Förbundskapten Pia Sundhage lyfte fram Elin Rubensson och Hanna Folkesson vid gårdagens presskonferens.
Men om Sverige ska gå långt i VM nästa år måste landslagsledningen också lyfta blicken.

Rosengårds Elin Rubensson och Umeås Hanna Folkesson fick mycket beröm av Pia Sundhage för sina insatser i Algarve Cup.
Och det med all rätt. Rubensson gjorde på det stora hela en klart godkänd turnering (åtminstone defensivt) och Folkesson presterade sin bästa fotboll i landslagströjan så här långt.

Men bra kan bli bättre och bättre kan bli … ja, åtminstone jäkligt bra.

Det krävs mer
Elin Rubensson skulle till exempel göra sig mer rättvisa som högerback än vänsterdito. Begåvad med en fin högerdoja vore det självklara valet att placera henne till höger, snarare än till vänster där hon fick husera i Portugal.

Och när det gäller Folkesson så tror jag att det finns en hel del mer att hämta.
Med futtiga nio landskamper på meritlistan talar mer speltid och ytterligare rutin för att Umeåmittfältaren ska kunna växa ytterligare i rollen på det svenska mittfältet.

Men positiv utveckling för två spelare räcker inte för att Sverige ska fira triumfer i VM i Kanada nästa sommar.
Det gör inte bättre duell- och huvudspel heller.
Blicken måste lyftas betydligt högre än så.

Vilka spelare har egenskaper och kvaliteter som kan lyfta det svenska landslaget till en ny nivå? Vilka är redo att göra det nästa sommar? 
Och kanske allra viktigast, vilka kan bilda ett starkt och framgångsrikt kollektiv?

Inga rätta svar
Jag har inte svaren på frågorna, men jag är helt säker på att den trupp som spelade Algarve Cup behöver förändras och spetsas.
Det var helt enkelt lite för många blågula som inte har eller hade kapacitet att förändra, sticka ut eller göra skillnad. Lite för mycket mellanmjölk, helt enkelt.

Och en sak är säker, ”lagom” vinner inga mästerskap.

Sverige är ett litet land med förhållandevis få riktigt duktiga spelare.
Det är därför oerhört viktigt att låta de med unika egenskaper, de som kan göra skillnad och de som faktiskt är bäst ingå i ett blågult kollektiv – och därifrån utforma ett spel där spelarna kan få ut så mycket som möjligt av sig själva och där laget kan prestera maximalt.

I dag tycker jag inte att landslagsledningen gör de valen.
Man väljer istället att ta ut en handfull spelare som aldrig kommer att göra skillnad på den internationella scenen. Duktiga spelare förvisso, men spelare som trots allt inte har kapacitet att bli toppspelare i ett svenskt landslag.

Dags att lyfta blicken
Det är hög tid för landslagsledningen att verkligen värdesätta och ta ut den typen av spelare som kan och kommer att vara landets absolut bästa nästa sommar.
Spelare med exceptionella färdigheter. Spelare som kan vinna viktiga matcher.

Som jag ser på saken är Umeås Lina Hurtig redan en sådan spelare och Linköpings Stina Blackstenius har potential att bli det.
Så hur länge ska de stå utanför Sundhages landslag? Hur länge ska de göra skillnad på F19-nivå?

Vore det inte bättre att ta med dem i landslaget redan nu, låta dem växa in i rollen som seniorlandslagspelare och därigenom kunna blomma i Kanada nästa sommar?

För när det kommer till sista raden handlar fotboll i allmänhet och mästerskap i synnerhet om att vinna matcher.
Och vägen dit går genom att utnyttja de styrkor som finns och spela med bästa tänkbara elva för att nå så långt det bara går.

Eller som Pia Sundage själv skrivit: ”att spela på bästa fot”.

Så börja göra det redan nu.

I Algarve pratade Pia Sundhage om hur viktigt det se vad man kan bli och kan göra.
I dag visade det svenska landslaget att man har en bra bit kvar att vandra innan man också gör det man vill kunna göra.

Sverige hade chansen att för första gången sedan 2009 ta sig till final i Algarve Cup. Ett kryss eller en seger mot Japan skulle göra förhoppning till verklighet.

Men så blev det inte. Trots ledning med 1–0.
Japan vann matchen (2–1) och Sverige får rikta in sig på tredjeprismatch istället.

Ingen vidare match
Och i ärlighetens namn så var det ingen vidare match i Faro i eftermiddag.
Tempot var långa stunder ganska lågt, passningsprocenten sannolikt ännu lägre och kvaliteten någonstans mellan mini- och lättmjölk.

Det tog liksom aldrig fart. Japan spelade sitt fina och rörliga, men inte alltid så effektiva kortpassningsspel medan Sverige blandade och gav såväl  i passningsspelet som i spelet i stort.

Men det fanns ljusglimtar, individuella insatser som gladde. En var Carola Söbergs målvaktsspel (bortsett från några skönhetsfläckar), Nilla Fischers alltid lika säkra agerande en annan och Hanna Folkessons kloka positions- och passningsspel en tredje .
Och så fanns det okej effektivitet, före paus.

Med mindre än fem minuter kvar av en ganska tråkig första akt slog Therese Sjögran en frispark som touchade den japanska muren, ändrade riktning och tog en perfekt båge för Linda Sembrants panna.

1–0 till Sverige och finalbiljetten mot Tyskland som i en liten ask.

Japanska jubel
Så blev det ju som bekant inte.
En svag inledning och en lite trist avslutning av andra halvlek tog Japan till finalmötet med de regerande Europamästarna istället.

1–1 kom efter en lika huvudlös som usel bakåtpassning av Jessica Samuelsson. Bollen gick fram till japanskan Ogimi som rullade in kvitteringen bakom Carola Söberg, som kom på mellanhand.

Och det var Japan som var det bättre laget efter paus.
I 30 minuters tid höll asiaterna i taktpinnen och förde spelet, utan att för den skull omsätta detta i riktigt farliga chanser.

Sen stack Sverige upp och skapade ett par fina möjligheter att avgöra.
En frispark från Sjögran hamnade via japansk kalufs i stolpen och någon minut senare serverade Lotta Schelin inhopparen Antonia Göransson ett gyllene läge att avgöra, men avslutet var för snällt och gick rakt på målvakten.

Trots det såg Sverige ändå ut att kryssa sig fram till final.
Fram till att de olyckliga omständigheterna gjorde entré i Faro.
Linda Sembrant fick bollen på handen i eget straffområde och Japan kunde avgöra från elva meter – en minut från slutet.

Tog inte chansen
Att ha chansen och att ta chansen är två väsentligt skilda saker. Sverige hade det ena och misslyckades med det andra.

Framför allt på grund av att man under långa stunder saknade skärpa och rörlighet, men också på grund av att passningsspelet under delar av matchen höll alldeles för svag kvalitet.
Men man förlorade också för att man faktiskt mötte ett bra landslag (Japan är rankat trea i världen).

Inför matchen ifrågasatte jag uttagningen av Carola Söberg (och det gör jag väl till viss del fortfarande). Men Söberg gjorde en bra match och svarade för flera fina aktioner. Hon var dessutom ganska nära att rädda straffen som avgjorde matchen.

Ytterbackarna, Samuelsson och Elin Rubensson, svarade för tämligen svaga insatser. Båda två hade problem i matchen och den förstanämnda var i allra högsta grad inblandad i det japanska 1–1-målet.

Desto bättre var då Sara Thunebro i sitt inhopp (kom in direkt i andra halvlek). Veteranen  var aktiv, klev in i närkamper och visade med tydlighet att hon verkligen inte vill släppa ifrån sig vänsterbacksplatsen utan fajt.

I övrigt var det, som jag skrev inledningsvis, framför allt Fischer och Folkesson som var de verkliga glädjeämnena.

Lotta Schelin spelade sin andra match från start efter skade- och sjukdomsuppehållet och var sin vana trogen löpvillig och aktiv.
Lyon-anfallaren fick dock inte sitt spel att stämma lika bra i dag som hon fick mot USA. Och det blev några offsidelöpningar för mycket dessutom.

Svart på vitt
Totalt sett svarade Sverige för sin spelmässigt sämsta match i turneringen. Det som fungerat tidigare stämde inte alls lika bra i dag och det som varit okej förut var inte godkänt i eftermiddag.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Landslagsledningen fick ganska klara besked om vad som behöver bli bättre om det det ska kunna bli ett lyckat VM nästa sommar.

Passningsspelet var en sådan detalj, rörligheten en annan.
Och det är väl klart bättre att få de beskeden nu än ett år fram i tiden.
Nu finns fortfarande en hel del tid att spela på. Det gör det inte i mars 2015.

USA var det bättre laget, men Sverige gick vinnande ur striden.
Det är precis det som fotboll handlar om, att vinna matcher, och det gjorde Sverige i dag.

Jag sitter i det lilla fiket under läktaren på Estadio Municipal, arenan där Sverige besegrade USA på för någon timme sedan, och försöker samla tankarna.
Intrycken är många och svaren … ja, i alla fall några.

Ser man till matchen som helhet var USA det bättre laget. Inget snack om saken.
Laget var lite rappare, bättre i passningsspelet och skapade betydligt fler chanser.
Men det spelar liksom ingen roll när Sverige vann med 1–0.

Spelmässigt blev matchen precis den värdemätare jag hade förväntat mig och som landslagsledningen hade räknat med.
Den avslöjade brister och svagheter i det svenska laget och spelet, men visade också på vilka styrkor som finns.

Redan under matchens första 15 minuter blev det tydligt att det svenska laget har problem när motståndarna pressar hårt, högt och bra.
De svenska spelarna sjönk djup, spred bollar omkring sig och agerade stressat – och det krävdes en straffräddning för att förändra matchbilden.

Räddningen signerad Hedvig Lindahl var det definitivt inget fel på.
Men försvarsspelet dessförinnan hade en hel del övrigt att önska och jag tror inte att det är rätt medicin för framtiden att stå så högt med backlinjen som Sverige de facto gjorde.

När Sverige halvvägs in i första akten kunde förlägga spelet på offensiv planhalva behövde Lotta Schelin bara en chans för att näta.
Effektivt, högklassigt och viktig – i synnerhet eftersom laget inte vaskade fram särskilt många bra möjligheter i matchen.

Efter halvtidsdrickat var det USA som styrde och ställde.
Kanske inte rakt igenom, men åtminstone sista 20 minuterna då Sverige trycktes tillbaka, stundtals rejält.

Pia Sundhages elva försvarade sig emellertid bra och när man inte gjorde det hade man marginalerna på sin sida. Jag tänker närmast på de tillfällen där svenska backar gick vilse, eller bort sig, och öppnade ytor och lägen för USA att komma till avslut.

Kvar på näthinnan finns två frilägen som Hedvig Lindahl räddade, en bollmiss av Megan Rapinoe i boxen och ett par hårfina offsider som hade kunnat mynna ut i kanonlägen.
Men också en defensivt väldigt stark prestation av relativt oprövade ytterbacken Elin Rubensson, ett övertygande och positivt inhopp av Hanna Folkesson och lagets vilja att offra sig för kollektivet och för att vinna.

Tekniskt, taktiskt och spelmässigt finns det saker att slipa på för Pia Sundhage & Co.
Försvarsspelet behöver bli mer organiserat, omställningsspelet klart vassare och djupledsspelet i sista tredjedel behöver uppstå.

På pluskontot hamnar den kollektiva laginsatsen, det tuffa spelet (där många spelare gick vinnande ur väldigt många närkamper) och så klart Lotta Schelins kvalitet och effektivitet.

Och så får det vara. Spelsystemet är nytt och ska testas här i Algarve Cup. Självklart finns det detaljer att förbättra och slipa på, men faktum kvarstår: Sverige har vunnit två matcher av två möjliga – och slagit sönder förbundskapten Tom Sermanis 47 matcher långa segersvit.

Fotboll handlar om att hitta vägar att vinna, och det har Sverige gjort mot Danmark och mot världsettan USA.

Sverige fick den start man ville ha på årets Algarve Cup.
Danmark besegrades med 2–0 och Pia Sundhage revansch för EM-premiären förra sommaren.

Jag har precis kommit tillbaka till hotellet efter att ha sett Sverige slå tillbaka ett vingklippt danskt landslag (som bland andra saknade Pernille Harder) mitt i en generationsväxling.

Med mig har jag ganska positiv känsla, även om matchen som sådan inte var någon jättehöjdare.
Den blågula insatsen kan nog bäst sammanfattas som godkänd.
Varken mer eller mindre.
Stabilt, tryggt och säkert, utan kosmetika och extra allt.

Kosovare Asllani jobbade in 1–0 efter 16 minuters spel och Charlotte Rohlin var sist på frisparken signerad Elin Rubensson, som ledde fram till 2–0-målet.
Sen var matchen i praktiken över.

Nilla Fischer var den verkliga ledargestalten som agerade med kvalitet, kraft och pondus – både defensivt och offensivt.
Hon skötte uppspelen, tog ansvar för laget och var både delaktig och giftig framåt.

I den defensiva mittfältsrollen skötte sig Caroline Seger bra (även om det sannolikt finns mer att hämta ), och var den kloka gumma som Pia Sundhage ville att hon skulle vara.

Längst fram svarade Antonia Göransson för en fin insats.
Tysklandsproffset var med sin löpstyrka, kraft och vilja ett ständigt hot för den danska backlinjen.

Därtill tyckte jag att Hedvig Lindahl gav ett säkert intryck och utstrålade riktig pondus, även om hon inte sattes på några jättesvåra prov.

Men det är ändå svårt att bedöma den svenska prestationen, för hur bra är egentligen det danska landslag man mötte?
Svaret kommer sannolikt på fredag när USA står för motståndet.

Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att försvarsspelet kändes stabilt, att flera spelare svarade för positiva insatser och att Sverige fick bästa tänkbara start på turneringen.

Hur fungerade spelsystemet då?
Nja, okej i alla fall. Eller som Sundhage själv sa:

– Det var lite segt och sådär. Men man måste börja någonstans.

I kväll inleds Algarve Cup för svensk del med match mot Danmark.
Då får Pia Sundhages nya spelsystem sitt första riktiga test i turneringen, med Caroline Seger i en nyckelroll.

På plats i Portugal ser jag fram emot Sveriges möte med Danmark i kväll – och att på nära håll få se och analysera det ”nya” svenska spelsystemet 4–1–3–2.
Jag har torgfört mina funderingar och tankar om landslagets förändrade taktiska uppställning, i synnerhet efter Frankrikematchen.
Men nu har jag möjligheten att se hur den, laget och spelet ser ut från läktarplats.

Sundhage offentliggjorde sin startelva redan i går kväll.
Och det är ett kanske inte helt väntat, men ändå intressant lag som förbundskaptenen mönstrar:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Elin Rubensson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran – Antonia Göransson, Kosovare Asllani.

Det mest noterbara i elvan är nog att Lisa Dahlkvist får den offensiva rollen på innermittfältet samtidigt som Antonia Göransson tar plats i anfallet.

Men den verkliga nyckelfiguren i Pia Sundhages lag mot Danmark är Caroline Seger. Tyresömittfältaren är ”ettan” på mitten, i en roll mellan försvar och mittfält, spelaren som ska göra skillnad och som Sundhage själv sa när vi pratades vid i går: ”ska vara en klok gumma”.

Seger är en utmärkt fotbollsspelare, med en kunskapsbank som få andra svenska spelare kan jämföra sig med.
Men hon behöver visa att hon är rätt spelare i den här rollen.

Den chansen får hon i kväll, och sannolikt i någon eller några av de kommande matcherna i turneringen.
Jag hoppas få se en Caroline Seger som använder sin utsökta touch till att på få tillslag sätta fart på Sveriges spel i offensiva omställningar och med sin klokhet kan bromsa upp motståndarnas spelvändningar  – och det tror jag hon kan göra.

Dahlkvist i ovan position
Lisa Dahlkvist, som tillvardags spelar i en utpräglad defensiv mittfältsroll i Tyresö, får nu chansen i den offensiva mittfältsrollen.
Ett intressant val av landslagsledningen, men också ett val som kräver sina svar.

Att Dahlkvist kan spela riktigt bra i en offensiv roll vet alla som såg VM i Tyskland 2011, men det var ett tag sedan nu.
Hur har hon präglats av att inte agera i den positionen i klubblaget? Och kan hon vara samma offensiva hot som den där sommaren för snart tre år sedan?

Sofia Jakobsson är tillbaka i landslaget efter att ha stått utanför ett tag. Nu får hon chansen från start.
Frågan är om hon också tar den.

Chansen från start får också Antonia Göransson – som forward.
Tysklandsproffset har från tid till annan varit i frysboxen i klubblaget under säsongen, men har nu chansen att visa vad hon går för och hitta tillbaka till bra form.

Unga ytterbackar
I försvaret hittar vi två relativt unga ytterbackar i Jessica Samuelsson och Elin Rubensson, vilket känns piggt och spännande.

Personligen hade jag gärna sett Rosengårdspelaren till höger, men det kanske är en smaksak. Hur som helst är jag nyfiken att se hur hon står sig i en ny match mot internationellt motstånd och på hur vintern i Australien har påverkat Linköpings fysfenomen, Samuelsson.

Klockan 19.00, svensk tid, sparkar matchen igång. Då är jag på plats och då får förhoppningsvis några av mina frågor sina svar.

…

Det jag är allra mest spänd på är att se hur den svenska spelidén ser ut.
Jag har varit frågande till den tidigare, men jag hoppas att matchen i kväll rätar ut de frågetecken jag haft och fortfarande har.

…

Värt att veta om Danmark är att man saknar två riktiga nyckelspelare från fjolårets EM-slutspel. Katrine S Pedersen har lagt skorna på hyllan och Pernille Harder är fotskadad.

Två tunga avbräck för danskorna som dessutom tappat ytterligare några spelare sedan i somras, däribland förra Linköpingsspelaren Julie Rydahl Buhk (slutat).

Pia Sundhages trupp till VM-kvalmatcherna mot Bosnien-Hercegovina och Färöarna var helt befriad från skrällar. Precis som väntat, med andra ord.

Lina Hurtig fanns inte med, inte Maria Banusic heller. Nej, Pia Sundhage bjöd inte på några som helst överraskningar när hon presenterade sin trupp till årets två avslutande tävlingsmatcher. Det närmaste hon kom något oväntat var att plocka med Malmös Elin Rubensson – och att inte nämna försvarsspelet i detaljer som måste förbättras inför VM 2015.

Men bortsett från att diskussionen om det defensiva spelet uteblev, tycker jag att mycket känns ganska bra.

Sundhage väljer att köra vidare med de spelare som har varit med tidigare och de som hon har valt att satsa på under merparten av året. Kontinuitet, med andra ord.

Att hon väljer att ställa Umeås Lina Hurtig, som är i riktigt bra slag, utanför truppen kan jag köpa. Hurtigs tid kommer, men ju förr desto bättre. När det gäller Kristianstads Maria Banusic så tycker jag att det känns rätt att hon inte är med.

Banusic har fantastiska förutsättningar att bli en klasspelare, men hon är inte där ännu – och har fortfarande en ganska lång bit kvar innan hon är en forward för det svenska landslaget.

Och oavsett hur landslagstruppen ser ut i årets två sista matcher så gör det knappast någon större skillnad. Sverige ska, och kommer, att vinna båda matcherna utan större problem.

Hon inledde matchen med att dra på sig sin andra varning för säsongen, fortsatte med att avlossa tre fruktlösa skott och avslutade med att göra sitt och Malmös kanske viktigaste mål för säsongen.

Sara Björk Gunnarsdottir var skillnaden mellan serieledande LdB FC Malmö och tabellsjuan Piteå. Hennes mål tio minuter före full tid var distinktionen mellan att fortsätta guldracet i pole position och att sannolik tvingas se argaste konkurrenten Tyresö gå förbi.

Det var länge sedan ett mål hade så stor betydelse som Sara Björk Gunnarsdottirs fullträff hade för Malmö i kväll.

Jag såg bara matchen bitvis och kan inte ge någon fullödig analys av händelserna som utspelade sig inför 732 åskådare på Malmö IP – men av det jag såg så hade Malmö stundtals problem med att få sitt offensiva spel att fungera fullt ut i sista tredjedel.

Gång efter annan fastnade anfallen på ett samlat och ganska väl organiserat Piteåförsvar, eller så tvingades Skånelaget till avslut från distans.

Det såg faktiskt ut som att Malmö skulle tappa väldigt viktiga poäng mot ett hårt arbetande Piteåkollektiv – trots att man vann skottstatistiken med förkrossande och för matchbilden väldigt talande 14–0.

Men det var fram till att isländskan Gunnarsdottir testade skottlyckan för fjärde gången i matchen. Då förändrades läget radikalt, både för Malmö och för den fortsatta guldstriden.

I och med kvällens vinst drog Malmö ifrån i toppstriden och skaffade sig fem poängs försprång till tvåan Tyresö, som dock har en match mindre spelad.

Försprånget krymper sannolikt tillbaka till två poäng redan på tisdag kväll när Tyresö tar emot Vittsjö hemma på Tyresövallen, men fram tills dess toppar Skånelaget Damallsvenskan med bred marginal – trots att formen såg ut att vara på nedgång.

……………………………

Noterbart var att Therese Sjögran fick inleda matchen mot Piteå på bänken. Landslagsveteranen byttes in efter en timmes spel och fanns på planen när avgörandet kom.

Med när avgörandet kom var också Elin Rubensson som ersatte Lina Nilsson efter 70 minuters spel och som tio minuter senare assisterade Sara Björk Gunnarsdottir till segermålet.

Där kan vi snacka om ett betydelsefullt inhopp.

Tre bolltapp blev avgörande på Malmö IP i kväll. LdB FC Malmö straffade Linköpings FC hårt och tog tillbaka serieledningen i Damallsvenskan.

Malmö är tillbaka i topp efter att ha besegrat Linköping med 4–0. Segern grundlades redan före pausvilan där Skånelaget utnyttjade en trio Linköpingsmisstag med mördande effektivitet.

Anja Mittag inledde det målskytte som Manon Melis fortsatte och Ramona Bachmann avslutade i matchminut 38. Slutresultatet fastställdes av Katrin Schmidt tre minuter före full tid.

Skånelaget visade återigen upp ett blixtsnabbt omställningsspel, men också vissa blottor och brister i de bakre leden – även om man höll nollan intakt matchtiden ut och de facto har släppt in minst mål av alla i Damallsvenskan den här säsongen.

Linköpings offensiv var alls inte oäven, men lite för trubbig i de avgörande lägena för att kunna göra match av kvällens möte.

Men oavsett var man har sina sympatier så går det inte att blunda för att Malmö var det bättre laget och förtjänade alla tre pinnar man inkasserade.

…………………………….

Malmötränaren Jonas Eidevall samlade sannolikt inga pluspoäng hos Tyresö när han kallade de regerande mästarna för ”Harlem Globetrotters” i tv-intervjun efter slutsignalen. Snacka om kompispassning.

……………………………

Med en lika övertygande som solklar tremålsledning i paus kunde kanske en spelare som Elin Rubensson fått mer speltid än de 16 minuter hon fick.

Att låta en egen talang få värdefull matchning i bra miljö torde ses som en bra investering i den egna framtiden. Nu vet Malmölägret bättre än jag hur Rubensson har sett ut på träningar den sista tiden och om hon dras med någon skada eller skavank, men om hon är fit for fajt så tycker jag att hon borde fått fler minuter.

Tillägg om Rubensson:
Sent i går nåddes jag av informationen att Rubensson dras med en känning i ena låret, vilket ger en god förklaring till varför hon inte användes mer i matchen än hon faktiskt gjorde.

Klockan 18.00 släpper Pia Sundhage sin trupp till EM. Redan nu kan du läsa vilka spelare jag skulle ta ut till sommarens stora fotbollsfest.

Innan jag tar fram sågen och släpper bomber så vill jag förklara hur jag tänker.

Stommen i det svenska landslaget börjar närma sig, eller har redan passerat, de 30. För att inte behöva genomföra en generationsväxling av jätteformat under kvalet till VM i Kanada 2015 skulle jag redan nu plocka in några av framtidens svenska stöttespelare.

Jag skulle dessutom välja att rata några spelare som i mitt tycke inte har en framtid på absolut högsta internationella nivå. 

Med det sagt är det dags att presentera min EM-trupp.

Målvakter – två 30-plussare räcker
Kristin Hammarström och Sofia Lundgren är mina två mästerskapsmålvakter.

Eftersom en tredjemålvakt mest är med för att fylla ut lagbilden tycker jag att det finns anledning att ta in en yngre målvakt som har framtiden för sig istället för att satsa på 30-åringar som Hedvig Lindahl eller Carola Söberg.

Varför inte låta Malin Reuterwall, som har en klart godkänd vårsäsong i Umeå bakom sig, vara med – alternativt Sunnanås Susanne Nilsson.

Backar – Malmöbackarna slopas
Att skola om Nilla Fischer till mittback har visat sig vara ett smart drag av Pia Sundhage. Jag vidhåller att Fischer är ännu bättre på mittfältet, men hon är riktigt bra i mittförsvaret och kan flytta fram om det behövs.

Förutom Fischer kommer Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Jessica Samuelsson, Stina Segerström och Annika Svensson med i min trupp.

Den sistnämnda är med sin aktivitet, aggressivitet och tuffhet ett klart bättre alternativ än Malmös Lina Nilsson som varit svag hela vårsäsongen och som snarare reagerar än agerar på planen.

Amanda Ilestedt har inte imponerat på mig och är, som jag ser det, en för dålig passningsspelare för att ta plats i en EM-trupp den här gången.

Jag skulle istället välja att ta med Linköpings Magdalena Ericsson, som visserligen har en hel del kvar att lära och utveckla, men som är begåvad med en vänsterfot som ett framtida svensk landslag skulle må bra av.

Mittfältare och forwards – Sjögran tar ingen plats
Ett ganska stort antal spelare känns givna. Däribland finns Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Josefine Öqvist, Sofia Jakobsson och även Lisa Dahlkvist – även om hon inte har varit i närheten av den form hon visade upp i VM 2011.

Emmelie Konradsson har varit med hela året och ska också hon med till EM, precis som Elin Magnusson (som debuterade mot Brasilien).

Utöver dessa är det hög tid att släppa fram morgondagens blågula stjärnor. Malmös Elin Rubensson är en av dessa och är med sin mångsidighet en spelare som jag skulle plocka med.

Samma sak gäller för Lina Hurtig. Umeåanfallaren är visserligen inte är färdig för ett seniormästerskap ännu, men hon kommer att vara en väldigt viktig spelare i morgondagens svenska landslag. Låt henne känna på atmosfären, se vad som krävs och skaffa sig erfarenheter som kan vara värdefulla i framtiden.

Olivia Schough är ett alternativ för min trupp, men jag skulle nog ta ut Jenny Hjohlman istället. Umeåspelarens spetsegenskaper är vassare och väger tyngre än Schoughs kvaliteter, så sista platsen i min EM-trupp går till ”Viksjöfors-expressen”.

Klockan 18.00 offentliggör förbundskapten Pia Sundhage sin trupp till EM. Räkna med någon överraskning, men med betydligt färre skrällar än jag skulle ta med i min blågula styrka.

Bli inte förvånade om Pia Sundhage bjuder på ett par riktiga skrällar när den svenska EM-truppen presenteras i morgon.

De sista platserna i en trupp brukar ofta vara de svåraste att besluta om och jag är tämligen övertygad om att landslagsledningen i skrivande stund (strax efter tio på måndagskvällen) fortfarande väger för och emot för någon eller några spelare.

Målvaktssidan är nog spikad. Kristin Hammarström och Sofia Lundgren är solklara, precis som Hedvig Lindahl. Eller?

Carola Söberg har varit med under året och har kanske en mikroskopisk chans att komma med som tredjealternativ.

Ilestedt ett frågetecken
Bland backarna är mittbacksduon Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro och Jessica Samuelsson givna. Klara är också Lina Nilsson och Stina Segerström.

En plats är dock fortfarande öppen.

Malmöbacken Amanda Ilestedt var med mot Brasilien, men har verkligen inte imponerat – varken i serien eller i på landslagets träningar – och löper en hög risk att få följa EM från tv-soffan.

Om hon ratas öppnas dörren för spelare som Marina Pettersson Engström (Örebro) eller kanske rent av Annica Svensson (Tyresö).

Den sistnämnda har inte varit med i snacket sedan Algarve Cup, men har både mästerskapsvana och en tuffhet som den svenska backbesättningen skulle må bra av.

Banusic och Hurtig är borta
Talangerna Marija Banusic och Lina Hurtig fanns med i truppen mot Brasilien, men fick lyckades inte övertyga på träningarna och fick heller ingen speltid i matchen. Båda två kommer därför att ställas utanför EM-truppen.

Klara för EM är; Caroline Seger, Marie Hammarström, Olivia Schough, Lisa Dahlkvist, Antonia Göransson, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Josefine Öqvist och Emelie Konradsson.

Det lämnar tre platser kvar att fylla.

Jag tror att Elin Magnusson (Örebro), som begick landslagsdebut mot Brasilien, tar en av dessa – sen är det vidöppet.

Min kollega Petra Thorén tyckte i sin krönika förra veckan att Therese Sjögran skulle plockas med. Den åsikten delar inte jag.

Sjögran är bra tränad och har massor av erfarenhet, men också rejält matchotränad. Thorén menade att Sjögrans erfarenhet skulle göra henne till en användbar inhoppare i slutet av matcher, men sån är inte den Therese Sjögran jag sett genom åren.

Malmöspelaren är faktisk inte den trygga spelartyp som ger önskad ramstyrka till ett lag i ledning i slutskedet av en match. Hon är heller inte den som ger ökat styrka offensivt vid underläge.

Som jag ser det är Sjögrans tid i landslaget över, särskilt efter en vårsäsong på Malmös bänk.

Sjögran finns sannolikt ändå med i Sundhages tankar, precis som klubbkompisen Elin Rubensson och Umeås Jenny Hjohlman.

Att Sundhage tidigare sagt att hon inte vill ta ut en debutant till EM tar jag med en nypa salt. Efter skador på EM-klara spelare har alternativen blivit få och då kan faktiskt en vindsnabb anfallare från Viksjöfors bli morgondagens största skräll.