Hoppsan hejsan. Det är fullt drag i den spanska huvudstaden just nu, det får man konstatera, och lever man på att skandalisera Real Madrids spelare, som någon i kommentatorsfältet uttryckte det (fortfarande en av de roligaste kommentarer jag fått) så är det bråda dagar.
Pedro León har inte haft särskilt mycket förtroende från sin mister Mou sedan han petades en gång i höstas och åkte hem till sin förre tränare i Getafe Michel och grät ut, om ni minns.
Fernando Gago har inte haft speciellt mycket med startelvan att göra alls under året och vi kan väl konstatera att det är fel killar som råkat i luven på varandra på träningen på Valdebebas.

Dagen till ära rider dessutom Osasunas anfallare Pandiani, känd som ”El Rifle”, ”Geväret”, vidare på svallvågorna från helgens seger över de vita och förklarar att Cristiano Ronaldo ”har en skruv lös”.

Tur för Pandiani själv att han i alla fall inte ser ut som någon som just rymt från Kumlaanstalten.

 Jag ska stirra ihjäl dig. Foto: Marca

Ni är några som undrar varför det pratas om kaos och bråk inom Real Madrid så mycket oftare än Barcelona.
Förklaringen är tudelad, skulle jag säga.

Efter Joan Laportas avgång i somras är Barcelona en klubb i så total harmoni som det går när man omsätter miljarder och har några av världens bästa spelare anställda. Det är klart att det gnälls och tvistas och tjafsas även i den katalanska klubben. I nuläget är Dani Alves kontraktssoppa en tärande historia för alla inblandade. Men efter Zlatan Ibrahimovics avsked, som var klubbens och Pep Guardiolas senaste öppna konflikt, så har det varit löjligt lugnt på ytan.
I Real Madrid finns en tränare som har ”polemik” som en del av sin arbetsbeskrivning och var José Mourinho än dyker upp ställs saker och ting förr eller senare på sin spets, allt annat vore en överraskning.

Men viktigare är kanske det faktum att Madridtidningarna, och då framför allt Marca, stryker Real Madrid mycket mindre medhårs än vad som är fallet med Barcelona och lokaltidningarna här.
På samma sätt som alla journalister i hela Spanien vet att Jorge Valdano och José Mourinho inte går ihop så vet de allra flesta i Barcelona att Joan Laporta och Pep Guardiola knappt kunde vistas i samma rum i slutet av förra säsongen. Men de katalanska tidningarna tycker generellt det är mysigare att skriva om Gerard Piqués 24-årsdag (grattis guapo!) än om saker som kan störa klubben och sätta a-lagets framgångshistoria på spel.
Det är åt helvete så klart, och det är sånt som gör att rapporteringen i resten av världen blir lidande.
Det tvingar framför allt journalisterna här att bedriva en sorts självcensur som är det mest frustrerande man kan jobba mot som nyhetsreporter och som egentligen inte hör hemma någonstans utanför Nordkorea.

Det om det. Vi har en halvljummen och en stekhet cupmatch att ta tag i i kväll. Om man ska tro Almerías tränare José Luís Oltra, så är det hans lags 0–5-underläge som är värt att spana in i kväll.
– Om det skulle bli aktuellt har vi övat på straffar inför matchen, förklarar Oltra för AS. 

I väntan på el Superclásico har Barcelonas och Real Madrids småsyskon gjort upp i Madrid.
Det har hänt något med Espanyol i år och det står extra klart när de slår Atlético Madrid på bortaplan och en sån här pärla får avgöra matchen.
Osvaldo, snart i ett italienskt landslag nära, well, mig. 

Atlético Madrid har en del att ta tag i. Skicka Kicki Flores på en kurs i anger management exempelvis. Kicki säger att han fick utbrottet i slutet av matchen för att han ”inte gillar när de kommer till vår hemmaplan och skrattar åt oss”.
Jag skojar inte (och inte Kicki F heller vad det verkar).

Men om Osvaldos mål var snyggast i kväll så var Marcos Sennas hårdast och Santi Cazorlas märkligast. 

I morgon går vi till val i Katalonien och även om Barçasupportrarna har Joan Laporta att rösta på, så hävdar i skrivande stund 52 515 personer att Pep Guardiola skulle vara regionens bästa president.

 No, we can’t. We have a game to prepare.

Roligast blir det ändå när Barcelonatidningen Mundo Deportivo ska göra en så kallad objektiv bedömning av Leo Messi vs. Cristiano Ronaldo inför matchen.
Vem som tänker mest på laget, har mest utstrålning och är bästa lagkamraten och så. Behöver jag förtydliga att det är Leo Messi (9 av 10 i ”karisma” by the way) som bedöms i vänster kolumn?

 Bäst på pappret.

El Clásicos andra riktiga duell, den mellan tränarna, har ju pågått mer eller mindre sedan i somras. Filosofen passade i dag på att ändra morgondagens hålltider för träning och flyttade det planerade morgonpasset till eftermiddagen för att på så sätt hålla sin presskonferens efter José Mourinhos i Madrid.
Pep vill tydligen ha sista ordet inför match och smartade helt enkelt ut Mou när han möblerade om i schemat i dag.
Låt mig gissa att José sitter och filar på motdrag i detta nu.

 Inte utan min Mou. Foto: Sport

Ja, så har ju bläckfisken Paul tillfälligt återuppstått och sagt sitt om utgången av matchen.

Själv blev jag avkrävd på ett Clásico-resultat i direktsändning i spansk radio i dag.
– Öh, 2–2, hasplade jag ur mig.
– 2–0 till Barça säger Juanita alltså, fortsatte programledaren (på Catalunya Radio, det kan förklara felhörningen) och jag kände mig nödd att bryta in:
– Nej, jag tror på 2–2. Oavgjort. Om det går för sig.
– Ah, okej, absolut, sa programledaren och raderade mig gissningsvis i samma stund från listan över tänkbara framtida gäster i programmet.
Ibland kostar det att säga sanningen.

Nu är det hög tid för er att dra in sista helröret på krogen och för mig att sova min Clásicosömn och så vaknar vi glada och pigga i morgon bitti och laddar vidare. 
Skål. 

Z

Real Madrid är i Amsterdam för att ta en poäng och gå vidare som gruppetta i Champions League med minsta möjliga åverkan på truppen, som trots allt har en klassiker att spela av om en knapp vecka.
Milan har långt gångna planer på att göra Galaxerna sälle har jag hört och allt annat än att de senare i turneringen får möta Barcelona, som landat i Aten för morgondagens övningar, ser jag som väldigt otippat.
Eller, det känns väldigt oibrahimovicskt i alla fall.

Om Zlatan har en tillfällig flört med italienska och svenska tidningar just nu så är tonläget i resten av Europa lite hårdare. 
”Har Ibrahimovic blivit mer ostyrig med åren, eller har han alltid varit galen?” frågade mig den franska fotbollsshowen Téléfoot häromdagen och förra veckan undrade l’Équipes veckomagasin om Ibrahimovic är ”en notorisk provokatör eller bara missförstådd?” under den snyggfranska ordleksrubriken ”Ibra – homme de l’art ou tête de lard?” – ungefär ”Ibra – konstnär eller tjockskalle?”.

Jag våndades lite över att att Mino Raiola skulle plocka upp l’Équipe Magazine hemma i Monaco i veckan, eftersom han eventuellt inte skulle sympatisera med mitt sätt att se på hans adept.
Sedan mejlade l’Équipes snubbe och bad om ursäkt över att mina citat inte fått plats i tidningen eftersom de ”hade så snålt om utrymme och redaktören tyckte att det vägde tyngre med Fabio Capellos åsikter om Ibrahimovic”.
It’s a hard knock life.
Hoppas att Mino inte har tv i alla fall.

Men. Det är ju Real Madrid vi ska prata om, och José Mourinho som i går bröt sin nästan två veckor långa silenzio stampa med orden:
– Det här är de bästa tolv dagarna jag haft sedan jag kom till klubben.
Mourinho hade ingen lust att prata om sin avstängning, men konstaterade med en bredsida att:
– För reklam får man betala och det finns människor nu som fått alldeles för mycket gratisreklam under lång tid.
Den hårda passningen nådde, enligt uppgift, hela vägen till Gijón där Manolo Preciado nu vårdas för en lårkaka i klubbens sjukstuga.

Mourinho har klart för sig att nästa veckas besök i Barcelona inte lär bli kvällen då han springer ärevarv inne påCamp Nou, men vad bryr sig väl Mou om det?

El Clásico spelas ju på måndag eftersom Katalonien håller parlamentsval på söndag. Valdeltagandet befaras bli historiskt lågt i Barcelona (men gissa om det hade stigit rejält med Barçaseger om matchen planerats in på lördagen i stället) vilket gör att mer eller mindre extrema småpartier får lättare att komma in.
Joan Laporta är en av dem som siktar på makten och trots den senaste tidens skandalösa avslöjanden visar opinionsundersökningar att det inte alls är omöjligt att Laporta klarar treprocentsspärren.
Kanske är det därför han valt att spinna vidare på skandaltemat.
Jag var ju inte hemma under slutspurten av den senaste valrörelsen i Sverige, men låt mig gissa att varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin fiskade röster med hjälp av en porrskådis i underkläder i propagandamaterialet.
Nu är ju Joan Laporta inte Fredde (och kanske ännu mindre Mona) och väjer därför inte för att engagera Maria Lapiedra, klä av henne, svepa in henne i en katalansk flagga och be henne åma sig lite framför Santiago Bernabéustadion. 

 Lapiedra president!

Frågor på det?

Här händer det grejer.
Snacket om David Villa och Fernando Torres nära förestående ankomst till Barcelona dyker upp med jämna mellanrum och ska man gå på vad folket med kollen här nere säger så är Valenciaspelaren den klart störste kandidaten att kliva in i Barças anfall nästa säsong.
Barcelona har hållit kontakten med Villa sedan i somras, då han inte gick att lösa ut. Det är ingen hemlighet att han är en av Pep Guardiolas stora favoriter (herregud, han är ju nästan katalan).

Men nu ska vi sitta ner i båten.
Zlatan Ibrahimovics namn står inte på någon akut till salu-lista på Joan Laportas kontor. Klubben har investerat pengar, prestige och tålamod när de bytte ut honom mot Samuel Eto’o i somras och en handfull dåliga matcher och ett par sura uppstötningar ändrar inte på det faktumet.
Och dessutom; vem skulle ha råd med Zlatan?

Om någon flyttar ut ur Barcelonas omklädningsrum i sommar heter han Thierry Henry. Som läget ser ut nu i alla fall.

Men vi tackar för att tidningen Sport tittar på Laul Callings spionrapporter.
Jag går under täcknamnet Röda Räven och vill ni ha mer information får ni komma med en attachéportfölj full med pengar, samt yttra de magiska orden om det senaste snöfallet i Novosibirsk.

Över och ut (och i väg till Camp Nou). 

Alldeles för ofta åker jag till Camp Nou med hela mitt fokus på att se hur FC Barcelona spelar sina kort, men i kväll tänker jag vara ännu mer opportunistisk än så. Jag är mycket spänd på hur Sergio Canales klarar sig i framtida fiendeland.
Att jogga runt på Racing Santanders mittfält är ju ingen större affär, men Canales har skrivit ett framtidskontrakt med Real Madrid och jag funtar på om det är skäl nog för att los culés ska be honom flyga och fara eller inte.
Canales fyllde nitton för ett par veckor sedan och togs emot av en försvarlig mängd beundrarinnor (och presenter bestående av gosedjur och annat man behöver när man går in på tonårens allra sista varv) på träningsanläggningen.
Men redan vid tolv års ålder visade Sergio att han vet precis hur många varv man ska rulla på marken för att förstärka en frispark, utan att det ser löjligt ut.
Möjligen lider han lite av Henke Larsson-syndromet. Men det har ju blivit folk av såna spelare förr.
Jag skulle rent av säga att Canales är Racings största talang sedan Olof Mellberg.

Barcelona har så mycket skador att vi inte ska bli förvånade om Pep himself tar en plats på mittfältet i dag, inte minst sedan jag var tvungen att avböja. Joan Laporta mellan Messi och Ibrahimovic i anfallet?

Det finns ju ett visst glapp mellan de två grupperna ”Barça/Real” och ”klabbet” i la liga. Det innebär att anhängare till övriga lag ofta utan problem visar lojalitet med en av de två i tabelltoppen.
Eller ickelojalitet.
– Jag skulle bara träna Barcelona om mina barns överlevnad stod på spel, förklarade Osasunas tränare José Antonio Camacho häromdagen.
– Jag älskar att se Barcelona spela med en cigarr i ena handen och en whisky i den andra, förklarar däremot den autonoma regionen Kantabriens president Miguel Ángel Revilla, som kanske ändå borde hålla en tumme för sitt Racing i kväll. 

Zlatan Ibrahimovic har det lite kärvt just nu, det har ni märkt. Men så länge Barcelona vinner och leder ligan kommer han inte behöva ansöka om förnyat uppehållstillstånd i förstaelvan, om jag känner Pep G rätt och det inbillar jag mig att jag gör vid det här laget.
Thierry Henry har ju just testat Guardiolas tålamod på den punkten och fortsatt vara förstavalet trots ett nästan provocerande lågt målsnitt under hösten.
I går petades visserligen Titi till förmån för Pedro, men bakom honom finns inte särskilt mycket som hotar Zlatans startplats om nu inte Joan Laporta drabbas av tourettes syndrom och spontanshoppar Wayne Rooney i kväll innan transferfönstret stänger, som avskedspresent på sin mandatperiod i klubben.

Derek Boateng ska ta tre poäng mot Racing Santander i eftermiddag, även om han säkert hade föredragit guld med Ghana i Afrikanska mästerskapens final, som spelas i samma andetag. Vi hoppas att hans míster Michel uppdaterar honom på resultatet mot Egypten i halvtid.

Michel och Tre Poäng har ju annars en glödhet Sergio Canales att hantera as we speak. Michel är full av beundran inför Racings nye gullegris och tror att tränaren Miguel Ángel Portugal är helt rätt man att fostra fram något riktigt stort hos Canales.
– Med såna spelare måste man ta det lugnt. De ska kokas långsamt tills de blir ’al dente’ och inte hettas upp för snabbt i mikrougn, säger Michel till AS.

Det gick vildare till än man kunde ana på Mundo Deportivos idrottsgala i går kväll. Det var en viss Joan Laporta som kände att det var rätt tillfälle att läsa lusen av en av sina antagonister. Barcelonapresidenten stod och småpratade med Pep Guardiolas högra hand Manel Estiarte och Pedro Pedrito, när Ramón Canela, som äger en gymkedja i Spanien, tittade förbi.
Canela instämde förra veckan i den växande kören av kritiska röster om Laportas sätt att använda FC Barcelona för sina egna politiska intressen. I går ville han förklara sig.
Men Joan var på helt annat humör. I takt med att rösterna höjdes de två alfahannarna emellan och okvädningsorden började flyga i luften tog Estiarte (som för övrigt är världens genom tiderna mest berömde vattenpolospelare för er som går i gång på sånt) sitt ansvar och förde bort Pedro från den otrevliga scenen.
– Du är en stor lögnare! var det sista Laporta fick ur sig till Canela innan han lämnade brottsplatsen, enligt Marca.

Återstår att se om Pedro kan spela med Barça i kväll, eller om händelsen skakat om honom för mycket.

Pep G sa ju till slut att han tänkte stanna i klubben ett år till. Det var när hela familjen Guardiola var på konsert med bandet Manel som Pep började förstå att det inte var någon idé att skjuta upp saken mer. Bandets sångare lokaliserade Barcelonatränaren med barn och fru i publiken och passade på att ägna flera minuter av mellansnacket åt att be honom bli klubben trogen. Dagen därpå sa Pep ’ja’.

Kataloniens lustigkurrar firade med att dricka Pepsi.
Tänkte att 031-läsekretsen kunde uppskatta den informationen.

Zlatan Ibrahimovic hade inga som helst tvivel efter matchen i går kväll. Inte när han fick frågan från svensktruppen i mediefållan i alla fall.
– Det var solklar straff, sa Ibra utan att blinka.
Några minuter innan fick han samma fråga från spansk radio och jag roade mig med att tjuvlyssna lite.
– Jag var ju på plan och har inte sett situationen på tv, förhalade Zlatan svaret då.

Det är ett spännande sätt att jobba på. Lägga ut lite olika trådar och åsikter, så att medierna själva får välja vilket tåg de vill hoppa på.

Joan Laporta är på upploppet av sin mandattid som president i Barcelona och tar ut svängarna i sitt hjärteämne ’Vi katalaner vill ha vår egen stat’ (även om ’Jag vill ha en egen måne’ känns mer som Laportas egentliga ambitioner).

I går hade han godkänt att 20 000 flaggor med självständighetskrav som budskap delades ut på Camp Nou. Och Barçapresidenten ville inte att vi på pressläktaren skulle känna oss utanför.
Det händer att man får gratis buffé eller en penna med klubbens namn som muta när man skriver fotboll på olika arenor i Europa.
Det här var en goodiebag av helt annat dignitet.

   Ja.

Att lobba för ett fritt Katalonien är nu mer kutym än knas på Camp Nou. Här har till och med Henke Larsson stått och skrikit ’Visca Barça i visca Catalunya – länge leve Barça och Katalonien!’ i en mikrofon när han skulle tackas av för ett par år sedan.
Men är det fritt fram för politiska manifestationer så är det.
Nu kan spelarna lugnt lämna över det politiska arbetet till oss på läktaren. I vår ska jag sprida flygblad för burfåglarnas befriande på Camp Nou och skrika slagord för sex timmars arbetsdag med mina spanska kolleger i halvtidspaus.

Å andra sidan innebär det att de skulle gå upp i arbetstid och det kanske de inte är så sugna på trots allt.