När Atlético Madrid steppar ut på Vicente Calderón i kväll för att välkomna Villarreal till huvudstaden står en hel del på spel om en säger.
Atléti ligger på en ganska oroande åttondeplats i tabellen och har tre poäng upp till Sevilla och någon form av Europaspel nästa säsong.
Villarreal ligger på fjärde plats en poäng ifrån en självkvalificerande Champions League-plats där Valencia just nu tronar.

Och så har Atléti så klart inbördes stridigheter, annars vore de inte Atléti.
Det är Diego Forlán som är i blåsväder efter att han blev utbytt i matchen mot Sevilla senast, enligt El País för att han ”var som en kokande köttgryta som bubblade så att locket hotade att åka av”. Diego gillade inte beslutet och efter några minuter på bänken lämnade han den och skrittade ner i omklädningsrummet med orden:
– Helvete. Den jävla () som födde honom. Nu drar jag! 

Det började genast spekuleras i vem Diego hade i åtanke med sin kärleksförklaring, var det möjligen tränaren Kicki Flores?
Men nej, Forláns utbrott provocerades enligt El País fram av lagkamraten José Antonio Reyes, eftersom uruguayanen hade försett Reyes med inte mindre än sex passningar i målläge under matchen, medan Reyes bara betalade tillbaka tre gånger och vid flera tillfällen ignorerade en fristående Forlán och gick själv.
Problemet gäller inte bara Reyes och redan förra året, under tränaren Abel Resino, ska lagkamraterna ha bildat en pakt mot Diego Forlán som gick ut på att inte ge honom bollen.
Jag säger som någon som kommenterade mitt inlägg om Walter Pandiani häromsistens: Moget!

Enligt källor till El País kommer lagkamraternas agg från förra året då Abel Resino favoriserade Forlán så till den grad att det blev ohållbart och efter 0–4-förlusten mot Chelsea, som i förlängningen kostade Resino jobbet, ska flera spelare i Atlético ha samlats utanför rummet där sjukgymnasterna håller hus och sagt: ”ni un balón a la rubia”, fritt översatt ”inte en boll till till blondinen”.
Vill Atléticos pressteam leta läckor kan de alltså börja med klubbens medicinska team.

Blondinen. Ett rätt bra smeknamn ändå, det får man ge dem.

 Take a chill pill, blondie! Foto: Uly Martín.

Ibland tittar på man Atléticos laguppställning och fattar inte vad de gör i la ligas mellanskikt.
Ibland förstår man ganska exakt vad det handlar om.

Real Madrid har åkt norrut för att visa Racing Santander vad de kan och Sergio Ramos har lagt ägnat dagen åt att lägga ut bilder på den vackra kuststaden och sina medresenärer på Twitter.
Karim Benzema har ju insett att det här med att sticka ut är hans grej och när han demonstrerar det genom att gå tillbaka till sina rötter och vägra falla i det spanska tumträsket så känner jag spontant – respekt.

 Jip jop vs. thumbs up.

Det kluriga nu är att om ni gillar Ze man så får ni visa det genom att, ehum, tumma inlägget här nedan. Eller låta blir. Då tolkar jag som att ni (o)gör det i Karims ära.

I väntan på el Superclásico har Barcelonas och Real Madrids småsyskon gjort upp i Madrid.
Det har hänt något med Espanyol i år och det står extra klart när de slår Atlético Madrid på bortaplan och en sån här pärla får avgöra matchen.
Osvaldo, snart i ett italienskt landslag nära, well, mig. 

Atlético Madrid har en del att ta tag i. Skicka Kicki Flores på en kurs i anger management exempelvis. Kicki säger att han fick utbrottet i slutet av matchen för att han ”inte gillar när de kommer till vår hemmaplan och skrattar åt oss”.
Jag skojar inte (och inte Kicki F heller vad det verkar).

Men om Osvaldos mål var snyggast i kväll så var Marcos Sennas hårdast och Santi Cazorlas märkligast. 

I morgon går vi till val i Katalonien och även om Barçasupportrarna har Joan Laporta att rösta på, så hävdar i skrivande stund 52 515 personer att Pep Guardiola skulle vara regionens bästa president.

 No, we can’t. We have a game to prepare.

Roligast blir det ändå när Barcelonatidningen Mundo Deportivo ska göra en så kallad objektiv bedömning av Leo Messi vs. Cristiano Ronaldo inför matchen.
Vem som tänker mest på laget, har mest utstrålning och är bästa lagkamraten och så. Behöver jag förtydliga att det är Leo Messi (9 av 10 i ”karisma” by the way) som bedöms i vänster kolumn?

 Bäst på pappret.

El Clásicos andra riktiga duell, den mellan tränarna, har ju pågått mer eller mindre sedan i somras. Filosofen passade i dag på att ändra morgondagens hålltider för träning och flyttade det planerade morgonpasset till eftermiddagen för att på så sätt hålla sin presskonferens efter José Mourinhos i Madrid.
Pep vill tydligen ha sista ordet inför match och smartade helt enkelt ut Mou när han möblerade om i schemat i dag.
Låt mig gissa att José sitter och filar på motdrag i detta nu.

 Inte utan min Mou. Foto: Sport

Ja, så har ju bläckfisken Paul tillfälligt återuppstått och sagt sitt om utgången av matchen.

Själv blev jag avkrävd på ett Clásico-resultat i direktsändning i spansk radio i dag.
– Öh, 2–2, hasplade jag ur mig.
– 2–0 till Barça säger Juanita alltså, fortsatte programledaren (på Catalunya Radio, det kan förklara felhörningen) och jag kände mig nödd att bryta in:
– Nej, jag tror på 2–2. Oavgjort. Om det går för sig.
– Ah, okej, absolut, sa programledaren och raderade mig gissningsvis i samma stund från listan över tänkbara framtida gäster i programmet.
Ibland kostar det att säga sanningen.

Nu är det hög tid för er att dra in sista helröret på krogen och för mig att sova min Clásicosömn och så vaknar vi glada och pigga i morgon bitti och laddar vidare. 
Skål. 

I dag får Barcelona uppsnackat besök från Vatikanstaten och Pope mobile kan mycket väl passera utanför mitt hus i detta nu. När jag klev utanför dörren i morse hade hela gatan spärrats av för Påvens ankomst och en styrka om kanske 150 poliser stod utplacerade med tre meters mellanrum i väntan på katolska kyrkans högste höns. Barcelonas gayrörelse å sin sida har lovat att hälsa Joseph Ratzinger med ett gigantiskt samkönat pusskalas.
Mycket att se med andra ord, och hade jag varit lite businessminded hade jag hyrt ut min balkong till timtaxa under dagen (fast då kanske jag inte kommer till himlen?).

För egen del har jag lämnat Påven på egen hand i Barcelona eftersom dagens riktiga begivenheter trots allt ju äger rum i huvudstaden.
FC Barcelona har också åkt till Madrid för att spela ut Getafe och agera uppvärmningsakt inför Madrid-derbyt i kväll.
Jag har redan spånat loss lite inför matchen som är det enda det pratas om i Madrid i dag.
Restaurang Almeriz till exempel har rätten Mourinho Bacalao på menyn (rakt översatt Mourinho-torsk, vilket kanske inte låter så lovande för Real-anhängarna, men men) och de vita kan inte nog påpeka hur jävla längesedan det var Atlético slog dem.
Det var år 1999 enligt vår gregorianska kalender, år 2752 sedan Rom grundades och år 4695 enligt den kinesiska tideräkningen, skriver Marca som av någon outgrundlig anledning glömt konsultera aztekernas och inkarikets årsräkning. Bakläxa.

Kicki Flores erkänner gärna att hjärtat slår lite extra hårt när hans gamla och nya lag möts, medan José Mourinho påstår att det är som vilken match som helst.
Jobbigast är det kanske för Sara Carbonero, som kommer från en riktig Atlético-familj, men har sin favoritspelare i Real Madrid.
Iker Casillas står ju i Reals mål i kväll, medan David De Gea vaktar motståndarnas. De Gea passar dessutom på att fylla 20 år i dag och blir därmed den femte spelaren genom tiderna som fyller år samtidigt som han spelar Madrid-derby.

Mer siffror? Alrightie:

* Cristiano Ronaldo gör i kväll sin 50:e match för Real Madrid
* Gör han mål blir det hans 200:e i karriären på professionell nivå
* Kun Agüero spelar sin 150:e match i la liga
* Om Diego Forlán går mållös av planen i kväll är det hans åttonde match i rad utan mål, nytt måltorkerekord för Forlán
* Gör han mål blir det hans sjätte på tretton matcher mot Real Madrid i karriären

    Fadern, sonen och the special one.

Barcelona stånkade sig igenom en 14 timmar lång bussresa till Milano häromsistens.
Liverpool FC kom till Madrid efter en 23 timmar lång odyssé som såg ut så här:

1. Tufftuff-tåg från Liverpool till London tisdag förmiddag
2. Eurostar-tåg från London till Paris
3. Nattning i Paris (efter att Ryan Babbel lagt vantarna på en miniatyrkopia av Eiffeltornet)
4. Uppstigning 04.40 onsdag morgon
5. Tåg till Bordeaux
6. Flyg från Bordeaux till Madrid

2. 080 kilometer senare var de framme och redo att ta sig an sin spanska motsvarighet Atlético Madrid. Eller ja, Diego Forlán fick ju göra så här efter bara åtta minuter och borde nog har slarvat in minst en boll till.

Dessutom hade Raúl García, Álvaro Dominguez, José Antonio Reyes och David De Gea redan posat för Marca the liverpudlian way.

 Atléti Road.

Men 1–0 har Kicki Flores killar med sig till returen i England. Olé!