Sveriges förutsättningar inför VM-kvalmatch mot Nordirland på lördag kunde varit bättre.
Flera ordinarie spelare har tvingats lämna återbud och ytterligare ett par dras med skador och skavanker som kan tvinga dem att avstå matchen.

Pia Sundhage har en hel del att fundera över inför VM-kvalmötet med Nordirland.
Skador, återbud och sjukdomar har öppnat dörren för en ovanlig och kanske överraskande svensk startelva.

För inte nog med att Nilla Fischer, Caroline Seger, Jessica Samuelsson och Elin Rubensson tvingats lämna återbud så dras Lisa Dahlkvist med skadekänning samtidigt som Kosovare Asllani är förkyld.

Nu är Nordirland ett lag som Sverige ska besegra även med ett B-landslag. Så mycket skiljer, eller ska åtminstone skilja, mellan nationerna.
Därmed inte sagt att det inte skulle vara intressant att se matchen och se vad ett delvis nykomponerat blågult landslag håller för – men det är inte möjligt eftersom matchen beklagligt nog inte tv-sänds.

…

Djurgården landat en intressant förstärkning i sista stund.
Mia Jalkerud återvänder till klubben efter en ettårig sejour i norska Avaldsnes.

…

I dag kom nya uppgifter om Tyresös ekonomiska situation. Landslagsspelaren Christen Press berättar i sin blogg om känslorna och tankarna i laget den senaste tiden, men bjuder också på riktigt intressant information om hur klubben kommunicerat, handlat och agerat.

Inlägget är väl värt att läsa.

…

En av mina följare på Twitter undrade hur jag ser på att Umeås målvakt Malin Reuterwall inte varit med i landslaget sedan förra hösten och hur jag reflekterar över målvaktsfrågan i stort.

Som jag ser det är Hedvig Lindahl ohotad etta i landslaget nu. Kristianstadsmålvakten är klart bättre än sina konkurrenter och har egentligen ingen som ens kan komma nära henne i nivå – åtminstone så länge Sofia Lundgren går skadad.

Personligen så tycker jag inte att Malin Reuterwall är riktigt nära att konkurrera med Hedvig Lindahl, men hennes namn är ändå väldigt intressant – i synnerhet eftersom landslagsledningen lovordade henne när hon togs ut i truppen till VM-kvalmatchen mot Polen förra hösten.

Det här är vad assisterande förbundskapten Lilie Perssons sa i en intervju på förbundets hemsida i samband med den trupputtagningen:

”Malin var tredjemålvakt i U20-VM (2010) och har varit påläggskalv sedan dess. Hon har spelat i U23-landslaget och nu får hon äntligen speltid i Umeå. Vi tror jättemycket på Malin.”

Att Reuterwall inte varit aktuell för landslaget under det här året talar väl för att de fina orden inte var särskilt mycket värda.

Dessvärre är det här inte första gången som landslagsledningen berömmer spelare rikligt för att sedan ge dem kalla handen. Samma sak har ju hänt Lina Hurtig vid ett par tillfällen.
När det kommer till den här typen av kommunikation utåt anser jag att landslagsledningen kan och bör bli betydligt bättre.

…

Lina Hurtigs namn kommer nästan alltid på tal när Sundhage och Persson presenterar en landslagstrupp – och det med all rätt.
Umeåspelaren är en exeptionell talang som enligt min mening bör vara med i en seniorlandslagstrupp.

Att hon inte kom med nu, trots alla återbud, kan jag helt enkelt inte förstå. Som jag ser det borde Hurtig gå före en handfull spelare som faktiskt finns med på plats i Nordirland.
Men min syn på vilka som hör hemma i ett landslag och förbundskaptenernas dito skiljer sig tydligen åt – en hel del dessutom.

Kopparbergs/Göteborg hade hoppats knyta till sig holländskan Sherida Spitse inför säsongen.
Men landslagsmittfältaren hamnade i norska Lilleström och jakten på en mittfältare har gått vidare.
Nu riktar man enligt uppgifter in sig på Wales landslagsmittfältare Jessica Fishlock.

Enligt obekräftade, men vanligtvis väldigt bra, källor ska Kopparbergs/Göteborg vara intresserade av att knyta till sig 27-åriga Jessica Fischlock.
Walesiskan tillhör visserligen Seattle Reign, men har tidigare varit utlånad från klubben till såväl Glasgow City som Melbourne Victory.

Hur mycket som ligger i de uppgifter som sipprat ut återstår att se, men Fishlock är en duktig mittfältare som sannolikt skulle stärka upp Göteborgslaget ytterligare om affären går i lås.

…

I helgen nåddes jag av uppgifter om att Vittsjös huvudsponsor, Wiwood, skulle ha avslutat sitt åtagande hos klubben.
Om informationen visar sig stämma är det ett hårt ekonomiskt slag för Skåneklubben.

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det än så, innan jag tagit ett snack med klubbens ordförande Olof Sixten. To be continued, helt enkelt.

…

I eftermiddag spelar Sverige sin tredje och avslutande gruppspelsmatch i Algarve Cup. Världstrean Japan står för motståndet i en match där Pia Sundhage kastar om lite i den blågula elvan.

Tyresös Carola Söberg tar plats mellan stolparna och Linda Sembrant tar plats bredvid Nilla Fischer i det svenska mittförsvaret.
På mittfältet får Umeås Hanna Folkesson chansen från start, precis som Rosengårds Lina Nilsson.
Folkesson ersätter Lisa Dahlkvist medan Nilsson tar Sofia Jakobssons dito. Den sistnämnda spelar på topp tillsammans med Lotta Schelin.
Linköpings Charlotte Rohlin och PSG-spelaren Kosovare Asllani saknas på grund av skador.

Att Hedvig Lindahl skulle få vila en av matcherna var ganska väntat. Assisterande förbundskapten Lilie Persson berättade redan inför turneringen att man hade för avsikt att låta två målvakter spela i Algarve Cup.

Men att det skulle bli Söberg som fick chansen trodde jag nog inte.
Tyresökeepern, som 31 år gammal har en landskamp på meritlistan, är duktig, men håller enligt min mening inte för landslagsspel.

Och med tanke på att Söberg sannolikt spelar sin sista säsong i Damallsvenskan – och om det vill sig illa som backup till finska landslagskeepern Tinja-Riikka Korpela – känns valet av målvakt i mötet med Japan märkligt.

Klockan 15.30 sparkar matchen igång. Då får vi se om Tyresömålvakten kan motbevisa det jag just skrivit.

USA var det bättre laget, men Sverige gick vinnande ur striden.
Det är precis det som fotboll handlar om, att vinna matcher, och det gjorde Sverige i dag.

Jag sitter i det lilla fiket under läktaren på Estadio Municipal, arenan där Sverige besegrade USA på för någon timme sedan, och försöker samla tankarna.
Intrycken är många och svaren … ja, i alla fall några.

Ser man till matchen som helhet var USA det bättre laget. Inget snack om saken.
Laget var lite rappare, bättre i passningsspelet och skapade betydligt fler chanser.
Men det spelar liksom ingen roll när Sverige vann med 1–0.

Spelmässigt blev matchen precis den värdemätare jag hade förväntat mig och som landslagsledningen hade räknat med.
Den avslöjade brister och svagheter i det svenska laget och spelet, men visade också på vilka styrkor som finns.

Redan under matchens första 15 minuter blev det tydligt att det svenska laget har problem när motståndarna pressar hårt, högt och bra.
De svenska spelarna sjönk djup, spred bollar omkring sig och agerade stressat – och det krävdes en straffräddning för att förändra matchbilden.

Räddningen signerad Hedvig Lindahl var det definitivt inget fel på.
Men försvarsspelet dessförinnan hade en hel del övrigt att önska och jag tror inte att det är rätt medicin för framtiden att stå så högt med backlinjen som Sverige de facto gjorde.

När Sverige halvvägs in i första akten kunde förlägga spelet på offensiv planhalva behövde Lotta Schelin bara en chans för att näta.
Effektivt, högklassigt och viktig – i synnerhet eftersom laget inte vaskade fram särskilt många bra möjligheter i matchen.

Efter halvtidsdrickat var det USA som styrde och ställde.
Kanske inte rakt igenom, men åtminstone sista 20 minuterna då Sverige trycktes tillbaka, stundtals rejält.

Pia Sundhages elva försvarade sig emellertid bra och när man inte gjorde det hade man marginalerna på sin sida. Jag tänker närmast på de tillfällen där svenska backar gick vilse, eller bort sig, och öppnade ytor och lägen för USA att komma till avslut.

Kvar på näthinnan finns två frilägen som Hedvig Lindahl räddade, en bollmiss av Megan Rapinoe i boxen och ett par hårfina offsider som hade kunnat mynna ut i kanonlägen.
Men också en defensivt väldigt stark prestation av relativt oprövade ytterbacken Elin Rubensson, ett övertygande och positivt inhopp av Hanna Folkesson och lagets vilja att offra sig för kollektivet och för att vinna.

Tekniskt, taktiskt och spelmässigt finns det saker att slipa på för Pia Sundhage & Co.
Försvarsspelet behöver bli mer organiserat, omställningsspelet klart vassare och djupledsspelet i sista tredjedel behöver uppstå.

På pluskontot hamnar den kollektiva laginsatsen, det tuffa spelet (där många spelare gick vinnande ur väldigt många närkamper) och så klart Lotta Schelins kvalitet och effektivitet.

Och så får det vara. Spelsystemet är nytt och ska testas här i Algarve Cup. Självklart finns det detaljer att förbättra och slipa på, men faktum kvarstår: Sverige har vunnit två matcher av två möjliga – och slagit sönder förbundskapten Tom Sermanis 47 matcher långa segersvit.

Fotboll handlar om att hitta vägar att vinna, och det har Sverige gjort mot Danmark och mot världsettan USA.

Sverige fick den start man ville ha på årets Algarve Cup.
Danmark besegrades med 2–0 och Pia Sundhage revansch för EM-premiären förra sommaren.

Jag har precis kommit tillbaka till hotellet efter att ha sett Sverige slå tillbaka ett vingklippt danskt landslag (som bland andra saknade Pernille Harder) mitt i en generationsväxling.

Med mig har jag ganska positiv känsla, även om matchen som sådan inte var någon jättehöjdare.
Den blågula insatsen kan nog bäst sammanfattas som godkänd.
Varken mer eller mindre.
Stabilt, tryggt och säkert, utan kosmetika och extra allt.

Kosovare Asllani jobbade in 1–0 efter 16 minuters spel och Charlotte Rohlin var sist på frisparken signerad Elin Rubensson, som ledde fram till 2–0-målet.
Sen var matchen i praktiken över.

Nilla Fischer var den verkliga ledargestalten som agerade med kvalitet, kraft och pondus – både defensivt och offensivt.
Hon skötte uppspelen, tog ansvar för laget och var både delaktig och giftig framåt.

I den defensiva mittfältsrollen skötte sig Caroline Seger bra (även om det sannolikt finns mer att hämta ), och var den kloka gumma som Pia Sundhage ville att hon skulle vara.

Längst fram svarade Antonia Göransson för en fin insats.
Tysklandsproffset var med sin löpstyrka, kraft och vilja ett ständigt hot för den danska backlinjen.

Därtill tyckte jag att Hedvig Lindahl gav ett säkert intryck och utstrålade riktig pondus, även om hon inte sattes på några jättesvåra prov.

Men det är ändå svårt att bedöma den svenska prestationen, för hur bra är egentligen det danska landslag man mötte?
Svaret kommer sannolikt på fredag när USA står för motståndet.

Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att försvarsspelet kändes stabilt, att flera spelare svarade för positiva insatser och att Sverige fick bästa tänkbara start på turneringen.

Hur fungerade spelsystemet då?
Nja, okej i alla fall. Eller som Sundhage själv sa:

– Det var lite segt och sådär. Men man måste börja någonstans.

I kväll inleds Algarve Cup för svensk del med match mot Danmark.
Då får Pia Sundhages nya spelsystem sitt första riktiga test i turneringen, med Caroline Seger i en nyckelroll.

På plats i Portugal ser jag fram emot Sveriges möte med Danmark i kväll – och att på nära håll få se och analysera det ”nya” svenska spelsystemet 4–1–3–2.
Jag har torgfört mina funderingar och tankar om landslagets förändrade taktiska uppställning, i synnerhet efter Frankrikematchen.
Men nu har jag möjligheten att se hur den, laget och spelet ser ut från läktarplats.

Sundhage offentliggjorde sin startelva redan i går kväll.
Och det är ett kanske inte helt väntat, men ändå intressant lag som förbundskaptenen mönstrar:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Elin Rubensson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran – Antonia Göransson, Kosovare Asllani.

Det mest noterbara i elvan är nog att Lisa Dahlkvist får den offensiva rollen på innermittfältet samtidigt som Antonia Göransson tar plats i anfallet.

Men den verkliga nyckelfiguren i Pia Sundhages lag mot Danmark är Caroline Seger. Tyresömittfältaren är ”ettan” på mitten, i en roll mellan försvar och mittfält, spelaren som ska göra skillnad och som Sundhage själv sa när vi pratades vid i går: ”ska vara en klok gumma”.

Seger är en utmärkt fotbollsspelare, med en kunskapsbank som få andra svenska spelare kan jämföra sig med.
Men hon behöver visa att hon är rätt spelare i den här rollen.

Den chansen får hon i kväll, och sannolikt i någon eller några av de kommande matcherna i turneringen.
Jag hoppas få se en Caroline Seger som använder sin utsökta touch till att på få tillslag sätta fart på Sveriges spel i offensiva omställningar och med sin klokhet kan bromsa upp motståndarnas spelvändningar  – och det tror jag hon kan göra.

Dahlkvist i ovan position
Lisa Dahlkvist, som tillvardags spelar i en utpräglad defensiv mittfältsroll i Tyresö, får nu chansen i den offensiva mittfältsrollen.
Ett intressant val av landslagsledningen, men också ett val som kräver sina svar.

Att Dahlkvist kan spela riktigt bra i en offensiv roll vet alla som såg VM i Tyskland 2011, men det var ett tag sedan nu.
Hur har hon präglats av att inte agera i den positionen i klubblaget? Och kan hon vara samma offensiva hot som den där sommaren för snart tre år sedan?

Sofia Jakobsson är tillbaka i landslaget efter att ha stått utanför ett tag. Nu får hon chansen från start.
Frågan är om hon också tar den.

Chansen från start får också Antonia Göransson – som forward.
Tysklandsproffset har från tid till annan varit i frysboxen i klubblaget under säsongen, men har nu chansen att visa vad hon går för och hitta tillbaka till bra form.

Unga ytterbackar
I försvaret hittar vi två relativt unga ytterbackar i Jessica Samuelsson och Elin Rubensson, vilket känns piggt och spännande.

Personligen hade jag gärna sett Rosengårdspelaren till höger, men det kanske är en smaksak. Hur som helst är jag nyfiken att se hur hon står sig i en ny match mot internationellt motstånd och på hur vintern i Australien har påverkat Linköpings fysfenomen, Samuelsson.

Klockan 19.00, svensk tid, sparkar matchen igång. Då är jag på plats och då får förhoppningsvis några av mina frågor sina svar.

…

Det jag är allra mest spänd på är att se hur den svenska spelidén ser ut.
Jag har varit frågande till den tidigare, men jag hoppas att matchen i kväll rätar ut de frågetecken jag haft och fortfarande har.

…

Värt att veta om Danmark är att man saknar två riktiga nyckelspelare från fjolårets EM-slutspel. Katrine S Pedersen har lagt skorna på hyllan och Pernille Harder är fotskadad.

Två tunga avbräck för danskorna som dessutom tappat ytterligare några spelare sedan i somras, däribland förra Linköpingsspelaren Julie Rydahl Buhk (slutat).

Gårdagen präglades av tveksamhet. Två omdiskuterade straffar, som kom att få påverka streckstriden, utdömdes – och en nybliven landslagsspelare gav ett valhänt intryck.

Tre bottenlag spelade i går. Två, Jitex och Mallbacken, får fortsätta kriga för nytt kontrakt efter att ha spelat 1–1. Men Mallbacken kunde ha knipit tre poäng om inte Jitex kvitterat på en omdiskuterad och tveksam (enligt flera av varandra oberoende rapporter) straff.

Fridolina Rolfö nitade dit bollen från elva meter och räddade en viktig poäng för Mölndalslaget. Därmed parkerar Mallbacken fortfarande på fel sida nedflyttningsstrecket, tre poäng bakom Jitex.

Men gårdagens stora vinnare var ändå Piteå som på en sent tilldömd och minst lika tveksam straff vann ”derbyt” i norr mot Umeå med 1–0.

På övertid pekade domaren Linn Andersson på straffpunkten efter en kort diskussion med en av de assisterande domarna. Kort senare placerade Josefin Johansson in segerbollen i nät bakom nyblivna landslagsmålvakten Malin Reuterwall.

Reuterwall såg med handen på hjärtar inte landslagsmässig ut på Johansson relativt välriktade straff – snarare tvehågsen.

Man ska ha klart för sig att Umeåmålvakten har gjort en bra säsong och tagit viktiga kliv i sin utveckling under året, men hon håller för den skull inte internationell nivå.

Att hon kommit med i Pia Sundhages VM-kvaltrupp mot Polen visar bara vilket glapp som finns bakom de tidiga 80-talisterna Sofia Lundgren, Kristin Hammarström, Hedvig Lindahl och Carola Söberg.

Bli inte förvånade om Pia Sundhage bjuder på ett par riktiga skrällar när den svenska EM-truppen presenteras i morgon.

De sista platserna i en trupp brukar ofta vara de svåraste att besluta om och jag är tämligen övertygad om att landslagsledningen i skrivande stund (strax efter tio på måndagskvällen) fortfarande väger för och emot för någon eller några spelare.

Målvaktssidan är nog spikad. Kristin Hammarström och Sofia Lundgren är solklara, precis som Hedvig Lindahl. Eller?

Carola Söberg har varit med under året och har kanske en mikroskopisk chans att komma med som tredjealternativ.

Ilestedt ett frågetecken
Bland backarna är mittbacksduon Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro och Jessica Samuelsson givna. Klara är också Lina Nilsson och Stina Segerström.

En plats är dock fortfarande öppen.

Malmöbacken Amanda Ilestedt var med mot Brasilien, men har verkligen inte imponerat – varken i serien eller i på landslagets träningar – och löper en hög risk att få följa EM från tv-soffan.

Om hon ratas öppnas dörren för spelare som Marina Pettersson Engström (Örebro) eller kanske rent av Annica Svensson (Tyresö).

Den sistnämnda har inte varit med i snacket sedan Algarve Cup, men har både mästerskapsvana och en tuffhet som den svenska backbesättningen skulle må bra av.

Banusic och Hurtig är borta
Talangerna Marija Banusic och Lina Hurtig fanns med i truppen mot Brasilien, men fick lyckades inte övertyga på träningarna och fick heller ingen speltid i matchen. Båda två kommer därför att ställas utanför EM-truppen.

Klara för EM är; Caroline Seger, Marie Hammarström, Olivia Schough, Lisa Dahlkvist, Antonia Göransson, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Josefine Öqvist och Emelie Konradsson.

Det lämnar tre platser kvar att fylla.

Jag tror att Elin Magnusson (Örebro), som begick landslagsdebut mot Brasilien, tar en av dessa – sen är det vidöppet.

Min kollega Petra Thorén tyckte i sin krönika förra veckan att Therese Sjögran skulle plockas med. Den åsikten delar inte jag.

Sjögran är bra tränad och har massor av erfarenhet, men också rejält matchotränad. Thorén menade att Sjögrans erfarenhet skulle göra henne till en användbar inhoppare i slutet av matcher, men sån är inte den Therese Sjögran jag sett genom åren.

Malmöspelaren är faktisk inte den trygga spelartyp som ger önskad ramstyrka till ett lag i ledning i slutskedet av en match. Hon är heller inte den som ger ökat styrka offensivt vid underläge.

Som jag ser det är Sjögrans tid i landslaget över, särskilt efter en vårsäsong på Malmös bänk.

Sjögran finns sannolikt ändå med i Sundhages tankar, precis som klubbkompisen Elin Rubensson och Umeås Jenny Hjohlman.

Att Sundhage tidigare sagt att hon inte vill ta ut en debutant till EM tar jag med en nypa salt. Efter skador på EM-klara spelare har alternativen blivit få och då kan faktiskt en vindsnabb anfallare från Viksjöfors bli morgondagens största skräll.

Tre veckor före EM-premiären mot Danmark fick förbundskapten Pia Sundhage svar hon inte vill ha. I 1–1-matchen mot ett mediokert och stundtals flicklagslikt brasilianskt landslag avslöjades brister i det svenska spelet som blir svåra att rätta till innan EM.

Sverige det bättre laget i matchen och dominerade spelet före paus, men mycket mer än massor av hörnor skapade man faktiskt inte.

Mot Brasilien blev det väldigt tydligt att det blågula anfallsspelet saknar riktiga linjer och i alldeles för stor utsträckning litar till att Lotta Schelin eller Kosovare Asllani ska uträtta något på egen hand.

Lika synligt blev det att det svenska EM-laget inte har något vapen att ta till för att luckra upp ett lågt spelande samlat försvar.

Där har Sundhage & Co något att sätta tänderna i under förlägret i Stenungsund.

Flera spelare hade chansen att spela till sig EM-biljetter eller rent av platser i den svenska startelvan mot Danmark. Men talangerna Lina Hurtig och Marija Banusic blev kvar på bänken, Lina Nilsson hade en ganska jobbig match – och spelade sannolikt bort sig från högerbacksplatsen – medan Josefine Öqvist hade riktigt svårt att få kantspelet att fungera lika fint som mot Norge i Linköping.

Örebros Elin Magnusson fick spela några minuter och gjorde bra ifrån sig på en ovan position (vänsterback). Hur långt det räcker återstår väl att se.

Den enda som egentligen kan ha stärkt sina aktier var väl Sofia Lundgren. Linköpingskeepern gjorde vad hon kunde och skulle. Straffen (hårt dömd eller ej) kunde hon inte göra något åt.

Pia Sundhage sa faktisk efter matchen att kampen om platsen som förstemålvakt fortfarande lever, så kanske har Lundgren en faktisk möjlighet att sno åt sig positionen som nummer ett.

Apropå målvakter så är det sedan tidigare klart att Kristin Hammarström och Sofia Lundgren är de två sista utposterna som Sundhage kommer att satsa på i EM. I och med de valen så tycker jag att Hedvig Lindahl ska ställas utanför truppen.

Inte för att Lindahl är dålig utan för att hon under många år varit den givna ettan och nu får finna sig i att vara helt utanför den egentliga målvaktsdiskussionen.

Den situationen tror jag varken är upplyftande eller positiv för Kristianstadskeepern. Tvärtom så tror jag att rollen som trea kan skapa en frustration som i förlängningen kan påverka landslagstruppen negativt.

Då tror jag mer på Carola Söberg i rollen som tredjemålvakt i EM-truppen. Söberg skulle bli glad över att komma med och inte känna sig det minsta åsidosatt.

Men målvaktsfrågan är ett underordnat problem. Först och främst måste Sundhage få det svenska anfallsspelet att fungera bättre. Annars kan EM-turneringen ta slut fortare än någon tänkt eller trott.

Med 35 dagar kvar till EM-premiären mot Danmark får svensk fotbolls två största anfallstalanger, Lina Hurtig och Marija Banusic äntligen chansen. Jag hade gärna sett att de testats tidigare, men sent är ändå bättre än aldrig.

Förbundskapten Pia Sundhage bjöd som vanligt på överraskningar när landslagstruppen, till mötet mot Brasilien 19 juni, presenterades.

Tyresös målvakt Carola Söberg, som varit med på samtliga läger under året, lämnades utanför, precis som Örebrobacken Marina Pettersson Engström och Umeås vindsnabba anfallsvapen Jenny Hjohlman.

Men precis som senast kom Kristianstads Hedvig Lindahl och Örebros Elin Magnusson med i Sundhages blågula trupp. Det gjorde också Kopparbergs/Göteborgs mittback Stina Segeström.

– Erfarenheten och rutinen spelade in, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson om uttagningen av Göteborgskaptenen.

Men de namn som överraskade och diskuterades allra mest av mediakåren på presskonferensen, som hölls på ICA:s huvudkontor, var så klart Lina Hurtig och Marija Banusic.

Efter att ha lämnats utanför landslaget under hela våren fick landets i särklass största anfallstalanger till sist chansen.

Glädjande? Mycket!

Supertalangerna har förtjänat den här chansen efter fina prestationer i Damallsvenskan under året. Hurtig har gjort sex mål på åtta matcher, seriedebutanten Banusic tre.

Frågan är väl om någon av dem eller till och med båda kan nå hela vägen fram till en EM-biljett. Möjligheten finns nu i alla fall.

Men vem var den där mittfältaren som Sundhage letade efter?

– Det skulle kunna vara Elin Magnusson. En riktig kämpe som löper mycket. En lojal spelare som är vänsterfotad och kan konkurrera om en plats centralt eller till vänster på mittfältet, sa förbundskaptenen och fortsatte:

– Det skulle också kunna vara Lina Hurtig.

Malmös Therese Sjögran lämnades återigen utanför landslaget. På goda grunder anser jag. Hon har spelat en enda match från start under vårsäsongen och fick tio futtiga minuter i segermatchen mot Kopparbergs/Göteborg i går. Det räcker inte för en plats i ett landslag.

Som jag ser det så är Sjögrans tid på toppen över. Hon har varit en fantastiskt duktig spelare och förtjänat alla 182 landskamper hon spelat, men hon är faktiskt inget årgångsvin.

Allt blir inte bättre med ökad ålder. Det är Sjögran ett levande bevis på – särskilt när hon inte får viktig speltid.

………………………………………….

Tyresömittfältaren Lisa Dahlkvist, som var på plats vid dagens presskonferens, levererade veckans skönaste citat. På frågan om vad hon tyckte om Maria Banusic svarade Dahlkvist:

”Henne delade jag ut pris till i vintras på Uppsalagalan. Hon fick pris som bäste spelare”

…………………………………………

För de spelare som undrar vad som krävs för att spela till sig en plats i EM-truppen kan jag avslöja det här. Pia Sundhage besvarade nämligen frågan med en intressant fråga:

”Frågan är vilka svenska spelare som vågar vara bäst”.

Fyra är kallade. Bara en kan vara nummer ett. Målvaktskampen har intensifierats, men när Sverige möter Norge på lördag kommer Pia Sundhage avslöja vem hon väljer att spela i sommarens EM.

Valet blir Kristin Hammarström.

Hammarström har gjort riktigt bra ifrån sig i klubblaget Kopparbergs/Göteborg, varit stabil i det blågula målet och viktigast av allt –  hon har varit skadefri.

Att satsa på Hammarström är, sett över året, rätt och riktigt. Dessutom skulle en ändring 40 dagar före EM-premiären bara skapa osäkerhet i de bakre leden.

Sofia Lundgren är nummer två i landslagsledningens inofficiella ranking. Linköpingskeepern har kommit tillbaka starkt efter sitt diskbråck och visade i matchen mot Malmö senast att hon är i riktigt bra slag.

Hon är dessutom ett mycket bra alternativ till Hammarström eftersom de är väldigt lika i sitt spel och hade, om hon fått vara skadefri, varit högaktuell för EM-spel.

Ska Pia Sundhage satsa på någon annan än Hammarström så ska hon välja Lundgren. Dels för att Linköpingsmålvakten är i bra form och dels för att hon är samspelt med mittbackarna Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Bakom ettan Hammarström och tvåan Lundgren gör Carola Söberg (Tyresö) och Hedvig Lindahl (Kristianstad) upp om platsen som tredjealternativ.

I dagsläget har Söberg ett försprång på Lindahl. Tyresömålvakten har varit med på samtliga landslagsläger under året och därigenom svetsats samman med Hammarström och Lundgren på ett sätt som knappast kan underskattas.

Kvalitetsmässigt har Hedvig Lindahl en högre högstanivå än Söberg och hon har gjort en makalös comeback efter sin korsbandsskada, vilket imponerat på förbundskaptenerna.

Kristianstads sista utpost har utan tvekan förtjänat en chans att visa upp sig inför Sundhage & Co, men frågan är om hennes starka återkomst och fina form räcker för en EM-biljett.

Om Lindahl kommer med så blir det sannolikt på Carola Söbergs bekostnad.