Vägen till en semifinal i Champions League kan vara lång och när FC Barcelona nu fått en mer bokstavlig upplevelse av saken verkar de vara ganska nöjda med bussresan till Milano trots allt.
– Vi hade jättekul, det var ett bra sätt att få hänga lite med lagkamraterna, säger Barças muntergök Dani Alves dan före dan.

Nu vet jag ioförsig inte vad som kan få Alves på dåligt humör. Efter matchen mot Espanyol där han fick rött kort och gick av planen till (delar av) publikens rasistiska ramsor (som jag fram till nu sluppit höra när jag rest på lagets bortamatcher) ställde han glatt upp i alla tv-intervjuer och deklarerade att ”det inte gjorde någonting”.
Det känns kanske inte helt sunt, men det är en annan diskussion.

Barça-lirarna har för övrigt döpt vulkanen på Island som sabbade flygförutsättningarna till Gudjohnsen. Jag är osäker på om det innebär att de saknar sin isländske förre lagkamrat eller inte.

Förutom att laget sov på Hotel Martínez i Cannes, där sviten blir din för en natt om du hostar upp 14 000 euro, gjorde man några pitstops längs vägen.

 En mosbricka med extra räksallad, s’il vous plaît. Foto: Sport

Den här matchen har redan spelats två gånger den här säsongen och ändå blir anekdoterna och dramaturgin bara bättre. De flesta börjar eller slutar (eller både och) med José Mourinho, som på frågan vilket lag han tänkte ställa upp svarade:
– Ska Messi spela på topp? Tar Maxwell Abidals plats? Spelar Keita på kanten eller centralt? Får Milito spela? Det här är en massa frågor som jag skulle vilja ha svar på. Men jag tror inte att Guardiola kommer att ringa mig för att berätta, eller säga det på presskonferensen.

Mourinho var ju själv Bobby Robsons wingman i Barcelona under en tid på nittiotalet (i själva verket var han Sir Bobbys tolk, men fick kicken när han upprepade gånger kastade in sina egna funderingar i stället för att översätta Robson ordagrant) och känner Pep G sedan han var en tvärhand hög ungefär.

Andrés Iniesta kan inte spela fotboll nu, men ligger inte på sofflocket och käkar chips för det. Tillsammans med hela den spansktalande världens artister samt Diego Forlán, Kaká, el Kün och Sergio Ramos har han spelat in en låt för att stötta jordbävningsoffren på Haiti. (Andy dyker upp 2.57 in i videon för er som, liksom jag, inte bryr er så mycket om de andra)

Jag är lite osäker på exakt när det hände, men det här lilla glappet mellan la ligas kungligheter och de vanliga dödliga är inte så litet längre. Arton poäng mellan Real Barcelona och Valencia är så klart ett underbetyg till en liga som vill vara världens bästa.
Nu har ju inte Sevilla gjort sitt till för att behålla spänningen heller. Sex raka matcher utan vinst har laget spelat och inför kvällens andalusiska derby mot våra vänner i Xerez har Manolo Jiménez valt att låsa in truppen på ett hotell i stan. Från klockan 21:30 i går kväll fram till avspark i kväll klockan 22 är det tänkt att Jesús Navas (som tydligen också omfattades av reglerna även om han inte gillar att vara hemifrån mer än absolut nödvändigt) och de andra ska tänka på fotboll, helt och hållet fotboll och inget annat än fotboll, så må Gud hjälpa dem.

Leo Messi brukar inte behöva uppmanas att tänka på fotboll. Efter det magiska hattricket mot Zaragoza har hela stan gått i spinn och veckans stora fråga är om Leo är bättre än Maradona.
Jo visst, frågan ältas på varenda presskonferens just nu och i går fick man med Pedro Pedrito på tåget. I en omröstning på Sport.se leder Messi över Maradona med 82 procent av rösterna.
Jag känner att läsarna av den här tidningen måste få säga sitt i frågan innan jag accepterar resultatet som statistiskt säkerställt.

Helt klart är ju att little Leo har någonting alldeles extra, även om vi som har koll på honom på Facebook vet att han gått med i gruppen ”Jag är en vanlig typ, hahaha” (jag vet inte om man ska uppfatta ”hahaha” som någon sorts Nietzschiansk ironi, respekt i så fall). 
Vad mer är har Leo bytt profilbild sedan jag outade honom i Speedos. Den nya är betydligt mer påklädd.
Ledsen Leo, men du får jobba lite mer på FB-sekretessen om du vill undvika snokande svenska murvlar även i framtiden.

Jag trodde för övrigt att ni hade slutat älska mig, men det visade sig vara något fel på den här tumfunktionen nere till vänster. Nu är den tydligen aktiverad igen. Varsågoda. 

Alldeles för ofta åker jag till Camp Nou med hela mitt fokus på att se hur FC Barcelona spelar sina kort, men i kväll tänker jag vara ännu mer opportunistisk än så. Jag är mycket spänd på hur Sergio Canales klarar sig i framtida fiendeland.
Att jogga runt på Racing Santanders mittfält är ju ingen större affär, men Canales har skrivit ett framtidskontrakt med Real Madrid och jag funtar på om det är skäl nog för att los culés ska be honom flyga och fara eller inte.
Canales fyllde nitton för ett par veckor sedan och togs emot av en försvarlig mängd beundrarinnor (och presenter bestående av gosedjur och annat man behöver när man går in på tonårens allra sista varv) på träningsanläggningen.
Men redan vid tolv års ålder visade Sergio att han vet precis hur många varv man ska rulla på marken för att förstärka en frispark, utan att det ser löjligt ut.
Möjligen lider han lite av Henke Larsson-syndromet. Men det har ju blivit folk av såna spelare förr.
Jag skulle rent av säga att Canales är Racings största talang sedan Olof Mellberg.

Barcelona har så mycket skador att vi inte ska bli förvånade om Pep himself tar en plats på mittfältet i dag, inte minst sedan jag var tvungen att avböja. Joan Laporta mellan Messi och Ibrahimovic i anfallet?

Det finns ju ett visst glapp mellan de två grupperna ”Barça/Real” och ”klabbet” i la liga. Det innebär att anhängare till övriga lag ofta utan problem visar lojalitet med en av de två i tabelltoppen.
Eller ickelojalitet.
– Jag skulle bara träna Barcelona om mina barns överlevnad stod på spel, förklarade Osasunas tränare José Antonio Camacho häromdagen.
– Jag älskar att se Barcelona spela med en cigarr i ena handen och en whisky i den andra, förklarar däremot den autonoma regionen Kantabriens president Miguel Ángel Revilla, som kanske ändå borde hålla en tumme för sitt Racing i kväll. 

Nej, det här var inte matchen Zlatan Ibrahimovic kommer att berätta om för sina barnbarn. Kanske inte ens för Maximilian om han inte frågar särskilt.
Att få ett litet psykbryt då och då kan hända den bäste, men stämplingen på Diego Godín hade gett utvisning i en wrestlingmatch.
Zlatan har ju i och för sig glidit runt i maskering direkt hämtat ur en martial arts-film i veckan och hade det här varit en blogg där vi rotar runt i hans privatliv hade jag sagt att det var på scootersafarin i Åre i mellandagarna som han drog på sig de här rosorna på kinderna.

 Goggelsbränna? Foto: Getty Images

Det var första gången Barcelona inte tog tre poäng i ligan på hemmaplan den här säsongen, men mer oroväckande för Peps pojkar är att de ser ut att ha tappat passningsspelet och anfallsviljan i Förenade Arabemiraten. Och det är lite synd eftersom jag tror att båda ingredienserna skulle komma till ganska stor nytta i vår.
En kväll när Carles Puyol inte hade fått en boll till rätt adress om Pep så utrustat honom med karta och kompass är inte Barcelonas kväll.
Kanske fick hemmalaget dåliga vibbar redan när en svartvit katt sprang in och gjorde ett ärevarv på planen?

Thierry Henry däremot hade rätt kul på Camp Nou och efteråt stannade mannen med Frankrikes mest berömda vänsterhand för att prata med media i mixade zonen, vilket sker ungefär lika ofta som jag tar en fika med Zlatan Ibrahimovic.
Men när en hitflugen fransk journalist försökte fånga hans uppmärksamhet i fållan för utländsk media svarade Titi:
– Jag har redan pratat franska där borta, och pekade på tv-kamerorna.
– Snälla monsieur Henry, bara en fråga, försökte journalisten.
– Nej, som jag sa, franska var där borta, insisterade Henry.
Det faktum att det är hans modersmål och att det antagligen hade tagit mindre tid att svara på en fråga än att förklara varför han inte tänkte göra det, spelade ingen roll för Barças vän av ordning.
Hårda bud i Mellerud.

Men herregud, vi var fler som inte var på topp i dag. För egen del lurade jag er, helt oavsiktligt, att Leo Messi var kvar i Argentina, när han i själva verket satt några rader under mig på Camp Nou och åt middag. Barcelonas sydamerikaner fick tillåtelse att stanna på andra sidan Atlanten fram tills i dag, men medan Messi utnyttjade sin permis maximalt tog Dani Alves flyget tillbaka redan i tisdags.
– Jag saknade lagkamraterna och dessutom var semestern alldeles för lång, förklarade brassen som enligt mina uträkningar hade tillbringat ungefär en vecka i hemlandet innan det började klia i fingrarna – och fötterna – igen.

Om jag hette Ernesto Valverde (och då dessutom var den som tränade Villarreal) skulle jag fundera mycket på varför mitt lag ligger nia i tabellen, när det uppenbarligen finns spelarmaterial för en topp fyra-placering. Nilmar är på väg mot ett riktigt genombrott i år och kan bli en joker i VM för Brasilien.

Och jo, just det, det var ju en grej jag känner att jag inte kan undanhålla er mycket längre.
Spansk bildjournalistik skiljer sig ganska ofta ganska mycket från svensk dito. Ibland gnäller vi i norr på att tidningarna runt Medelhavet är lite väl traditionella och fantasilösa när de ska plåta fotbollsspelare.
Efter den här bilden från Mundo Deportivo är allt förlåtet. Allt.

 Blinka lilla stjärna där.

Almería håller på att flåsa fram ett litet mirakel på Bernabeu, samtidigt som Pep G ställer upp med säsongens absoluta startelva på Riazor-stadion. Det har ju varit lite halt och lytt på olika positioner under hösten, men jag vill påstå att det här är det laget Guardiola hade ställt på benen alla dagar i veckan om hela truppen så var kärnfrisk.

Valdes

Henry
Ibrahimovic
Messi

Det är väl bara Sergio Busquets som möjligen inte fanns med helt i planerna när säsongen drog i gång, men i nuläget är han ett formstarkare alternativ än Yaya Touré.
Enligt min ringa mening alltså. Och Peps.

Tyvärr var jag lite för upptagen med att prata med Ulrik för att kunna följa MessIbra-gate särskilt bra från start. Cred till Pontus Kåmark, hursomhelst, för att ha satt fyr på säsongens kvällstidningssnackis so far i Barcelona. Spansk media verkar inte särskilt sugen på att ta i den påstådda konflikten ens med silkesvantarna och det säger väl ganska mycket om hur stor Messi är i klubben.

Ett Clásico kan ha de märkligaste effekter. För egen del blev Zlatans mål för mycket, ungefär kvarten senare slog influensan till mot undertecknad och sedan dess har jag haft fullt sjå med att hålla mig vid liv.
Men, ny dag, nya krafter. På Ciutat Esportiva sitter Leo Messi och väntar på guldbollen, och Zlatan Ibrahimovic på Bragdguldet. Han är en av kandidaterna till Svenskans sportpris i alla fall och det vore ju lite ödets ironi om han skulle knipa en del av strålkastarljuset från Messi efter veckans spekulationer om oenighet.
Nu tror jag kanske inte att France football känner sig så där enormt hotade. Det kryllar av fransoser här i dag.

Halvfullt på Camp Nou en knapp kvart innan match. I motståndarlaget är gamle räven Roberto Ayala inte med på bänken, men Hola Barcelona-bekantingen Jermaine Pennant har hittat hit. Han vill ha en plats i det engelska landslaget, skriver Sunday Times Spanienkorrespondent Ian Hawkey, som har träffat honom i veckan. 

Det är som vanligt hjärtlig stämning på pressläktaren. Den alkoholdimma som låg här förra matchen är ingen engångsföreteelse. Vid ett tillfälle ska Samuel Eto’o ha tagit tag i saken förra säsongen och sagt till en av journalisterna, som inte var sitt nyktraste jag:
– Gå hem. Gå hem nu.
Hårda bud.

Zlatan Ibrahimovic startar på topp flankerad av Lionel Messi och Andres Iniesta. Det kan bli ett litet ryck i tabelltoppen i dag.

Jag frågade mig i förra inlägget om det här var Deportivos omgång. Det var det inte. 

Det kan mycket väl betyda ingenting alls, men jag känner att jag vill dela med mig av vad Cristiano Ronaldo ägnar sig åt så här dagarna innan Portugals – och Sveriges – VM-öde ska beseglas.
CR9 sjunger sig i form.

Han gör det med den alldeles självlysande självsäkerhet som är hans kännetecken även på planen. Och visst, jag tycker att världens dyraste kommer undan ganska bra i den färdiga slutmixen. Det är ändå en gammal Julio Iglesias-dänga han ger sig på (handen upp ni som inte trodde att ’amor’ skulle vara det bärande ordet i låttiteln – trots att det är reklam för en, eh, bank).

 Amor mio.

Det här med fotbollsspelare och sång är lite av ett favorittema på bloggen för er som hängt med ett tag. Italien kryllar av lirare som tar ton och gör det bra, medan Sveriges bidrag till den internationella fotbollens musikscen är av lite mer skiftande kvalitet.

En annan la liga-lirare som har viktiga saker framför sig i veckan och laddar upp på ett annorlunda sätt är the Messi boy. Leo planerar att gå leende genom resten av karriären och har, enligt Don Ballon, engagerat farbror tandläkaren för att ge honom en ny mun.
Allt ska bort.