Kriminalromanerna brukar alltid trängas på försäljningslistorna. Blev därför förvånad när den nya kom – ”bara” fyra av tio, skrivna av våra stadigt säljande svenska deckardrottningar.

Resten är en salig blandning av stenålderssex och till och med poesi. En trend? Eller en slump? Vi får se framöver. Här är listan:

1. (10) I natt är du död – Viveca Sten

2. (1) De målade grottornas land – Jean M Auel

3. (NY) Det fjärde offret – Mari Jungstedt

4. (5) Silvrets rIke – Conn Iggulden

5. (8) Änglavakter – Kristina Ohlsson

6. (3) Det här var ju tråkIgt: ännu en bok av davId batra – David Batra

7. (7) Och jag läste att det var omöjlIgt att leva lycklIg förutan dIg – Mark Levengood

8. (6) En dag – David Nicholls

9. (9) Dikter och prosa 1954–2004 – Tomas Tranströmer

10. (NY) AlkemIns evIga eld – Anna Jansson

Här kommer en radda pocketrecensioner inför helgen, i betygsordning. Glad påsk!

Biografi/tankebok +++++ Vad jag pratar om när jag pratar om löpning  av Haruki Murakami

Originell bok, där denne japanske succéförfattare väver samman sin dagliga löpning med sitt liv i helhet. Kan lugnt läsas även av soffpotatisen, för även om Murakami skriver nästan besatt om att springa, så innehåller denna så mycket mer: tankar om livet, humor och finfin formuleringsförmåga.

Spänningsroman +++++ Lilla stjärna  av John Ajvide Lindqvist

Ajvide Lindqvist är inte bara suverän på att skrämma läsaren. Han är en mästare på att beskriva människor och grå vardag också. Denna handlar om två tjejer – en helt vanlig och en mycket ovanlig – som finner varandra. Deras vänskap slutar med en spektakulär katastrof.

Deckare ++++ Mästaren  av Harlan Coben

Jag är först kluven till den här deckaren, som delvis utspelar sig i tennisvärlden. Ibland är Coben nämligen olidligt grabbig. Men det kompenseras av skön humor, exakt språk och spännande intrig. Så läs gärna om hur sportagenten Myron Bolitar snyggt löser detta fall.

Roman +++ Juliet, naked av Nick Hornby

Typisk Hornbystory om en man som är besatt av en gammal försvunnen rockstjärna. De bästa delarna handlar faktiskt om hans sambo och deras utnötta, trista relation. Överraskande vändningar, men författaren är lite väl förtjust i sina egna formuleringar.

Spänningsroman +++ Blodläge av Johan Theorin

Den tredje av Theorins berättelser som utspelar sig på Öland. Läsvärd, men utan att nå upp till nivån på de två tidigare. En rad människoöden vävs samman, i centrum står bland annat Per som har en gammal porrkung till pappa, och Vendela, som tror på älvor. Välskrivet, men halvspännande.

Roman +++ Hetta av Ian McEwan

En humoristisk roman om den globala uppvärmningen (ja, det låter märkligt). Behållningen här är huvudpersonen, den svinige, egotrippade och allmänt jobbige Michael Beard. Tyvärr är berättelsen ojämn: ibland väldigt kul, ibland rent tråkig. Det drar ner betyget.

Deckare +++ Falska bevis av Donna Leon

Jag älskar Donna Leons miljöer, den italienska atmosfären, kriminalkommissarie Brunettis snack med familjen och vinet till maten. Allt det finns här också, men faktiskt ingen spänning. Det börjar med att en elak gammal tant mördas, och sedan lunkar det bara på.

Roman ++ Konsten att vara otrogen på Facebook  av Gunilla Bergensten

Extremt lättläst underhållningsroman som tar avstamp här och nu. Tove börjar flirta med en ungdomskärlek på Facebook trots att hon är gift. Flyhänt beskriven nutidskänsla blandas tyvärr med banaliteter. Som en påse ostbågar man inte kan låta bli, men blir för mätt på efteråt.

…är jag gruvligt trött på. vardagsliv, omständliga tråkiga utvikningar toppat med nåt slabbigt mord. Jag läser femtio sidor och förpassar dem till min allt mer gigantiska bokhög. Orkar inte ens nämna dem här. 

Ser i stället fram mot vårens böcker, ska nu kasta mig över katalogen: (A men ÅHH nu kom även den bilden på snedden)

Listan över de tio mest sålda pocketböckerna odmineras nästan alltid av kriminalromaner, framför allt svenska. Nu har Åsa Larsson sålt mest av alla med sin ”Till dess din vrede upphör” för tredje månaden i rad, smått otroligt för en författare som inte så ofta syns i medierna.

Dessutom gillar flera andra författare henne, t ex Kerstin Ekman och Mari Jungstedt.

Jag gjorde en kortintervju med Åsa L , som just nu skriver på den femte boken om åklagare Rebecka Martinsson:

Hur känns det att ”Till dess din vrede upphör” är den mest sålda pocketboken för tredje månaden i rad?
– Ha ha, i Kiruna där jag är uppväxt är det en dödssynd att yvas över sig själv eller glädjas för mycket, så där säger vi: ”Nå, inte är det så illa”. Men det betyder: Jippijajej!
Många författare har sagt att de gillar dina böcker, bland annat Kerstin Ekman –  vad tänkte du när du hörde det?
– Jag blev så löjligt glad. Vilken tröst för ett författarhjärta. Jag beundrar och respekterar henne så oerhört.
Pockettoppen är full av kriminalromaner – varför tror du att vi svenskar är så förtjusta i den sortens böcker?
– Det är inte bara svenskar. Utomlands är folk helt tokiga i kriminalromaner – och särskilt svenska deckare. Jag tror att läsare vill ha en berättelse och det vet man att man får i en spänningsroman. Den goda berättelsen tycker jag kan vara lite satt på undantag i den övriga romanvärlden.
– Bra krimromaner kan man aldrig få för många av. Själv tycker jag att de viktigaste ingredienserna är driv och starka karaktärer. Jag skriver historier som roar mig själv.
Namn: Åsa Larsson. Ålder: 43 år. Yrke: Författare.
Familj: Dottern Stella, 11, sonen Leo, 9, och hunden Trassel.  Bor: Mariefred.

Åtta svenska kriminalromaner toppar listan över mest sålda pocket just nu, otroligt. Litteraturvetaren Sara Källholm har skrivit en avhandling om deckare, och jobbar nu på nästa i samma tema. Jag gjorde en kortintervju med henne om deckarboomen (att skriva gåtor om cykelstölder eller snatteri räcker definintivt inte):
Varför är svenska kriminalromaner så populära?
– Det är en evig berättelseform som går tillbaka till antiken: Stegrande spänning, ett väntat slut med svar på gåtan. Plus att innehållet ofta speglar samtiden. Svenska deckare hade en storhetstid på 50-talet, nu är vi mitt inne i den andra vågen. Stieg Larssons enorma popularitet har förlängt vågen, men snart kanske det kommer färre nya deckarförfattare.
Hur kan mord, blod och andra läskigheter passa som underhållning?
– Det är nervkittlande och engagerande, läsaren är på spänn hela tiden. Det har visat sig att det måste vara mord i deckare, annars blir det inte tillräckligt fängslande. Småbrott räcker inte. Svåra brott engagerar läsarnas känsla för rätt och fel, och man kan ställa sig frågor som vad som skulle krävas för att man själv skulle gå över gränsen.
Hur har deckarna förändrats de senaste åren?
– De anpassar sig till dagens värderingar. Om man jämför med 50-talet till exempel, så är det mer etnisk mångfald och jämställdhet. Fler kvinnor utmärker sig, både som huvudpersoner och författare. Sedan gräver man sig djupare in i ondskan. Man väjer inte för de läskigare bitarna, som att beskriva när lik obduceras.
Namn: Sara Källholm, 35. Yrke: Undervisar och forskar på språk- och litteraturcentrum i Lund. Skrivit en avhandling om deckaren mellan 1945 och 1960. Skriver nu om kvinnliga deckarförfattare.
Pockettoppen:
1. Åsa Larsson: Till dess din vrede upphör
2. Henning Mankell: Kinesen
3. Åke Edwardson: Den sista vintern
4. Liza Marklund: En plats i solen
5. Camilla Läckberg: Sjöjungfrun
6. Johan Theorin: Nattfåk
7. Mons Kallentoft: Sommardöden
8. Mari Jungstedt: Den mörka ängeln
(Källa: Svensk Bokhandel)

Mari Jungstedts nya deckare ”Den dubbla tystnaden” ligger tvåa på boktoppen, och utspelar sig – förstås – på Gotland. På söndag kommer andra delen i sommardeckarserien med just Mari.

Hon tipsar om sina Gotlandsfavoriter och berättar om sin mörkrädsla. Det var väldigt roligt att träffa henne.

Missa inte intervjun nu på söndag i Aftonbladet.

På söndag kör vi igång en ny sommarserie på Aftonbladets boksidor. Eftersom många gillar att läsa deckare i hängmattan har vi samlat fem av våra mest intressanta deckarförfattare. De berättar mycket om miljöerna i sina böcker. Med det temat blir det också en hel del fina semestertips.

Först ut är Liza Marklund, som pratar om sin bokhjältinna Annika Bengtzons Stockholm. När jag träffade henne hade hon inte gjort någon intervju sedan debatten om ”Gömda”, och hon hade lagt det bakom sig. Men poängterade verkligen att den inte är en faktabok…

Björn Hellberg, som lett ”På spåret” ihop med Ingvar Oldsberg i 20 år, är också deckarförfattare (och en himla massa annat – han verkar väldigt energisk!). Hans nya deckare handlar om en kvinnlig journalist som nystar upp skumma saker i tennismiljö.

Jag gjorde en kortintervju med honom, här kommer den:

Hur fick du idén till ”Den vita döden”?
– Det är en gammal ambition som legat till sig i trettio år. Jag har skrivit 25 böcker om tennis och lika många deckare och tänkte att kombinationen är ganska ovanlig. Så var det kul och vitaliserande att ha en kvinna i huvudrollen efter att ha berättat om kommissarie Sten Wall så länge. Nytt är också att i den här boken är det verkliga miljöer, som Båstad och Stockholm.
Du har tagit livet av ungefär 55 personer i dina böcker – vad är det som är så kul med att skriva deckare?
– Jag siktar på hundra personer. Jag har faktiskt varit intresserad av deckare sedan barnsben och skrev mina första deckarmanus redan som 15-åring. Refuseringsbreven var långa i alla fall …  Jag tror att många med mig har ett behov av spänning.
Tjugo år i ”På spåret”, författarskap, underhållning – hur hinner du allt?
– Jag är en energisk person, men också flitig och disciplinerad. När det gäller skrivandet citerar jag Olov Svedelid som tyvärr gått bort: ”Inspiration är världens mest överskattade ord.” Det handlar i stället om disciplin.  
Namn: Björn Hellberg.
Ålder: 64. Yrke: Författare, journalist och underhållare.
Familj: Gift, sju vuxna barn.
Hemort: Laholm.
Aktuell: Med deckaren ”Den vita döden”

Jag börjar fatta charmen med att förlägga bokintriger till Gotland. Är här på tvådagarsresa för att intervjua Anna Jansson och Mari Jungstedt. Det finns så många vackra, spännande och historiska platser.
En ovanligt lyxig jobbresa med trevlig fotograf, roliga intervjuer och soligt väder.
Har inte varit på Gotland sedan 9:ans skolresa…

Håller precis på och förbereder en del intervjuer till sommaren, då vi ska ha populära deckarförfattare på boksidorna, bl a Liza Marklund och Mari Jungstedt. Många gillar ju att läsa kriminalromaner på sommaren som avkoppling.

Ibland kan jag tycka att det är märkligt att vi gillar att läsa om mord, sorg, blod och elände – i verkligheten är inte de här ingredienserna några höjdare precis. Lasse Winkler, chefredaktör får Svensk Bokhandel, sa i en intervju att han tror att läsarna  – förutom kluriga intriger – gillar det förutsägbara och trygga med kriminalromaner: det händer ett brott och det nystas upp – de onda straffas ofta och man får veta sanningen.

Vad tycker ni är det bästa med deckare?