I eftermiddag presenterar Pia Sundhage den svenska VM-truppen. Då får vi veta vilka 25 spelare som får åka med till Kanada.

Att ta ut den här VM-truppen är ingen enkel match. Troligtvis har vi, oavsett uttagningar, den sämsta mästerskapstruppen på länge. Speciellt tunt ut är det på det svenska mittfältet. Caroline Seger och 38-åriga Therese Sjögran är de enda riktigt starka namnen.

Anfallsuppsättningen håller däremot hög klass. Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är tre av de bästa anfallarna i Ligue 1. En av dem kommer helt säkert att spela på mittfältet i VM. Mest troligt Jakobsson.

Den trupp som Sundhage presenterar i direktsändning senare i eftermiddag kommer sannolikt inte att innehålla några större skrällar. Det gör däremot den VM-trupp som vi hade kunnat tänka oss få biljetter till Kanada.

Vid sidan av självskrivna startspelare och rutinerade landslagsrävar har vi plockat med några yngre lirare som skulle kunna växa rejält av att få vara med för att se och lära. Här är Majas och min inofficiella VM-trupp:

MÅLVAKTER
Hedvig Lindahl. Given etta i dagsläget även om hon inte är i sitt livs form. Rutinen väger tungt.
Sofia Lundgren. Har gjort en bra vår i Hammarby och är en bättre målvakt än Carola Söberg. Framförallt har Lundgren levererat i stora matcher.
Zecira Musovic. 19-åringen är en framtidsmålvakt som redan fått förtroende i Champions League – och imponerat. Bör få följa med för att se och lära.

Pias målvakter: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Zecira Musovic.

FÖRSVARARE
Nilla Fischer. Backlinjens mest givna spelare.
Emma Berglund. Den troliga mittbacken bredvid Fischer.
Charlotte Rohlin. Kommer med endast på gamla meriter då hon inte är i sin bästa form.
Elin Rubensson. Har imponerat i landslaget under våren och är vår bästa ytterback i dagsläget.
Jessica Samuelsson. Fysfenomen som klarar av att stänga sin kant.
Lina Nilsson. Erfaren back som blivit bättre och varit riktigt bra under säsongen.
Annica Svensson. Var ett tag sedan hon var med i landslagsdiskussionerna – men har gjort en väldigt stark vår i Eskilstuna United. Rivig viljespelare som aldrig ger sig.
Magdalena Ericsson. Väldigt talangfull back med en fantastiskt fin vänsterfot.

Pias försvarare: Nilla Fischer, Emma Berglund, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt.

MITTFÄLTARE
Caroline Seger. Sveriges i särklass bästa mittfältare, håller världsklass när hon spelar på toppen av sin förmåga.
Lisa Dahlkvist. ”Brunkare” med stora defensiva förtjänster som vet vad som krävs för att lyckas i ett VM.
Therese Sjögran. Kanske mest skicklig av samtliga spelare på små ytor. Klass.
Malin Diaz. Teknisk, lurig och påhittig. Frågetecken för speed och fysik.
Josefin Johansson. En klart underskattad spelare som bäst skulle fylla luckan efter korsbandsskadade Hanna Folkesson.
Linda Sembrant. I brist på bollvinnare på mittfältet är Sembrant ett utmärkt alternativ.
Pauline Hammarlund. Är den svenska spelare som gjort flest mål hittills i damallsvenskan (tre). Kan användas både som yttermittfältare och anfallare. Ett stabilare alternativ än Olivia Schough.
Filippa Curmark. Imponerat i KGFC i vår. En kreatör på innermittfältet med väldigt fin blick för spelet. Med några extra kilo muskler kan hon snart vara redo att prövas.

Pias mittfältare: Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Malin Diaz, Olivia Schough, Emilia Appelqvist, Marija Banusic, Antonia Göransson.

ANFALLARE
Lotta Schelin. Den enda spelaren i truppen som kommer med målgaranti. Skyttedrottning i Frankrike – i år igen.
Kosovare Asllani. Har ett väldigt stort spel i sig och är fantastisk när hon får allt att stämma. Trivs bäst på topp, men är hon inte bättre på mittfältet?
Sofia Jakobsson. Allra bäst som anfallare, men kommer att spela yttermittfältare i VM. Är den offensiva spelare som imponerat mest i vår.
Fridolina Rolfö. En chansning med tanke på skadorna, men Rolfö är en spelare som verkligen kan komma in och förändra matchbilden med sin styrka och sitt skott.
Stina Blackstenius. Vår största anfallstalang. Spelar mycket i Linköping, trots att hon haft det lite trögare än vanligt med målskyttet. Har stor potential.

Pias anfallare: Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Jenny Hjohlman.

Det hade onekligen varit intressant att se vad Majas och min VM-trupp hade kunnat uträtta i Kanada, men du får hålla till godo med Pias 25 spelare starka gäng – den svagaste mästerskapstruppen på år och dag.

/Anders Nilsson & Maja Johansson

Lite rörigt, ganska ostrukturerat och stundtals stora brister i organisationen. Så kan Sveriges möte med Brasilien sammanfattas.

Jag såg första halvlek med ena ögat, jag följde andra halvan fullt fokuserad på händelserna som utspelade sig i Portugal. Sverige förlorade mot Brasilien efter ett vackert frisparksmål signerat Marta Vieira da Silva och ett straffmål som var långt ifrån otagbart.

Martas finfina frispark, som gick via stolpen och Hedvig Lindahls rygg i mål, var matchens absoluta toppnotering. För det här var ingen match som kommer att bli ihågkommen – och tur är väl det.

Det svenska spelet var inte rasande dåligt, men det var definitivt inte bra. Ostrukturerat, rörigt och under långa stunder helt utan en fungerande organisation. Lägg därtill att nyckelspelarna Caroline Seger och Kosovare Asllani var tämligen osynliga och att mängder av passningar slogs bort eftersom de så viktiga löpningarna lyste med sin frånvaro så blir bilden av en ljummen insats ganska tydlig.

Som lök på laxen tvingades Hedvig Lindahl kliva av i första halvlek efter en spark på handen och med ett halvt mål på sitt samvete – för frisparken som betydde 1-0 var inte otagbar.

Förbundskapten Pia Sundhage gjorde tre byten i halvtid i hopp om att tillföra energi. Antonia Göransson ersatte Sofia Jakobsson, Jenny Hjohlman tog Kosovare Asllanis plats och Linda Sembrant bytte med Caroline Seger.

Men trippelbytet gav ingen märkbar effekt på det svenska spelet som var minst lika rörigt och slarvigt som före paus. Felpassningar följdes av mängder av dåliga värderingar och märkliga beslut.

Brasilien ökade på till 2–0 på straff i mitten av halvleken efter att Sara Thunebro stått på hälarna. Carola Söberg gick åt rätt håll, men släppte det ganska mesiga avslutet under sig.

Sverige föll i en match som gav Pia Sundhage betydligt fler frågeställningar än besked.

***

Positivt!
Sofia Jakobsson var med sin enorma löpstyrka ett ständigt hot framåt.

Piggt!
Jenny Hjohlmans inhopp. Umeåspelaren gjorde avtryck och visade att hon vill vara med och slåss om en plats i VM-laget.

Ovisst!
Hur den svenska backlinjen ska se ut. Försvarsspelet sattes inte på särskilt många svåra prov mot Brasilien och jag har svårt att se att någon spelare stärkte sina aktier.

Negativt!
Sara Thunebros insats. Eskilstunabacken var ofta felpositionerad, blev överspelad för enkelt och kastade mängder av passningar rakt i händerna på brasilianska spelare.

/Anders Nilsson

Bomberna och överraskningarna uteblev. Pia Sundhage presenterade en skrällfri landslagstrupp till Algarve Cup.

Hedvig Lindahl är tillbaka i landslaget. Det står klart sedan Pia Sundhage presenterat truppen som ska möta Tyskland, Brasilien och Kina i Algarve Cup i början av mars.

Men det var väl å andra sidan ingen större överraskning att Chelseamålvakten skulle komma med. Med till Algarve kom också Antonia Göransson (Vittsjö) och Fridolina Rolfö (Linköping) tillsammans med de 20 spelare som var med i segermötet med Finland för några veckor sedan.

Personligen hade jag gärna sett att Sofia Lundgren (Hammarby) kommit med i truppen, på bekostnad av Hilda Carlén (Piteå) till exempel.

Lundgren, som enligt uppgifter kan komma att göra comeback i helgen, är en högklassig målvakt som när hon är i normalt slag hör hemma i en svensk landslagstrupp.

Algarve Cup hade varit ett bra tillfälle för Sundhage & Co att se henne i aktion på nära håll igen.

Men på det stora hela finns det inte mycket att säga om den trupp som tagits ut till cup-klassikern i Portugal. Det är så här landslaget ser ut just nu och det är så här truppen till VM i Kanada kommer att se ut, med ett eller ett par undantag.

För två veckor sedan skrev jag att Tony Gustafsson skulle ta över USA:s landslag efter Champions League-finalen mot Wolfsburg.
I dag blev han utnämnd till assisterande förbundskapten.

Att Tony Gustavsson var en het kandidat till posten som ny amerikansk förbundskapten var tydligt. Tyresötränaren fanns med på den lista över tänkbara personer för jobbet.

Men när Jill Ellis utnämndes till ny förbundskapten för världens kanske bästa landslag trodde många att Gustavsson gått miste om chansen.
Jag hade en annan känsla och tanke, vilken jag också lanserade här i bloggen:

”Kort efter Champions League-finalen 22 maj tror jag att det amerikanska förbundet presenterar Gustavsson som ny förbundskapten för USA – kanske tillsammans med Ellis”.

I kväll gick det amerikanska förbundet ut med uppgifterna om att Gustavsson blir assisterande förbundskapten för USA:s landslag och tillträder sin nya tjänst redan i juni.

Sannolikt var det möjligheten att kunna behålla basen hemma i Sverige som gjorde att Gustavsson fick rollen som assisterande coach.

Oavsett vilket så blir VM nästa sommar om möjligt än mer intressant, med svenska ögon sett.
Tänk en avgörande match mellan USA och Sverige där Pia Sundhage och Tony Gustavsson, som kamperade ihop under OS i London, ställs öga mot öga med varandra.

Det skulle vara en riktig höjdare.

…

På tal om Pia Sundhage så offentliggjorde hon truppen till VM-kvalmatcherna mot Skottland och Färöarna.
Och för ovanlighetens skull innehöll den blågula 23-mannatruppen ett par oväntade uttagningar.

Den största överraskningen i gruppen var utan tvekan Magdalena Ericsson.
Linköpingsbacken, med en landskamp i bagaget, har nyligen kommit tillbaka från en skada som hållit henne borta från planen under säsongsinledningen.

Men med lagkompisen Jessica Samuelsson på skadelistan fick nu Ericsson chansen. Riktigt intressant.

En annan spelare som kom med trots att hon missat större delen av vårsäsongen var Umeås Jenny Hjohlman.
Speedkulan gjorde en blek figur i sin första match från start (den mot AIK på Skytteholm), men svarade enligt uppgifter för en riktigt stark insats i segermatchen mot Vittsjö där hon också gjorde två mål.

Med i truppen kom också Umeås målvakt Malin Reuterwall som varit borta från landslagssnacket sedan förra hösten.

Däremot petades Antonia Göransson eftersom landslagsledningen anser att hon har fått för lite speltid i klubblaget Potsdam.
En motivering som haltar – i synnerhet eftersom Olivia Schough, som bara spelat några få minuter i Bayern München, kom med.

Med i truppen kom också Emma Berglund och Malin Diaz, som båda fick hoppa in i segermatchen mot Nordirland senast.

I morgon spelar ett brandskattat svenskt landslag VM-kval mot Nordirland – med Hanna Folkesson i den centrala nyckelrollen på mittfältet.

Förbundskapten Pia Sundhage mönstrar ett stora delar väntat lag i mötet med Nordirland.
Lina Nilsson och Sara Thunebro tar ytterbacksplatserna och flankerar duon Linda Sembrant och Charlotte Rohlin.

Inga konstigheter där.

Med Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Elin Rubensson borta är kampen om backplatserna helt enkelt ganska svag.
Jag hade gärna sett att Umeås Emma Berglund hade varit med i truppen, men det är hon nu inte och kan därför heller inte utmana de som nu spelar.

Däremot finns en annan Umeåspelare med i truppen såväl som i startelvan.
Hanna Folkesson tar den centrala mittfältsposition som egentligen skräddarsytts för skadade Caroline Seger.

Ett helt riktigt val av Sundhage om du frågar mig.

Folkesson övertygade under Algarve Cup och har de verktyg som krävs för att spela i positionen och dessutom göra det bra. Jag tror till och med att hon har goda möjligheter att göra en riktig kanonmatch.

Framför henne bildar Sofia Jakobsson, Therese Sjögran och Olivia Schough en slags mittfältstrio i den diamantvariant som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson valt att fortsätta använda sig av.

Att Jakobsson finns med köper jag, precis som att rutinerade Sjögran flyttas in centralt, men att Olivia Schough skulle få en startplats hade jag inte räknat med.
Här går helt enkelt Sundhages och mina tankar och åsikter isär.

Medan Sundhage har höga tankar om Schough är min åsikt bänkspelaren från Bayern München inte håller landslagsklass.
Låt vara att landslagsledningen fått ta emot en handfull återbud inför kvalet och att Lisa Dahlkvist inte är hundraprocentig efter sin knäskada, Schoughs spetsegenskaper är inte tillräckliga för att ta plats i en svensk startelva. Möjligen som inhoppare.

Då hade jag mycket hellre sett att Antonia Göransson (även hon bänkspelare numera) i laget.

Men det är min åsikt, inte Sundhages.

Bättre, enligt min mening, och mer väntat är det då på topp där Lotta Schelin och Kosovare Asllani bildar anfallsduo.

Nu tror jag inte att laguttagningen kommer att spela någon större roll. Sverige ska vara klart bättre än Nordirland och vinna oavsett vilka spelare som Sundhage och Persson ställer på planen.

Om drygt år blir det en annan femma.
I VM håller det knappast att ge startplatser till vilka spelare som helst. Då måste de bästa spela och i min bok är Olivia Schough inte en av dessa.

Då tycker jag att det finns spelare begåvade med betydligt mer talang, spets och kvalitet – exempelvis Lina Hurtig.

…

Jag läste att Pia Sundhage ville att Sverige ska komma runt på kanterna i morgondagens match mot Nordirland.
En lite märklig matchplan kan jag tycka, i synnerhet eftersom det svenska laget drar in sina falska yttermittfältare i planen. Hade inte ett klassiskt 4–4–2-spel varit bättre om ambitionen är att attackera ute från kritan?

I Algarve pratade Pia Sundhage om hur viktigt det se vad man kan bli och kan göra.
I dag visade det svenska landslaget att man har en bra bit kvar att vandra innan man också gör det man vill kunna göra.

Sverige hade chansen att för första gången sedan 2009 ta sig till final i Algarve Cup. Ett kryss eller en seger mot Japan skulle göra förhoppning till verklighet.

Men så blev det inte. Trots ledning med 1–0.
Japan vann matchen (2–1) och Sverige får rikta in sig på tredjeprismatch istället.

Ingen vidare match
Och i ärlighetens namn så var det ingen vidare match i Faro i eftermiddag.
Tempot var långa stunder ganska lågt, passningsprocenten sannolikt ännu lägre och kvaliteten någonstans mellan mini- och lättmjölk.

Det tog liksom aldrig fart. Japan spelade sitt fina och rörliga, men inte alltid så effektiva kortpassningsspel medan Sverige blandade och gav såväl  i passningsspelet som i spelet i stort.

Men det fanns ljusglimtar, individuella insatser som gladde. En var Carola Söbergs målvaktsspel (bortsett från några skönhetsfläckar), Nilla Fischers alltid lika säkra agerande en annan och Hanna Folkessons kloka positions- och passningsspel en tredje .
Och så fanns det okej effektivitet, före paus.

Med mindre än fem minuter kvar av en ganska tråkig första akt slog Therese Sjögran en frispark som touchade den japanska muren, ändrade riktning och tog en perfekt båge för Linda Sembrants panna.

1–0 till Sverige och finalbiljetten mot Tyskland som i en liten ask.

Japanska jubel
Så blev det ju som bekant inte.
En svag inledning och en lite trist avslutning av andra halvlek tog Japan till finalmötet med de regerande Europamästarna istället.

1–1 kom efter en lika huvudlös som usel bakåtpassning av Jessica Samuelsson. Bollen gick fram till japanskan Ogimi som rullade in kvitteringen bakom Carola Söberg, som kom på mellanhand.

Och det var Japan som var det bättre laget efter paus.
I 30 minuters tid höll asiaterna i taktpinnen och förde spelet, utan att för den skull omsätta detta i riktigt farliga chanser.

Sen stack Sverige upp och skapade ett par fina möjligheter att avgöra.
En frispark från Sjögran hamnade via japansk kalufs i stolpen och någon minut senare serverade Lotta Schelin inhopparen Antonia Göransson ett gyllene läge att avgöra, men avslutet var för snällt och gick rakt på målvakten.

Trots det såg Sverige ändå ut att kryssa sig fram till final.
Fram till att de olyckliga omständigheterna gjorde entré i Faro.
Linda Sembrant fick bollen på handen i eget straffområde och Japan kunde avgöra från elva meter – en minut från slutet.

Tog inte chansen
Att ha chansen och att ta chansen är två väsentligt skilda saker. Sverige hade det ena och misslyckades med det andra.

Framför allt på grund av att man under långa stunder saknade skärpa och rörlighet, men också på grund av att passningsspelet under delar av matchen höll alldeles för svag kvalitet.
Men man förlorade också för att man faktiskt mötte ett bra landslag (Japan är rankat trea i världen).

Inför matchen ifrågasatte jag uttagningen av Carola Söberg (och det gör jag väl till viss del fortfarande). Men Söberg gjorde en bra match och svarade för flera fina aktioner. Hon var dessutom ganska nära att rädda straffen som avgjorde matchen.

Ytterbackarna, Samuelsson och Elin Rubensson, svarade för tämligen svaga insatser. Båda två hade problem i matchen och den förstanämnda var i allra högsta grad inblandad i det japanska 1–1-målet.

Desto bättre var då Sara Thunebro i sitt inhopp (kom in direkt i andra halvlek). Veteranen  var aktiv, klev in i närkamper och visade med tydlighet att hon verkligen inte vill släppa ifrån sig vänsterbacksplatsen utan fajt.

I övrigt var det, som jag skrev inledningsvis, framför allt Fischer och Folkesson som var de verkliga glädjeämnena.

Lotta Schelin spelade sin andra match från start efter skade- och sjukdomsuppehållet och var sin vana trogen löpvillig och aktiv.
Lyon-anfallaren fick dock inte sitt spel att stämma lika bra i dag som hon fick mot USA. Och det blev några offsidelöpningar för mycket dessutom.

Svart på vitt
Totalt sett svarade Sverige för sin spelmässigt sämsta match i turneringen. Det som fungerat tidigare stämde inte alls lika bra i dag och det som varit okej förut var inte godkänt i eftermiddag.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Landslagsledningen fick ganska klara besked om vad som behöver bli bättre om det det ska kunna bli ett lyckat VM nästa sommar.

Passningsspelet var en sådan detalj, rörligheten en annan.
Och det är väl klart bättre att få de beskeden nu än ett år fram i tiden.
Nu finns fortfarande en hel del tid att spela på. Det gör det inte i mars 2015.

Lotta Schelin inte spelat match på över en månad.
När Sverige ställs mot USA i Algarve Cup gör Lyon-proffset comeback.

Lita på att det är en spelsugen forward som kliver in i den svenska startelvan, eller som hon själv uttryckte det när jag pratade med henne efter landslagets träning på torsdags förmiddagen:

– Det ska bli skitkul.

Träningen i sig var ganska medioker och helt odramatisk.
Nio spelare saknades dessutom. De (startspelarna mot Danmark minus ytterbackarna) rehabtränade på landslagets hotell istället.
Så det var en ganska liten grupp som körde passningsövning, inlägg-avslut och smålagsspel i Ferreira, ett par kilometer utanför Albufueira där landslaget huserar.

Den svenska startelvan mot USA offentliggjordes tidigare i dag. Som väntat var det i stort sett samma lag som inledde matchen mot Danmark som får starta mot USA.
Men med en viktig förändring, att Lotta Schelin kommer in på topp istället för Antonia Göransson.

Matchen mot USA blir en konkret värdemätare för det svenska landslaget och det nya spelsystemet. Funkar spelet bra mot Tom Sermanis amerikanska elva lär nog Pia Sundhage & Co köra vidare med 4–1–3–2.
Om det istället fungerar dåligt, kommer man att testa vidare under Algarve Cup, men sannolikt ta sig en rejäl funderare efter turneringen och noga utvärdera om man verkligen ska spela på det här sättet.

Och just därför, tillsammans med en rad andra anledningar, är mötet med USA riktigt intressant.

…

Annars då?
Ja, det har varit en på det stora ganska lugn dag där jag passat på att förkovra mig lite i fotbollens ädla vetenskap.

…

Sara Thunebro lämnar landslaget och Algarve Cup, men hon kommer tillbaka.
Landslagsbacken reser hem till Sverige för att gå på begravning, men flyger tillbaka för att kunna vara med i matchen mot Japan.

Sverige fick den start man ville ha på årets Algarve Cup.
Danmark besegrades med 2–0 och Pia Sundhage revansch för EM-premiären förra sommaren.

Jag har precis kommit tillbaka till hotellet efter att ha sett Sverige slå tillbaka ett vingklippt danskt landslag (som bland andra saknade Pernille Harder) mitt i en generationsväxling.

Med mig har jag ganska positiv känsla, även om matchen som sådan inte var någon jättehöjdare.
Den blågula insatsen kan nog bäst sammanfattas som godkänd.
Varken mer eller mindre.
Stabilt, tryggt och säkert, utan kosmetika och extra allt.

Kosovare Asllani jobbade in 1–0 efter 16 minuters spel och Charlotte Rohlin var sist på frisparken signerad Elin Rubensson, som ledde fram till 2–0-målet.
Sen var matchen i praktiken över.

Nilla Fischer var den verkliga ledargestalten som agerade med kvalitet, kraft och pondus – både defensivt och offensivt.
Hon skötte uppspelen, tog ansvar för laget och var både delaktig och giftig framåt.

I den defensiva mittfältsrollen skötte sig Caroline Seger bra (även om det sannolikt finns mer att hämta ), och var den kloka gumma som Pia Sundhage ville att hon skulle vara.

Längst fram svarade Antonia Göransson för en fin insats.
Tysklandsproffset var med sin löpstyrka, kraft och vilja ett ständigt hot för den danska backlinjen.

Därtill tyckte jag att Hedvig Lindahl gav ett säkert intryck och utstrålade riktig pondus, även om hon inte sattes på några jättesvåra prov.

Men det är ändå svårt att bedöma den svenska prestationen, för hur bra är egentligen det danska landslag man mötte?
Svaret kommer sannolikt på fredag när USA står för motståndet.

Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att försvarsspelet kändes stabilt, att flera spelare svarade för positiva insatser och att Sverige fick bästa tänkbara start på turneringen.

Hur fungerade spelsystemet då?
Nja, okej i alla fall. Eller som Sundhage själv sa:

– Det var lite segt och sådär. Men man måste börja någonstans.

Sverige presterade sin sämsta fotboll på väldigt länge – och fick bästa tänkbara start på resan till VM i Kanada 2015.

Det var inte bra. Det var tvärtom riktigt dåligt. Det svenska spelet i VM-kvalpremiären saknade alla de ingredienser som förbundskapten Pia Sundhage hade efterlyst inför matchen.

Det ”nya” svenska landslaget var inte tillnärmelsevis nytt, spelade med lågt passningstempo, risig ackuratess och närmast helt utan initiativ före paus.

Det tackade ett lika samlat som välorganiserat polskt landslag för.

Att Sverige parkerade på offensiv planhalva och hade ett massivt spelövertag kvittade ju när lagen skapade lika många farliga chanser – det vill säga noll.

Jag gissar att Pia Sundhage hade en del att säga sina spelare under halvtidsvilan. Vad hon än sa eller gjorde så gav det viss effekt.

En undermålig första halva följdes av en klart bättre andra där bolltempot höjdes, löpningarna blev fler – särskilt de i maxfart – och initiativen riktigt många.

Det var just efter en djupledslöpning som Caroline Seger nickade Sverige till ledning och en snabb bolleverans signerad Therese Sjögran som gav Lotta Schelin chansen att rulla in 2–0.

Tillräckligt mycket för att vinna matchen och starta resan mot VM i Kanada på bästa tänkbara sätt, med andra ord. För det enda som egentligen räknades i mötet med Polen var de tre poängen. Allt annat var sekundärt, i kväll.

Ser man framåt så finns det emellertid en del för Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson att fundera över.

Sverige behöver ett bättre grundspel, kunna driva upp bolltempot utan att kvaliteten försämras och lära sig att dyrka upp välorganiserade lag som spelare med lågt utgångsläge, bland annat.

Tills dess räcker tre poäng mot Polen ganska bra, för mer än tre poäng kan man ju trots allt inte begära.

………………………………………

Det jag tar med mig från VM-kvalmatchen mot Polen, förutom de tre poängen, var Jessica Samuelssons insats.

Högerbacken spelade vårdat och klokt, tog många initiativ och löpte mängder av meter. Kvällens match var utan tvekan hennes allra bästa i den blågula landslagsdressen.

Jag tar också med mig Pia Sundhages byte tio minuter före full tid när Antonia Göransson ersatte Sara Thunebro på vänsterbacken och fick påbörja den omskolning som Sundhage hintat om.

En färdigskolad Göransson kan bli precis den moderna ytterback som det råder enorm brist på i svensk fotboll.

Förbundskapten Pia Sundhage bygger om sitt landslag efter EM. Antonia Göransson skolas om till vänsterback och Caroline Seger får en mer defensiv roll på det svenska mittfältet.

Bakom förändringarna ligger feedback från personer i kretsen runt landslagsledningen och en utvärdering som gjorts efter sommarens EM.

Att Caroline Seger flyttas bakåt i planen grundar sig bland annat på det faktum att hon, trots en klart godkänd turnering – spelmässigt, alltför sällan utgjorde något egentligt offensivt hot och alldeles för sällan var inblandad i farliga målchanser.

Tyresöstjärnans statistik från EM gav ganska övertygande bevis på detta:

Mål: 0
Assist: 0
Avslut mot mål: 0
Avslut utanför: 3

På fem matcher noterades landslagskaptenen alltså bara för tre avslut utanför målramen. Ett facit som naturligtvis inte är bra nog för en offensiv spelmotor – särskilt inte på internationell nivå.

Genom att skräddarsy en ny roll, lite bakom övriga mittfältare, hoppas Pia Sundhage få ut mer av sin spelmotor. Förhoppningen är att en lägre utgångsposition ska kunna ge Seger mer tid och utrymme att visa prov på sitt fina spelsinne och faktiskt vara den som styr det svenska spelet – utan att därigenom bromsa upp spelet.

Slår rokaden väl ut kan Seger mycket väl bli den nyckelspelare som hon har talang och potential att vara.

Få alternativ
Att Sundage väljer att testa Antonia Göransson som ytterback är ganska lätt att förstå. Sara Thunebro är i slutskedet av sin karriär och bakom henne är utbudet av gångbara vänsterbackar minst sagt… skralt.

Göransson är van kantspelet och har med sin löpstyrka och sitt ganska hyfsade passningsspel potential att bli en bra back.

Faller omskolningen väl ut får Sundhage en ytterback som har kraft och förmåga att fylla på framåt i anfall efter anfall, men tills dess får hon finna sig i en klart ovan försvararsspelare som kommer att behöva tid på sig för att hitta rätt i positionsspelet och för att acklimatisera sig i en helt ny roll.

”Safety first”
Tyvärr väljer dock Sundhage trygghet före förändring i kvalmötet med Polen.

Precis som tidigare spelar Sverige 4-4-2 med Thunebro till vänster i försvaret och med Seger intill Marie Hammarström på mitten.

Med tanke på att vägen till VM ser enkel ut hade jag gärna sett att ombyggnationen av det svenska landslaget påvörjats redan nu istället för att gå vidare i gamla fotspår.