Tyresös fortsätter att gå trögt. Lördagens möte med Piteå resulterade i höstsäsongens tredje tunga poängtapp – och i morgon försvinner SM-guldet till Malmö.

Jag räknade ut Tyresö förra hösten och fick med all rätt äta upp det när klubben tog sitt allra första SM-guld. Men mycket har hänt sedan dess och nu är 08-klubben borta från guldet.

Det Tyresölag som, på ett minst sagt imponerande sätt, tog sig förbi Malmö i säsongens sista omgång och vann Damallsvenskan står inte längre att känna igen.

Och den spelargrupp som förra hösten kändes lika urstark som harmonisk och fylld av tro på den egna förmågan tycks nu famla efter både identitet och ett fungerande spel, eller är det bara en sådan där höst där marginalerna går emot ett lag? Sådana säsonger kommer även för kanonlag.

Eftermiddagens tunga poängförlust i Norrbotten är dock det senaste exemplet på att Tyresö faktiskt inte är vad man var för ett år sedan. 1–1 mot Piteå är absolut inget fiasko, men åtminstone en klar missräkning – precis som poängförlusterna mot Kif Örebro och Umeå IK.

Inför säsongen var jag helt övertygad om att Tyresö skulle försvara guldet från i fjol. Stjärnspelarna var ju kvar, precis som duktige tränaren Tony Gustavsson. Dessutom hade truppen spetsats ytterligare med vindsnabba forwarden Christen Press och vår blågula landslagsveteran, Sara Thunebro. Trots det blir det Malmö som vinner Damallsvenskan.

Frågan måste därför ställas: Hur mår Tyresö egentligen?

Kanske är det bara tillfälligheter och illa tajmade skador på nyckelspelare (som Marta, Caroline Seger och Johanna Frisk) som gjort att gulddrömmarna gått upp i rök. Kanske är det spelarcirkusen efter EM och den förändrade gruppdynamiken som har bidragit till att det det förut så vägvinnande spelet nu hackar och kör fast, framför allt i planens sista tredjedel.

Svaren finns nog där ute, men är knappast entydiga eller helt enkla att hitta.

Det enda som står klart är att Tyresö inte är den segermaskin man var för ett knappt år sedan – och att Champions League-äventyret riskerar att ta slut nästan lika snabbt som det börjar.

…………………..

Innan jag glömmer måste jag också rikta beröm till Piteå som krigade sig till en viktig poäng och nytt kontrakt i Damallsvenskan. Starkt.

Båda lagen siktar på att bli bäst i Europa, men deras vägar dit ser olika ut.
Malmö väljer en väg, Tyresö en helt annan.

Svensk damfotbolls två flaggskepp den här säsongen ser ut att bli det också nästa år – åtminstone inledningsvis. Malmö har förlängt kontrakten med spelare som Anja Mittag, Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann medan Tyresö har säkrat upp Caroline Seger, Veronica Boquete och Marta.

Medan Malmö skrivit tvåårskontrakt med Mittag och Bachmann har Tyresö förlängt avtalen med Seger, Boquete och Marta med sex månader. 

Strategin förbryllar
Jag förstår Malmös strategi, men är lite mer förbryllad över hur Tyresö tänker.

Längre avtal säkrar värdefull kontinuitet, ger möjlighet att bygga vidare från en redan god nivå och bidrar så klart till en lägre spelaromsättning.

Korttidskontrakt saknar precis alla de fördelar som de längre avtalen ger – och riskerar dessutom att sätta klubben i fråga i en riktigt jobbig situation.

Det sistnämnda borde ju Tyresö känna till, de förlorade sannolikt SM-guldet just på grund av den spelarcirkus som följde efter sommarens EM. Trots det väljer man alltså att skriva nya korttidskontrakt – och riskerar därmed att hamna i en precis likadan situation nästa sommar.

Bakomliggande tanke
Nu ska jag inte såga Tyresös val att förlänga kontrakten med sina absolut viktigaste spelare med ett halvår. Jag vet ju inte hur klubbens strategi ser ut och har inte en aning om det faktiskt finns en medveten tanke bakom de kortare avtalen.

Men rent spontant känns Stockholmsklubbens korttidslösningar för osäkra för att mynna ut i stora framgångar – och jag tror inte att det är rätt väg att gå om man, som Tyresö har, siktar på att bli bäst i Europa.

Sedan återstår frågan om det är klubben eller spelarna själva som sett till att kontraktslängden fastställts till sex månader.

Sverige presterade sin sämsta fotboll på väldigt länge – och fick bästa tänkbara start på resan till VM i Kanada 2015.

Det var inte bra. Det var tvärtom riktigt dåligt. Det svenska spelet i VM-kvalpremiären saknade alla de ingredienser som förbundskapten Pia Sundhage hade efterlyst inför matchen.

Det ”nya” svenska landslaget var inte tillnärmelsevis nytt, spelade med lågt passningstempo, risig ackuratess och närmast helt utan initiativ före paus.

Det tackade ett lika samlat som välorganiserat polskt landslag för.

Att Sverige parkerade på offensiv planhalva och hade ett massivt spelövertag kvittade ju när lagen skapade lika många farliga chanser – det vill säga noll.

Jag gissar att Pia Sundhage hade en del att säga sina spelare under halvtidsvilan. Vad hon än sa eller gjorde så gav det viss effekt.

En undermålig första halva följdes av en klart bättre andra där bolltempot höjdes, löpningarna blev fler – särskilt de i maxfart – och initiativen riktigt många.

Det var just efter en djupledslöpning som Caroline Seger nickade Sverige till ledning och en snabb bolleverans signerad Therese Sjögran som gav Lotta Schelin chansen att rulla in 2–0.

Tillräckligt mycket för att vinna matchen och starta resan mot VM i Kanada på bästa tänkbara sätt, med andra ord. För det enda som egentligen räknades i mötet med Polen var de tre poängen. Allt annat var sekundärt, i kväll.

Ser man framåt så finns det emellertid en del för Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson att fundera över.

Sverige behöver ett bättre grundspel, kunna driva upp bolltempot utan att kvaliteten försämras och lära sig att dyrka upp välorganiserade lag som spelare med lågt utgångsläge, bland annat.

Tills dess räcker tre poäng mot Polen ganska bra, för mer än tre poäng kan man ju trots allt inte begära.

………………………………………

Det jag tar med mig från VM-kvalmatchen mot Polen, förutom de tre poängen, var Jessica Samuelssons insats.

Högerbacken spelade vårdat och klokt, tog många initiativ och löpte mängder av meter. Kvällens match var utan tvekan hennes allra bästa i den blågula landslagsdressen.

Jag tar också med mig Pia Sundhages byte tio minuter före full tid när Antonia Göransson ersatte Sara Thunebro på vänsterbacken och fick påbörja den omskolning som Sundhage hintat om.

En färdigskolad Göransson kan bli precis den moderna ytterback som det råder enorm brist på i svensk fotboll.

Förbundskapten Pia Sundhage bygger om sitt landslag efter EM. Antonia Göransson skolas om till vänsterback och Caroline Seger får en mer defensiv roll på det svenska mittfältet.

Bakom förändringarna ligger feedback från personer i kretsen runt landslagsledningen och en utvärdering som gjorts efter sommarens EM.

Att Caroline Seger flyttas bakåt i planen grundar sig bland annat på det faktum att hon, trots en klart godkänd turnering – spelmässigt, alltför sällan utgjorde något egentligt offensivt hot och alldeles för sällan var inblandad i farliga målchanser.

Tyresöstjärnans statistik från EM gav ganska övertygande bevis på detta:

Mål: 0
Assist: 0
Avslut mot mål: 0
Avslut utanför: 3

På fem matcher noterades landslagskaptenen alltså bara för tre avslut utanför målramen. Ett facit som naturligtvis inte är bra nog för en offensiv spelmotor – särskilt inte på internationell nivå.

Genom att skräddarsy en ny roll, lite bakom övriga mittfältare, hoppas Pia Sundhage få ut mer av sin spelmotor. Förhoppningen är att en lägre utgångsposition ska kunna ge Seger mer tid och utrymme att visa prov på sitt fina spelsinne och faktiskt vara den som styr det svenska spelet – utan att därigenom bromsa upp spelet.

Slår rokaden väl ut kan Seger mycket väl bli den nyckelspelare som hon har talang och potential att vara.

Få alternativ
Att Sundage väljer att testa Antonia Göransson som ytterback är ganska lätt att förstå. Sara Thunebro är i slutskedet av sin karriär och bakom henne är utbudet av gångbara vänsterbackar minst sagt… skralt.

Göransson är van kantspelet och har med sin löpstyrka och sitt ganska hyfsade passningsspel potential att bli en bra back.

Faller omskolningen väl ut får Sundhage en ytterback som har kraft och förmåga att fylla på framåt i anfall efter anfall, men tills dess får hon finna sig i en klart ovan försvararsspelare som kommer att behöva tid på sig för att hitta rätt i positionsspelet och för att acklimatisera sig i en helt ny roll.

”Safety first”
Tyvärr väljer dock Sundhage trygghet före förändring i kvalmötet med Polen.

Precis som tidigare spelar Sverige 4-4-2 med Thunebro till vänster i försvaret och med Seger intill Marie Hammarström på mitten.

Med tanke på att vägen till VM ser enkel ut hade jag gärna sett att ombyggnationen av det svenska landslaget påvörjats redan nu istället för att gå vidare i gamla fotspår.

Nästjumbon Mallbacken var på väg mot tre livsviktiga poäng mot Kif Örebro när Sarah Michael slog till – igen. När matchuret tickat upp till 94 minuter sköt nigerianskan sitt elfte mål för säsongen och Mallbacken lite närmare Elitettan.

Blytungt, sa Bill.

I Norrbotten fick Kristianstad samma typ av behandling. Skånelaget såg ut att få med sig en poäng i bagaget när Josefin Johansson gjorde 3–2 till Piteå – i den 92:a minuten.

Surt, sa Bull.

I övrigt tog Vittsjö en lika enkel som programenlig seger mot superjumbon Sunnanå (segersiffrorna skrevs till 5–0) medan Malmö ryckte i tabelltoppen i och med sin 2–0-vinst mot Jitex.

Mest noterbart i de matcherna var väl att Vittsjö tog ett trepoängskliv ifrån Jitex i bottenstriden medan Malmös fotskadade (stukning) landslagsback Lina Nilsson satt på bänken i Mölndal.

Det senare fick debatten om att skadade spelare sitter på bänken för att lagen ska uppfylla kravet på att minst halva matchtruppen ska bestå av hemmafostrade spelare (se förklaring här i ett tidigare blogginlägg) att komma igång på twitter igen.

Tyresö gjorde samma sak i förra omgången när Caroline Seger, trots skada, fanns med i matchtruppen.

Man kan säga vad man vill om bestämmelserna gällande hemmafostrade spelare, men i min värld så känns det väldigt märkligt att ta med skadade spelare i matchtrupper.

…………………………………

Malmös tränare Jonas Eidewall tog kontakt med mig efter matchen och klargjorde att Lina Nilsson satt på läktaren i mötet med Jitex, vilket naturligtvis kändes som ett bra mycket bättre val än att låta en skadad spelare uppta en plats på avbytarbänken.

Men faktum kvarstår att Damallsvenskans två bästa klubbar tvingas jonglera med spelare i sina matchtrupper för att uppfylla kraven gällande hemmafostrade spelare.

Tyresö besegrade Vittsjö med 2–1 och tog i går sin tolfte seger för säsongen. Tacka Christen Press för det. Amerikanskan gjorde segermålet när 08-laget vände underläge till uddamålsseger.

Press mål innebar att hon ryckte i skytteligan som hon toppar på 20 mål, sju bättre än Linköpings Pernille Harder. För Tyresö innebar trepoängaren att man hakade på Malmö i toppstriden där det nu skiljer två poäng.

Mer noterbart var att de regerande mästarna inledde matchen med endast två svenska spelare i startelvan. Förutom Linda Sembrant och Lisa Dahlkvist bestod Tony Gustavssons startelva av idel utländska namn. Nytt svenskt rekord?

Jag kan inte erinra mig att jag sett en startelva i Damallsvenskan med endast två svenska spelare, men kanske har jag fel.

Lika noterbart var att landslagskaptenen Caroline Seger trots sin fotskada satt på bänken.

En kvalificerad gissning är att Seger fanns med på bänken för att Tyresö skulle uppfylla kraven på att halva matchtruppen ska bestå av så kallade hemfostrade spelare. För om stjärnmittfältaren hade varit hel och fit for fight så hade hon knappast suttit kvar på avbytarbänken matchen igenom.stjärnmittfältare 

Tyresö har sett om sitt hus inför hösten och Champions League. Målvakten Ashlyn Harris har värvats och kontrakten med Caroline Seger och Sara Thunebro har förlängts. Men det lär komma att hända mer.

Det blev ett rekordkort semesteruppehåll för bloggen den här gången. Anledningen stavas Tyresö.

Svenska mästarna går en spännande höst till mötes såväl i Damallsvenskan som i Champions League.

Som bekant har mästarna stärkt upp truppen med fjolårets bästa målvakt i USA och sett till att behålla både mittfältsmotorn Caroline Seger och ytterbacken Sara Thunebro.

Men det kommer att hända mer, var så säker.

Enligt uppgifter är Elaine Moura på väg bort från klubben, (rykten placerar henne i en annan Stockholmsklubb), samtidigt som nya namn kan vara på väg in.

Sedan tidigare har det ryktats om att att norskan Caroline Graham Hansen, som provspelade med Tyresö i vintras, kan vara aktuell för en övergång.

”Det kan bli spel i Sverige, men jag kan också bli kvar i Toppserien”, sa Graham Hansen när jag pratade med henne efter EM-finalen mot Tyskland.

Så vi får helt enkelt vänta och se vad som händer med den tekniskt skickliga norskan med det härliga drivet. Mer klart lär det då vara att Elaines dagar i Tyresö är räknade.

Sverige behövde vinna mot Finland och behövde få igång det spel som hackade mot ett taktiskt skickligt Danmark i EM-premiären. Sverige inte bara vann, man spelade ut Finland och vann glasklart.

Jag lovade svensk seger mot Finland och löftet infriades – med besked (5–0).

Alla de detaljer som aldrig fungerade i öppningsmatchen mot Danmark kom igång riktigt rejält i kväll.

Efter en helt okej, om än lite trevande matchinledning, fick Sverige en av tusentals, det kändes i alla fall som så, hörnor. En fast situation förvandlade ett lite räddhågset svenskt landslag till ett sprudlande, lekande och lirande dito.

Först en välavvägt serve från Marie Hammarström, sen en tung nick av Nilla Fischer. Bollen fick nätet att stå som en strut och Sverige att släppa loss på riktigt allvar.

En pessimistiskt lagd person skulle kunna peta i detaljer som att det finska laget sjönk hem väldigt djupt, hade svårt att komma in i press och bjöd Sverige ytor i massor.

Men det är bara en del av sanningen.

I takt med att målen föll (gjorda av i tur och ordning Fischer, Kosovare Asllani och Lotta Schelin) ville, vågade och klarade Sverige av att spela ut ett brett register som kan komma att ta laget långt i den här turneringen.

Glädjande, och precis som jag hoppades, fick Caroline Seger kliva fram som den spelfördelare och regissör hon kan vara. Minst lika viktigt var att Lotta Schelin fick jaga bort den betungande press hon sett ut att ha på sina axlar i och med sina två mål.

Kanske bäst, bland många duktiga svenska spelare, var nog ändå Kosovare Asllani som återigen visade att hon har utvecklats, tagit nya kliv och nu är en anfallsspelare av absolut toppklass.

Det fanns väldigt mycket att glädjas över på Gamla Ullevi i kväll. Publiksiffran 16 414 var utsökt, inramningen magisk och Pia Sundhages byten riktigt bra.

Att kasta in Antonia Göransson i ambitionen att bygga upp det självförtroende som fick sig en törn i och med petningen efter Danmarksmatchen var klokt. Att dessutom ge mästerskapsdebutanten Jenny Hjohlman några minuter var smart.

EM har kommit igång på riktigt allvar, precis som Sveriges spel. Låt det fortsätta så här.

………………………….

All heder till de finska supportrarna som aldrig tappade energin utan fortsatte att heja på sitt lag ända fram till slutsignalen och lite till. Stort!

Förutsättningarna kunde knappast vara bättre inför kvällens match mellan Finland och Sverige. Göteborg är klätt i en skönt tempererad sommarskrud och Gamla Ullevi är utsålt.

Och för mig råder det ingen tvekan om utgången i kvällens nordiska möte. Sverige kommer att vinna.

Historien talar ett ganska tydligt språk om de styrkeförhållanden som råder mellan landslagen. Sverige har mött Finland 35 gånger, vunnit 28, spelat sex oavgjorda och bara förlorat en enda gång.

Förlusten kom så långt tillbaka i tiden som 1976 och senast lagen kryssade var 2005. Nej, Finlands chanser att vinna i kväll är minimala och möjligheterna att ta poäng mindre än små.

Sverige är helt enkelt så mycket bättre. Särskilt nu när Finland inte har med skadade lagkaptenen Maija Saari och anfallsstjärnan Linda Sällström (som var gäst i Sportbladets EM-magasin tidigare i dag). Efter att ha sett Finlands öppningsmatch mot Italien och Sveriges premiär mot Danmark är jag helt säker på att det blir klar blågul vinst i afton.

Jag hoppas att nervositeten försvann i samband med Danmarkskampen och att jag i kväll får se ett svenskt lag fyllt av självförtroende ta för sig och visa mod på Gamla Ullevi.

Men jag hoppas så mycket mer än så.

Jag hoppas att jag får se löpvilliga blågula spelare som törs ta det lugnt med bollen och som har känslan för när tempot ska höjas. Jag hoppas att Caroline Seger vågar vara den spelskickliga dirigent hon har potential att vara och att Lotta Schelin löper det finska försvaret sönder och samman.

Jag hoppas att Kosovare Asllani kan utmana och ”göra sin spelare” gång efter annan. Jag hoppas att de svenska yttermittfältarna varierar sina löpningar och vågar ta avslut från distans.

Jag hoppas helt enkelt att Sverige får spelet att lossna riktigt rejält – och jag tror att min förhoppning besannas.

Premiären mot Danmark är lagd till handlingarna. Kvar finns dock ett antal frågor. Frågor som inte får sina svar förrän i morgon när Sverige möter Finland.

Att Danmarks förbundskapten Kenneth Heiner-Møller hade läst sönder Pia Sundhages svenska taktik blev väldigt tydligt i onsdags.

Mest tydligt syntes det på att Nilla Fischer konstant skärmades av, för att inte ges möjlighet att slå sina svepande och precisa uppspel mot blågula yttermittfältare eller forwards, och på Danmarks låga utgångsläge som aldrig gav Sverige ytor att spela på bakom det rödvita försvaret.

Offensivt drog danska yttrar och ytterforwards isär det svenska laget med utgångspositioner långt ute vid kritan, vilket skapade enorma breda hål på det blågula mittfältet. Hål som Danmark utnyttjade med passningar in i ytan framför Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Under premiärmötet undrade jag varför inte Pia Sundhage gav nya direktiv till sina spelare, motdrag till Kenneth Heiner-Møller framgångsrika taktik. Efter matchen, och inför morgondagens fajt mot Finland, undrar jag om det faktiskt finns några sådana motdrag och hur ser i så fall Sundhages plan B ut?

Frågorna är adekvata. Den som minns Sverige träningslandskamp mot Brasilen kommer säkert ihåg att de blågula hade väldigt svårt att skapa riktigt farliga chanser mot ett brasilianskt lag som i många avseenden agerade precis som Danmark gjorde i sin defensiv.

Utgångsläget var lågt och försvaret var samlat. Två faktorer som gjorde det väldigt svårt för Sverige att spela det offensiva spel man ville spela.

Och precis som i onsdags blev det många gånger så att det svenska landslaget föll in i gamla invanda mönster och pumpade långa bollar mot djupledslöpande anfallare.

Tro inte att Finlands förbundskapten Andrée Jeglertz kommer att missa chansen att göra det så svårt för Sverige som möjligt i morgon. Inte en chans.

Jeglertz är smart, taktiskt skicklig och vet mycket väl hur Pia Sundhage vill se sitt Sverige spela. Han kommer att göra allt i sin makt för att krympa farliga ytor, döda alla möjligheterna för Sverige att spela in bollar bakom försvaret och han kommer helt säkert att försöka låsa Nilla Fischer i uppspelsfasen.

Hur kommer Sverige att agera då? Vilka motdrag har Pia Sundhage att plocka fram? Och viktigast av allt, finns det någon uttalad, förberedd plan B att ta till?

Pia Sundhage är ingen gröngöling. Hon har varit med förut och jag hoppas –och tror – att hon har en alternativ taktik att ta till när Jeglertz Finland i morgon försöker göra som Danmark gjorde i onsdags.

Lika mycket hoppas jag att Caroline Seger och Lotta Schelin har skakat av sig premiärspökena och visar prov på de färdigheter som fått förbundskapten Sundhage att utse dem till landslagets stjärnor och viktigaste spelare.