktigt i dag och det enda Sánchez haft att säga om saken är:
– Jag är glad att det inte blir Leo Messi som tar det i från mig. 
Sánchez håller inte riktigt på Barcelona om ni inte visste det. 

 Don’t cry for me Argentina.

Vad mer? Jo, Marca, den stora sporttidningen i Madrid har ju fått alla sina önskningar uppfyllda av Crille, men kunde inte gärna göra helt om bara för att portugisen slog rekordet två gånger om i kväll. De fortsätter att hävda att ett Cristiano-skott som gick via Pepes rygg i mål mot Real Sociedad i vintras är Crilles.

Ni vet storyn, det är Marca som delar ut Pichichi, priset för skytteligasegraren, trots att inte ens Real Madrid själva vill få Pepes ryggskott (hohoho) till Ronaldos mål.
Ronaldo själv har haft lite kämpigt att bestämma sig och efter förra matchen när han fick frågan hur många mål han gjort i la liga svarade han:
– Jag vet inte.
Och gick därifrån.

Jag känner att nu lägger vi det här bakom oss. Cristiano Ronaldo har gjort gjort typ 40 mål i la liga i år, Real Madrid har gjort 102, över 100-gränsen för tredje året i rad, och i alla andra länder i världen hade de förstås fått trä ligaguldmedaljen över huvudet i dag.