I eftermiddag presenterar Pia Sundhage den svenska VM-truppen. Då får vi veta vilka 25 spelare som får åka med till Kanada.

Att ta ut den här VM-truppen är ingen enkel match. Troligtvis har vi, oavsett uttagningar, den sämsta mästerskapstruppen på länge. Speciellt tunt ut är det på det svenska mittfältet. Caroline Seger och 38-åriga Therese Sjögran är de enda riktigt starka namnen.

Anfallsuppsättningen håller däremot hög klass. Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är tre av de bästa anfallarna i Ligue 1. En av dem kommer helt säkert att spela på mittfältet i VM. Mest troligt Jakobsson.

Den trupp som Sundhage presenterar i direktsändning senare i eftermiddag kommer sannolikt inte att innehålla några större skrällar. Det gör däremot den VM-trupp som vi hade kunnat tänka oss få biljetter till Kanada.

Vid sidan av självskrivna startspelare och rutinerade landslagsrävar har vi plockat med några yngre lirare som skulle kunna växa rejält av att få vara med för att se och lära. Här är Majas och min inofficiella VM-trupp:

MÅLVAKTER
Hedvig Lindahl. Given etta i dagsläget även om hon inte är i sitt livs form. Rutinen väger tungt.
Sofia Lundgren. Har gjort en bra vår i Hammarby och är en bättre målvakt än Carola Söberg. Framförallt har Lundgren levererat i stora matcher.
Zecira Musovic. 19-åringen är en framtidsmålvakt som redan fått förtroende i Champions League – och imponerat. Bör få följa med för att se och lära.

Pias målvakter: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Zecira Musovic.

FÖRSVARARE
Nilla Fischer. Backlinjens mest givna spelare.
Emma Berglund. Den troliga mittbacken bredvid Fischer.
Charlotte Rohlin. Kommer med endast på gamla meriter då hon inte är i sin bästa form.
Elin Rubensson. Har imponerat i landslaget under våren och är vår bästa ytterback i dagsläget.
Jessica Samuelsson. Fysfenomen som klarar av att stänga sin kant.
Lina Nilsson. Erfaren back som blivit bättre och varit riktigt bra under säsongen.
Annica Svensson. Var ett tag sedan hon var med i landslagsdiskussionerna – men har gjort en väldigt stark vår i Eskilstuna United. Rivig viljespelare som aldrig ger sig.
Magdalena Ericsson. Väldigt talangfull back med en fantastiskt fin vänsterfot.

Pias försvarare: Nilla Fischer, Emma Berglund, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt.

MITTFÄLTARE
Caroline Seger. Sveriges i särklass bästa mittfältare, håller världsklass när hon spelar på toppen av sin förmåga.
Lisa Dahlkvist. ”Brunkare” med stora defensiva förtjänster som vet vad som krävs för att lyckas i ett VM.
Therese Sjögran. Kanske mest skicklig av samtliga spelare på små ytor. Klass.
Malin Diaz. Teknisk, lurig och påhittig. Frågetecken för speed och fysik.
Josefin Johansson. En klart underskattad spelare som bäst skulle fylla luckan efter korsbandsskadade Hanna Folkesson.
Linda Sembrant. I brist på bollvinnare på mittfältet är Sembrant ett utmärkt alternativ.
Pauline Hammarlund. Är den svenska spelare som gjort flest mål hittills i damallsvenskan (tre). Kan användas både som yttermittfältare och anfallare. Ett stabilare alternativ än Olivia Schough.
Filippa Curmark. Imponerat i KGFC i vår. En kreatör på innermittfältet med väldigt fin blick för spelet. Med några extra kilo muskler kan hon snart vara redo att prövas.

Pias mittfältare: Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Malin Diaz, Olivia Schough, Emilia Appelqvist, Marija Banusic, Antonia Göransson.

ANFALLARE
Lotta Schelin. Den enda spelaren i truppen som kommer med målgaranti. Skyttedrottning i Frankrike – i år igen.
Kosovare Asllani. Har ett väldigt stort spel i sig och är fantastisk när hon får allt att stämma. Trivs bäst på topp, men är hon inte bättre på mittfältet?
Sofia Jakobsson. Allra bäst som anfallare, men kommer att spela yttermittfältare i VM. Är den offensiva spelare som imponerat mest i vår.
Fridolina Rolfö. En chansning med tanke på skadorna, men Rolfö är en spelare som verkligen kan komma in och förändra matchbilden med sin styrka och sitt skott.
Stina Blackstenius. Vår största anfallstalang. Spelar mycket i Linköping, trots att hon haft det lite trögare än vanligt med målskyttet. Har stor potential.

Pias anfallare: Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Jenny Hjohlman.

Det hade onekligen varit intressant att se vad Majas och min VM-trupp hade kunnat uträtta i Kanada, men du får hålla till godo med Pias 25 spelare starka gäng – den svagaste mästerskapstruppen på år och dag.

/Anders Nilsson & Maja Johansson

Förr blev damfotbollsspelare kallade manhaftiga och tjocka. Idag väger halva landslaget för lite. Det är klart att man kan skylla på att ideal förändras. Men ärligt talat – handlar det inte om att bli bäst?

Jag har själv varit mitt uppe i det där. Att träna stenhårt, bygga muskler och blir så bra i fotboll som man kan – samtidigt som man vill se snygg ut. När jag var 17 år så brydde jag mig inte särskilt mycket om det senare. Jag hade precis skrivit på för Mallbackens IF och laddade för min debutsäsong i damallsvenskan. Under hösten insåg jag att om jag ville få speltid så var jag tvungen att bli mycket starkare. Jag tränade extra på gym och gick ganska snabbt upp fem-sex kilo. I Mallbacken fanns inte någon hets om vikt och mat. Man åt mycket och ofta och som fotbollsspelare var man muskulös. Punkt.

Någonstans på vägen och under några år i olika klubbar så förändrades även min syn på det här. Det var jämförelser, matförbud och ideal. Man påverkas, så enkelt är det. Allt beror på i vilken miljö man befinner sig i och vilka ”riktlinjer” miljön har satt upp för vad som är det rätta. Särskilt som ung spelare så påverkas man väldigt mycket av hur de äldre lever och hur ”snacket går”. Blir normen att det är fult att unna sig pizza ibland och att godis är förbjudet så är det precis det man vill följa. För att man tror att det krävs för att bli bäst.

Idag har det gått ännu längre – för nu är landslaget smalare än någonsin. Jämför man med många andra nationer i världstoppen så ser de svenska tjejerna generellt tunnare ut. Både när det gäller muskelmassa och fettprocent. Att någon på landslagsnivå skulle ha för hög fettprocent är löjligt, det kan vi nog alla vara överens om. Egentligen spelar det ingen roll vad du äter när du tränar så hårt och så mycket. Så att dessa spelare väljer sallad framför pasta och hoppar efterrätt är inte riktigt okej. Skillnaden mellan några få kilon i ett mästerskap kan betyda ganska mycket. Det är många matcher på få dagar och kroppen behöver alla reserver den kan få.

Ämnet har varit omdiskuterat en längre tid. Pia Sundhage började prata om det här redan inför hemma-EM 2013. Och så sent som i januari i år berörde landslagets fysiolog Helena Andersson ämnet. Det är oroande. Dels så sänder det fel signaler till unga tjejer som vill bli bra på fotboll och dels så kan det komma att påverka landslagets prestationer i mästerskap.

När man läser intervjun med Helena Andersson så reagerar jag på att hon på frågan ”Om spelarna nu skulle tjäna på ett par kilo muskler till, så varför går de bara inte upp?” svarar ”Bra fråga, men jag har inget svar. Jag har jobbat på det här sedan 2010 och antingen försöker de utan att det funkar, eller så tycker de själva inte att det är viktigt”.

Det kanske inte är helt rättvist att dra paralleller med handbollen, men jag gör det ändå. Förr kunde jag tycka att spelare på landslagsnivå var lite ”plufsiga” och att det var konstigt att man inte såg mer vältränad ut på den nivån. Det har förändrats. I takt med att handbollen professionaliserats och tagit stora kliv framåt så har också fysiken hos spelarna blivit betydligt bättre. Ingen i dagens damlandslag är plufsig. Det är vältränade och muskulösa tjejer. En som förbättrat sin fysik och med hjälp av det tagit sista steget mot att bli en världsspelare är Isabelle Gulldén. I en intervju med SVT Sport i december 2012 berättade hon att hon gått ned fem kilo i vikt och lagt om sin kost. Mer än de fem kilona var dock aldrig aktuellt att gå ned. Så här sa hon då: ”Jag vet att jag är stor och jag kommer alltid vara stor så länge jag spelar handboll. Det handlar om att vara bäst eller att se ut som en supermodell, då väljer jag hellre att vara bra i handboll de åren jag kan”.

Jag hade offrat allt för att bli en landslagsspelare och spela ett VM. I dagens landslag finns det spelare som väger för lite och som fått klara besked om att de måste gå upp i vikt – men inget har hänt. Fine om det helt enkelt inte går, vissa människor har problem att gå upp i vikt. Men handlar det istället om ovilja, då är det skrämmande. De har alla förutsättningar för att nå sina drömmar om att bli bäst i världen. Om skillnaden mellan att bli det och att inte bli det är några kilon… då tycker i alla fall jag att både spelarna själva och ledningen måste tänka om.

/Maja Johansson

60 dagar innan VM gör Pia Sundhage ett lappkast.
Landslaget överger ”sitt” spelsystem för gamla trygga 4-4-2. Kommer förändringen för sent och räcker den till för att lappa ihop försvarsspelet som läcker värre än någonsin tidigare?

Hon togs emot som en frälsare när hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget. Det var inget snack om att USA:s förra guldcoach, Pia Sundhage, var den som skulle ta Sverige tillbaka till världstoppen.

Två och ett halvt år senare är det lite annat ljud i skällan. Sundhage börjar ifrågasättas och bara två månader innan VM i Kanada överger blågult 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsyddes för att få ut så mycket som möjligt av Caroline Seger, för invanda 4-4-2.

Officiellt blev förlusten mot Schweiz droppen som fick bägaren att rinna över, men faktum är att bristerna i försvarsspelet funnits där hela tiden, ända sedan Sundhage & Co sjösatte sitt specialanpassade spelsystem.

Jag var på plats i Algarve när Seger fick en nyckelroll på det svenska mittfältet och kantspelarna kröp inåt i banan. Det fungerade stundtals – offensivt. Defensivt var det alls inte lika välsmort och laget räddades många gånger av individuella prestationer och enskilda spelares skicklighet.

Det räcker egentligen med att titta på fakta för att se svart på vitt att 4-1-3-2-systemet inte fungerat. Det svenska landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man någonsin gjort tidigare – och släppt in två mål eller fler i sex av de tio senaste matcherna.

59 dagar på sig
I kvällens match mot Danmark vill och behöver landslagsledningen få flera viktiga svar. Är en återgång till 4-4-2 rätt melodi för att få stopp på läckaget bakåt? Kan det spelsystem som alla spelare är uppvuxna med ge den trygghet och stadga som saknats det senaste året?

För egen del funderar jag på varför Sundhage, som tidigare deklarerat att hon inte är intresserad av försvarsspel, och Lilie Persson, som har fullt fokus på det offensiva spelet, inte tagit in en assisterande förbundskapten med kvalificerade försvarskunskaper?

Som Birger Jacobsson, men annorlunda. Det var ju trots allt genom att omge sig av kunniga instruktörer och coacher som Pia Sundhage grundlade sin framgång i USA.

Nu är läget som det är och frågan är om tiden räcker till för att få bättre fason på det svenska försvarsspelet som läckt som aldrig tidigare?

Ett ledarskapsproblem
Som jag ser det har Pia Sundhage och Lilie Persson stora förtjänster, men också tillkortakommanden – precis som alla tränare och förbundskaptener. Men att de inte gjort den här analysen och förändringen tidigare tycker jag visar på allvarliga brister.

För mig är är det uppenbart att förbundskaptenerna inte utvärderat spelsystemet tillräcklig eller korrekt under det dryga år som det använts, men också evidens för att de inte varit tydliga nog och inte heller har tillräcklig kompetens för att sätta ett tryggt och säkert försvarsspel.

Den som sett landslagets matcher de senaste ett och ett halvt åren vet vad jag menar. Det höga försvarsspelet i kombination med flera temposvaga spelare har gjort Sverige sårbart. Att då stå fast vid att stå högt med backlinjen, trots att det kostar i mål och förluster, är inte bara naivt – det är ganska dumt.

Förhoppningsvis kan återgången till 4-4-2 ge den trygghet som det svenska landslaget letat efter sedan Algarve Cup förra året. Om inte kan VM i Kanada bli en jobbig turnering.

Förbundskapten Pia Sundhage fick ett tydligt besked när Sverige förlorade mot Schweiz med 3–1: det svenska försvarsspelet håller inte. Med två månader kvar till VM har blågult ett svårt jobb framför sig.

Pia Sundhage hade förhoppningen att det svenska försvarsspelet skulle sätta sig i kvällens match mot Schweiz och den mot Danmark i nästa vecka. Det tog Ramona Bachmann & Co 36 minuter att skjuta den förhoppningen i sank.

Då hade Sverige släppt in två mål, Charlotte Rohlin spelat bort sig från VM-elvan och förbundskapten Sundhage fått beskedet hon inte ville ha: det svenska försvarsspelet håller inte.

Och egentligen var det inga nyheter. Det såg mest ut som det har gjort de senaste ett och ett halvt åren med en bristande organisation, för många individuella misstag och ett samarbete mellan försvarsspelarna som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det är knappast någon slump att Sverige förlorade fler landskamper under 2014 än man gjort något år tidigare – någonsin. Inte heller överraskar det att blågult släppt in två mål eller fler i sex av sina tio senaste matcher.

Förklaringen stavas: för svagt försvarsspel – kollektivt och individuellt.

I mötet med Schweiz blev svagheterna uppenbara och missarna kostsamma:

0-1 (23) Bollen lyftes in i straffområdet där den nickades ner till Ramona Bachmann som kunde ge sitt lag ledningen. Innan Bachmann satte bollen i nät hade Sverige radat upp misstag. Nilla Fischer missade bollen, Caroline Seger förlorade en luftduell och Elin Rubensson tappade markeringen på Bachmann barnsligt enkelt.

0-2 (37) En enkel bollförlust blev starten på en schweizisk spelvändning. Ett instick mellan Fischer och Rohlin satte Sverige på pottan. Fabienne Humm löpte in i ytan, höll undan för Rohlin (som agerade alldeles för mesigt) och rullade in bollen bakom en fullkomligt felplacerad Hedvig Lindahl.

1–3 (81) Återigen resulterade svenska misstag i mål för Schweiz. Inhopparen Linda Sembrant drällde med bollen som hamnade hos Vanessa Bernauer. Schweiziska löpte ifrån Rohlin och skickade upp bollen, förbi Hedvig Lindahl, i första hörnet.

Att Lotta Schelin reducerade till 2–1 med ett kyligt och högklassigt avslut gladde, men bara temporärt. Hanna Folkessons fina mittfältsgnuggande var positivt, men överskuggades av alla svenska misstag och de stora försvarsproblemen.

Mest illavarslande är att försvarsspelet inte fungerar, men att den som ska hålla ihop och styra backlinjen, Nilla Fischer, i dagsläget inte känns speciellt säker oroar nästan lika mycket. Att Pia Sundhage inte heller bestämt vem som ska bilda mittlås med Fischer är även det väldigt långt ifrån optimalt.

För mig är det i alla fall väldigt tydligt att det höga försvarsspelet som Sverige begagnar sig av i dag inte fungerar. Man utsätter sig för onödigt stora risker – särskilt som varken Fischer, Sembrant eller Lina Nilsson är några raketer.

Det är också uppenbart att spelarna inte vet hur de ska agera i givna situationer. De tvekar, tar tokiga beslut och håller inte ihop backlinjen som de borde göra.

Dessutom har laget stora problem när man sätts under press. Det visade sig med all oönskvärd tydlighet under de första 45 minuterna i kvällens match där schweiziskorna satte hög press, stängde passningsvägarna till eller markerade bort Caroline Seger, vilket resulterade i att de kunde erövra boll högt upp i banan gång efter annan.

Inför mötet med Danmark måste Pia Sundhage ta en rejäl funderare på hur hon vill att det svenska laget ska försvara sig. Därefter behöver organisation och försvarsspel gnuggas – rejält.

Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag att tiden är för knapp för att Sundhage & Co ska hinna sätta ett försvarspel före VM. Man har ju inte ens varit nära att lyckas på de ett och ett halvt år som passerat sedan EM på hemmaplan.

Försvarsfunderingarna verkar vara över för Pia Sundhage. Det blir Charlotte Rohlin som bildar mittlås med Nilla Fischer mot Schweiz – och i VM?

I Algarve Cup spelade hon minst av alla mittbackarna, och inget alls tillsammans med sin gamla radarpartner Nilla Fischer. När Sverige möter Schweiz i kväll är det därför lite överraskande att just Linköpingsveteranen Rohlin tar platsen intill Fischer i den svenska backlinjen.

Jag kan säga att jag inte känner mig övertygad om att förbundskapten Sundhage har gjort rätt val. För två år sedan hade det varit helt rätt beslut, men sedan dess tycker jag att Rohlin har gått bakåt – sannolikt på grund av de skadeproblem hon brottats med.

Men Sundhages stora dilemma är trots allt inte vem som ska kampera ihop med Nilla Fischer, utan att det kollektiva försvarsspelet faktiskt inte fungerar.

Och det är inget nytt. Försvarsspelet har egentligen varit det stora sorgebarnet under hela Sundhages tid som förbundskapten, men det är alarmerande att det inte har blivit bättre.

Om Sverige ska ha skuggan av en chans att göra ett riktigt bra VM behöver man ha ett väl fungerande kollektivt försvarsspel, vilket man fortfarande saknar med bara några månader kvar till turneringen.

Kvällens match mot Schweiz blir en bra värdemätare för det svenska landslaget – och en möjlighet att jobba med viktiga försvarsdetaljer. Jag hoppas verkligen att landslagsledningen tar den chansen för om två månader startar VM och då är det för sent att gnugga defensiva detaljer.

Den som hade hoppats på några större överraskningar när Pia Sundhage presenterade truppen till landskamperna mot Schweiz och Danmark blev besviken.

Truppen såg nämligen ut som det brukar göra. Den enda förändringen jämfört med senast (Algarve Cup) är att Emilia Appelqvist finns med, på Antonia Göranssons bekostnad.

Jag tänker mig att förbundskapten Sundhage vill se Piteåspelaren Appelqvist på nära håll igen, eftersom hon drogs med skador under andra halvan av fjolåret.

Varför det blev just Göransson som fick maka på sig är en fråga som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson får svara på.

Personligen hade jag hoppats att landslagsledningen skulle plocka med Rosengårds Zecira Musovic i truppen. Dels för att se henne in action och dels för att jag anser att hon är en bättre målvakt än Piteås Hilda Carlén.

Jag hade också gärna sett att man testat Umeås Elin Landström eller Linköpings Magdalena Ericsson istället för Eskilstunas Sara Thunebro som enligt min mening har inte håller för landslagsspel längre.

Det hade heller inte varit fel att testa en offensiv spelare i Olivia Schoughs ställe. Eskilstunaanfallaren har ifrågasatts tidigare, bland annat av mig, och hon stärkte definitivt inte sina aktier  i Algarve Cup.

Kanske hade truppen sett något lite annorlunda ut om Fridolina Rolfö, (Linköping), hade varit helt fit for fight. Den enda som vet helt säkert är Pia Sundhage.

Sverige förlorade bronsmatchen mot Tyskland med 2–1 och slutade fyra i turneringen. Spelmässigt såg det ut ungefär som senast lagen möttes. De blågula startade sömnigt och agerade statister när Anja Mittag sköt Tyskland till ledning – efter mindre än tre minuters spel.

Elin Rubensson blev överspelad, Nilla Fischer kom för sent för att hinna på inspelet från kanten och Emma Berglund hamnade på fel sida av sin tyska. Målet var det tredje som Pia Sundhages landslag släppte in under de inledande tre minuterna mot Tyskland i Algarve Cup.

Efter första kvarten, som präglades av total tysk dominans, växte Sverige in i matchen.

Den tyska ledningen i paus var likväl både välförtjänt och rättvis.

Efter drickat smällde det till igen. Återigen började det med ett ryck förbi Rubensson följt av ett inspel från kanten. Fischer gick vilse i straffområdet, Emma Berglund blev överspelad och Lina Nilsson hamnade på fel sida av Alexandra Popp. 

Därefter spelade Sverige upp sig och visade fina prov på ett vägvinnande anfallsspel. Tyskland fortsatte att skapa chanser, men formstarka Sofia Jakobsson gjorde halvlekens enda mål. Jakobsson var ytterst nära att utjämna också, men avslutet blev inte helt klockrent och bollen tog i stolpen.

Försvarsspelet oroar

Ska man summera årets Algarve Cup så kan vi börja med att glädjas åt individuella prestationer.

Elin Rubensson och Sofia Jakobsson har troligtvis spelat till sig platser i den svenska VM-elvan. Även Hanna Folkesson och Emma Berglund lär ha stärkt sina aktier. Sen bör även, trots väldigt lite speltid, både Jenny Hjohlman och Marija Banusic ha en trupplats klar.  Båda två kan komma in och förändra en matchbild. Det kan däremot inte Olivia Schough. Hon har fått chans på chans av Sundhage utan att uträtta någonting. Fler som behöver bevisa mycket under våren är Sara Thunebro, Jessica Samuelsson, Antonia Göransson och Charlotte Rohlin.

Lagmässigt så har Sverige stundtals visat prov på ett väldigt bra anfallsspel med variation och fart. Att Kosovare Asllani och Lotta Schelin kompletterar varandra bra vet vi sedan innan. De två, tillsammans med Therese Sjögran och en formstark Jakobsson på kanterna och vi kan komma att hota ordentligt i VM. Det finns givetvis en del detaljer att slipa på. Men så är det alltid.

Bakåt däremot finns det lite mer än bara detaljer för Pia Sundhage att fundera på. Först och främst så måste hon bestämma sig för vilka fyra försvarsspelare som bildar backlinje. Sen kan hon studera några av de mål laget släppte in under turneringen. Då blir troligtvis hennes gråa hår ännu gråare.

Spelarbetyg

+++++ Världsklass
++++ Mycket bra
+++ Bra
++ Godkänd
+ Underkänd
– Spelade för lite

Carola Söberg ++
Har gjort okej insatser, men inte så mycket mer. Har fått ta förstaplatsen under Hedvigs skadefrånvaro, men lär inte vara aktuell som nummer 1 i VM.

Hedvig Lindahl ++
Gjorde comeback mot Tyskland, men skadade sig olyckligt i andra matchen. Frisk är Hedvig ohotad förstamålvakt i VM.

Hilda Carlén –

***

Elin Rubensson ++++
Stärkte verkligen sina aktier och ska vara given som högerback. Visade att hon är mogen för ett mästerskap. Det hon saknar i erfarenhet och positionsspel kompenserar hon med sin snabbhet.

Nilla Fischer +++
Gör sällan slätstrukna insatser, men var inte världsklass i den här turneringen. Stabil och trygg, men illa ute vid ett antal tillfällen – i synnerhet när bollar lyfts in bakom den högt spelande svenska backlinjen.

Emma Berglund +++
Har tagit grepp om mittbacksplatsen efter sina insatser här och med stor sannolikhet spelat till sig en plats i Pia Sundhages VM-försvar.

Lina Nilsson +++
Förutom Rubensson den av ytterbackarna som sett allra mest stabil ut. Är inte den snabbaste försvarsspelaren, men når väldigt långt med sin klokhet, sitt fina passningsspel och välutvecklade spelsinne.

Charlotte Rohlin +
Är långt ifrån den gamla Rohlin. Inte lika kvick som tidigare och saknar den där självklarheten som gjorde henne till en världsback under VM för fyra år sedan.

Jessica Samuelsson +
Har tyvärr inte imponerat som varken höger- eller vänsterback. Är sannolikt märkt av fjolårets skadefrånvaro och får rikta in sig på en trupplats.

Linda Sembrandt ++
Gör det hon ska efter sin förmåga, dock för temposvag för en startplats. Är ändå en viktig hjälpgumma som kan användas på flera olika positioner.

Sara Thunebro +
Thunebro lär inte starta i VM, hennes glansdagar är över. Är fjärde ytterbacksalternativ  i dag och det bör inte ge 36-åringen en biljett till Kanada.

***

Caroline Seger ++
Godkänd sett över hela turneringen, men vi har höga krav på Seger som kan mer. Måste kunna kliva fram och spela en större roll i Sveriges matcher.

Hanna Folkesson ++++
Växer mer och mer i rollen och känns i dagsläget given på mittfältet.

Lisa Dahlkvist ++
Har fått mycket speltid av Sundhage utan att glänsa nämnvärt. Alltid stabil.

Malin Diaz +
Fått begränsad speltid och inte visat framfötterna. En spelare med exceptionella färdigheter, men som inte lyckats leverera sedan hon lämnade stjärnomgivningen i dopade Tyresö.

Antonia Göransson +
Fått väldigt lite speltid. Löper kopiöst, arbetar hårt och ger hundra procent i varje match, men verkar ha fastnat på Sundhages bänk.

Sofia Jakobsson ++++
En av Sveriges bästa i turneringen. Pånyttfödd. Spelar med mycket energi och gör nu mål på chanserna. En viktig spelare i sommarens VM om hon kan konservera formen.

Olivia Schough +
Håller inte. Är ofta i närheten av händelsernas centrum, men aldrig i rätt position. Bidrar betydligt mer vid sidan av planen än på densamma.

Therese Sjögran +++
Stabil spelare som aldrig faller ur ramen. Har svarat för en mer än godkänd turnering, men kan kliva fram ännu mer och plocka mer  av sitt offensiva kunnande.

Kosovare Asllani +++
När hon blir involverad så är hon viktig för Sveriges anfallsspel, men har blixtrat till lite för sällan i Algarve.

Lotta Schelin +++
Missade de två första matcherna, men visade mot Kina hur viktig hon är för anfallsspelet. Blir Sveriges viktigaste spelare i VM – den här gången också.

Marija Banusic +
Inte fått visa upp sig särskilt mycket och heller inte tagit chansen när hon fått speltid. Har fina offensiva kvaliteter, men måste visa prov på dem oftare och i längre perioder.

Jenny Hjohlman ++
Varit pigg och aktiv. Är en av de som som gjort riktigt positiva avtryck under Algarve Cup, även om hon brände öppet mål mot Brasilien. Kommer att finnas med i Sundhages VM-trupp. Vårsäsongen avgör hur mycket VM-spel hon får.

Anders Nilsson
Maja Johansson

Någon riktig värdemätare var det inte tal om. Ett svagt Kina hade varken kraft eller kunnande att mäta sig mot ett Sverige som var bättre på varje position.

Sveriges tredje och sista gruppspelsmatch i Algarve Cup blev helt befriad från nerv och dramatik. Lotta Schelin hittade Kosovare Asllani som höll klubban i isen och gjorde 1–0 redan matchen var fem minuter gammal.

Där och då var matchen avgjord, åtminstone i praktiken. Sverige var helt enkelt ett, kanske till och med två nummer för stort för ett passningsskickligt men uddlös kinesiskt lag.

När Lotta Schelin, som var tillbaka efter sin huvudskada, sedan satte dit 2–0 på straff efter en dryg halvtimme var kistan sannerligen igenspikad.

Den svenska dominansen inleddes egentligen i samma stund som matchen blåstes igång höll i sig till sista avblåsning. Den enda frågan som krävde 90 minuter att besvara var hur stora segersiffrorna skulle bli.

Sofia Jakobsson fastställde slutresultatet till 3–0 på en svensk hörna i slutet av halvleken, om än med viss hjälp av den inte helt säkra kinesiska målvakten.

Så vilka besked fick förbundskapten Pia Sundhage i kväll?

Hon fick se hur stor betydelse Schelin har för det svenska anfallsspelet. Med ett karakteristiskt ryck låg hon bakom ledningsmålet och därefter hittade hon nätet från elva meter, även fast hennes straff inte var den bästa.

Sundhage fick också se Elin Rubensson sudda ut minsta lilla kvarstående tvivel om vem som ska spela högerback i VM. Göteborgsspelaren svarade för en gedigen och stark prestation. Och hon fick se Lina Nilsson stärka sina aktier ytterligare på den andra ytterbacksplatsen.

Därtill fick hon se Hanna Folkesson visa att hon vuxit in i rollen som svensk landslagsmittfältare. Den roll hon spelade till sig under fjolårets Algarve Cup.

Men det fanns några skönhetsfläckar också – både individuell och kollektivt.

Det höga svenska försvarsspelet höll på att bli kostsamt vid ett par tillfällen i första halvlek. Om Kina hade varit ett bättre lag hade Sverige sannolikt blivit straffat någon av gångerna som bollen lyftes in i ytan bakom Nilla Fischer och Emma Berglund.

Caroline Seger och Kosovare Asllani bokfördes båda för poäng, en framspelning respektive en fullträff, men kom för den skull inte upp i toppnivå.

Seger kunde ha spelat en ännu större roll, det har hon verktygen för att göra. Men PSG-spelaren blandade säkerhetsspel med små, korta glimtar av klasslir.

Asllani var sitt mål till trots ganska osynlig i matchen, precis som hon varit både mot Tyskland och Brasilien. Alldeles för många gånger löpte hon ut mot kanterna och kom bort från den centrala ytan där hon kan göra som mest nytta.

Det finns således mer att hämta av de båda PSG-proffsen, vilket kan ses som något positivt.

Med en match kvar av årets Algarve Cup är Pia Sundhages VM-elva i det närmaste spikad. Det finns, som jag ser det, bara en plats kvar att spela om och det är den intill Nilla Fischer i mittförsvaret.

I dagsläget känns Rosengårds Emma Berglund närmast platsen och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån henne. Men det är där, bredvid Nilla, som det finns en liten möjlighet.

Anders Nilsson

Hur länge ska elefanterna få stå i den svenska damfotbollsdammen? Och varför pratar ingen om dem?

Anledningen till att jag började blogga om damfotboll för ett antal år sedan var att jag hade sett, och såg, så många sanningar som ingen, eller försvinnande få, ville låtsas om. Det var som att ingen ville ta de problem eller lösa de konflikter som fanns.

Det har blivit bättre, men det står fortfarande ett par elefanter i den lilla ankdam som svensk damfotboll på många sätt är, som ingen vill kännas vid eller prata om.

En av dem visade upp sig i Sportbladet i går. Nu ska ingen skugga falla på Jennifer Wegerup. Hon levererade en bra text med en intressant vinkel. Kruxet var bara att citaten i artikeln gav sken av en verklighet som inte riktigt finns.

Sanningen är den att landslagsledningen och klubbarna i damallsvenskan (åtminstone de tongivande) inte ser saker och ting på samma sätt. Något egentligt samarbete mellan parterna finns mig veterligen inte.

Den bild jag har efter många och långa samtal med tränare och klubbledare är att klubbarna inte är särskilt pigga på att landslagsledningen vill lägga sig i hur spelarna tränar och ska träna. Så Matti Demegårds uttalande om att klubbarna har mött landslagsledningens fysikfokus med ”öppna armar” tar åtminstone jag med en rejäl skopa salt.

Det råder ingen tvekan om att mycket kan bli bättre i de tolv damallsvenska klubbarna. Många av föreningarna är små och saknar både de ekonomiska resurserna och de kraftfulla organisationerna som krävs för att kunna vara professionella i varje del av sina verksamheter.

Men det innebär enligt min mening inte att de gör ett dåligt jobb när det handlar om träna sina spelare.

Jag håller med om, som Demegård påtalar, att den fysiska delen är viktig för att Sverige ska lyckas i mästerskap. Men det finns delar som känns mer akuta att få på plats med tre månader kvar till VM. Försvarsspelet till exempel.

Det håller absolut inte att fokusera på en eller några delar. Ni minns väl fjolårets fokusering på huvudspelet? Det som skulle förbättras och ta Sverige till toppen.

Fotboll är en komplex sport där många olika delar och moment måste fungera tillsammans för att helheten ska bli bra.

Som jag ser det så är det klubbarnas uppgift att se till att spelarna är fysiskt förberedda – inte landslagsledningens. 

Det finns säkert de som ser annorlunda på den saken, och det är väl okej. Men jag tror att de allra flesta tycker att det är viktigt att återge en korrekt bild av verkligheten. Inte ge sken av något som inte existerar – som ett väl fungerande samarbete mellan klubbarna och landslagsledningen till exempel.

Lite rörigt, ganska ostrukturerat och stundtals stora brister i organisationen. Så kan Sveriges möte med Brasilien sammanfattas.

Jag såg första halvlek med ena ögat, jag följde andra halvan fullt fokuserad på händelserna som utspelade sig i Portugal. Sverige förlorade mot Brasilien efter ett vackert frisparksmål signerat Marta Vieira da Silva och ett straffmål som var långt ifrån otagbart.

Martas finfina frispark, som gick via stolpen och Hedvig Lindahls rygg i mål, var matchens absoluta toppnotering. För det här var ingen match som kommer att bli ihågkommen – och tur är väl det.

Det svenska spelet var inte rasande dåligt, men det var definitivt inte bra. Ostrukturerat, rörigt och under långa stunder helt utan en fungerande organisation. Lägg därtill att nyckelspelarna Caroline Seger och Kosovare Asllani var tämligen osynliga och att mängder av passningar slogs bort eftersom de så viktiga löpningarna lyste med sin frånvaro så blir bilden av en ljummen insats ganska tydlig.

Som lök på laxen tvingades Hedvig Lindahl kliva av i första halvlek efter en spark på handen och med ett halvt mål på sitt samvete – för frisparken som betydde 1-0 var inte otagbar.

Förbundskapten Pia Sundhage gjorde tre byten i halvtid i hopp om att tillföra energi. Antonia Göransson ersatte Sofia Jakobsson, Jenny Hjohlman tog Kosovare Asllanis plats och Linda Sembrant bytte med Caroline Seger.

Men trippelbytet gav ingen märkbar effekt på det svenska spelet som var minst lika rörigt och slarvigt som före paus. Felpassningar följdes av mängder av dåliga värderingar och märkliga beslut.

Brasilien ökade på till 2–0 på straff i mitten av halvleken efter att Sara Thunebro stått på hälarna. Carola Söberg gick åt rätt håll, men släppte det ganska mesiga avslutet under sig.

Sverige föll i en match som gav Pia Sundhage betydligt fler frågeställningar än besked.

***

Positivt!
Sofia Jakobsson var med sin enorma löpstyrka ett ständigt hot framåt.

Piggt!
Jenny Hjohlmans inhopp. Umeåspelaren gjorde avtryck och visade att hon vill vara med och slåss om en plats i VM-laget.

Ovisst!
Hur den svenska backlinjen ska se ut. Försvarsspelet sattes inte på särskilt många svåra prov mot Brasilien och jag har svårt att se att någon spelare stärkte sina aktier.

Negativt!
Sara Thunebros insats. Eskilstunabacken var ofta felpositionerad, blev överspelad för enkelt och kastade mängder av passningar rakt i händerna på brasilianska spelare.

/Anders Nilsson