60 dagar innan VM gör Pia Sundhage ett lappkast.
Landslaget överger ”sitt” spelsystem för gamla trygga 4-4-2. Kommer förändringen för sent och räcker den till för att lappa ihop försvarsspelet som läcker värre än någonsin tidigare?

Hon togs emot som en frälsare när hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget. Det var inget snack om att USA:s förra guldcoach, Pia Sundhage, var den som skulle ta Sverige tillbaka till världstoppen.

Två och ett halvt år senare är det lite annat ljud i skällan. Sundhage börjar ifrågasättas och bara två månader innan VM i Kanada överger blågult 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsyddes för att få ut så mycket som möjligt av Caroline Seger, för invanda 4-4-2.

Officiellt blev förlusten mot Schweiz droppen som fick bägaren att rinna över, men faktum är att bristerna i försvarsspelet funnits där hela tiden, ända sedan Sundhage & Co sjösatte sitt specialanpassade spelsystem.

Jag var på plats i Algarve när Seger fick en nyckelroll på det svenska mittfältet och kantspelarna kröp inåt i banan. Det fungerade stundtals – offensivt. Defensivt var det alls inte lika välsmort och laget räddades många gånger av individuella prestationer och enskilda spelares skicklighet.

Det räcker egentligen med att titta på fakta för att se svart på vitt att 4-1-3-2-systemet inte fungerat. Det svenska landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man någonsin gjort tidigare – och släppt in två mål eller fler i sex av de tio senaste matcherna.

59 dagar på sig
I kvällens match mot Danmark vill och behöver landslagsledningen få flera viktiga svar. Är en återgång till 4-4-2 rätt melodi för att få stopp på läckaget bakåt? Kan det spelsystem som alla spelare är uppvuxna med ge den trygghet och stadga som saknats det senaste året?

För egen del funderar jag på varför Sundhage, som tidigare deklarerat att hon inte är intresserad av försvarsspel, och Lilie Persson, som har fullt fokus på det offensiva spelet, inte tagit in en assisterande förbundskapten med kvalificerade försvarskunskaper?

Som Birger Jacobsson, men annorlunda. Det var ju trots allt genom att omge sig av kunniga instruktörer och coacher som Pia Sundhage grundlade sin framgång i USA.

Nu är läget som det är och frågan är om tiden räcker till för att få bättre fason på det svenska försvarsspelet som läckt som aldrig tidigare?

Ett ledarskapsproblem
Som jag ser det har Pia Sundhage och Lilie Persson stora förtjänster, men också tillkortakommanden – precis som alla tränare och förbundskaptener. Men att de inte gjort den här analysen och förändringen tidigare tycker jag visar på allvarliga brister.

För mig är är det uppenbart att förbundskaptenerna inte utvärderat spelsystemet tillräcklig eller korrekt under det dryga år som det använts, men också evidens för att de inte varit tydliga nog och inte heller har tillräcklig kompetens för att sätta ett tryggt och säkert försvarsspel.

Den som sett landslagets matcher de senaste ett och ett halvt åren vet vad jag menar. Det höga försvarsspelet i kombination med flera temposvaga spelare har gjort Sverige sårbart. Att då stå fast vid att stå högt med backlinjen, trots att det kostar i mål och förluster, är inte bara naivt – det är ganska dumt.

Förhoppningsvis kan återgången till 4-4-2 ge den trygghet som det svenska landslaget letat efter sedan Algarve Cup förra året. Om inte kan VM i Kanada bli en jobbig turnering.

Sverige förlorade bronsmatchen mot Tyskland med 2–1 och slutade fyra i turneringen. Spelmässigt såg det ut ungefär som senast lagen möttes. De blågula startade sömnigt och agerade statister när Anja Mittag sköt Tyskland till ledning – efter mindre än tre minuters spel.

Elin Rubensson blev överspelad, Nilla Fischer kom för sent för att hinna på inspelet från kanten och Emma Berglund hamnade på fel sida av sin tyska. Målet var det tredje som Pia Sundhages landslag släppte in under de inledande tre minuterna mot Tyskland i Algarve Cup.

Efter första kvarten, som präglades av total tysk dominans, växte Sverige in i matchen.

Den tyska ledningen i paus var likväl både välförtjänt och rättvis.

Efter drickat smällde det till igen. Återigen började det med ett ryck förbi Rubensson följt av ett inspel från kanten. Fischer gick vilse i straffområdet, Emma Berglund blev överspelad och Lina Nilsson hamnade på fel sida av Alexandra Popp. 

Därefter spelade Sverige upp sig och visade fina prov på ett vägvinnande anfallsspel. Tyskland fortsatte att skapa chanser, men formstarka Sofia Jakobsson gjorde halvlekens enda mål. Jakobsson var ytterst nära att utjämna också, men avslutet blev inte helt klockrent och bollen tog i stolpen.

Försvarsspelet oroar

Ska man summera årets Algarve Cup så kan vi börja med att glädjas åt individuella prestationer.

Elin Rubensson och Sofia Jakobsson har troligtvis spelat till sig platser i den svenska VM-elvan. Även Hanna Folkesson och Emma Berglund lär ha stärkt sina aktier. Sen bör även, trots väldigt lite speltid, både Jenny Hjohlman och Marija Banusic ha en trupplats klar.  Båda två kan komma in och förändra en matchbild. Det kan däremot inte Olivia Schough. Hon har fått chans på chans av Sundhage utan att uträtta någonting. Fler som behöver bevisa mycket under våren är Sara Thunebro, Jessica Samuelsson, Antonia Göransson och Charlotte Rohlin.

Lagmässigt så har Sverige stundtals visat prov på ett väldigt bra anfallsspel med variation och fart. Att Kosovare Asllani och Lotta Schelin kompletterar varandra bra vet vi sedan innan. De två, tillsammans med Therese Sjögran och en formstark Jakobsson på kanterna och vi kan komma att hota ordentligt i VM. Det finns givetvis en del detaljer att slipa på. Men så är det alltid.

Bakåt däremot finns det lite mer än bara detaljer för Pia Sundhage att fundera på. Först och främst så måste hon bestämma sig för vilka fyra försvarsspelare som bildar backlinje. Sen kan hon studera några av de mål laget släppte in under turneringen. Då blir troligtvis hennes gråa hår ännu gråare.

Spelarbetyg

+++++ Världsklass
++++ Mycket bra
+++ Bra
++ Godkänd
+ Underkänd
– Spelade för lite

Carola Söberg ++
Har gjort okej insatser, men inte så mycket mer. Har fått ta förstaplatsen under Hedvigs skadefrånvaro, men lär inte vara aktuell som nummer 1 i VM.

Hedvig Lindahl ++
Gjorde comeback mot Tyskland, men skadade sig olyckligt i andra matchen. Frisk är Hedvig ohotad förstamålvakt i VM.

Hilda Carlén –

***

Elin Rubensson ++++
Stärkte verkligen sina aktier och ska vara given som högerback. Visade att hon är mogen för ett mästerskap. Det hon saknar i erfarenhet och positionsspel kompenserar hon med sin snabbhet.

Nilla Fischer +++
Gör sällan slätstrukna insatser, men var inte världsklass i den här turneringen. Stabil och trygg, men illa ute vid ett antal tillfällen – i synnerhet när bollar lyfts in bakom den högt spelande svenska backlinjen.

Emma Berglund +++
Har tagit grepp om mittbacksplatsen efter sina insatser här och med stor sannolikhet spelat till sig en plats i Pia Sundhages VM-försvar.

Lina Nilsson +++
Förutom Rubensson den av ytterbackarna som sett allra mest stabil ut. Är inte den snabbaste försvarsspelaren, men når väldigt långt med sin klokhet, sitt fina passningsspel och välutvecklade spelsinne.

Charlotte Rohlin +
Är långt ifrån den gamla Rohlin. Inte lika kvick som tidigare och saknar den där självklarheten som gjorde henne till en världsback under VM för fyra år sedan.

Jessica Samuelsson +
Har tyvärr inte imponerat som varken höger- eller vänsterback. Är sannolikt märkt av fjolårets skadefrånvaro och får rikta in sig på en trupplats.

Linda Sembrandt ++
Gör det hon ska efter sin förmåga, dock för temposvag för en startplats. Är ändå en viktig hjälpgumma som kan användas på flera olika positioner.

Sara Thunebro +
Thunebro lär inte starta i VM, hennes glansdagar är över. Är fjärde ytterbacksalternativ  i dag och det bör inte ge 36-åringen en biljett till Kanada.

***

Caroline Seger ++
Godkänd sett över hela turneringen, men vi har höga krav på Seger som kan mer. Måste kunna kliva fram och spela en större roll i Sveriges matcher.

Hanna Folkesson ++++
Växer mer och mer i rollen och känns i dagsläget given på mittfältet.

Lisa Dahlkvist ++
Har fått mycket speltid av Sundhage utan att glänsa nämnvärt. Alltid stabil.

Malin Diaz +
Fått begränsad speltid och inte visat framfötterna. En spelare med exceptionella färdigheter, men som inte lyckats leverera sedan hon lämnade stjärnomgivningen i dopade Tyresö.

Antonia Göransson +
Fått väldigt lite speltid. Löper kopiöst, arbetar hårt och ger hundra procent i varje match, men verkar ha fastnat på Sundhages bänk.

Sofia Jakobsson ++++
En av Sveriges bästa i turneringen. Pånyttfödd. Spelar med mycket energi och gör nu mål på chanserna. En viktig spelare i sommarens VM om hon kan konservera formen.

Olivia Schough +
Håller inte. Är ofta i närheten av händelsernas centrum, men aldrig i rätt position. Bidrar betydligt mer vid sidan av planen än på densamma.

Therese Sjögran +++
Stabil spelare som aldrig faller ur ramen. Har svarat för en mer än godkänd turnering, men kan kliva fram ännu mer och plocka mer  av sitt offensiva kunnande.

Kosovare Asllani +++
När hon blir involverad så är hon viktig för Sveriges anfallsspel, men har blixtrat till lite för sällan i Algarve.

Lotta Schelin +++
Missade de två första matcherna, men visade mot Kina hur viktig hon är för anfallsspelet. Blir Sveriges viktigaste spelare i VM – den här gången också.

Marija Banusic +
Inte fått visa upp sig särskilt mycket och heller inte tagit chansen när hon fått speltid. Har fina offensiva kvaliteter, men måste visa prov på dem oftare och i längre perioder.

Jenny Hjohlman ++
Varit pigg och aktiv. Är en av de som som gjort riktigt positiva avtryck under Algarve Cup, även om hon brände öppet mål mot Brasilien. Kommer att finnas med i Sundhages VM-trupp. Vårsäsongen avgör hur mycket VM-spel hon får.

Anders Nilsson
Maja Johansson

Någon riktig värdemätare var det inte tal om. Ett svagt Kina hade varken kraft eller kunnande att mäta sig mot ett Sverige som var bättre på varje position.

Sveriges tredje och sista gruppspelsmatch i Algarve Cup blev helt befriad från nerv och dramatik. Lotta Schelin hittade Kosovare Asllani som höll klubban i isen och gjorde 1–0 redan matchen var fem minuter gammal.

Där och då var matchen avgjord, åtminstone i praktiken. Sverige var helt enkelt ett, kanske till och med två nummer för stort för ett passningsskickligt men uddlös kinesiskt lag.

När Lotta Schelin, som var tillbaka efter sin huvudskada, sedan satte dit 2–0 på straff efter en dryg halvtimme var kistan sannerligen igenspikad.

Den svenska dominansen inleddes egentligen i samma stund som matchen blåstes igång höll i sig till sista avblåsning. Den enda frågan som krävde 90 minuter att besvara var hur stora segersiffrorna skulle bli.

Sofia Jakobsson fastställde slutresultatet till 3–0 på en svensk hörna i slutet av halvleken, om än med viss hjälp av den inte helt säkra kinesiska målvakten.

Så vilka besked fick förbundskapten Pia Sundhage i kväll?

Hon fick se hur stor betydelse Schelin har för det svenska anfallsspelet. Med ett karakteristiskt ryck låg hon bakom ledningsmålet och därefter hittade hon nätet från elva meter, även fast hennes straff inte var den bästa.

Sundhage fick också se Elin Rubensson sudda ut minsta lilla kvarstående tvivel om vem som ska spela högerback i VM. Göteborgsspelaren svarade för en gedigen och stark prestation. Och hon fick se Lina Nilsson stärka sina aktier ytterligare på den andra ytterbacksplatsen.

Därtill fick hon se Hanna Folkesson visa att hon vuxit in i rollen som svensk landslagsmittfältare. Den roll hon spelade till sig under fjolårets Algarve Cup.

Men det fanns några skönhetsfläckar också – både individuell och kollektivt.

Det höga svenska försvarsspelet höll på att bli kostsamt vid ett par tillfällen i första halvlek. Om Kina hade varit ett bättre lag hade Sverige sannolikt blivit straffat någon av gångerna som bollen lyftes in i ytan bakom Nilla Fischer och Emma Berglund.

Caroline Seger och Kosovare Asllani bokfördes båda för poäng, en framspelning respektive en fullträff, men kom för den skull inte upp i toppnivå.

Seger kunde ha spelat en ännu större roll, det har hon verktygen för att göra. Men PSG-spelaren blandade säkerhetsspel med små, korta glimtar av klasslir.

Asllani var sitt mål till trots ganska osynlig i matchen, precis som hon varit både mot Tyskland och Brasilien. Alldeles för många gånger löpte hon ut mot kanterna och kom bort från den centrala ytan där hon kan göra som mest nytta.

Det finns således mer att hämta av de båda PSG-proffsen, vilket kan ses som något positivt.

Med en match kvar av årets Algarve Cup är Pia Sundhages VM-elva i det närmaste spikad. Det finns, som jag ser det, bara en plats kvar att spela om och det är den intill Nilla Fischer i mittförsvaret.

I dagsläget känns Rosengårds Emma Berglund närmast platsen och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån henne. Men det är där, bredvid Nilla, som det finns en liten möjlighet.

Anders Nilsson

Hur länge ska elefanterna få stå i den svenska damfotbollsdammen? Och varför pratar ingen om dem?

Anledningen till att jag började blogga om damfotboll för ett antal år sedan var att jag hade sett, och såg, så många sanningar som ingen, eller försvinnande få, ville låtsas om. Det var som att ingen ville ta de problem eller lösa de konflikter som fanns.

Det har blivit bättre, men det står fortfarande ett par elefanter i den lilla ankdam som svensk damfotboll på många sätt är, som ingen vill kännas vid eller prata om.

En av dem visade upp sig i Sportbladet i går. Nu ska ingen skugga falla på Jennifer Wegerup. Hon levererade en bra text med en intressant vinkel. Kruxet var bara att citaten i artikeln gav sken av en verklighet som inte riktigt finns.

Sanningen är den att landslagsledningen och klubbarna i damallsvenskan (åtminstone de tongivande) inte ser saker och ting på samma sätt. Något egentligt samarbete mellan parterna finns mig veterligen inte.

Den bild jag har efter många och långa samtal med tränare och klubbledare är att klubbarna inte är särskilt pigga på att landslagsledningen vill lägga sig i hur spelarna tränar och ska träna. Så Matti Demegårds uttalande om att klubbarna har mött landslagsledningens fysikfokus med ”öppna armar” tar åtminstone jag med en rejäl skopa salt.

Det råder ingen tvekan om att mycket kan bli bättre i de tolv damallsvenska klubbarna. Många av föreningarna är små och saknar både de ekonomiska resurserna och de kraftfulla organisationerna som krävs för att kunna vara professionella i varje del av sina verksamheter.

Men det innebär enligt min mening inte att de gör ett dåligt jobb när det handlar om träna sina spelare.

Jag håller med om, som Demegård påtalar, att den fysiska delen är viktig för att Sverige ska lyckas i mästerskap. Men det finns delar som känns mer akuta att få på plats med tre månader kvar till VM. Försvarsspelet till exempel.

Det håller absolut inte att fokusera på en eller några delar. Ni minns väl fjolårets fokusering på huvudspelet? Det som skulle förbättras och ta Sverige till toppen.

Fotboll är en komplex sport där många olika delar och moment måste fungera tillsammans för att helheten ska bli bra.

Som jag ser det så är det klubbarnas uppgift att se till att spelarna är fysiskt förberedda – inte landslagsledningens. 

Det finns säkert de som ser annorlunda på den saken, och det är väl okej. Men jag tror att de allra flesta tycker att det är viktigt att återge en korrekt bild av verkligheten. Inte ge sken av något som inte existerar – som ett väl fungerande samarbete mellan klubbarna och landslagsledningen till exempel.

Lite rörigt, ganska ostrukturerat och stundtals stora brister i organisationen. Så kan Sveriges möte med Brasilien sammanfattas.

Jag såg första halvlek med ena ögat, jag följde andra halvan fullt fokuserad på händelserna som utspelade sig i Portugal. Sverige förlorade mot Brasilien efter ett vackert frisparksmål signerat Marta Vieira da Silva och ett straffmål som var långt ifrån otagbart.

Martas finfina frispark, som gick via stolpen och Hedvig Lindahls rygg i mål, var matchens absoluta toppnotering. För det här var ingen match som kommer att bli ihågkommen – och tur är väl det.

Det svenska spelet var inte rasande dåligt, men det var definitivt inte bra. Ostrukturerat, rörigt och under långa stunder helt utan en fungerande organisation. Lägg därtill att nyckelspelarna Caroline Seger och Kosovare Asllani var tämligen osynliga och att mängder av passningar slogs bort eftersom de så viktiga löpningarna lyste med sin frånvaro så blir bilden av en ljummen insats ganska tydlig.

Som lök på laxen tvingades Hedvig Lindahl kliva av i första halvlek efter en spark på handen och med ett halvt mål på sitt samvete – för frisparken som betydde 1-0 var inte otagbar.

Förbundskapten Pia Sundhage gjorde tre byten i halvtid i hopp om att tillföra energi. Antonia Göransson ersatte Sofia Jakobsson, Jenny Hjohlman tog Kosovare Asllanis plats och Linda Sembrant bytte med Caroline Seger.

Men trippelbytet gav ingen märkbar effekt på det svenska spelet som var minst lika rörigt och slarvigt som före paus. Felpassningar följdes av mängder av dåliga värderingar och märkliga beslut.

Brasilien ökade på till 2–0 på straff i mitten av halvleken efter att Sara Thunebro stått på hälarna. Carola Söberg gick åt rätt håll, men släppte det ganska mesiga avslutet under sig.

Sverige föll i en match som gav Pia Sundhage betydligt fler frågeställningar än besked.

***

Positivt!
Sofia Jakobsson var med sin enorma löpstyrka ett ständigt hot framåt.

Piggt!
Jenny Hjohlmans inhopp. Umeåspelaren gjorde avtryck och visade att hon vill vara med och slåss om en plats i VM-laget.

Ovisst!
Hur den svenska backlinjen ska se ut. Försvarsspelet sattes inte på särskilt många svåra prov mot Brasilien och jag har svårt att se att någon spelare stärkte sina aktier.

Negativt!
Sara Thunebros insats. Eskilstunabacken var ofta felpositionerad, blev överspelad för enkelt och kastade mängder av passningar rakt i händerna på brasilianska spelare.

/Anders Nilsson

Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

Bomberna och överraskningarna uteblev. Pia Sundhage presenterade en skrällfri landslagstrupp till Algarve Cup.

Hedvig Lindahl är tillbaka i landslaget. Det står klart sedan Pia Sundhage presenterat truppen som ska möta Tyskland, Brasilien och Kina i Algarve Cup i början av mars.

Men det var väl å andra sidan ingen större överraskning att Chelseamålvakten skulle komma med. Med till Algarve kom också Antonia Göransson (Vittsjö) och Fridolina Rolfö (Linköping) tillsammans med de 20 spelare som var med i segermötet med Finland för några veckor sedan.

Personligen hade jag gärna sett att Sofia Lundgren (Hammarby) kommit med i truppen, på bekostnad av Hilda Carlén (Piteå) till exempel.

Lundgren, som enligt uppgifter kan komma att göra comeback i helgen, är en högklassig målvakt som när hon är i normalt slag hör hemma i en svensk landslagstrupp.

Algarve Cup hade varit ett bra tillfälle för Sundhage & Co att se henne i aktion på nära håll igen.

Men på det stora hela finns det inte mycket att säga om den trupp som tagits ut till cup-klassikern i Portugal. Det är så här landslaget ser ut just nu och det är så här truppen till VM i Kanada kommer att se ut, med ett eller ett par undantag.

Det har varit ett makalöst fotbollsår med höga toppar och djupa dalar, landslagsbojkott och intressanta uttalanden, svenskt deltagande i Champions League-final och en väntad konkurs.

Mina starkaste minnen från berg och dalbane-året 2014 som bjöd på …

… bojkotten
Året inleddes med frost. Klubbarna i Damallsvenskan satte sig på tvären och Pia Sundhages planerade läger frös inne.

… bomber
Tyresö slog på stora trumman när man värvade fyra brasilianska spelare på ett bräde, däribland stjärnspelaren Fabiana – som aldrig fick spela.

… otur
Efter två korsbandsskador i följd drabbades landslagsforwarden Linda Sällström en tredje gång. Under en träningsmatch i Thailand slet finskan av korsbandet igen.

… käftsmäll
Pia Sundhages landslag åkte på en gammal hederlig käftsmäll i Amiens. De blågula förnedrades stundtals i landskampen mot Frankrike som slutade med en solklar fransk seger.

… bakslag
I synnerhet för Kopparbergs/Göteborg. Landslagsbacken Stina Segerström satte punkt för karriären och Johanna Almgren tvingades till ännu en knäoperation.

… Algarve Cup bjöd på sol, värme och blandade karameller. Sverige inledde med att besegra Danmark och fortsatte med att slå USA. Sedan vände det. Först föll man mot Japan och sedan avslutade man turneringen med torsk mot Island. 

… kaos
Tyresös ekonomiska kris flöt upp till ytan. Mitt under brinnande Champions League-slutspel blev det känt att klubben hade skulder på närmare åtta miljoner kronor.

Medan elitklubbens ordförande Hans Lindberg fick svara på medias många frågor höll sig ”Mr Tyresö”, Hans Löfgren, borta från frågor och ramljus.

Turerna var många och rubrikerna stora, men laget tog trots allt till Champions League-final där man föll mot Wolfsburg. Därefter drog sig laget till sist ur Damallsvenskan.

… stjärnvärvning
Rosengård lockade till sig Marta och tog sikte mot en ny glimrade SM-titel.

… publikfester
2 153 åskådare som Martas hemmadebut på Malmö IP medan 5 221 såg Linköping besegra ett Umeå i fritt fall. Augusti var månaden när Damallsvenskan lockade storpublik.

… biljett
Sverige slog tillbaka Skottland och säkrade en plats i VM i Kanada nästa sommar.

… guld
Gick välförtjänt till Rosengård.

… rekord
Slog Therese Sjögran som i oktober spelade sin 200:e landskamp. Respekt!

… avancemang
Svarade Hammarby för när man tillsammans med Mallbacken tog sig tillbaka till Damallsvenskan.

… dubbel
Den tog Mimmi Löfwenius som vann både ligan och cupen med sitt Lilleström.

… reseplanerare
Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson som lovade att resa till de länder som är bättre att spela fotboll i för tjejer än Sverige.

Jag ser fram emot att läsa om Nilssons resor under 2015.

… klantarslen
Alla som på ett eller annat sätt var inblandade i fiaskot på Fotbollsgalan där Therese Sjögren förbisågs – igen!

***

Fotbollsåret 2014 blev ett av de sämsta på väldigt länge för landslaget . Nio segrar, en oavgjord och sex förluster (!) blev Pia Sundages facit. För Damallsvenskan blev året omtumlande, på grund av Tyresös kaos och fall.

För eget vidkommande har 2014 nog varit mitt bästa fotbollsår någonsin. Jag har fått följa Algarve Cup, ett antal landskamper och mängder av seriematcher på plats.

Dessutom fick jag avnjuta VM på plats i Brasilien och vara en kugge i maskineriet som tog ett av lagen från Elitettan till Damallsvenskan.

Det har varit det bästa av fotbollsår, helt enkelt. Med det tackar jag för mig. Kanske kommer jag tillbaka på andra sidan nyår.

Nästa sommar spelar Sverige högst troligt VM i Kanada. Men med bara tio månader kvar innan turneringen sparkar igång testar sig Pia Sundhage fortfarande fram. Hur ser VM-planen ut egentligen?

Matchen mot England gav inga bra besked. En allt annat än smickrande 4–0-förlust fick förbundskapten Sundhage att tänka till både en och två gånger innan hon spikade truppen till VM-kvalmötet med Polen 21 augusti.

När den presenteras i dag bjöds det på inte mindre än tre överraskningar; Marina Pettersson-Engström (Kif Örebro), Marija Banusic (Kristianstad) och Stephanie Öhrström (Verona). Samtliga tre har varit uttagna i landslaget tidigare, men egentligen aldrig varit helt aktuella.

Att Örebrobacken Pettersson-Engström kom med kan jag förstå. Nilla Fischer är avstängd mot Polen och ingen av de andra mittbackarna tog stärkte, enligt Sundhage själv, sina aktier i Englandsmatchen. Med en stark säsong bakom sig är därför uttagningen av Pettersson-Engström logisk.

Då har jag svårare att se tankebanorna bakom uttagningarna av Öhrström och Banusic. Den förstnämnda var med i truppen till Algarve Cup, men fick inte göra annat än att träna under veckan i Portugal. Sedan dess har Sundhage & Co valt att testa Umeås Malin Reuterwall, som nu inte finns med – trots att hon ingår i Svenska Olympiska kommitténs projekt 11+, istället.

Kristianstads talang Maria Banusic ingår också hon i projektet och kanske var det hennes prestationer på samlingen 24-25 juli som fick Sundhage att plocka med henne i landslaget igen, kanske kommer hon med för att se och lära. Hur som helst är jag frågande till hur landslagsledningens plan ser ut för KDFF-anfallaren.

Hon har ju inte varit en del av Calle Barrlings F19-landslag, men fått sina chanser i U23-landslaget. Nu är hon hux flux uttagen i A-landslaget igen, trots att hon inte alls imponerat under säsongen (åtminstone inte i de matcher jag har sett) och bokförts för blygsamma två mål på åtta matcher i Damallsvenskan.

Banusic är helt klart en mycket intressant spelare med klara spetsegenskaper, men hon har i mitt tycke en bra bit kvar innan hon faktiskt känns redo för A-landslagsspel, precis som har Umeås löfte Lina Hurtig och Linköpings dito Stina Blackstenius.

Att vara talang är en sak, men att därifrån ta klivet till att bli en högklassig- eller rent av stjärnspelare är ingen lek. Jag har definitivt inget emot att Sundhage ger 18-åriga Banusic chansen, jag undrar bara hur planen för framtiden ser ut. VM i Kanada är trots allt bara tio månader bort och än så länge känns det svenska landslaget inte som en medaljkandidat.

****

Merparten av VM-matcherna nästa sommar kommer att avgöras på konstgräs, eller kanske inte. En stor grupp spelare har tagit juridisk hjälp för att få FIFA att ändra valet av matcharenor så att kamperna avgörs på naturgräs istället.

Den här protesten är inte ny, men advokaterna som för spelarnas talan har uttalat sig i The Equalizer, vilket gjort att också svensk media uppmärksammat det hela. Jag har absolut inget emot konstgräs, men ändå full förståelse för spelarnas önskan.

****

Så har Marta gjort sin första start i Rosengård och  hon hittade dessutom nätet två gånger i 12–1-segern mot Stattena i Svenska cupen.
Än bättre gick det för Kirsten van de Ven i sin första tävlingsmatch för Malmöklubben. Holländskan svarade för ett hattrick.

Det började bra med vinster över Danmark och USA.
Men avslutningen av Algarve Cup blev inte lika munter. Uddamålsförlusten mot Japan följdes upp med en ny trist torsk mot Island.

Eftersom matchen inte visades på tv är det omöjligt att komma med en bra analys. Däremot fick jag riktigt bra rapportering från matchen, både under och efter densamma, av personer på plats.

Det som förenar rapporterna är bilden av ett svenskt spel som inte riktigt fungerade fullt ut och ett försvar som både bjöd på ytor och chanser.
Och som förlorade mot Island med 2–1.

En förlust som Lotta Schelin sammanfattade ganska koncist:

”Det känns lite plumt att gå förlorande ur en bronsmatch mot Island”.

Sverige ska inte behöva förlora en landskamp mot Island. Inte ens om man vaskar om rejält i laget under matchens gång.
Men så blev det och Algarve Cup fick ett ganska snöpligt och trist slut för svenskt vidkommande.

…

I en tid när röda siffror och ekonomiska kriser är alldeles för vanliga i Damallsvenskan kom ett glädjande pressmeddelande från Umeå IK i kväll.

Klubben, som var oerhört nära ruinens brant för ett par år sedan, gjorde ett starkt 2013. Omsättningen ökade med 1,4 miljoner kronor, från 7,8 till 9,2 miljoner kronor, och gick 460 000 kronor plus.