Kanske blir man snart sugen på att läsa om något annat land än USA? Bob Hanssons nya roman utspelar sig i Israel. Den heter ”Det sista vi har är våra kroppar”.

Bob Hansson är en ovanlig manlig författare, på ett bra sätt. Han skriver ovanligt sårbart och öppet om kärlek och svåra känslor.  

Det är lite ”Romeo och Julia” över den här historien om ett kärlekspar som egentligen är alldeles för olika varandra: Maria, en svensk fredsaktivist, och Isra, en israelisk militär.
Berättelsen börjar med att hon lämnar honom, och sakta rullas anledningen upp.
Här är det stora frågor som gäller. Kan kärlek övervinna enorma ideologiska olikheter, våld och svek? Hur utvidgar sig hatet i ett krig till att omfatta alla människor som tillhör ”de andra”?
Författaren själv säger att han började skriva den här romanen för att ”jäklas med min egen övertygelse”.
Ett extra plus för det dramatiskt uppbyggda slutet, som jag absolut inte tänker avslöja här.

Bob Hansson är född i Helsingborg 1970, och var från början främst känd som poet. Den nya är hans tredje roman och tionde bok.

Här tipsar min dotter Ella, 11, om ”Rubinernas bok” av John Stephens. Den är uppföljaren till ”Smaragdernas bok” som kom förra året.

Hennes recension:
”Rubinernas bok” handlar om de tre syskonen Kate, Michael och Emma som har bott på olika barnhem i tio år, och försöker rädda sina försvunna föräldrar. Men det är inte allt, syskonen behöver också hitta Trolldomens tre skrifter, tre försvunna magiska böcker.

De magiska böckerna är ovärderliga och behövs för att rädda världen från ondskans krafter och får därför inte hamna i fel händer….
Boken är en magisk resa genom tid och rum. En bok som är så spännande att man inte vill lägga ifrån sig den. ”Rubinernas bok” är en bok som jag starkt rekommenderar.

Här kommer min intervju med Amanda Hellberg, som var införd på boksidorna i lördags:

När andra barn läste sagor slukade Amanda Hellberg fakta om mumier.
– Jag har alltid fascinerats av det morbida.
Nu är hon aktuell i en skräckantologi med bland andra John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. 

Amanda Hellberg beskriver sig själv som en ofrivillig Garbo. Det kan stämma – trots att hon rosats för sina kusliga romaner, som ”Tistelblomman” och ”Döden på en blek häst”, syns hon sällan i media. Delvis för att hon bor i Oxford sedan tolv år.
– En på förlaget frågade ”Finns du på riktigt?”.
Amanda Hellberg skrattar.
– Jag har dessutom knappt varit utanför huset på fyra år, eftersom jag fått två barn och skrivit fem böcker.
Det är något väldigt osvenskt över Amanda Hellberg, märker jag när vi ses under ett av hennes Sverigebesök: Hon pratar ogenerat om hur bra det går med karriären – om de fina och många recensionerna och hur en lärare upptäckte hennes skrivartalang när hon bara var åtta år.
När jag påpekar det ovanliga i att någon talar så positivt om sitt eget skrivande svarar hon obekymrat:
– Tja, jag har vissa manliga egenskaper – det är ett yrkesfel att inte framhålla det positiva. Jag är ju skitstolt över mina böcker.
Sedan två år lever hon på att illustrera barnböcker och skriva ungdoms- och vuxenromaner. De senare handlar om Maja Grå, som flyttar från Sverige till Oxford för att studera konst. Här finns hemsökta hus, ondska från det förflutna och mystiska varsel. Maja Grå drar till sig otäckheter, och har en skrämmande, synsk förmåga. Yrkesmässigt liknar hon författaren själv.
– Annars är hon min motsats i mycket. Hon är oansenlig och tillbakadragen, men på insidan enormt stark, med stort civilkurage. Jag däremot är bra på att spela Allan, men kan vara världens mes innerst inne.
Hon berättar att hon har blivit tuffare med åren,:
– När jag var yngre vågade jag sällan säga ifrån eller stå upp för mig själv och andra. Det är skönt att inte vara 25-30 längre. Då var jag i mitten av en sorts klassresa, kände mig ensam, rotlös och hade flyttat. En röd tråd i böckerna är just att vara främling på en ny plats.
Efter John Ajvide Lindqvists dundersuccé ”Låt den rätte komma in” och strömmen med vampyrkultur, med ”Twilight” i spetsen, rullar en våg av skräck och fantasy fram inom litteraturen.
– Den stora skillnaden är nog att skräck sågs som fulkultur förut. Nu är det accepterat, säger Amanda Hellberg.
Hon kan skrämma upp sig rejält när hon skriver, men tror inte på något övernaturligt.
– Jag är skeptiker, säger hon bestämt. Men jag tror på den mänskliga förmågan att uppfinna och hallucinera. Fantasin kan spela oss stora spratt. När jag hade fått barn och led av sömnbrist kunde jag se demoner i ögonvrån och djävulsansikten skymta i klockan.
Var går läskighetsgränsen?
– Det är intressant, för det är så olika. En del tycker att mina böcker är mysrysiga, andra blir jätterädda och vågar inte läsa vidare. Min debut ”Styggelsen” hade mer av skräckfilmssplatter, men jag har tonat ner det. Nu föredrar jag kusliga scener där läsaren får fylla i själv.

”Dödens rum” av Susanne Staun 

”Dödens rum” är egentligen för läskig för mig, med sina kvinnomord och krypande spänning. Men jag fastnade totalt för huvudpersonen, obducenten Maria Krause. När jag väl börjat läsa gick det inte att sluta.
Maria är en orädd outsider, som har svårt att komma andra människor nära. Hennes känsloliv och sexuella preferenser är minst sagt annorlunda, och hon får dubbla känslor för sin nya kollega, machotypen doktor Madsen.
I sitt jobb är hon lysande. På egen hand tar hon upp jakten på den eller de som mördar unga kvinnor på ett brutalt sätt.
Det här är en thriller som sticker ut genom sina olika bottnar och spännande karaktärer. Det är inte lätt att skriva något originellt i den här genren, men danska Susanne Staun har definitivt lyckats.
Susanne Staun är född 1957 och en etablerad författare i hemlandet Danmark.

Här kommer min intervju med John Irving, som var i tidningen i lördags:

John Irving fascineras av ”sexuella outsiders”.
– De har det svårt, därför blir det intressant.
Hans nya roman handlar om Billy, som blir förälskad i både kvinnor och män.

Amerikanske John Irving fick ett enormt genombrott med ”Garp och hans värld” 1978. Därpå följde romaner som ”Hotell New Hampshire” och ”Ciderhusreglerna” som blev film av Lasse Hallström.
Vissa teman återkommer: björnar, brottning och dysfunktionella familjer. Och personer med olika sorters sexuell läggning. Billy i den nya romanen ”I en människa” är bisexuell.
Varför är du så intresserad av sexuella minoriteter?
– För att de ofta har det svårt, och för att omgivningen gör sådan affär av deras läggning. Att skriva om lyckliga människor som har det lätt i livet är ointressant.
– Det var inte svårt att sätta sig in i Billys tankar – det är enklare att skriva om en som vill ligga med alla, än en som lever i celibat, säger han och skrattar till. Det har ju funnits sådana karaktärer i mina tidigare böcker.
När jag läser på upptäcker jag en del som gör mig smått misstänksam mot John Irving: Han ser inte folk i ögonen. Han är besatt av att hålla sig i form och låter sig till och med intervjuas medan han tränar. Och han ger väldigt långa svar.
Det sista stämmer. Han funderar ofta en stund, sedan börjar han gestikulera och prata. Länge. När jag måste avbryta för att återgå till mina frågor kontrar han snabbt: ”Jaja, det var du som frågade”.
Men han är vänlig och ett fullblodsproffs. Det märks att han gillar att diskutera boken.
– En roman som denna, med ett politiskt budskap mot intolerans, ger många reaktioner. Det får man räkna med, säger han nöjt.
Vi får möta bokens Billy i hans ungdom på 1950-talet, där han trevande försöker förstå vem han är. I tonåren attraheras han ständigt av ”fel” personer. Som sin tjejkompis mamma, en kille på skolan, småstadens bibliotekarie Miss Frost. Till och med sin styvpappa.
Det där känner John Irving igen.
– När jag var 14-15 år… herregud, jag kan inte tänka mig vad som hänt om jag skulle haft sex med alla jag ville! Kompisar, kompisars mammor, deras systrar… Men jag har aldrig varit tillsammans med en man, som Billy. Däremot har jag gayvänner som fått läsa manuset.
Många yttre faktorer i Billys liv påminner om författarens. Han har sin första sexuella erfarenhet ihop med en betydligt äldre person. Han bor i en småstad och blir författare. Han växer upp med sin mamma och styvpappa och känner inte sin biologiske far.
– Min mamma ville aldrig prata om min pappa. Hon menade inget illa, utan hon var sårad. Det är klart att jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna honom, men samtidigt försedde det mig med otroligt många fantasier. Det har gett mig stoff till minst sex-sju romaner.
När John Irving var nästan 60 år fick han träffa syskon som han inte haft en aning om att de fanns.
– De berättade att min biologiske far var väldigt trevlig och normal. Om jag vetat det från början kanske jag inte blivit så kreativ?

Fakta: Namn: John Irving.
Ålder: 70 år.
Yrke: Författare.
Familj: Fru, tre vuxna barn.
Bakgrund: Varit universitetslärare i engelska. Fick sitt stora genombrott med ”Garp och hans värld” 1978. Har också skrivit bl a ”Hotell New Hampshire” och ”Ciderhusreglerna”, som filmatiserats – den senare av Lasse Hallström. Den nya romanen är hans trettonde.
Bostad: Hus i Vermont, USA.
Aktuell: Med romanen ”I en människa” (W&W)
Favoritförfattare: Nathaniel Hawthorne, Herman Melville.

I går intervjuade jag amerikanske John Irving, som slog igenom stort 1978 med ”Garp och hans värld”. Jag hade hört och läst att han är rätt udda – min kollega Ingalill Mosander hade till exempel fått intervjua honom medan han tränade (!), han lär ha svårt att se folk i ögonen och skulle vara långrandig.
Och ja: Han svarade lååångt! Men såg mig i ögonen den mesta tiden, hade redan hunnit vara på gymmet och var därför iförd träningskläder:-) En fin kontrast till luxuösa Grand Hotel, där vi sågs.

Hans nya roman heter ”I en människa” och handlar om bisexuelle Billy.
Intervjun kommer i morgon på Aftonbladets boksidor. Det är alltid roligt att träffa den här sortens författargiganter, och se hur de är i verkligheten.

Titel: Tigrar i rött väder

Författare: Liza Klaussman 

Jag sträckläste det här psykologiska dramat, som badar i gindrinkar, familjehemligheter och ouppfylld längtan.
Det är strax efter andra världskriget i USA. Kusinerna Nick och Helena är lika nära varandra som två systrar. Men livet och deras äkta män kommer att slita dem itu, obönhörligt.
På ytan har Nick och hennes Hughes ett lyckligt äktenskap. Men ett brev från det förflutna hotar kärleken.
Helenas man har däremot helt andra intressen är sin fru, och hon börjar dränka sin olycka i allsköns piller.
När de strålar samman i släktens sommarhus hotar sprickorna att läggas i öppen dager. Deras barn hittar en mördad ung kvinna och allt dras till sin spets.
Jag läste om massor av meningar ett par gånger, bara för att njuta av skärpan. Någonting påminner mig om den lysande ”Revolutionary Road” av Richard Yates, och det är verkligen inget dåligt betyg.

Precis nyss blev nomineringarna till årets Augustpris klara. Jag blev extra glad för att ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson nominerades i klassen svensk skönlitteratur. Jag gillade den direkt, och hon var den debutant som fick ett helt uppslag på Aftonbladets boksidor i januari. 

Romanen bygger på författarens egen uppväxt, och har jämförts med Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”. Den handlar om Miira, som växer upp i en brutal och torftig förort, med ont om pengar och där ingen har framtidsdrömmar. Utom Miira, som vill plugga och bli statsminister.
Den kom precis i pocket, så missa inte! (Foto på Eija av Stefan Mattsson)

Dessutom nominerades Aftonbladets Katrine Kielos i fackboksklassen, för sin bok ”Det enda könet”. Roligt! Hon konkurrerar bland annat med storsäljaren ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” av David Lagercrantz i samarbete med fotbollsstjärnan själv. Också klart välförtjänt.
Alla nomineringarna kan du läsa om här.

I lördags var min intervju med rolige Erlend Loe inne i tidningen. Här kommer den:
(Han ser så olycklig ut på bilden, men det kanske är för att intervjun närmar sig sitt slut:-)

I Erlend Loes romaner flyr männen när de har problem. I den senaste deppar Norges statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med en ensam ungkarl.

– Själv tar jag hellre en springrunda än talar ut, säger författaren. 
Norrmannen Erlend Loe har nått kultstatus med sina böcker, som blandar humor med svärta. Hans specialitet är män som längtar bort från ansvar. I ”Doppler” rymmer en tvåbarnsfar till skogs. I ”Stilla dagar i Mixing Part” stänger pappan in sig och dricker vin och sexfantiserar om tv-kocken Nigella.
Erlend Loe slänger ner sin långa kropp i en stol och fingrar på en snusdosa, redo att berätta om sin nya roman, ”Fvonk”. Där är det Norges statsminister som längtar efter egentid. Han hyr ett rum hos enstöringen Fvonk. De två blir goda vänner.
Är det synd om männen?
– Nja, det är något hjälplöst över män. Vi har svårare att visa oss svaga, och väntar längre med att söka hjälp om vi är deprimerade. Det ses som ett nederlag att inte klara ut problem själv. Män blir ensamma i sin ledsnad, medan kvinnor pratar med sina väninnor.
Erlend Loe har en klar teori om vad männen gör i stället:
– De försöker svettas ut sin ångest. Herregud, i naturen kring Oslo är det helt proppfullt med karlar som cyklar, går på tur och springer! Det skulle bli kris för sportindustrin om män börjar tala ut. Jag har själv vänner, men tar hellre en springrunda än ringer någon om jag har bekymmer.
Erlend Loe (uttalas ”Lo”) är lite som sina egna böcker: Han har allvar i blicken och pratar gärna om svåra ämnen, men kan blixtsnabbt skratta till och komma på något absurt skämt. När vi ses flinar han gott åt ett verkligt exempel på en man som flydde fältet: Den engelske, gifte matteläraren som stack i väg med en 15-årig elev.
– Haha! Verkligheten överträffar dikten. Erlend Loe skakar på huvudet.
– Vad säger han när han kommer hem till frun tro? ”Ska vi stryka ett streck över det här?”
Kan du själv få lust att rymma?
– Det har hänt. Men för mig är det inte familjen som känns för mycket, utan att jag ibland har för många projekt på gång. Som frilansare kan jag känna ekonomisk oro, då börjar jag skriva tv-manus och göra för mycket samtidigt. Mina fria tider räddar mig från kollaps.
Bokens Jens Stoltenberg framstår som en sympatisk man, med ett desperat behov av att få vara sig själv, oövervakad och utan plikter. Erlend Loe har dock inte frågat statsministern om lov att göra honom till romanfigur.
– Nej, jag har bara småpratat med honom på en fest en gång. Jag fascineras av att det är så ensamt att vara på toppen, att ha makt. Speciellt här i norden, där en politiker ska vara helt ren och aldrig ha gjort minsta fel.
Det allra renaste och präktigaste får de gravida stå för i romanen. De är som en sammanslutning av duktiga, ordentliga kvinnor som lurar på Fvonk utanför hans port.
– Trenden att gravida ska göra allt perfekt har gått så långt att det blivit en parodi. Allt det här med matförbud, och vad som är onyttigt. Snart ska väl gravidas hus radonkontrolleras. Den renheten är provocerande.
Du är inte bara avundsjuk då?
– Nej! Om jag kunde bli gravid skulle jag få ett barnsligt begär att röka, dricka och äta fel.