Det är EM-lottningsdags och eventuella europaallianser ska knytas mellan journalisterna.
Det här är en dag då utlandskorrespondenter är kårens kanske mest eftersökta och i dag har jag har typ fyra ”om vi kommer i samma grupp som Sverige kan vi ringa dig då?”-samtal utlovade till radio och tv i olika Medelhavsländer. 
Det enda som stör mig är att inga tyska radiokanaler hört av sig. Tydligen tror de inte att en treveckorsnybörjarkurs i Berlin i somras räcker för att jag ska prata löst och ledigt om Kim Källströms vänsterfot och hur Daniel Majstorovic ska sätta stopp för Miroslav Klose i tysk direktsändning.

Men vad som än händer kommer jag finnas med i den här sändningen och prata om reaktionerna i Spanien efter dagens tomboladragning. Det vore synd att säga att spanjorerna bävar för något motstånd. Det är ioförsig synd att påstå att det är en särskilt het potatis alls just här. Katalonien har sitt Barça och landslaget bryr de sig max om när de gått vidare ur gruppen i EM-slutspelet.

Desto mer bryr vi oss om nästa helgs omgång i la liga, då säsongens första Clásico ska smällas av på Bernabéustadion. Gerard Piqué får spela, det såg ni, och frågan är om Pep Guardiola först kommer riva av ännu en nybildad startelva i morgon mot Levante för att bestämma sig för vilka som ska få äran mot Real Madrid. På säsongens 23 matcher har Guardiola startat med smått ofattbara 23 olika elvor. 

Det är dubbelt Barcelona/Valencia i helgen, när Espanyol får ta sig an Valencia på Mestalla. Vid tre poäng mot Espanyol fortsätter Valencia att skugga Barcelona i tabellen och det mår både Leo Messi, la liga och undertecknad bra av.
En som gissningsvis inte mår så bra är Espanyols Romaric, som kom för sent till träningen i onsdags, blev hemskickad av Mauricio Pochettino och sedan straffats med att bara få träna med lagets skadade spelare. Men det var inte slut där, Romaric blev också kickad ut truppen som möter Valencia i helgen och måste dessutom dyka upp och köra egna pass på träningsanläggningen på söndag och måndag när resten av laget är ledigt.

DÅ tänker Pochettino att budskapet kanske har gått in.

Espanyols andre afrikan, Idriss Kameni, har i år också hamnat i rejäl onåd hos Pochettino och sitter så långt in i frysboxen att han inte gjort en match ens som avbytare under hösten, trots storspel de senaste säsongerna. 

 Äh.

Real Madrid framstår som små favoriter inför nästa helgs jätteclash, men Iker Casillas lillebror Unai håller inte blodsbanden först.
– Jag gillar att titta på Real, men jag är Barçasupporter och det gömmer jag inte, säger Unai som framhåller Iker som en ödmjuk person. Men inte bara:
– Han är också väldigt tankspridd och glömsk, framför allt när jag ber honom fixa en tröja av någon annan spelare till mig, säger Unai till radiostationen Cope.

 Lill-Casillas Unai. I oklart tröja. Foto: Marca

Nej, nu åker vi till Kiev en stund.

Var var vi? Jo, Real Madrid slog Atlético i derbyt.

José Mourinho tyckte att Gregorio Manzanos gäng gick ut för att döda de vita, medan Álvaro Dominguez var av en annan åsikt. Först publicerade han twittermeddelandet ”Vad svårt det är att spela tio man mot 14! Stolt över mitt lag” i affekt för att lite senare ta bort det.
Men inget som en gång varit på world wide web försvinner ju på riktigt.

Madridderbyt var ju inte gårdagens riktiga sensation direkt, för när Barcelona kammade noll poäng i deppiga förstaden Getafe en bit därifrån, då slog de nytt Pep Guardiola-rekord i avstånd till tabellettan.
Inte någon gång sedan Pep tog över klubben har Barcelona haft sex poäng upp till Real Madrid.
Det här är förluster som sällan drabbar Barça, men en inte särskilt vild gissning är att just bortamatcher mot Getafe för ett storlag som tagit varenda titel de ens tittat på de senaste åren, är de matcher där motivationen först börjar tryta. Det i kombo med ett Real Madrid som inte gör ett fel just nu innebär att vi har att göra med ett paradigmskifte i Espain. Och hej, vad den här ligan behöver det.

I veckan ska vi bearbeta sakernas nya tillstånd i Katalonien, jag tror att det kan bli en läsvärd terapisession. Och redan på tisdag kan ju Barça gå bort sig igen.

Nu skuggar Valencia, som också var på Madridbesök i går kväll, Barça på riktigt och i går satt äntligen Toni Grande, en av Vicente Del Bosques landslagsögon (eller två av dem, eller hur i helvete jag ska få ihop den meningen), på plats och följde Roberto Soldado live.
Och ännu roligare är att Valencias grannar är kvar i toppstriden. Vi andra tänkte ju att Levante skulle falla som det lilla skitlag de är genom tabellen efter första bottennappet efter ligaledningen, medan Levante själva ba’ ”eh, I don’t THINK so”.

Men söndagens riktigt roliga, soliga historia stod ändå Iñigo Martínez för. När Real Sociedad hade tappat sin 2–0-ledning borta mot Betis och inte hade någon ordinarie tid kvar nästan alls så fick Martínez bollen och tänkte att ”ja vad fan”.

Vad Athletic Club höll på med hemma mot Granada i kväll har jag ingen förklaring till.
Vi får höras på andra sidan helgen om det.

Det är inte mycket som inte sagts om onsdagens tyngdarmöte i Milano, men desto mer om den här målperversa tillställningen.

Roberto Soldado var het redan i förra årets Champions League, och på 15 matcher med Real Madrid och Valencia har han satt tolv strutar, och är dessutom på väg att krossa Juan Sánchez gamla målrekord för Los Che i turneringen.

 Foto: Súperdeporte

Jag är väldigt förtjust i den här upplagan av Valencia, det har ni möjligen noterat. Det är en sak att göra en stormatch mot Barcelona fast man sålt av precis alla världsstjärnor och landslagsspelare som klubben producerat de senaste åren. Det är en annan sak att dessutom både ge Real Madrid en jättematch på hemmaplan och sedan hämta upp ett jobbigt CL-läge till ett deträckermedoavgjortpåstamfordbridge-läge.
Därmed inte sagt att jag vet vad hela laget sysslar med.

 
Är det något ni vill dela med er av till resten av klassen?

Oavgjort borta mot Chelsea blir svårt, inte minst när André Villas-Boas överlevnad står på spel, men 0–0 står det å andra sidan när machen börjar. 

Det är ioförsig en sak som vi inte pratat om när det gäller matchen i Milano och det är att Gerard Piqué var bänkad. Inte skadad, inte avstängd. Bänkad. Och det i en jättematch,
Pep Guardiola viftade bort saken med ett:
– Jag kan inte hålla på och motivera för er varenda gång en spelare är utanför startelvan.

Men faktum är att Piqué inte spelat mer än 25 procent av Barcelonas matcher i år, i första hand på grund av två skador, och att han, tillsammans med alla andra lirare utom Leo Messi och Víctor Valdés har bänkats på taktiska grunder i år.
Från FC Barcelonas (uppenbarligen inte så) slutna rum läcks det att Pep inte är nöjd med Gerard Piqués attityd på slutet, han tycker helt enkelt inte att mittbacken är helt seriös i sina åtaganden och är det något jag lärt mig om Pep Guardiola så är det att han vill ha seriösa, på gränsen till dödsallvarliga, lirare på plan. Annars hade väl Seydou Keita inte varit kvar så länge i klubben.
Att Pep petade Piqué i en ligamatch tidigare i höst på grund av bristande disciplin (minns inte vilken, men det gör ju ni i kommentatorsfältet om jag känner er rätt) är väl en sak, men att han offrar honom mot självaste Milan är en annan historia, säger jag. Att det inte skulle finnas plats för en Gerard Piqué i form i en 3–4–3-uppställning köper jag faktiskt inte. Jag menar, det enda i försvarsväg han var intresserad av att ställa på planen i onsdags var ju mittbackar.

 Disciplinproblem? Foto: Twitter

Iker Casillas jämrade sig förra året över att Ballon d’Or inte tilldelades en spanjor, när man ändå vann VM och allt. Den här gången kommer han själv bidra till det, om det går som alla tror och Lionel Messi får sin tredje raka sko. Casillas har varit i princip fläckfri i Real Madrid i år. Jag vill påstå att det här är hans största blunder för säsongen.

Sevillas tränare Marcelino testar nya grepp inför helgens match borta mot Zaragoza. Eller så laddar bara Frédéric Kanouté för en tränarkarriär i nästa liv.

Den här lilla nyheten bjuder ju på hur svindlande tänk om-tankar som helst. Jag är inte en man av stora ord (jag är framför allt inte man) men jag vill nog påstå att med José Mourinho i Barcelona hade min vardag sett väldigt annorlunda ut.

Snart ska vi grotta ner oss i Madridderbyt, men visst låter vi den här fredagseftermiddagen komma emellan först?

Matchen Matchensson ligger nu bara två timmar runt hörnet och införsnacket just nu domineras av rykten att Pep Guardiola tänker ställa upp med 3–4–3. Mot AC motherfucking Milan. Ursäkta min franska, men om Guardiola påstått att han tänker hälsa Zlatan Ibrahimovic och visa honom respekt så är det väl här nånstans vi får syna hans lögn.
Är det bara jag, eller är inte det spelsystemet en total misstroendeförklaring av motståndarnas anfall?
Man ska komma ihåg att Barcelona faktiskt inte är någon segermaskin på bortaplan i Champions League. På de senaste tre säsongerna (nuvarande inräknad) får jag det till bara sex segrar på bortaplan genom hela turneringen.

Man vet ju inte med Pep Guardiola, eftersom han inte ger några individuella intervjuer. Ni noterade kanske att han vägrat svara på frågor om Zlatans bok till kollegerna på Expressen, och jag vill bara uppmana dem att inte hänga läpp för det. Guardiola svarar aldrig på individuella frågor utanför presskonferenssalen och skulle han av någon anledning tulla på den regeln känns det, med all respekt, kanske inte som att Expressen skulle bli hans utvalda förstafall. Men vad vet jag.

Visst vill ni grotta ner er i historiska möten mellan klubbarna förresten? Voila.

Anyhoo; ni hörde att Barcelona inte får spela i ”Vi tänker på dig, Tito”-tröjor. Jag vet inte vad det är som får storklubbar att gång på gång försöka, Uefa säger ju alltid nej till den typen av hyllningar, och ska man titta på den tänkta prototypen som Marca tagit fram så får man ju säga att Uefa tar ett vettigt beslut, åtminstone rent estetiskt talat.

 Typsnittet från helvetet. Foto: Marca

José Mourinho, å sin sida, hälsar att han hoppas att Vilanova är på benen igen till el Clásico den 10 december, och den här gången minns han dessutom vad Peps högra hand heter.
(Man säger så väl om assisterande, ”högra hand”, det lät plötsligt lite…ekivokt. Nåväl.)

Mourinho kan ju luta sig tillbaka efter Reals målorgie i går. José Callejón har en bra vecka. Först blev han klänghäst för sin tränare, sedan utförde han lite medborgerliga plikter på hemmaplan och sen förnedrade han Dynamo Zagreb.

Men ja, inget av ovanstående eller nedanstående slår ju det faktum av Mesut Özil gjort musikalisk debut.
Inget. Evva. 
Jag har själv inga problem med tysk hiphop, jag hängde rätt mycket i Berlin i somras och insöp vad som bjöds, men Özils tyskturkiska jazzrapfusion är bisarr på för många krosskulturella nivåer för min konservativa hjärna. Jag börjar väl bli gammal.

 
Mesut, eh, MC. Y el dj, cómo se llama? Jejeje.

Ja, jag kommer också kolla Milan – Barça, även om de båda är vidare i turneringen. Men jag vill att ni också kommer ihåg att Valencia spelar för sin överlevnad i kväll. I Valencia har det regnat så mycket att Mestallas matta kan komma att avgöra Unai Emerys startelva.
Lokaltidningen Superdeporte spekulerar i att Aritz Aduriz ligger bättre till att få spela på halt underlag, vilket innebär att Jonas eller Feghouli kommer få starta på bänken.
När Valencia mötte Real Madrid hade Emery pyntat omklädningsrummet med bilder på gamla Che-hjältar. Det har han inte den här gången.
– Bara Champions League-hymnen ger motivation nog, säger Emery.

Vad fint det var att döda en timme i ert sällskap, vänner. Nu ska jag vila mig i form för i kväll. 

”Vilket kapitel har skapat mest rubriker i Sverige?”, ”Hade det blivit en bok utan Guardiola?”, ”Släpper han den med flit innan mötet med Barcelona?”, ”Har den sålt mer än Harry Potter?”, ”Vad säger Helena?”.

När Zlatan Ibrahimovics självbiografi kom gick min mobil ganska het med samtal från kollegor och nyfikna vänner i Spanien, som fascineras av den långe svensken som lämnade Barça med dunder och brak förra året.
Jag skrev möjligen förra veckan att mötet mellan Barça och Ibra på förhand är större i Sverige än här. Det får jag vackert ta tillbaka. Ibra är på allas läppar, förstasidor, talkshows och nätforum just nu. Då är det ändå en dag kvar.

Spanska Canal Plus gjorde ett fint nedslag i Rosengård i helgen, för att förklara varför Zlatan Ibrahimovic blivit Zlatan Ibrahimovic lite bättre.

Barcelona är ju redan vidare i turneringen och så också Real Madrid, som möter Dynamo Zagreb helt i skymundan i dag, om det inte vore så att sommarvärvningen Nurin Sahin gör debut i startelvan efter en skadehöst i nya klubben.

Det näst roligaste i Madrid är ändå Marcas bildlösning till artikeln med rubriken ”Arbeloa, Marcelo och Kaká trillar ut ur truppen”, en spansk variant för att förklara att någon missar en match. (Det nästnäst roligaste hittar ni i höfthöjd på Kaká.)

Heja.

 Fallerifallera. Foto: Marca

Kniven på strupen har däremot Valencia, som ska hämta sig efter lördagens tumult mot just Real och måste ta poäng mot Genk och fransmannen Mathieu tycker att Mourinho brast i respekt mot Valencia, men konstaterar också att ”han är ju Mourinho”.

Ni trodde att Ibrahimovic var den ende svensk på Barcelonafolkets läppar i dagarna? Icke. Förträfflige twittraren Johannes Cleris är inte sen att uppmärksamma att när Roxette gjorde en spelning i den katalanska huvudstaden i helgen ville Per Gessle och hans vänner också ha en liten del av kakan.

Det är som att min värld som tolvåring och 30-åring krockar på ett väldigt märkligt sätt här.
But I think I dig it.

Efter vad som känns som ett gigantiskt landslagsupphåll har la liga kickat i gång igen och Borja Valero har dragit in första målet på ett allt mer krisande Real Betis.
I Barcelona kliver en lite irriterad Josep Guardiola ut på Camp Nou med förhoppningen att äta upp lite avstånd till Real Madrid mot Zaragoza som inte vunnit på Camp Nou på 46 år.

På gårdagens presskonferens fick han så mycket frågor om Leo Messi att Pep tröttnade och började ställa frågor tillbaka till journalisterna.
– Vill ni inte att Leo ska spela, eller vad? Utan Leo har vi större chans att inte vinna, dundrade Guardiola lite lagom subtilt.

Messi startar i kväll, men David Villa, som gjort sin målmässigt sämsta säsongsinledning på fem år, börjar på bänken och snart pratar vi väl om Zlatan-faktorn i Barça igen.
Andrés Iniesta-faktorn ska aldrig underskattas och i kväll startar även Andy på bänken. Då har han ändå laddat för match med ett litet ”ååååh”-inlägg på Twitter.

Hej alla, har just kommit hem från att ha varit med Anna på Valerias simskola 🙂 !! Och nu… (hem, för er som inte såg länken som jag klippte bort)

Nu tänker ni att det här barnet är ju inte ett år gammalt, hon kan väl inte lära sig simma än?
Jag säger: det här är Andrés Iniestas unge, vad skulle inte vara möjligt?
Fast det kan ju röra sig om babysim så klart. Jag får kolla och återkomma i ämnet.

Spanska barcelonavänliga sajter har också gått lite bananas över en bild klubben publicerat från Pep Guardiolas kontor ute på träningsanläggningen, eftersom man får en inblick i vilka böcker och tidningar Guardiola läser. 
Det är en ganska väntad småpretentiös samling av ledarskapsböcker, lite katalansk lokalpropaganda, kreddiga romaner och en portugisisk bok om fotbollsfilosofi (på originalspråk, vad annars?).

Jag tycker det känns så där genuint, bilden kommer ändå från klubben själv och jag hade också röjt undan Se och Hör och senaste Dan Brown-deckaren från bordet innan jag blev förevigad för omvärlden om jag tränade Barcelona (och även om jag inte gjorde det).

Men vi är ju i Valencia i kväll, för det är här som omgångens, och en av hela säsongens, tänkta supermatch ska spelas av. Real Madrid har goda minnen från Mestalla. Det blev 6–3 i ligan förra året, innan man slog Barcelona här i Copa del Rey-finalen på övertid.
José Mourinho har fått ännu ett återbud från Fabio Coentrão, som i alla fall skulle sälla sig till Kaká och gänget i sjukstugan, men som dykt upp i startelvan på vissa fotbollssajter så här två timmar innan avspark.
Men framåt lär taktiken vara fastspikad, Mou ställer enligt alla förhandstips upp med sin Fantastiska Fyra där Cristiano Ronaldo och Gonzalo Higuaín flankerar Mesut Özil som nummer tio, medan Karim Katten Benzema ligger och lurar allra längst fram.
Roberto Soldado lär få göra Karims jobb framåt i Valencia med en hårt hajpad Jordi Alba på vänsterkanten och hjälp vad spänd jag är på att se vad det här laget kan styra upp mot ett Real i riktigt bra form.
Valencia stressade sönder Barcelona tidigare i höst och orkar de hålla det tempot i typ 60 minuter i kväll igen så har de Mourinhos mannar i sin ficka.
Unai Emery har aldrig riktigt lyckats tränga sig in under huden på sina supportrar, trots att han varit klubben trogen i många säsonger nu och lyckats hålla nivån strax under de två stora, men i kväll har han så klart läge att bli tillfälligt odödlig.

José Mourinho valde att skicka sitt andranamn Aitor Karanka på presskonferens i går, som han gör ibland när det är skarpt läge, eller när han bara vill bråka lite med journalisterna. Marca konstaterar att Karanka inte direkt drar fulla hus på Valdebebas, att internationell media lyser med sin frånvaro och att hans presskonferens var över på sex minuter i går. Mourinhos pågår i snitt 19 minuter, skriver tidningen.
Någon har alltså antingen

a) klockat alla Mou-konferenser i hopp om att dagen då denna fantastiska information är önskvärd skulle dyka upp

eller

b) ägnat sin arbetsdag i går åt att kolla igenom alla bandade pressisar med Mou och räkna ut det hela.

Jag vet inte vilken tanke som är mest kittlande. Och så drar de ner personal på spanska tidningar. Ofattbart.
Tabellettan inledde för övrigt dagen med att domarhetsa lite oskyldigt på sin hemsida, så där som man bara måste ibland.
I morgon är det val i Spanien och högerpartiet PP ser ut att gå mot en förkrossande jätteseger i ett land som hållit sig på vänsterkanten i ganska många år nu. Vad Reals framtidshopp José Callejón ska rösta på vet jag inte, men han har i alla fall kallats som en sorts valobservatör av sitt hemdistrikt utanför Granada, en sorts medborgarskyldighet i stil med juryplikt i USA, och får vackert sätta sig i ett flyg hem direkt efter matchen i kväll. 

”En bra förebild och god medborgare” skriver Iker Casillas om Spaniens högsta spelarfrisyr och laddar upp en bild där han och José låtsas lägga en röst i urnan. 

 
Vi tar den blå tröjan i morgon, okej? Foto: FB

I morgon håller Pep Guardiola en efterlängtad presskonferens där han lär få ge sin syn på Zlatan Ibrahimovics vilda viftande på slutet.
Jag måste lämna landet i några dagar, men jag lämnar er med en liten smakbit på hur katalanska tidningar valt att ta ställning i soppan.

Ibra till Guardiola: ”Du skiter på dig av rädsla inför Mourinho”
Tack och lov har Pep papper att torka sig med. 

Tajming är ett fundamentalt begrepp inom journalistisken.
Ibland handlar det om talang, ibland om tur, ibland om riktig jävla bonnröta.

I natt låg jag och läste Zlatan-biografi för brinnande livet till klockan halv sju på morgonen och fick mig både pungkuleattacker och skolpojkshån till livs. 
Två timmar senare vaknade jag och slogs av tanken ”är det inte i dag jag ska träffa Leo Messi?”.

Lill-Leo hade sponsorjippo med nya Adidasskorna Zero f 50 på ett hotell i Barcelona och hade inkluderat Juanita på listan över medier som var välkomna att ställa frågor i en liten gruppintervju.
Det var väl inte skorna vi pratade mest om kanske.
– Jag vet inte vad han tänker, men jag hade inget problem med Zlatan, inte de andra spelarna heller, hävdar Leo Messi, och det är väl på sätt och vis i linje med vad Ibra själv skriver, om än inte riktigt lika diplomatiskt.
Det är inte bara i relationen till Zlatan som Messi har omgivits med rykten av oenighet på slutet, kolla in tidningen i morgon, men han duckade inga frågor hur obekväma de än var.

Lionel Messi har inte världens största fotbollstrut, han har inte en promille av Cristiano Ronaldos eller, för den delen, Zlatan Ibrahimovics magnetiska utstrålning. Men likväl satt han där, världens bäste fotbollsspelare, och pratade Ibra, Pep, hattricks, Villa, Cesc, måltorka, Turkiet, Clásico och andra vardagsting som om han var lillkillen från fotbollslaget down the road.
Vilket han ju alltså är. 

Sen skulle han ta en jävla massa bilder med en ganska dålig mobilkamera innan han var nöjd och släppte i väg mig. Det måste handla om att han skulle få se lång ut på bild för första gången sedan hans brorsbarn Benjamin föddes för fem år sedan.

 Kort, kortare. Glad, trött. Yin och fucking yang.

Det har varit ett landslagsuppehåll i bråkens och frustrationens tecken i Spanien.

Vicente Del Bosque har landat en tyst liten hämnd på mannen som kickade honom efter Real Madrids ligatitel 2003.
Eric Abidal har kvalat sig till EM fast han vet att Pep Guardiola kommer sura ur.
Bojan Krkic har gått all Ibra och häver ur sig ord om Pep Guardiola som jag trodde redan på tankestadiet hans barnasinne var var för ljust för.
Och dessutom har han fått reda på att han delar blodsband med Leo Messi.
De är femmänningar eller bryllingar eller vad ni vill kalla det. Jag kallar det en mindre sensation. Mindre, eftersom det hade varit roligare om någon av deras förstahandsföräldrar (säg pappor) hade strulat runt och de faktiskt varit halvbröder.
Roligare för oss alltså, kanske inte för fru Krkic och Messi.

Vicente Del Bosque är arg, Bojan Krkic ännu argare, men Borja Valero är argast av dem ALLA.

Vi kliver in i transferfönstrets sista skälvande dygn med, enligt Marca, runt 25 spelare som ska hitta bort från och in till de spanska primera-klubbarna. Silly season står annars för min absoluta intressedip under fotbollsåret, vilket sammanfaller ganska väl med att jag brukar vara brutalt långledig under sommaren, så jag lämnar kommentatorsfältet öppet för sista minuten-spekulationer.

Barcelona och Real Madrid är i alla fall färdigvärvade och övriga kan ju shoppa loss allt de vill imorgon bitti, de har inget att sätta emot la ligas toppduo.
Efter helgens målfrosseri har debatten fått fart i Spanien på riktigt. Villarreals president Fernando Roig, till exempel, har tröttnat:
– Antingen ändrar vi på något eller så fortsätter vi så här och dödar spansk fotboll, säger Roig som förvisso inte är helgens mest opartiske analytiker, det var ju ändå hans gäng som fick stryk med 5–0 på Camp Nou i går, men som givetvis har en poäng i alla fall.
Sevillas president José María del Nído tycker helt enkelt att la liga spårat ur och gormar ännu högre:
– Vår liga är inte smutsigast i Europa, utan i hela världen. Det är en tredje världen-liga där två lag suger ut övriga.

Primera División har uppskattningsvis Europas snedaste fördelning av tv-rättighetspengar, där Real och Barça tillsammans plockar ut ungefär hälften av all kanalernas fotbollscash. Resten får dela på smulorna som blir över.
Det är nu inte bara övriga 18 lags supportrar som tycker det känns trist att fotbollsspanien blivit en tvåpartistat. Inte ens tennishunken Rafael Nadal, som själv vet hur det är att tillhöra en av två dominanter inom sin sport, kunde glädjas riktigt över helgens clean sheet.
”Det kommer bli spännande att följa rivaliteten mellan Barça och Real Madrid, men jag önskar det var mer känslor inblandade varje vecka mellan fler lag” twittrar Real-anhängaren från Mallis.

Pep Guardiola kan ju inte göra så mycket mer än vinna sina matcher och lotsa in sina nya lirare i den katalanska gemenskapen. Det tycks han ha lyckats ganska bra med, att döma av gårdagens målkalas i Barcelona. Mundo Deportivo ställer sig i dag den retoriska (eller möjligen inte) frågan om Alexis Sanchéz är ”en robot eller bara född med Barças DNA”.
Själv kan jag känna att båda alternativen skulle förvåna mig ungefär lika mycket men påminn mig gärna att fråga chilenaren hur många halspastiller han drar i sig före match för att uppnå gårdagens visuella effekter.

Lär dig krypa, lär dig gå, lär dig älska Vicks Blå. Foto: MD

Men om det blivit nytt liv på Barças mittfält i år så har i alla fall Pep själv inte glömt bort sina gamla hjältar. Jag satt inte i Barças pressal i går (jag låg i min säng och räknade får och gick upp klockan fem imorse och åkte till Arlanda efter exakt en och en halv timmes sömn, om ni verkligen undrar) och jag tycks därför ha missat liveupplevelsen av ett av spansk fotbolls underligaste citat i modern tid på kuppen:

– Rör inte Keita och Mascherano, de är mina småflickor, mina smycken.

Sa Pep Guardiola så där obesvärat som man bara kan om man har ett snövitt track record i de katalanska brottsregistren och en humor som gränsar mellan sjuk och riktigt jävla totalvrickad.

Alternativt finns det en lite mer idiomatisk förklaring till uttrycket ”mis niñitas” som jag inte lyckats spåra ner i något översättningsprogram, men alla spanskess där ute kan väl vara bussiga och låta mig leva i villfarelsen.