SVT gör en beundransvärd satsning och visar sydafrikanska derbyt Orlando Pirates mot Kaizer Chiefs. FM-favoriten Lebohang Mokoenas gamla gäng mot lokalrivalen som spelaren Kaizer Motaung startade 1970 efter att ha hämtat influenser från fotbollen i Nordamerika. Det är en inblick i världsfotbollen som vi aldrig annars hade fått och det är bara att supa in atmosfären.

Vuvuzelorna kastar mig tillbaka till Sydafrika-VM 2010 när lille Andres Iniesta blev störst i världen. Den här gången dånar de inte kring några korrupta Fifa-pampar utan från 90 000 fotbollsälskare inne på Soccer City i Soweto, Johannesburg. Här finns inte heller någon våldsam rivalitet utan bara hängivna supportrar som sida vid sida samsas om arenan i respektive lags färger. Trots det är den en livsfarlig match.

1991 dog 42 supportrar i samband med derbyt och 2001 43 stycken. Båda gångerna på grund av bristande säkerhet när konkurrensen om platserna inne på arenan blev för stort. Folk klämdes ihjäl. Så het är matchen i Johannesburg. Så privilegierade borde vi känna oss över att matchen nu går att se på statlig svensk tv. Så vad gör jag då?

Jag byter till Premier League halvtimmen in i matchen.

Det är smärtsamt att medge men bara att erkänna. När jag har att välja mellan en av världens hetaste fotbollsmatcher och ett köplag framavlat ur kommersialiseringens egen vagga så väljer jag det senare. Jag ser hellre Manchester United-Burnley, trots att jag inte hejar på något av lagen, än Orlando Pirates-Kaizer Chiefs.

Det är egentligen helt fruktansvärt. Jag vill tro mig ha ett intresse för fotbollens historia, jag vill gärna skryta med att hålla supportervärdena högt och jag älskar att göra min röst hörd när företagarna sätter ytterligare en klo i fotbollens själ. Likafullt avskyr jag att ingen numera spelar i svarta skor, föraktar att den klassiska engelska fotbollspubliken är utbytt mot rika turister och sörjer att det numera är legoknektarna Zlatan Ibrahimovic samt Paul Pogba som ska bära Manchester United framåt och inte hemmafostrade Ryan Giggs och Paul Scholes.

Premier League och Manchester United står egentligen för allt jag är emot med dagens fotboll. När en spelare värvas lika mycket för sitt marknadsvärde som sina fotbollskunskaper och när en åskådare som köper lunch på arenan värderas högre än en som tar av sig tröjan en svinkall oktoberdag och skriker halsen ur sig för att försöka bära sitt älskade lag framåt. Trots det är det precis den ligan jag, i konkurrens med allsvenskan, följer med störst intresse. Men varför?

Varför när det spelas så mycket bättre fotboll i Spanien? Varför när det bjuds på så mycket livligare stämning i Tyskland. Varför när legenderna, myterna och dramatiken i historierna är så mycket större i Italien?

Jag tror den enskilt största faktorn är tryggheten. Jag är bekant med Premier League, mina vänner följer samma liga, jag känner till spelarna och Niklas Holmgrens röst är så familjär att min hund förmodligen hade sprungit till honom innan mig om han kallat på henne på stan. Jag vet också att ingenting kommer förvåna mig. Det är ungefär som att se en Beck-film på TV4 en söndagkväll. Du vet precis vad som kommer hända även om du inte sett filmen förut och att du kommer bjudas på precis önskad mängd spänning som aldrig oroar dig men ändå gör att du orkar sitta igenom de två timmarna.

Eller som Glenn Hysén så målande beskrev det i en av svensk tidningshistorias mest läsvärda krönikor i veckan.
”I Beck är det inte så mycket kärlek, men det händer saker. Det är det jag gillar mest, det funkar inte att se på en film på två timmar eller läsa en bok på 300 sidor när det bara är ett mord. Det ska vara tre-fyra i alla fall, ju fler desto bättre.”

Om Premier League är som en Beck-film är Orlando Pirates mot Kaizer Chiefs en svartvit konstfilm som någon eldsjäl i Rwanda gjort ideellt med hjälp av en crowdfunding-insamling. Jag vet att jag borde se den men likafullt sätter jag på den där förbannade Beck-filmen igen. Gör det mig till en usel fotbollsälskare? Kanske. Otvivelaktig till en hycklande sådan i alla fall.

För man kan inte lägga pengar och intresse på Premier League utan att direkt eller indirekt stödja kommersialiseringen av fotbollen. Samma sak gäller Champions League. Som Johan Esk beskriver det i Dagens Nyheter kan Zlatan Ibrahimovic också utan tvivel stå som symbol för hela den så föraktade ”moderna fotbollen”.
”Zlatan vet ingenting om hur det är att lida för ett lag”, skriver Johan Esk.

Precis så är det. Men just det här lördagen orkar jag inte lida för något lag. Just den här helgen vill jag bara ha enkel, simpel och trygg underhållning. Kort och gott en stor jävla taco-buffé.

Klart jag ska skämmas för det. Klart jag gör det också. Men jag är inte bättre än så. Inte just i dag i alla fall. Tyvärr är det precis det som gör att jag fruktar att den Europeiska superligan kommer bli av inom några år. Tyvärr är det precis det som gör att allting jag vill påstå mig hålla kärt med fotbollen redan är hotat, i alla fall högst upp i näringskedjan.

Reklammännen som byggde Premier League har lyckats. Det smärtar mig att erkänna men så är det och jag är långt ifrån ensam. PL-produktionen är så bra på att hitta rätt strängar i våra manipulerade hjärnor att vi egentligen köper vilken skit som helst bara formatet är det så tryggt bekanta.

Det är precis som att det finns 34 Beck-filmer – det är inte för att någon ställer speciellt höga krav på dem. Jag lånar Glenn Hysén igen för att försöka beskriva och andraplatsen  från när Glenn rankar sina Beck-favoriter.
”2. ’Mannen med ikonerna’ Det är några ryssar som är styckade i en sjö. Jag har för mig att Persbrandt snackar ryska och det är imponerande.”

Det räcker att Persbrandt snackar ryska för att Glenn ska vara frälst och det räcker att Zlatan spänner sin tofs för att jag ska bli intresserad. Sorgligt men sant.

En fotbollsklubb styrs inte längre av bara av presidenten, ordföranden, vd:n, sportchefen och tränaren. Allt större inflytande ligger numera hos de ofta hårt finansiellt drivna  fotbollsagenterna.

– Jag är som en rådgivare, säger Mino Raiola själv om sin roll i Manchester United.

Raiola är en av fotbollens två mäktigaste agenter. Den andre heter Jorge Mendes. Två herrar, 48 respektive 50 år gamla, som likt oligarkerna efter Sovjetunionens fall i precis rätt tid förutsåg en växande marknad och lade vantarna på alla resurser innan de andra hunnit fram.

Men varför dominerar just de här två herrarna världsfotbollen? Två män med helt olika framtoning och taktik.

Vad de har gemensamt är att båda är framgångssagor. Mino Raiola började som springpojke i familjens pizzeria men blev tack vare sina språkkunskaper en viktig kugge i holländska företags affärskontakter med Italien.

Som 19-åring köpte och sålde holländaren en McDonaldsrestaurang med sådan vinst att hans finansiella framtid var säkrad. Via lokala klubben FC Haarlem tog sig Raiola sedan in i fotbollen och när Ajax behövde en italiensk tolk vid försäljningen av Bryan Roy till Foggia 1992 hittade Raiola sitt kall. Att köpa och sälja fotbollsspelare.

Jorge Mendes saga är inte helt olik Raiolas. Precis som sin holländske kollega föddes inte portugisen rakt in i fotbollsvärlden. Under ungdomsåren drev Mendes istället en videoaffär samt en nattklubb när han av en slump lärde känna Nuno Espírito Santo – då förbisedd målvakt i Vitória Guimarães.

Men hur kommer det sig då att de här herrarna härområdet uppskattades ha tjänat motsvarande 805 miljoner kronor (Jorge Mendes) respektive 240 miljoner (Mino Raiola)? Lägg till de 300 miljoner Raiola drog in bara den här sommaren när han sålde Paul Pogba (och de bildrättigheter han lyckades förhandla sig till vid Bosman-övergången från United till Juventus 2012).

Vi kan låta nämnde Nuno Espírito Santo – mannen som blev Mendes ingång i fotbollen – förklara.

– Folk kan inte föreställa sig hur många timmar han jobbar, säger Espírito Santo.

Det är självklart en del av förklaringen. Den andra kan vi hitta i detaljerna i övergången från Vitória Guimarães till spanska Deportiva La Coruna som Mendes ordnade åt målvakten 1997.

Nuno Espírito Santo hade fått beskedet av klubbens president António Pimenta Machado att han var fri att lämna Vitória Guimarães om någon bjöd mer än en miljon dolla. Men när Deportivo bjöd precis det ändrade sig presidenten.

– Nu vill jag ha fem miljoner.

Nunu blev rasande. Han blev fullständigt deprimerad. Nästa gång António Pimenta Machado träffade sin målvakt var i Nunos lägenhet. Jorge Mendes hade tipsat honom om att åka dit med eftersom Nuno inte mådde bra och synen som väntade presidenten när han klev in genom dörren var total misär.

I raseri över den uteblivna övergången hade Nuno slagit sönder all inredning. Själv var han berusad bortom allt förstånd.

– Är han full, frågade presidenten Mendes innan han fortsatte:

– Ta med honom i morgon. Ta honom i morgon men låt dem inte göra några tester på honom.

Dagen efter åkte Jorge Mendes tillsammans med målvakten för att skriva på för spanska Deportivo La Coruna. Då var Nuno Espírito Santo varken deprimrad eller bakfull.

– Allt var ett skådespel, erkände målvakten i en intervju med The Guardian i slutet av september i år.

Det var Jorge Mendes som hade kokat ihop planen. Det var han som hade vandaliserat lägenheten och det var han som uppmanat Nuno att låtsas vara berusad. Det var ett sista desperat trick och det är lätt att förstå Mendes frustration när man hör Nunos berättelse om hur portugisen hade väckt Deportivo La Corunas intresse och ordnat budet på en miljon dollar bara dagar tidigare.

– Han visste precis vilken tid Depors president lämnade kontoret varje kväll. Han gick alltid ner för trapporna och bort till en restaurang 100 meter därifrån – och Jorge var alltid med honom. Han körde 2,5 timme från Portugal varje kväll för de där 100 meterna eftersom han visste att de var guld värda. Sedan körde han 2,5 timme tillbaka igen.

Jorge Mendes fick igenom affären – han första som agent inom världsfotbollen. I dag representerar han bland annat Cristiano Ronaldo och har även gjort sig känd som en klubbyggare med enormt inflytande i de portugisiska storlagen Porto samt Benfica, spanska Atlético Madrid och franska Monaco för att nämna några.

Hans stora rival på agentscenen är Mino Raiola, med bland andra Zlatan Ibrahimovic och Paul Pogba i sitt stall, och även hans karriär fick en lysande start när han råkade befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Den platsen var Prag och tiden var mitten på 1990-talet när en ung Pavel Nedved löpte sönder Kroatiens gräsmattor.

Mino Raiola hade ända sedan Bryan Roys övergång till Foggia 1992 fortsatt smörja kontakten med tränaren Zdeněk Zeman. 1994 tog Zeman över Lazio och två år senare presentera Raiola det perfekta nyförvärvet för klubben. Nedved blev Raiolas väg in i fotbollens finrum men både hans framtoning och taktik skiljer sig på många sätt från Mendes.

Då Mendes sällan uppträder i media är Raiola känd för sina mer eller mindre genomtänkta utspel. Holländaren har bland annat kandiderat till Fifa-president efter att ha kallat utskämde Sepp Blatter för ”en senil diktator”.

Då Mendes jobbar med stora spelarstall, många medhjälpare och ibland hela klubbar agerar Raiola i mindre skala. Holländaren har visserligen inflytande i stora klubbar men det handlar då snarare om kontakter genom bärande spelare än direkt in i styrelserummen.

Istället har Raiola profilerat sig som klubbarnas fiende och spelarnas bäste vän. Ett utmärkt exempel är samarbetet med Rody Turpijn som Financial Times nu redogör för.

1998 var anfallaren på jakt efter ny klubbadress efter att ha blivit mer välbekant med läktarplatsen är gräsmattan i Ajax. De Graafschap anmälde som enda klubb intresse men det stoppade inte Mino Raiola från att ställa stenhårda krav på köparen.

Ett möte ordnades med De Graafschaps president på ett undanskymt motorvägshotell. Efter att Raiola markerat närvaro och makt genom att skryta om sitt täta samarbete med världsstjärnan Pavel Nedved så skrev presidenten ned sitt löneförslag till Turpijn.

Erbjudandet var högre än anfallaren tjänade i storklubben Ajax och hade Turpijn själv fått bestämma hade de skrivit på omedelbart. Men Raiola ville annorlunda.

– Vet du vad han tjänar i Ajax, bluffade Raiola och fortsatte:

– Det här är inget seriöst erbjudande. Kom Rody, det här är slöseri med tid.

De Graafschap-president fick panik och vädjade till duon att stanna. Under de kommande 20 minuterna förhandlade Raiola sedan fram ett kontrakt som säkrade Rody Turpijns finansiella framtid långt efter karriären.

Anfallaren blev en flopp i De Graafschap och slutade med fotboll när kontraktet löpte ut, bara 25 år gammal. Lönen från fotbollskarriären möjliggjorde ändå för Rody Turpijn att utbilda sig på universitet och skaffa sig en civil karriär.

Exemplet visar på Raiolas taktik. Holländaren har en liten kärntrupp av spelare som lägger sina liv och karriärer i agentens händer. När Mario Balotelli av misstag råkade sätta sin lyxvilla i Manchester i brand genom att avfyra fyrverkerier i badrummet ringde italienaren Mino Raiola först. Sen bandkåren.

– Jag är vän med 95 procent av mina spelare. Andra är min familj, säger Raiola.

Såväl framtoningen som taktiken är olika men en sak har Mino Raiola och Jorge Mendes ändå gemensamt. Den faktor som förmodligen är hemligheten till deras stora framgång.

Men det är knappast den där sexiga genvägen till rikedom som lata lycksökare hade önskat sig.

– Jag har rest runt Europa med en liten resväska i 20 år nu. Jag har fått offra saker. Jag har missat mina barns uppväxt, säger Raiola.

För bakom alla tjuvknep döljer sig även här det som är den gemensamma faktorn för nästan alla framgångsrika affärsman. Riktigt hårt jobb. Men är uppoffringen stor kan den finansiella belöningen också bli riklig.

Minst sagt.

Flygtrafiken är omdirrigerad när laserstrålarna lyser upp skyn samtidigt som technomusiken dränker kvällen i en enveten rytm ackompanjerad av den klassiska hockeyklappen från sittplatspubliken.

NHL?

SHL?

Aviciis comeback?

Nej, fotbollsallsvenskan 2016.

Det var Östersund som på onsdagen gjorde precis allt som stod i deras makt för att lysa upp mötet med Hammarby i skuggan av Malmö FF:s SM-guld. De gjorde det med en spelarentré som nog fick alla att börja andas plexiglas och käka puck. Rykten talar till och med om att SHL:s disciplinämnd för en sekund chockartat konfererade om de missat en match och viktiga pengar till avstängningskassan.

(Länk till videon finns här)

ÖFK-ordföranden Daniel Kindberg försöker i en intervju med Fotbollskanalen tysta de onda tungor som skrikit ”hockey” om spektaklet.

– Det kanske är därför som hockeyn omsätter mer än fotbollen för att de varit kreativa i de här delarna, frågar sig Kindberg nöjt.

Cashen ska in alltså. Supportergruppen Falkarna var de som låg bakom initiativet och även deras ordförande Joakim Castberg viftar bort kritiken.

– Det är vanligt i hockeyn och ovanligt i fotboll – ja. Men att säga att något ”hör till” känns lite väl trångsynt och gammaldags. Vi för vår del känner att vi, precis som ÖFK, gärna vill testa nya grejer och tänja på gränserna för vad man kan göra på en fotbollsarena – och dessutom lagligt. Och då är det tråkigt att bara ha lakan, tyger och konfetti som ”pensel”, säger Castberg till Fotbollskanalen.

Men innan vi instinktivt avfärdar det här nya påfundet tycket jag att vi i alla fall ska göra en liten empirisk undersökning. ”Det är tråkigt att bara ha lakan, tyger och konfetti som ’pensel’” säger Castberg. Så vi testar väl.

För att inte tala om den här videon. Vilket jävla sömnpiller.

Nåväl. Det intressanta med Östersunds tifo är ändå att det, i skymundan av all samlad laser från stadens diskotek de senaste 34 åren, gömde ett försök med det som kallas ”laglig pyroteknik”. Det ser av videobilderna att döma ut att i det här fallet framförallt handla om effektgivande rök.

Efter uppvisningen i Avicii-imitation ville Mats Enquist, generalsekreterare för klubbarnas intresseförening Svensk Elitfotboll, också sticka ner tån i den svenska supportermyllan och känna på temperaturen efter försöket.

Det gick kanske inte riktigt som Enquist hade hoppats på.

Jag applåderar i alla fall Mats Enquist för hans modiga dialog, närvaro i debatten och vilja att ta in åsikter utifrån. Vi har för många fotbollsledare som bara låser dörren till sitt kontor och putsar sina förbundspokaler.

Men om vi ska bortse från allt raljerande över den Haddaway-konsert Östersund bjöd på så finns det en olycklig följd av det här (får vi hoppas) engångsförsöket. Problemet är att det här nu blir den officiella versionen av vad laglig pyroteknik innebär och det kommer knappast vara något som tilltalar de mer konservativa supporterskarorna. För att uttrycka det milt.

Det är synd – för en laglig lösning på pyroteknikdebatten är något alla i grunden borde önska. Men den lösningen är inte att förvandla en hel fotbollsarena till en rejvfest som får epileptikerna att falla som käglor längs stängslen.

Laglig pyro: Ja Tack.

Avicii-imitationer i Östersund: Nej tack.

Allsvenskan går mot sitt slut och vi kan redan i kväll få gratulera Malmö FF till SM-guldet samt snart säga farväl till såväl Falkenberg som Gefle och Helsingborg. Men en säsongsavslutning erbjuder ju långt fler både priser och avsked än så.

För när säsongen 2016 nu ska sammanfattas tvingar den oss också till ett hjärtskärande uppbrott. Jag talar om det enskilda avslut som kommer lämna det allra största hålet efter sig i svensk fotboll.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus under läppen”.

2012 red Kenneth Höie in i allsvensk fotboll och det svenska medvetandet. Han bytte norska Start mot Boråsklubben Elfsborg och skulle de kommande åren förälska sig i det svenska livet. I alla fall i en väldigt specifik aspekt av det.

– Jag trodde ni var rätt vana med snus här. De i laget har kommenterat att ”du snusar lite väl mycket”. Men det är mycket billigare här än i Norge, sa Höie i en intervju med Svenska Fans i augusti 2013.

Då hade Höie både hunnit skriva på för Djurgården och insett att livet som fotbollsstjärna i Sverige innebär ett mer eller mindre outtömligt hav av snus. Vissa skvallrar om att Höie inte snusar en portion åt gången – han snusar en halv dosa – men det tog ett tag innan den norske burväktaren på allvar insåg vidderna av det rikliga utbud av tobaksprodukter som det svenska levernet kan innebära.

Så, innan vi sammanfattar en unik karriär i svensk läppsträckning kan vi ta en titt på den ojämförbara resa den en gång så oskuldsfulle norrmanen gjort i allsvenskan. Låt oss måla Kenneth Höies karriär från provspelet i Hammarby 2002, åren i Norge till avslutningen i Djurgården med hjälp av det Kenneth Höies själv håller som sin allra käraste ägodel.

Här är Kenneth Höies överläpp och dess fyra faser.

Fjortisen

Som många andra började Kenneth Höie i liten skala. En knappt märkbar överläpp som saknar den träning som krävs för att hålla kvar såväl snusen som alla vätskor intakta i dess, likt en fjärilspuppa, inbäddade tillstånd. Resultatet blir en tunga som lika frenetiskt som vindrutetorkare i spöregn löper längs munnen för att rädda den flyende saften.

Ungdomssyndaren

Läppen närmar sig omfånget som krävs för att kapsla in prillan men än är Kenneth Höie ingen senior. Notera dock att Höies simultanförmåga nu utvecklats så att tungan alltid letar sig upp mot överläppen för att säkra prillans plats och minimera sväljrisken även vid de mest prövande målvaktsingripandena.

Senioren

Läppen är nu fullt utvecklad i sin skopteknik men den fortsatt ungdomliga spänsten i skinnet kräver att Höie håller munnen stängd för att inte riskera, de enbart i den amerikanska södern uppskattade, ”Deep South toggtobakständerna”.

Den ärrade veteranen

Höie kan nu äntligen öppna munnen utan att behöva sätta igång vindrutetorkare eller riskera en kostsam förlust av påbörjad prilla. Att sätta in en ny med målvaktshandskarna på är nämligen inte att rekommendera.

När målvakten nu hunnit bli 37 år kan vi också börja skönja en fullärd snuskonstnär. Låt mig demonstrera med fyra uppvisningar i prilljonglering:

Den närmast stelopererade överläppen även i de mest kritiska av situationer.

Den smidiga justeringen utan att fokus påverkas.

Den vakuumförpackade prillan även när munnen kräver fullt syretillskott.

Den nu permanent sneda överläppen som även utan snus förblir i sin fullpackade position.

Men trots denna propagandaliknande uppvisning i snusteknik så var det först i veckan Kenneth Höie verkligen blommade ut på allvar.

När norrmannen själv meddelade beslutet att han lägger handskarna på hyllan gick 37-åringen till sist också in för den optimala utmaningen. Den som kom att avgöra om han för all framtid skulle skriva in sig i den stolta historien av svenska fotbollssnusare.

För vi vet alla vet vilken nivå föregångarna ligger på. De som föddes i arbetarstaden Göteborg med en hammare i ena handen, en skära i den andra och 4,6 kilo tobak under överläppen.

Som Glenn.

Eller som Johnny Bråttom.

Herrar som får den ambitiöse hockeysnusaren att se ut som en rosig junior.

Men trots utmanarnas stora fördelar i såväl gener som rutin ställde sig Kenneth Höie i Djurgårdens egen tv-kanal och gick för guld. 37-åringen drog helt enkelt till med den mytomspunna och i officiella sammanhang aldrig tidigare beprövade ”dubbelprillan”.

Vi pratar (med största sannolikhet) om en hel snusdosa under en och samma läpp. Vi bevittnar (med om möjligt ännu större sannolikhet) ett nytt inofficiellt världsrekord i snusläpp.

En historisk avslutning på den allsvenska karriären för Kenneth Höie. Nu sadlar 37-åringen om och blir bilförsäljare (så klart). Han kommer lämna ett stort utrymme efter sig, den gode norrmannen, men platsen i historien som svensk fotbolls mest imponerande snusläpp har han i alla fall fyllt. Till bredden.

Nu tar en ny generation vid. En generation uppväxt på portionssnus i tobaksindustrins fullständigt vedervärdiga försök att hitta en yngre målgrupp med smaker som hallon och lakrits. Med det i åtanke hoppas jag att Kenneth Höie förblir inte bara Sveriges bäste utan också Sveriges siste snusare.

För det finns ju ändå ingen som kan toppa det här. Kenneth Höie och Nordens största överläpp mina damer och herrar. Det är bara att ställa sig upp och applådera.

Snus är en tobaksvara som kan skada din hälsa och är beroendeframkallande. Dessutom blir din mamma inte nödvändigtvis arg men väldigt, väldigt besviken.

”Det brinner på andra sidan gatan”, säger någon.

Jag tittar ut genom redaktionsfönstret och utanför byggnaden rakt över bron (ett av många hus i Stockholms centrala delar med sådär smärtsamt modern arkitektur och i det här fallet dessutom kryddat med vad som ser ut som röda och gula godisremmar löpande längs fasaden) står mängder med människor uppradade samtidigt som två brandbilar fyller luften med oljud. Det är full utryckning men det är inte sirenerna jag hör i mitt huvud.

”…your defence is terrified – Will Grigg’s on fire! Nanananana…”

När jag kom hem från jobbet många timmar senare kom jag på mig själv med att fortfarande nynna på melodin. I dag, dagen efter, samma sak. I somras höll det i sig i en månad. Till sist gick till och med min flickvän runt och sjöng på tonerna trots att hon är närmast dödligt allergisk mot all slags aktivitet som innehåller en boll. Vi får se hur lång tid den kommer sitta i den här gången.

Men den väckte i vilket fall en undran. Vad hände med Will Grigg? Ni minns killen som inte spelade en minut i EM men ändå blev hela turneringens mest omtalade spelare. Som blev så populär att han av 55 utvalda journalister kuppartat röstades fram till Europas 25:e bäste fotbollsspelare (före Kevin De Bruyne samt Pierre-Emerick Aubameyang och bara sju placeringar bakom Zlatan Ibrahimovic) i Uefas årliga omröstning.

Hur går det egentligen för honom?

En enkel googling ger det snabba svaret. Det om imponerande fem mål på 13 matcher för nykomlingen Wigan och en åttondeplats i Championships skytteliga trots att laget parkerar näst sist i tabellen. Jag fortsätter bläddra bland svaren och den 10 oktober dyker hans namn upp igen inför Nordirlands VM-kval mot Tyskland.

– De nordirländska fansen kommer i alla fall ha en enorm fördel mot våra supportrar eftersom vi saknar en sång i klass med ”Will Grigg’s on fire”, sa Tysklands förbundskapten Jogi Löw inför mötet trots att Grigg själv tvingades tacka nej till samlingen då 25-åringen skulle bli pappa i dagarna.

Men intervjuerna lyser med sin frånvaro. Jag hittar faktiskt ingen av den längre typen sedan jag själv träffade Grigg i Parc des Princes katakomber den 25 juni efter Nordirlands uttåg ur EM. På Twitter är det också bara ströuppdateringar från 25-åringen. Ett par sponsormeddelanden och något om att han fått en ny Mercedes. Vad jag däremot hittar är en annan intressant intervju.

Det är en skoltidning i Durham som på torsdagen publicerade en intervju med Gala Rizzatto. Det var hon, en gång hyllad italiensk popdiva, som skrev originalsången som de irländska fansen i somras gjorde till en världsangelägenhet.

”Freed from Desire” var redan i mitten på 1990-talet en världshit och toppade listorna i Frankrike, Belgien, Ryssland, Spanien och Brasilien samt sålde platinum (en miljon ex) i Storbritannien och diamant (10 miljoner ex) i Frankrike. Men några pengar har Gala själv aldrig sett röken av – varken då eller nu.

– Folk tror att den här sången gett mig miljoner men det stämmer inte. I praktiken gav den mig samma inkomst som en sekreterare tjänar. Det är den där gamla klyschan. En ung artist som skriver på ett uselt kontrakt och blir utnyttjad.

Gala berättar samtidigt att orginallåten som av en händelse handlar om just pengar – eller brist på pengar – och förhållandet till livet utan dem. Inspirationen kom under en dag i New York när den italienska sångerskan först åt middag på en lyxrestaurang centralt i staden tillsammans med en grupp ekonomiskt lycklig lottade människor som ändå ägnade hela måltiden åt att klaga över vad de inte hade. Ett större hus. En häftigare bil.

– Sen, senare samma kväll, åkte jag för att träffa min pojkvän i Harlem hos hans kompisgäng. Åtta av dem bodde i ett rum med råttor som sprang över golvet men de hade alla stora leenden på sina läppar, spelade musik, dansade och åt på golvet tillsammans. Jag bara ”wow”. Jag såg lycka i de människorna som inte hade någonting och total olycka och frustration hos de som hade allt.

Refrängen ”Freed from desire, mind and sense are purified” stal Gala från en buddistisk bön och sedan var superhiten ett faktum.

Med tanke på låtens budskap var det med andra ord väldigt passande att det var tippade slagpåsen Nordirland som 20 år senare plockade upp den inför mötena med världsfotbollens alla bortskämda miljonärer. Och att den handlade om killen som inte fick spela en enda minut i turneringen med ändå kom att skänka glädje till miljontals.

På samma sätt känns det också passande att sången återigen intagit själva centralbanken i min hjärna precis just nu.

För i dagarna presenterade Fifa planer på att spela upp till 100 matcher under ett VM-slutspel samtidigt som Uefas nye president Alexander Seferin berättade om tankar på att flytta Champions League-finalen till New York och spela matcher på lördagar för att höja inkomsterna från den asiatiska marknaden. De påstår sig båda vara ”ideella organisationer” som ”ska värna fotbollens bästa” men agerar gång på gång på rakt motsatt sätt.

De borde lyssna på ”Freed from desire”. De borde lyssna på Gala.

– Folk tänker kanske ”fotboll, pengar och miljoner”. Men nej! Fotbollssupportrar är hela idrottens hjärta. De älskar sporten och spelarna så mycket. De tjänar inte en krona på att gå och se en match men de gör det för att de älskar det. Vad tjänar de på det? Ingenting. De är bara folk som gillar idrott. De gör det för att de älskar fotboll.

Snart ska jag promenera hem från kontoret. Brandbilarna är sedan länge borta och folket utanför kunde snabbt återgå till sina arbetsplatser.

Jag är tacksam att ingenting allvarligt hände men också glad att larmet gick igen. Inte det i den smärtsamt moderna fastigheten eller från de uttryckande brandbilarna utan det som i samma stund började ljuda i mitt huvud.

Larmet i sången som en gång handlade om de materiella tingens betydelselöshet men förvandlades till en sång om en irländsk bänknötare. Sången om ideal, hjältar och fotbollspassion långt bortom fotbollspamparnas giriga händer.

”…your defence is terrified – Will Grigg’s on fire! Nanananana…”

Ett enkelt sätt att tjäna välbehövliga pengar eller en brinnande vilja till ett politiskt ställningstagande? Oavsett vilken avsikt Svenska fotbollförbundets hade med herrlandskampen mot Iran den 31 mars 2015 så är det damerna som nu tvingas städa upp i röran.

För tänk om det varit tvärtom. Tänk om det var Janne Anderssons landslag som tränat i Göteborg utan att veta när eller om en landskamp skulle bli av. Allt för att Svenska fotbollförbundet velat arrangera en dammatch 1,5 år tidigare.

Det är en parodi som pågår i Göteborg. Först skulle matchen spelas på torsdagen, sen hann det iranska laget inte fram och nu hoppas alla att den ska kunna genomföras på fredagen med uppmuntrande bilder som visar vad som ser ut som ett iranskt damlag på väg till Sverige.

Det här är inget annat än ett skämt och det är det svenska damlandslaget som drabbas.

När Svenska fotbollförbundet planerade herrlandskampen mot Iran i mars 2015 handlade det om att kunna sälja biljetter till Friends Arena trots en på pappret svag motståndare. Det hymlade inte ens förbundsordförande Karl-Erik Nilsson med.

– Det här kommer bli en väldigt uppskattad motståndare inte minst för den stora grupp iranier som är bosatta i Sverige, sa Nilsson i samband med presentationen.

Samtidigt var förbundet självklart medvetna om den storm av kritik som skulle komma mot att de bjöd in en nation som bryter mot mänskliga rättigheter och inte ens låter kvinnor se på fotboll i hemlandet.

– Vi är naturligtvis medvetna om att det finns stora utmaningar i Iran kring frågor som är fullständigt självklara för oss i vårt samhälle. Därför var det viktigt att krydda den här överenskommelsen med att dessutom spela en flicklandskamp mot Iran. Det tror vi också kommer vara en viktig pusselbit i vårt arbete för jämställdhet och mångfald. Och inte minst för att attrahera fler unga tjejer med utländsk bakgrund att komma och spela fotboll, sa Karl-Erik Nilsson.

Det lät ju bra och med det motkravet till Iran som effektiv PR-sköld tycktes de flesta acceptera att matchen skulle spelas i Solna. Erik Hamrén klev visserligen rakt ut i klaveret och fick också hård kritik för sina uttalanden (eller brist på uttalanden) inför matchen men efter 3-1-segern hyllade såväl Hamrén som spelarna publiken.

Sverige vann med 3-1 och 33 773 åskådare kom till Friends Arena för att se den betydelselösa landskampen. Allt frid och fröjd. Men det var ju det där med damlandskampen.

Visst kan det ses som en seger om matchen blir av. Visst finns det en poäng i att Sverige får ut Irans fotbollsdamer på den internationella arenan och därmed sätter ljus på fotbollsälskare som annars kämpar i motvind. Caroline Seger och Kosovare Asllani uttrycker det bra:

– De kan få känna en frihet och acceptans att få komma hit och spela, säger Seger.

– Jag tror att de skulle bli stora förebilder och det är därför man vill att matchen ska bli av. Det hade varit grymt om de kunde få spela i Europa och bli förebilder för den nya generationen, säger Asllani.

Men frågan är på vems bekostnad det här ska ske? Nu är det uteslutande på damernas med den bittra eftersmaken att de tvingas göra det för killarnas skull.

Herrarna fick sin landskamp, förbundet fick sin publikfest och damerna blev kvarlämnade med sopborsten för att städa upp skiten. Med en landskamp de själva inte kommer få ut någonting sportsligt av men som rycker sönder en samling som annars hade kunnat vara både givande och viktig inför kommande EM-slutspel.

Damernas matchanalytiker Andreas Janmyr, som ska förbereda damlandslaget taktiskt inför matchen, sammanfattar läget rätt bra:

– Vi har bland annat bilder från deras U19-lag. Sedan vet vi att de är väldigt duktiga på futsal. Så det finns ju duktiga fotbollsspelare.

Hade förbundet accepterat om herrlandslaget haft de förutsättningarna inför en landskamp?

Sociala medier skulle ta oss närmare idrottarna i världseliten hette det men det känns snarare som den avskärmat oss ännu mer från de stora idolerna. Men ibland, när man kryssar mellan de ointresserade svaren i Zlatan Ibrahimovics app och de tillrättalagda hurraropen på Wayne Rooneys Twitter, så kan det plötsligt dyka upp ett guldkorn.

Ett sådant är Gerard Pique. Politiskt intresserad, frispråkig och inte rädd för att trampa någon på tårna. Varken offentligt eller bakom stängda dörrar.

”Zlatan är en del av gruppen den dag Gerard Pique börjar utsätta honom för practical jokes” hette det när Sportbladet träffade försvararen i Barcelona 2009.

– Haha, jag skämtar en del med honom, och det gör han också. Jag tror att det är väldigt viktigt i ett lag. Vi är tillsammans jämt och sådana relationer är svåra, när man träffar precis samma människor hela tiden. Så kan man ha lite humor och få se ett leende hos sina lagkamrater tror jag det här jobbet, och livet, blir lättare.

Vad gör Zlatan?

– Han brukar sparkas och småknuffas utan orsak ibland. Jag tror det är för att visa att han är starkast.

Är han det?

– Inte en chans.

Men det här ska inte handla om Zlatan utan om Pique och hans ibland rätt brutala upptåg.

Häromveckan dök jag på en intervju med landslagsbacken i spanska TV3. Där berättade 29-åringen bland annat om hur han raggade upp Shakira (han frågade om vädret – visst blir man besviken ändå) och om vad han saknar mest med Manchester United.

– Jag älskar brittisk humor. Det var vad jag älskade med Manchester. De tar inte åt sig när du driver med dem. De försöker hämnas, men de tar inte åt sig. Här i Barça uppskattas inte alltid min humor. Jag brukar släppa ut luften ur mina lagkamraters däck och såna saker men det är ingenting jämfört med vad som hände i United.

– Om någon kom in med en dyr tröja de precis köpt så satte vi den på frisparksdockorna. Sen hade vi skottövning och förstörde tröjan fullständigt med all lera från bollarna. Det omklädningsrummet var fullt av liv.

Det kanske samtidigt till sist också förklarar varför Pique själv kommer till omklädningsrummet i riddarrustning.

Oavsett så är inte det min favorit av alla Piques historier. För spanjoren berättar också om en särskilt minnesvärd episod med franske försvararen Patrice Evra.

– En dag kom Patrice in med ett par skor från Nike som han hade tjatat om att de skulle tillverka åt honom i månader. De hade namnen på hans barn inskrivna och alla möjliga sjuka detaljer. Så vi gjorde upp en liten brasa och brände dem. Vi filmade allt och sen skickade vi videon till Patrice.

Brutalt? Absolut. Men jag kan inte låta bli att älska när en spelare vågar gläntar på dörren in till klubbarnas allra heligaste.

Då gör det inget om det står ett par Nike-skor där och brinner.

Det är kvällen som drabbar mig som få andra fotbollskvällar. Det är den 27 oktober 2014 och Malmö FF tar emot Brommapojkarna i fotbollsallsvenskan.

På bortaläktaren står Anders Ungh – som vanligt ensam i sin randiga tröja för att heja fram sitt älskade BP. Ungh har blivit en stor profil i Fotbollssverige tack vare sin sällsynta böjelse för Bromma-klubben. Så fort BP spelar inom en radie av 30-35 mil från Unghs hem i Ystad finns han på plats för att stötta. Alltid ensam.

Men den här kvällen i Malmö är inte som alla de andra. Den här gången har Brommapojkarna och Anders Ungh sorg. Två veckor tidigare har Pontus Segerström gått bort i cancer och på bortasektionen hedrar Anders Ungh sin spelare med Segerströms tröja, två tända ljus och en röd ros.

– Det är min lilla hyllning. Det är vad jag kan göra mer än att skänka pengar till Cancerfonden och Pontus familj. Det har varit så jobbigt allting. Jag är helt chockad över det som hänt.

Han vänder på matchtröjan och visar framsidan. Hela BP-laget har skrivit sina autografer. Han pekar på Pontus Segerströms och säger:

– Där är den. Närmast hjärtat!

Det går inte att göra annat än att beundra Anders Unghs engagemang för fotboll i allmänhet och IF Brommapojkarna i synnerhet. Därför blev jag extra glad när jag i dag läste om 14-årige Emmanuel Masmejan från Schweiz.

Precis som många av oss andra fastnade Emmanuel i tidig ålder för en fotbollsklubb. Tyvärr för Emmanuel heter den klubben FC Le Mont.

Inte för att det är något fel på Le Mont. Trots att staden bara har drygt 7000 invånare spelar fotbollslaget i landets näst högsta liga och ställdes i lördags mot nyligen degraderade jätten FC Zürich.

Inte nog med det. Emmanuel Masmejan kunde efter matchen jubla åt att gästerna stått för en praktskräll och räddat hem 1-1 mot den gigantiska förhandsfavoriten. Problemet var bara att han inte hade någon att fira med.

De två vänner Emmanuel den 14 februari 2014 grundade lagets supporterklubb tillsammans med har sedan dess hunnit tröttna. Men inget har kunnat släcka 14-åringens passion. Av de 8489 åskådarna på Letzigrund i Zürch var Emmanuel den ende som höll på gästerna. I Blick kallas han “Den ensammaste supportern i Schweiz”

– Det verkar som om jag är den ende supportern här. I dag också, säger 14-åringen.

FC Le Monts klubbledning skrotade tidigt tanken på att organisera en bussresa till Zürich för supportrarna. Istället erbjöd de en bil. Efter att Emmanuel Masmejan varit den ende som anmält sitt intresse ställdes även bilresan in. Men till Zürich skulle han.

Lösningen blev att 14-åringen bjöds in att åka med lagets spelarbuss.

– Jag ser på alla matcher. Hemma som borta. Så länge mina föräldrar inte tvingar mig att åka någonstans med dem.

Det börjar närma sig match. Samtidigt som spelarna laddar i omklädningsrummet tejpar Emmanuel upp sina banderoller och monterar sina flaggor. När matchen kommer igång tar han plats bakom sin trumma och sjunger. Oavbrutet.

När en funktionär frågar om Emmanuel vill ha något att dricka är svaret kort.

– Inte nu. Jag måste sjunga.

Enda gången han får en rimlig chans att överrösta hemmapubliken är när Ridge Mobulu tystar Zürich-fansen med sitt 0-1-mål. Emmanuel är vild av glädje och slänger sin medhavda konfetti i luften.

Först i halvtid tar 14-åringen en paus från sångerna och går ned från läktaren för att köpa en hambugare. Han har kiosken på bortasektionen helt för sig själv.

– Jag har aldrig varit med om det tidigare, säger kvinnan bakom disken.

Sedan är det dags för avspark igen.

”Alleeeeez Le Mont!”

Tidigt i andra halvlek kvitterar slovenen Dzengis Cavusević gästernas ledning men när slutsignalen ljuder är skrällen ändå ett faktum. En segerrusig Emmanuel springer fram till staketet och gör vågen med spelarna. Sedan rullar han ihop sin flagga och beger sig mot spelarbussen.

Nästa vecka är det dags igen. Då är det bortamatch mot ligajumbon FC Wohlen. Att Emmanuel kommer vara på plats är säkert. Att han kommer vara ensam ännu säkrare.

Jag hoppas att hans supporterkarriär blir lika lång som Anders Unghs.

Se hela klippet hos Blick!

Jag skrev ett inlägg om Sportspegeln. Sportspegeln svarade. Jag lånar nu ut min blogg till en god vän.

– Jag är Sportspegeln. Vem är du?

– Jag är döden. Jag har kommit för att hämta dig.

”Va? Johaug? Vad har hon nu råkat ut för”

Det var ungefär min instinktiva reaktion på nyheten att Therese Johaug testats positivt för doping. Det var innan jag hade läst förklaringen, sett tårarna eller fått höra från läkaren. Det var när jag bara hört tre ord.

Therese Johaug dopad.

För det var så ju så svårt att ta in. Den taniga, friska lilla idrottstjejen från Norge kunde väl ändå inte vara dopad. Det är ju inte så en dopad idrottare ser ut.

De ser ut som Johan Mühlegg med galna ögon likt en ilsken tjur och snor hängande nedför hakan över den ovårdade skäggväxten. Eller som Justin Gatlin med sina svällande muskler och arroganta uppsyn. Eller som Ekaterini Thanou med sin både kvinnliga och okvinnliga framtoning på en och samma gång.

De ser inte ut som Therese Johaug. Och de kommer inte från Norge.

De kommer från öster: Från Ryssland, Baltikum och andra gamla Sovjetstater genom statligt finansierade dopningsprogram i ledares besinningslösa jakt på god propaganda. De kommer från väster: Från USA eller Sydamerika i enskilda idrottares giriga jakt på ära och pengar.

De kommer inte från en gård i lilla Dalsbygda med en pappa vid namn Thorvald som arbetar vidare med gårdssysslorna i ett försök att skingra tankarna från den ofattbara nyheten.

Jag fick inte ihop det och varför fick jag inte ihop det? För att jag är en fördomsfull människa med åsikter och inbyggda föreställningar om folk, ursprung och traditioner. Jag är inte perfekt och jag tror inte jag är ensam heller.

Vi människor är fördomsfulla.

Jag minns en vacker sommarkväll på Stockholms Stadion i slutet av juli 1999. Jag var 13 år och pappa hade tagit med mig till DN-galan för att jag skulle få se hur långt och högt friidrottarna egentligen hoppade (han tyckte inte tv:n gjorde dem rättvisa). Jag minns ingenting av det men jag minns ett ärevarv, ett lopp och en segerkram.

Jag minns hur ”Här kommer Pippi Långstrump” dånade ur högtalarna när en av Sveriges mest populära idrottare gjorde entré. Det skulle bli Ludmila Engquists comeback efter att häcklöperskan besegrat cancern och hon hade själv bett speakern sätta på den muntra Astrid Lindgren-sången för att ta bort lite av dramatiken från ögonblicket. Det hjälpte inte.

Så fort Engquist visade sitt blonda hår ställde sig publiken i kurvan på Stadion upp. Sedan reste sig person efter person från sitt säte och bildade en sakta våg av hyllningar samtidigt som Ludmila gick ärevarv runt arenan. Det här var alltså innan loppet.

Två år tidigare hade hon vunnit Svenska Dagbladets bragdmedalj, folkets kärlek genom Jerringpriset och utsetts till ”Årets svensk” av P4:s lyssnare. Två år senare var hon inte svensk längre.

Då satt Ludmila Engquist på ett hotellrum på Kastrup i Köpenhamn klädd i chinos och en ribbstickad kofta och berättade att hon dopat sig. I samma ögonblick blev hon i mina och många andras ögon ryska igen.

Inte i passet men i sättet jag såg på henne. För en dopad person passar illa i mina fack om hon är svensk. Det blir så ohyggligt mycket mer bekvämt för mig om hon är ryska. Då går det att förstå.

Det här är inga fördomar jag är stolt över men de finns där och jag tror att jag, genom att erkänna dem, lättare kan analysera dem och på sikt kanske lära mig att tvätta bort dem. Om inte det går kan jag i alla fall utvärdera mina egna känslor och beslut utifrån dem. För det är ofrånkomligen så att de påverkar mig. Men inte bara mig. Många fler med mig.

Ta Abeba Aregawi som till sist frikändes från alla dopningsmisstankar. Trots det stoppades hon från att tävla i OS, efter påtryckningar från flera gamla svenska friidrottshjältar, när förbundet hänvisade till ”osäkerheten kring Abeba Aregawis idrottsliga och medicinska status och miljö”.

Även här reagerade jag instinktivt. Det ligger en hund begraven här. Inte bara kring Aregawis märkliga äktenskap som ledde till det svenska medborgarskapet utan visst kunde inte heller dopningsmisstankarna sakna grund. Visst var känslan att allt var väldigt, väldigt skumt.

Det finns fortfarande märkliga omständigheter kring Aregawis äktenskap men i dopningsfrågan är hon friad. Därmed var hon rent juridiskt fri att tävla. Därmed borde hon också varit ren i min och andras ögon – men det var hon inte.

Det är en obekväm fråga att ställa mig själv men hur stor påverkan har Aregawis ursprung här? Hur stor skillnad hade det varit för mig om hon varit uppväxt i mitt land, i min stad eller på min gata?

Therese Johaug är inte uppväxt i mitt land men i det Norge jag som svensk ser som något av en lillebror. Jag har varit där, jag känner norrmän och jag kan förstå det norska språket, maten och kulturen. Norge är för mig trygghet. Det är inte Ryssland eller Etiopien.

När nyheten om Therese Johaug kom reagerade jag därför på ungefär samma sätt som om det hade varit Charlotte Kalla. Något måste vara fel här. Hon kan ju inte ha dopat sig. När en osminkad och hulkande Therese Johaug sedan satt på podiet och med tårar i ögonen bedyrade sin oskuld var det också lätt för mig att tro henne.

Men om det hade varit en ryska som suttit där på podiet. Hur hade jag sett på det då?

Hade jag köpt förklaringen att hon fått i sig anabola steroider genom en läppsalva? Hade jag trott på läkarens förklaring att han helt enkelt glömt att kontrollera om salvan innehöll något förbjudet preparat? Eller hade jag varit betydligt mer kritisk?

Jag gillar inte svaret på den här frågan men jag är ganska säker på att jag vet det.

Jag hade förmodligen pekat mer på det fullständigt osannolika i att läkaren inte noterat den gigantiska dopingvarningen på salvans förpackning. Om jag ens hade brytt mig att lyssna så länge och vid det laget inte redan dömt ut idrottaren som en fuskare. Sedan hade jag med all säkerhet, oavsett utgången av utredningen, för all framtid sett på henne som en fuskare och sorterat in hennes märkliga förklaring bland LaShawn Merritts penisförlängning och Dieter Baumanns tandkräm som de sämsta bortförklaringarna i idrottshistorien.

Jag säger inte att Therese Johaug dopat sig med avsikt. Det är en annan diskussion. Men jag hoppas att alla som tar ställning antingen för eller emot henne, och alla andra idrottare som hamnar under misstankar, först tar ett steg tillbaka och funderar över vilka föreställningar och fördomar de eventuellt tar med sig in i bedömningen.

Alla dopningsfall ska bedömas efter fakta. Problemet i Johaugs fall är att hennes starkaste försvar aldrig kan bevisas på annat sätt än genom muntliga redogörelser. Nu är det upp till Internationella skidförbundet att avgöra sanningshalten i dem. Jag hoppas att de inte tar hänsyn till om de presenteras på norska eller ryska. Medvetet eller omedvetet.