Det är strax dags för två av la ligas mittenlag (och ett som befinner sig lite högre upp i tabellen) att kliva in i semifinalerna av Europa League, numer den enda turnering där vi är helt garanterade spansk representation i finalen.
Lagom till det har jag spekulerat loss lite i varför Spanien i år hävdar sig så bra i Europas andraturnering, när så mycket talar för att man inte borde. Det påstås ju ofta, och det med goda belägg, att spansk fotboll bara handlar om två lag.
Atlético Madrid, Valencia och Athletic Bilbao finns här för oss i år för att ge svar på tal och visa att så inte är fallet. Och skulle nu både Barça och Real Madrid trilla ur Champions League nästa vecka har vi minst ett av de tre EL-lagen i final för att rädda den spanska äran i år.
Det är inte skitlätt att hitta någon röd tråd i de tre klubbarnas satsning, men jag blev tillsagd att göra ett försök i alla fall och voilà.
I övrigt är ju semifinalerna i år en heliberisk historia, och minns att förra året var det i stället tre portugisiska gäng i semi. Det har jag ingen som helst förklaring till, men ge mig några dagar så ska jag känna efter.

Men, det var ju en av spansk, och numer även tysk fotbolls stora som sa tack och hej i dag och Raúl González Blanco darrade lite på läppen när han meddelade att han lämnar Schalke 04 efter två säsonger.
Jag har alltid gillar Raúl lite mer än your average Joe, men i dag fick jag faktiskt lite avsmak. Eventuellt.
För allt pekar på att den evige nummer sju hoppar av Bundesliga för att skriva ett fetingkontrakt på fyra år i Qatar, som antagligen innebär så mycket pengar att vi inte riktigt kan föreställa oss.
Det är väl okej, men då tycker jag inte man ska sitta med fuktiga ögon och säga att det var ett ”oerhört svårt beslut” att lämna Ruhr-området som handlar om att man vill ”tillbringa mer tid med sin familj”. 

Då kan man sluta spela fotboll och flytta hem till Madrid och ta ett deltidsjobb på Reals sekretariat.
Om nu Al-Ahli blir hans nästa destination alltså, det låter ju onekligen så när Raúl säger:
– Jag är färdig med spel i de stora europeiska ligorna. 

Om det bara är ett illasinnat rykte så glömmer jag allt, Raúl. 

Oj oj oj.
Om jag hör rätt nu så hör jag ett Santiago Bernabéu vissla ut sina lirare. Det borde de verkligen inte göra. Real Madrid – Valencia var en riktigt riktigt bra fotbollsmatch från början till slut.
– Den här matchen förtjänar ett mål, tyckte pappa på påskbesök.
– Icke, la liga mår bra av lite 0–0-matcher med intensitet ibland, tyckte hans dotter, a.k.a. Juanita.

Vi kan prata om Tino Costas heroiska 90 minuter i Madrid, vi kan prata om Iker Casillas räddningar och vi kan prata om Cristiano Ronaldos träkänningar bakom och bredvid Guaita i Valencias mål. Vi kan väl prata om det mesta egentligen, om prata är er grej, min grej är mest att konstatera att vi har en livs levande liga och det kan ingen ta ifrån oss. Ingen.

Jag fläkte eventuellt ut mig en aning för ett par veckor sedan och sa att den här ligan var vunnen för Real Madrid. Jag gjorde inte det för att jag sitter på några hemligheter som ni inte gör, mer än att jag tänker att tio poäng tio omgångar från slutet är ett nästintill ointagbart avstånd i la liga. Det är cirkus en poäng per omgång och det har jag svårt att se José Mourinho släppa ifrån sig. Eller hade.

Nu har vi den tabell vi förtjänar. Real Madrid måste ta poäng i el Clásico för att vara säkra på att ta hem den här titeln och det ska bli ett sant nöje att se dem komma till Camp Nou och spela för oavgjort om ett par veckor.

Valencia ändå. På väldigt många möten hade de tagit väldigt många nästansegrar och -poäng på Barça och Real, men i årets liga har de faktiskt ett kryss mot de båda och Unai Emerys gäng har alla skäl att tro på vidare liv i Europa League efter att ha skickat AZ Elm Alkmaar ur turneringen och möjligen också ha haft en fot med i avgörandet av la liga i år.

Och så några snabba.

Levantísimo. Vilket obeskrivligt fantastisk bonnagäng. Som Kalmar FF men med charm.
Osaunsa. Vilken jävulsk genomklappning. Har Andrés Fernández trillat ur the zen zone? 

José Manuel Pinto var snabb med att fota och klippa och klistra ihop några Twitter-meddelanden från Barcelonas lagmiddag hemma hos Eric Abidal, innan vad som ska vara dagen då han genomgår sin njurlevertransplantation.
Pinto hade missat att detta var hemlig information och tog bort sina meddelanden från det sociala nätverket ganska snabbt, men inte snabbt nog för att folk och fä och tidningar skulle fatta grejen.

Det finns ju inget göttare än att ta poäng, gärna tre, som bottenlag, men när Real Zaragoza mycket imponerande fixade tre på hemmaplan mot Atlético Madrid så tog både Racing Santander och Sporting Gijón (mot Athletic Bilbao som på allvar tycks satsa på att få en europaplats nästa år genom att vinna Europa League, lite cocky så där) en pinne var och vi har en bottentrio på 25 poäng var, men med en rejäl bit upp till fast mark.

Men Philippe Coutinhos frispark var ändå kvällens fulsnyggaste och får mig att tänka på en av de få instruktioner som fastnade när min pappa (hej Mager!) ryckte in som tränare för Lerdala F12 någon gång i början av nittiotalet: Slå nu inga höjdbollar tjejer, kom ihåg att man lätt skjuter över mål, men att man aldrig kan skjuta under!

Trots Coutinhos smartness åkte ju Málaga hem från Barcelona med tre poäng och gänget från Andalusien är uppe nu på lika många som Valencia. Jag är lite småimpad av hur Manuel Pellegrini och hans homeboys har skött den här satsningen i år, där ledare och shejker inte fått panik för att poängen inte trillade in bums, utan hade tålamod att vänta ut en riktigt bra vårsäsong av den hyfsat stjärnspäckade och alltmer samspelta elvan.
I Valencia är man mindre imponerad av att ligga på samma poäng som Málaga och kastar, i vanlig ordning, bajs mot Unai Emery, som rimligtvis befunnit sig i klubben länge nog för att fatta att han aldrig kommer ha gjort nog innan han på riktigt är uppe och tävlar med Real Madrid och Barcelona om ligatitlarna.
– Jag håller huvudet fortsatt högt, för om jag inte gör det riskerar jag att få ett slag i nacken, förklarade Emery pragmatiskt efter 3-1-förlusten borta mot Getafe som i sin tur ligger på samma poäng som grannen Atlético Madrid och hör sen.

Snart är det dags för ligans två stora lejon att tänka på Europa, men vi har förstås hunnit bråka lite om vem som egentligen gjorde Barcelonas första mål i helgen.
Gud, Sandro Rosell och domaren Ayza Gámez hävdade att det var Leo Messis balja och Alexis Sánchez har spelat i klubben precis tillräckligt länge för att ha läst introduktioneshäftet ”Lathund om Leo Messi” och veta att det inte är rätt läge att dra en lans.
– Jag vet verkligen inte om jag nuddade den, så nej, det var Leos mål, sa chilenaren efter segern mot Mallis.

Men Madridtidningen AS har vinklat och vänt och vobblat med sina bilder och kommit fram till att nej, det var Sánchez mål trots allt.

 Hårboll.

What say you, my friends? 

Har ni hört den om Leo Messi?
Först hade han influensa klockan 13 på dagen och blev hemskickad från träningen och sedan var han inte sjuk mer utan spelade fotboll klockan 23 på kvällen (och eftersom det snart är Trettondagsafton får ni lite etnotrollflöjter i bakgrunden, sån är jag). Och sen blev Osasuna arga för att de tyckte att han lurades.

Jag kan förstå poängen i att mörka lite ibland med skador, och jag tänker inte alls sitta här och moralisera, men det finns ju ändå bättre lägen att fulspela med startelvan än hemmamatcher mot Osasuna, Josep Guardiola.

I går tog Camp Nou emot publiken som en rökfri arena för första gången och det var inte det enda nya inslaget för 2012 i Barcelonas hemmaborg. 
Carles Puyol brukar ju inte tveka att flasha bringan efter match om det så är på en minusgradig bortaplan i Tatarstan, men de undre regionerna är han generellt lite mer hemlig med.

Så jag ger er:

 Bara ben på Barças kapten. Foto: MD

Och så får vi av allt att döma ett dubbel-Clásico snart igen då, eftersom Barcelona och Real Madrid lär få mötas i kvartsfinalen av Copa del Rey.
Om man inte räknar matcherna mellan Lerdala och Timmersdalas a-lag när jag var mycket yngre än jag är nu så är nog Barcelona – Real Madrid det möte jag sett flest gånger live i livet. Mustigt, va?

Men spanska cupen flyger vidare i väntan på att ligan ska kicka i gång i helgen och i kväll är det Valencia som ska ta revansch på Sevillas seger i ligan lagen emellan tidigt i höstas, där Valencia anklagade Emir Spahic och Fernando Navarro för att medvetet provocera fram en utvisning på Artiz Aduriz.
Nämnde Spahic har använts flitigt på förstasidor när Valencia-pressen laddat inför match och tidningen Superdeporte konstaterar att Emir Spahic ”som av en händelse” lämnade spelarbussen i tryggt förvar mellan míster Marcelino och José Maria del Nido.
Om man nu känner sig så trygg mellan en tränare som konstant hotas av sparken och en klubbpresident som just dömt till 6,5 års fängelse för korruption.
Allt är ju som bekant relativt.

Matchen blir hur som helst kvällens höjdpunkt.

Och så har veckans man Iker Casillas fått en gata uppkallad efter sig i Móstoles.

Det är EM-lottningsdags och eventuella europaallianser ska knytas mellan journalisterna.
Det här är en dag då utlandskorrespondenter är kårens kanske mest eftersökta och i dag har jag har typ fyra ”om vi kommer i samma grupp som Sverige kan vi ringa dig då?”-samtal utlovade till radio och tv i olika Medelhavsländer. 
Det enda som stör mig är att inga tyska radiokanaler hört av sig. Tydligen tror de inte att en treveckorsnybörjarkurs i Berlin i somras räcker för att jag ska prata löst och ledigt om Kim Källströms vänsterfot och hur Daniel Majstorovic ska sätta stopp för Miroslav Klose i tysk direktsändning.

Men vad som än händer kommer jag finnas med i den här sändningen och prata om reaktionerna i Spanien efter dagens tomboladragning. Det vore synd att säga att spanjorerna bävar för något motstånd. Det är ioförsig synd att påstå att det är en särskilt het potatis alls just här. Katalonien har sitt Barça och landslaget bryr de sig max om när de gått vidare ur gruppen i EM-slutspelet.

Desto mer bryr vi oss om nästa helgs omgång i la liga, då säsongens första Clásico ska smällas av på Bernabéustadion. Gerard Piqué får spela, det såg ni, och frågan är om Pep Guardiola först kommer riva av ännu en nybildad startelva i morgon mot Levante för att bestämma sig för vilka som ska få äran mot Real Madrid. På säsongens 23 matcher har Guardiola startat med smått ofattbara 23 olika elvor. 

Det är dubbelt Barcelona/Valencia i helgen, när Espanyol får ta sig an Valencia på Mestalla. Vid tre poäng mot Espanyol fortsätter Valencia att skugga Barcelona i tabellen och det mår både Leo Messi, la liga och undertecknad bra av.
En som gissningsvis inte mår så bra är Espanyols Romaric, som kom för sent till träningen i onsdags, blev hemskickad av Mauricio Pochettino och sedan straffats med att bara få träna med lagets skadade spelare. Men det var inte slut där, Romaric blev också kickad ut truppen som möter Valencia i helgen och måste dessutom dyka upp och köra egna pass på träningsanläggningen på söndag och måndag när resten av laget är ledigt.

DÅ tänker Pochettino att budskapet kanske har gått in.

Espanyols andre afrikan, Idriss Kameni, har i år också hamnat i rejäl onåd hos Pochettino och sitter så långt in i frysboxen att han inte gjort en match ens som avbytare under hösten, trots storspel de senaste säsongerna. 

 Äh.

Real Madrid framstår som små favoriter inför nästa helgs jätteclash, men Iker Casillas lillebror Unai håller inte blodsbanden först.
– Jag gillar att titta på Real, men jag är Barçasupporter och det gömmer jag inte, säger Unai som framhåller Iker som en ödmjuk person. Men inte bara:
– Han är också väldigt tankspridd och glömsk, framför allt när jag ber honom fixa en tröja av någon annan spelare till mig, säger Unai till radiostationen Cope.

 Lill-Casillas Unai. I oklart tröja. Foto: Marca

Nej, nu åker vi till Kiev en stund.

Det är inte mycket som inte sagts om onsdagens tyngdarmöte i Milano, men desto mer om den här målperversa tillställningen.

Roberto Soldado var het redan i förra årets Champions League, och på 15 matcher med Real Madrid och Valencia har han satt tolv strutar, och är dessutom på väg att krossa Juan Sánchez gamla målrekord för Los Che i turneringen.

 Foto: Súperdeporte

Jag är väldigt förtjust i den här upplagan av Valencia, det har ni möjligen noterat. Det är en sak att göra en stormatch mot Barcelona fast man sålt av precis alla världsstjärnor och landslagsspelare som klubben producerat de senaste åren. Det är en annan sak att dessutom både ge Real Madrid en jättematch på hemmaplan och sedan hämta upp ett jobbigt CL-läge till ett deträckermedoavgjortpåstamfordbridge-läge.
Därmed inte sagt att jag vet vad hela laget sysslar med.

 
Är det något ni vill dela med er av till resten av klassen?

Oavgjort borta mot Chelsea blir svårt, inte minst när André Villas-Boas överlevnad står på spel, men 0–0 står det å andra sidan när machen börjar. 

Det är ioförsig en sak som vi inte pratat om när det gäller matchen i Milano och det är att Gerard Piqué var bänkad. Inte skadad, inte avstängd. Bänkad. Och det i en jättematch,
Pep Guardiola viftade bort saken med ett:
– Jag kan inte hålla på och motivera för er varenda gång en spelare är utanför startelvan.

Men faktum är att Piqué inte spelat mer än 25 procent av Barcelonas matcher i år, i första hand på grund av två skador, och att han, tillsammans med alla andra lirare utom Leo Messi och Víctor Valdés har bänkats på taktiska grunder i år.
Från FC Barcelonas (uppenbarligen inte så) slutna rum läcks det att Pep inte är nöjd med Gerard Piqués attityd på slutet, han tycker helt enkelt inte att mittbacken är helt seriös i sina åtaganden och är det något jag lärt mig om Pep Guardiola så är det att han vill ha seriösa, på gränsen till dödsallvarliga, lirare på plan. Annars hade väl Seydou Keita inte varit kvar så länge i klubben.
Att Pep petade Piqué i en ligamatch tidigare i höst på grund av bristande disciplin (minns inte vilken, men det gör ju ni i kommentatorsfältet om jag känner er rätt) är väl en sak, men att han offrar honom mot självaste Milan är en annan historia, säger jag. Att det inte skulle finnas plats för en Gerard Piqué i form i en 3–4–3-uppställning köper jag faktiskt inte. Jag menar, det enda i försvarsväg han var intresserad av att ställa på planen i onsdags var ju mittbackar.

 Disciplinproblem? Foto: Twitter

Iker Casillas jämrade sig förra året över att Ballon d’Or inte tilldelades en spanjor, när man ändå vann VM och allt. Den här gången kommer han själv bidra till det, om det går som alla tror och Lionel Messi får sin tredje raka sko. Casillas har varit i princip fläckfri i Real Madrid i år. Jag vill påstå att det här är hans största blunder för säsongen.

Sevillas tränare Marcelino testar nya grepp inför helgens match borta mot Zaragoza. Eller så laddar bara Frédéric Kanouté för en tränarkarriär i nästa liv.

Den här lilla nyheten bjuder ju på hur svindlande tänk om-tankar som helst. Jag är inte en man av stora ord (jag är framför allt inte man) men jag vill nog påstå att med José Mourinho i Barcelona hade min vardag sett väldigt annorlunda ut.

Snart ska vi grotta ner oss i Madridderbyt, men visst låter vi den här fredagseftermiddagen komma emellan först?

”Vilket kapitel har skapat mest rubriker i Sverige?”, ”Hade det blivit en bok utan Guardiola?”, ”Släpper han den med flit innan mötet med Barcelona?”, ”Har den sålt mer än Harry Potter?”, ”Vad säger Helena?”.

När Zlatan Ibrahimovics självbiografi kom gick min mobil ganska het med samtal från kollegor och nyfikna vänner i Spanien, som fascineras av den långe svensken som lämnade Barça med dunder och brak förra året.
Jag skrev möjligen förra veckan att mötet mellan Barça och Ibra på förhand är större i Sverige än här. Det får jag vackert ta tillbaka. Ibra är på allas läppar, förstasidor, talkshows och nätforum just nu. Då är det ändå en dag kvar.

Spanska Canal Plus gjorde ett fint nedslag i Rosengård i helgen, för att förklara varför Zlatan Ibrahimovic blivit Zlatan Ibrahimovic lite bättre.

Barcelona är ju redan vidare i turneringen och så också Real Madrid, som möter Dynamo Zagreb helt i skymundan i dag, om det inte vore så att sommarvärvningen Nurin Sahin gör debut i startelvan efter en skadehöst i nya klubben.

Det näst roligaste i Madrid är ändå Marcas bildlösning till artikeln med rubriken ”Arbeloa, Marcelo och Kaká trillar ut ur truppen”, en spansk variant för att förklara att någon missar en match. (Det nästnäst roligaste hittar ni i höfthöjd på Kaká.)

Heja.

 Fallerifallera. Foto: Marca

Kniven på strupen har däremot Valencia, som ska hämta sig efter lördagens tumult mot just Real och måste ta poäng mot Genk och fransmannen Mathieu tycker att Mourinho brast i respekt mot Valencia, men konstaterar också att ”han är ju Mourinho”.

Ni trodde att Ibrahimovic var den ende svensk på Barcelonafolkets läppar i dagarna? Icke. Förträfflige twittraren Johannes Cleris är inte sen att uppmärksamma att när Roxette gjorde en spelning i den katalanska huvudstaden i helgen ville Per Gessle och hans vänner också ha en liten del av kakan.

Det är som att min värld som tolvåring och 30-åring krockar på ett väldigt märkligt sätt här.
But I think I dig it.

Efter vad som känns som ett gigantiskt landslagsupphåll har la liga kickat i gång igen och Borja Valero har dragit in första målet på ett allt mer krisande Real Betis.
I Barcelona kliver en lite irriterad Josep Guardiola ut på Camp Nou med förhoppningen att äta upp lite avstånd till Real Madrid mot Zaragoza som inte vunnit på Camp Nou på 46 år.

På gårdagens presskonferens fick han så mycket frågor om Leo Messi att Pep tröttnade och började ställa frågor tillbaka till journalisterna.
– Vill ni inte att Leo ska spela, eller vad? Utan Leo har vi större chans att inte vinna, dundrade Guardiola lite lagom subtilt.

Messi startar i kväll, men David Villa, som gjort sin målmässigt sämsta säsongsinledning på fem år, börjar på bänken och snart pratar vi väl om Zlatan-faktorn i Barça igen.
Andrés Iniesta-faktorn ska aldrig underskattas och i kväll startar även Andy på bänken. Då har han ändå laddat för match med ett litet ”ååååh”-inlägg på Twitter.

Hej alla, har just kommit hem från att ha varit med Anna på Valerias simskola 🙂 !! Och nu… (hem, för er som inte såg länken som jag klippte bort)

Nu tänker ni att det här barnet är ju inte ett år gammalt, hon kan väl inte lära sig simma än?
Jag säger: det här är Andrés Iniestas unge, vad skulle inte vara möjligt?
Fast det kan ju röra sig om babysim så klart. Jag får kolla och återkomma i ämnet.

Spanska barcelonavänliga sajter har också gått lite bananas över en bild klubben publicerat från Pep Guardiolas kontor ute på träningsanläggningen, eftersom man får en inblick i vilka böcker och tidningar Guardiola läser. 
Det är en ganska väntad småpretentiös samling av ledarskapsböcker, lite katalansk lokalpropaganda, kreddiga romaner och en portugisisk bok om fotbollsfilosofi (på originalspråk, vad annars?).

Jag tycker det känns så där genuint, bilden kommer ändå från klubben själv och jag hade också röjt undan Se och Hör och senaste Dan Brown-deckaren från bordet innan jag blev förevigad för omvärlden om jag tränade Barcelona (och även om jag inte gjorde det).

Men vi är ju i Valencia i kväll, för det är här som omgångens, och en av hela säsongens, tänkta supermatch ska spelas av. Real Madrid har goda minnen från Mestalla. Det blev 6–3 i ligan förra året, innan man slog Barcelona här i Copa del Rey-finalen på övertid.
José Mourinho har fått ännu ett återbud från Fabio Coentrão, som i alla fall skulle sälla sig till Kaká och gänget i sjukstugan, men som dykt upp i startelvan på vissa fotbollssajter så här två timmar innan avspark.
Men framåt lär taktiken vara fastspikad, Mou ställer enligt alla förhandstips upp med sin Fantastiska Fyra där Cristiano Ronaldo och Gonzalo Higuaín flankerar Mesut Özil som nummer tio, medan Karim Katten Benzema ligger och lurar allra längst fram.
Roberto Soldado lär få göra Karims jobb framåt i Valencia med en hårt hajpad Jordi Alba på vänsterkanten och hjälp vad spänd jag är på att se vad det här laget kan styra upp mot ett Real i riktigt bra form.
Valencia stressade sönder Barcelona tidigare i höst och orkar de hålla det tempot i typ 60 minuter i kväll igen så har de Mourinhos mannar i sin ficka.
Unai Emery har aldrig riktigt lyckats tränga sig in under huden på sina supportrar, trots att han varit klubben trogen i många säsonger nu och lyckats hålla nivån strax under de två stora, men i kväll har han så klart läge att bli tillfälligt odödlig.

José Mourinho valde att skicka sitt andranamn Aitor Karanka på presskonferens i går, som han gör ibland när det är skarpt läge, eller när han bara vill bråka lite med journalisterna. Marca konstaterar att Karanka inte direkt drar fulla hus på Valdebebas, att internationell media lyser med sin frånvaro och att hans presskonferens var över på sex minuter i går. Mourinhos pågår i snitt 19 minuter, skriver tidningen.
Någon har alltså antingen

a) klockat alla Mou-konferenser i hopp om att dagen då denna fantastiska information är önskvärd skulle dyka upp

eller

b) ägnat sin arbetsdag i går åt att kolla igenom alla bandade pressisar med Mou och räkna ut det hela.

Jag vet inte vilken tanke som är mest kittlande. Och så drar de ner personal på spanska tidningar. Ofattbart.
Tabellettan inledde för övrigt dagen med att domarhetsa lite oskyldigt på sin hemsida, så där som man bara måste ibland.
I morgon är det val i Spanien och högerpartiet PP ser ut att gå mot en förkrossande jätteseger i ett land som hållit sig på vänsterkanten i ganska många år nu. Vad Reals framtidshopp José Callejón ska rösta på vet jag inte, men han har i alla fall kallats som en sorts valobservatör av sitt hemdistrikt utanför Granada, en sorts medborgarskyldighet i stil med juryplikt i USA, och får vackert sätta sig i ett flyg hem direkt efter matchen i kväll. 

”En bra förebild och god medborgare” skriver Iker Casillas om Spaniens högsta spelarfrisyr och laddar upp en bild där han och José låtsas lägga en röst i urnan. 

 
Vi tar den blå tröjan i morgon, okej? Foto: FB

Det som hände på Bernabéustadion i går är bland det jävligaste jag sett sedan jag kom till Spanien.
Jag tänker att jag lämnar orerandet till andra och att ni lyssnar på vad Simon says. Han är killen bredvid Mesut Özil.

 Mästare i kavaj.

José Mourinho gjorde egentligen bara ett fel i går.

 Mästare i pullover över randig t-shirt.

Men eftersom det här inte (bara) är en modeblogg så kommer han väl undan med det. En gång i alla fall.
Mou tog självklart tillfället i akt att prata lite om hur Reals framfart är extra betydelsefull eftersom de hamnat i en av de svåraste grupperna i Champions League.
– Andra lag har lottats mot motståndare som jag varit tvungen att kolla upp på internet för att se vilket land de kommer ifrån, sa José efter matchen.

Om han pratar om Otelul Galati är han inte ensam, men jag tror att han eventuellt pratar om Viktoria Plzen, som kommer till Barcelona i kväll och som kanske inte blev gårdagens trending topic när Leo Messi höll presskonferens i går.
Det är fint när stora egon tjivas om titeln som världens bäste genom tiderna, det har jag alltid tyckt, och extra fint blir det när playboys från förr ger sig in i leken.
– Messi kan utan tvekan bli världens bäste, men då måste han först överglänsa Maradona, sedan Romario och sen Pelé, säger mannen som nickade bort Sverige från en VM-final 1994, som numer är förtroendevald för Brasiliens socialistparti och sportar en lite mer intellektuell look.

Bonusinfo 1: Bebetos nyföding Mattheus som hälsades välkommen till världen med ”vaggan” i samma VM skrev i veckan kontrakt med brasilianska jätteklubben Flamengo. 
Bonusinfo 2: Den tredje musketören, han till höger om Bebeto, heter Mazinho. Hans son heter Thiago Alcantara. Han spelar i FC Barcelona. 
Bonusinfo 3: Bebeto har också sadlat om och valdes förra året in i den brasilianska politikens finrum för Det demokratiska arbetarpartiet.

Jag säger inte att det är fel att sälja dammsugarmunstycken, göra låtar med Doktor Alban eller fronta spelbolag. Jag säger bara att det finns alternativ.

Villarreal gick på en sen mina i går och är borta ur CL-sammanhangen för den här gången. Valencia har alla möjligheter kvar mot Leverkusen i kväll och Unai Emery har tagit med sig hela truppen till Tyskland för att visa att det är allvar. (Orden ”Trupp”, ”Tyskland” och ”allvar” ger väldigt spretiga träffar på Google förresten, sök inte på det).
Supernyförvärvet Adil Rami är CL-redo men väntar en avstängning i la liga efter att han sagt ”tu puta madre” till domaren efter matchen mot Mallorca i helgen och fått rött kort.
– Jag trodde inte det var allvarligt, så säger alla i Spanien, jag menade inget elakt med det, hävdade fransmannen efter matchen för att senare ändra versionen till att han pratat om sin egen mamma, i hopp om ett mildare straff.
Vad lättad hon ska bli, tänker jag.

Det kanske är dags för fransoserna i la liga att ta spansklektionerna på allvar innan de börjar glappa på planen. Och ska Rami nödvändigtvis dra på sig kort på fotbollsplanen kan vi väl enas om att det är bättre att han gör det genom att vara ett föredöme. Dra av sig tröjan när han firar mål och så.

 Brrrr. Ice moon cold.

Ska vi utbringa en skål för en välmående och kärnfrisk la liga, så länge vi har en bra anledning?
Jag tycker det, jag har inte haft så här kul på länge på jobbet i alla fall, och det handlar inte om att jag avnjöt kvällens matcher till kickass-tapas och blaskig sommaröl i kollegors sällskap på en smockad fotbollsbar nere i strandkvarteret Barceloneta, för det vet ni att jag inte skulle göra när jag har er att tänka på.

Hur som haver. Real Madrid var en blek kopia av ingenting i kväll. Jag vet inte vad det handlar om, vad jag vet har man ungefär samma manskap som förra året, ungefär samma tränare och ungefär samma liga. Det är något annnat som spökar, låt mig återkomma när jag har mer kött på benen där.
Valencia lekte faktiskt bort Barcelonas inledande trebackslinje, Eric Abidal gav los Che lite hjälp på traven och Roberto Soldado var en oklippt tånagel från att ge hemmalaget ett övertag som Barcelona hade fått extremt svårt att äta upp.

Kort sagt: det var en fotbollskväll av internationellt snitt, där små nollar stora och stora sliter med halvstora och Atlético Madrid får islossning och bjuppar på en uppvisning i colombiansk waka waka och Marcelo Loco Bielsa skriver ett nytt kapitel i sin dödsruna och jag vet inte vad mer. Men det var mycket.

Vi håller nu tag i den här magiska la liga-kvällen där allt var möjligt ett kort tag till och i morgon åker vi till Sant Joan Despí och ser vad los culés gjort för omvärldsanalys av läget och sen tänker jag att nykomlingarna i gangstergänget Real Betis mycket väl kan gå och ta ledningen i Primeran i morgon.

Salud y besos!