Sverige presterade sin sämsta fotboll på väldigt länge – och fick bästa tänkbara start på resan till VM i Kanada 2015.

Det var inte bra. Det var tvärtom riktigt dåligt. Det svenska spelet i VM-kvalpremiären saknade alla de ingredienser som förbundskapten Pia Sundhage hade efterlyst inför matchen.

Det ”nya” svenska landslaget var inte tillnärmelsevis nytt, spelade med lågt passningstempo, risig ackuratess och närmast helt utan initiativ före paus.

Det tackade ett lika samlat som välorganiserat polskt landslag för.

Att Sverige parkerade på offensiv planhalva och hade ett massivt spelövertag kvittade ju när lagen skapade lika många farliga chanser – det vill säga noll.

Jag gissar att Pia Sundhage hade en del att säga sina spelare under halvtidsvilan. Vad hon än sa eller gjorde så gav det viss effekt.

En undermålig första halva följdes av en klart bättre andra där bolltempot höjdes, löpningarna blev fler – särskilt de i maxfart – och initiativen riktigt många.

Det var just efter en djupledslöpning som Caroline Seger nickade Sverige till ledning och en snabb bolleverans signerad Therese Sjögran som gav Lotta Schelin chansen att rulla in 2–0.

Tillräckligt mycket för att vinna matchen och starta resan mot VM i Kanada på bästa tänkbara sätt, med andra ord. För det enda som egentligen räknades i mötet med Polen var de tre poängen. Allt annat var sekundärt, i kväll.

Ser man framåt så finns det emellertid en del för Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson att fundera över.

Sverige behöver ett bättre grundspel, kunna driva upp bolltempot utan att kvaliteten försämras och lära sig att dyrka upp välorganiserade lag som spelare med lågt utgångsläge, bland annat.

Tills dess räcker tre poäng mot Polen ganska bra, för mer än tre poäng kan man ju trots allt inte begära.

………………………………………

Det jag tar med mig från VM-kvalmatchen mot Polen, förutom de tre poängen, var Jessica Samuelssons insats.

Högerbacken spelade vårdat och klokt, tog många initiativ och löpte mängder av meter. Kvällens match var utan tvekan hennes allra bästa i den blågula landslagsdressen.

Jag tar också med mig Pia Sundhages byte tio minuter före full tid när Antonia Göransson ersatte Sara Thunebro på vänsterbacken och fick påbörja den omskolning som Sundhage hintat om.

En färdigskolad Göransson kan bli precis den moderna ytterback som det råder enorm brist på i svensk fotboll.

Förbundskapten Pia Sundhage bygger om sitt landslag efter EM. Antonia Göransson skolas om till vänsterback och Caroline Seger får en mer defensiv roll på det svenska mittfältet.

Bakom förändringarna ligger feedback från personer i kretsen runt landslagsledningen och en utvärdering som gjorts efter sommarens EM.

Att Caroline Seger flyttas bakåt i planen grundar sig bland annat på det faktum att hon, trots en klart godkänd turnering – spelmässigt, alltför sällan utgjorde något egentligt offensivt hot och alldeles för sällan var inblandad i farliga målchanser.

Tyresöstjärnans statistik från EM gav ganska övertygande bevis på detta:

Mål: 0
Assist: 0
Avslut mot mål: 0
Avslut utanför: 3

På fem matcher noterades landslagskaptenen alltså bara för tre avslut utanför målramen. Ett facit som naturligtvis inte är bra nog för en offensiv spelmotor – särskilt inte på internationell nivå.

Genom att skräddarsy en ny roll, lite bakom övriga mittfältare, hoppas Pia Sundhage få ut mer av sin spelmotor. Förhoppningen är att en lägre utgångsposition ska kunna ge Seger mer tid och utrymme att visa prov på sitt fina spelsinne och faktiskt vara den som styr det svenska spelet – utan att därigenom bromsa upp spelet.

Slår rokaden väl ut kan Seger mycket väl bli den nyckelspelare som hon har talang och potential att vara.

Få alternativ
Att Sundage väljer att testa Antonia Göransson som ytterback är ganska lätt att förstå. Sara Thunebro är i slutskedet av sin karriär och bakom henne är utbudet av gångbara vänsterbackar minst sagt… skralt.

Göransson är van kantspelet och har med sin löpstyrka och sitt ganska hyfsade passningsspel potential att bli en bra back.

Faller omskolningen väl ut får Sundhage en ytterback som har kraft och förmåga att fylla på framåt i anfall efter anfall, men tills dess får hon finna sig i en klart ovan försvararsspelare som kommer att behöva tid på sig för att hitta rätt i positionsspelet och för att acklimatisera sig i en helt ny roll.

”Safety first”
Tyvärr väljer dock Sundhage trygghet före förändring i kvalmötet med Polen.

Precis som tidigare spelar Sverige 4-4-2 med Thunebro till vänster i försvaret och med Seger intill Marie Hammarström på mitten.

Med tanke på att vägen till VM ser enkel ut hade jag gärna sett att ombyggnationen av det svenska landslaget påvörjats redan nu istället för att gå vidare i gamla fotspår.

Gårdagen präglades av tveksamhet. Två omdiskuterade straffar, som kom att få påverka streckstriden, utdömdes – och en nybliven landslagsspelare gav ett valhänt intryck.

Tre bottenlag spelade i går. Två, Jitex och Mallbacken, får fortsätta kriga för nytt kontrakt efter att ha spelat 1–1. Men Mallbacken kunde ha knipit tre poäng om inte Jitex kvitterat på en omdiskuterad och tveksam (enligt flera av varandra oberoende rapporter) straff.

Fridolina Rolfö nitade dit bollen från elva meter och räddade en viktig poäng för Mölndalslaget. Därmed parkerar Mallbacken fortfarande på fel sida nedflyttningsstrecket, tre poäng bakom Jitex.

Men gårdagens stora vinnare var ändå Piteå som på en sent tilldömd och minst lika tveksam straff vann ”derbyt” i norr mot Umeå med 1–0.

På övertid pekade domaren Linn Andersson på straffpunkten efter en kort diskussion med en av de assisterande domarna. Kort senare placerade Josefin Johansson in segerbollen i nät bakom nyblivna landslagsmålvakten Malin Reuterwall.

Reuterwall såg med handen på hjärtar inte landslagsmässig ut på Johansson relativt välriktade straff – snarare tvehågsen.

Man ska ha klart för sig att Umeåmålvakten har gjort en bra säsong och tagit viktiga kliv i sin utveckling under året, men hon håller för den skull inte internationell nivå.

Att hon kommit med i Pia Sundhages VM-kvaltrupp mot Polen visar bara vilket glapp som finns bakom de tidiga 80-talisterna Sofia Lundgren, Kristin Hammarström, Hedvig Lindahl och Carola Söberg.

Sunnanå hoppas att Onome Ebi ska lyfta laget från bottenträsket. I kväll gör nigerianskan sitt första framträdande i sin nya klubb.

Det tog en dryg månad innan hon kom till Skellefteå. Visumstrul och pappersexercis drog ut på tiden. Men nu är hon här, nigerianskan som ska lyfta Sunnanå från Damallsvenskans botten.

Personligen tycker jag att förstärkningen är för klen och kommer för sent. En mejlvärvad nigerianska kommer inte att ta klassikerklubben över nedflyttningsstrecket.

Mejlvärvning, undrar kanske någon?

Jo, Onome Ebis agent mejlade ut hennes cv till en rad damallsvenska klubbar under sommaren. Jag vet åtminstone fyra klubbar, som parkerar på övre halvan i tabellen, som fick frågan om de var intresserade av att värva den meriterade landslagsbacken.

Det blev till sist Sunnanå som nappade. Frågan är till vilken nytta?

……………………………

I eftermiddag offentliggörs Sveriges landslagstrupp till VM-kvalet mot Polen senare i september. Förbundskapten Pia Sundhage är fortfarande sjukskriven, så det lär väl bli assisterande dito Lilie Persson som håller i trådarna.

Trupputtagningen som sådan känns ganska iskall, men kanske kan en överraskning eller två höja tempen en aning.

I eftermiddag, inför ett fullsatt Friends Arena, gör Tyskland och Norge upp om den elfte EM-titeln genom tiderna. Bättre än så kan det faktiskt knappast bli.

Att det är Europas historiskt sett två största fotbollsdominanter (Tyskland har sju titlar, Norge har två) som ännu en gång ställs öga mot öga i en mästerskapsfinal gör inte direkt eftermiddagens möte mindre intressant.

För mig räcker det bra så.

Men så tänker inte EM-organisationen och Svenska Fotbollförbundet som har bjudit in det svenska landslaget till finalmatchen. Att Pia Sundhage & Co är inbjudna ser jag bara som något positivt, men att de ska hyllas eller tackas för sina insatser i paus har jag svårare för. Mycket svårare till och med.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det svenska landslaget är på plats som publikdragare och, som det står här och var, för att tacka den tolfte spelaren.

De argumenten köper jag rakt av utan omsvep. För om det är några som verkligen ska tackas för sina insatser under turneringen så är det publiken (den tolfte spelaren ) och den svenska EM-organisationen.

Mästerskapet har varit en tre veckor lång succé där det ena publikrekordet efter det andra har slagits. Sådant är värt att hylla.

Men det svenska landslagets insatser kräver däremot inga hyllningar eller tacktal. Faktum är att det inte finns något att hylla.

Sverige hade problem mot ett taktiskt smart Danmark i öppningsmatchen (och fick bara oavgjort), körde sen över en riktigt svagt Finland och tvålade avslutningsvis dit ett Italienskt B-landslag som gick på sparlåga.

Att Island krossades i den efterföljande kvartsfinalen var lika väntat som tomten på julafton. Bättre än så är nämligen inte det isländska landslaget.

Den blågula EM-resan tog sedan slut i semifinalen mot Tyskland. Det gick alltså ungefär som det brukar göra, Sverige kryssade eller vann mot de sämre rankade nationerna, men förlorade mot de bättre.

Som jag ser det finns det kort och gott inget att hylla. Om Sverige hade slagit Tyskland inför fulla läktare på Gamla Ullevi hade laget gjort sig förtjänt av lovord och hyllningskörer.

Nu känns eftermiddagens avtackning istället bara som en enkel strategi för att säkra upp att de som köpt finalbiljetter faktiskt också kommer till matchen.

De som verkligen ska äras är den svenska EM-organisationen (som har gjort ett fantastiskt arbete), publiken som har fyllt arenorna runt om i EM-Sverige och de två lag som tagit sig fram till eftermiddagens mästerskapsavslutning.

Tyskland har har vunnit de fem senaste EM-turneringarna och inte förlorat mot Sverige i mästerskapssammanhang sedan 1995.
I kväll ska den dystra sviten brytas. I kväll ska Sverige ta revansch.

Så tänker Pia Sundhage och hela den svenska EM-truppen. Så hoppas och tror nog en majoritet av fotbollsfans runt om i Sverige att det också blir.

Möjligheten finns där och den är bättre än den varit på över 20 år. Men tro för den skull inte att det blir en lätt match.

Det tyska laget har visserligen inte imponerat under turneringens gång. Spelet har varit knackigt, saknaden efter några av de stjärnor som tvingades lämna återbud strax innan EM har varit stor och till råga på allt är skyttedrottningen Célia Okoyino da Mbabi skadad.

Nej, det är ett Tyskland i förvandling som spelar semifinal i kväll. Ett tyskt landslag som påbörjat sin generationsväxling lite för sent och som inte hunnit fasa in morgondagens stora stjärnor riktigt än.

Det om något talar för blågul glädje på Gamla Ullevi i kväll.

Men det kommer ändå inte att bli lätt. Och vet vi egentligen hur bra det svenska laget är?

Sverige har ju tagit gräddfilen fram till semifinalen. I gruppspelet var det bara Danmark som bjöd egentligt motstånd och i kvartsfinalen var Island ett slaget lag redan efter tre minuters spel.

De enkla matcherna i gruppspelet har gjort att ingen helt säkert kan veta vad det svenska spelet verkligen går för.

Att farten i det offensiva spelet är hög och att firma Schelin/Asllani är i bra form står utom alla tvivel, men sen då?

Hur starkt är egentligen det svenska mittfältet? Hur klarar sig den svenska backlinjen när de sätt på riktiga prov? Och finns det en plan B att ta till om Tyskland spelar lika taktiskt smart som Danmark gjorde i öppningsmatchen?

Det vet inte jag och det vet nog ingen annan heller.

Frågorna får möjligen sina svar i kväll. Fram tills dess känner jag mig bara säker på två saker: att Tyskland inte blir någon munsbit, men också att Sverige knappast får en bättre chans att skicka hem Europas stora fotbollsdominant från ett mästerskap.

Sverige kom till spel med bästa tänkbara lag (nästan i alla fall). Italien mönstrade en B-uppställning. Matchen på Örjans Vall kunde bara sluta på ett sätt – trodde nog de flesta.

Verkligheten såg helt annorlunda ut.

Skillnaden var mellan lagen var tydlig. Italien kom till jobbet med en klart bättre inställning och mycket vassare taktik. När svenska spelare slarvade bort enkla passningar visade italienskorna känsla och precision.

Antonio Cabrinis lag spelade helt enkelt lite smartare, lite skickligare och betydligt tuffare. Det kändes som att en blådressad spelare gick vinnande ur nästan varje närkamp – före paus.

Jag misstänker att Pia Sundhage lättade sitt hjärta i halvtid, för så bra som Sverige spelade i inledningen av andra halvlek har man inte varit nära på hela året.

Det började med att Kosovare Asllani ersattes av Therese Sjögran i ett oväntat, rakt byte.

Jag kom på mig själv med att tänka att Josefine Öqvist kanske hade varit ett bättre forwardsval. Sekunder senare blixtrade Sjögran till.

Ett ryck, ett inlägg och mål.

Turligt? Visst.

Men Sjögran bäddade för målet och ytterligare en av de två följande baljorna. Hon drog med sig en italiensk försvarare sekunderna innan Lotta Schelin gjorde 2–0 och lade grunden till Josefine Öqvist 3–0-mål.

Italien orkade inte, förmådde inte och kunde aldrig hänga med när Sverige växlade upp efter pausdrickat.

Den stora skillnaden var inhopparen Therese Sjögran som lyfte det svenska laget och spelet med sin rörelse, sina löpningar och sin smartness.

Pia Sundhage har jobbat hårt för att få samarbetet mellan Lotta Schelin och Kosovare Asllani att fungera. Hon hittade ett ännu vassare samspel när mittfältaren Sjögran förvandlades till forward.

Nu får Sundhage fundera på hur och var hon ska göra plats för Malmöspelaren, för Sjögran kan inte stå utanför laget i kvartsfinalen.

……………………………………………

Premiären mot Danmark var just en premiär där allt inte är som det brukar på grund av nervositet och anspänning. Mötet med Italien gav svar som säger mer.

På samma vis som danskorna gav det svenska försvaret en svår match visade Italien hur man får den blågula backlinjen i gungning.

Hård och hög press på bollhållare resulterade i mängder av svenska felpassningar och felaktiga beslut. Ett par precisa bollar bakom Nilla Fischer & Co avslöjade var Sundhages lag är som svagast.

Och när Melania Gabbiadini väl kom in i spel visade hon att den blågula backlinjen inte är överlägsen i luftrummet.

Det finns lite att jobba på om EM ska bli så lyckosam som Sverige hoppas på.

Den som väntar sig att få se italienska spelare som filmar på Örjans Vall i kväll kommer att bli överraskade. De slänger sig nämligen inte alls, de smäller på som satan.

Passningen kom redan för två dagar sedan, men jag tog en båglöpning i en öppen yta då. När jag vaknade i morse kände jag att jag ändå ville gå på den där bollen, att jag ville lyfta snacket om att de italienska spelarna har lätt för att falla.

Diskussionen bottnar i uttalanden från spelare och ledare i den svenska landslagstruppen, men stämmer inte alls överens med den bild jag har av det italienska landslagsspelarna.

Bilden som målades upp är inget annat än förlegad, stereotyp och fördomsfull.

Efter att ha sett det italienska landslaget spela två matcher i EM och några till tidigare under året har jag en helt annan syn på spelarnas agerande. De är hårda, spelar tufft och passerar inte sällan gränsen till vad som brukar räknas till fult.

Förbundskapten Pia Sundhage förväntade sig en fysiskt tuff match i genrepet mot England, men fick istället se hur Sverige enkelt manövrerade ut ett blekt och hundvalpsgulligt engelskt landslag.

Kvällens gruppfinal i Halmstad lär bli något helt annat. Bli inte förvånade om matchen på Örjans Vall fylls av hårda dueller, tuffa tacklingar och några riktiga tjuvsmällar.

Det är nämligen så italienskorna agerar.

Hyllad efter genrepet mot England. Svag i och ratad efter premiären mot Danmark. Jag tror att Antonia Göransson är förbrukad i detta mästerskap.

Det var inget snack om saken. Antonia Göransson lyste i Sveriges genrep mot England i Ljungskile. Sex dagar senare var hon som förbytt.

Allt hon gjorde bra mot Anita Asante, Karen Carney och Rachel Yankey såg svårt, närmast omöjligt ut för henne mot Pernille Harder, Mariann Gajhede och Johanna Rasmussen.

Öppningsmatchen på Gamla Ullevi blev därför en enda lång mardröm för den spelare som Pia Sundhage hyllat vid flera tillfällen under året.

Göransson bänkades mot Finland och ersattes av rumskompisen Sofia Jakobsson. (Tänk er stämningen på det hotellrummet kvällen innan matchen …)

Rätt men fel
Sportsligt sett var det inget snack om att förbundskapten Sundhage gjorde rätt. Ser man på det hela ur ett psykologiskt perspektiv kan petningen ha varit förödande.

När Antonia Göransson tränade (frivilligt) tillsammans med reserverna dagen efter Danmarksmatchen lyste hon av frustration. Viljan fanns där precis som ambitionen, men ändå låste sig allt för skånskan.

Innan hon byttes in mot Finland i lördags klappades hon om av assisterande förbundskapten Lilie Persson. Lite som att Persson ville säga: ”Du klarar det här. Kör på bara”.

Visst klarade Göransson av inhoppet, men hon var dessvärre inte särskilt bra. Att hon tagit stryk av sin bleka insats i EM-premiären och av petningen syntes lång väg.

Stoppades från träning
När landslaget tränade på Rambergsvallen i går ville Göransson vara med, men stoppades av Helena Andersson, landslagets fysiolog.

Anledningen var att landslagsledningen ville bromsa yttermittfältaren. Få ner henne i var och samla ny energi efter en vecka som, lita på mig, har varit extremt turbulent för henne.

Men även om jag tycker att Sundhage & Co gjorde rätt som lät Göransson vila i går så tror jag inte att man kommer att ha särskilt mycket nytta av henne i det här mästerskapet.

Hade man önskat använda Antonia Göransson mer i detta EM borde man nog ha startat henne mot Finland. Gett henne chansen att revanschera sig och känna att det var okej att göra en dålig match.

Nu tror jag att turneringen är över. Tiden räcker inte till för att bygga upp tysklandsproffset klart medtagna självförtroende. Göransson är helt enkelt förbrukad i detta EM.

Sverige behövde vinna mot Finland och behövde få igång det spel som hackade mot ett taktiskt skickligt Danmark i EM-premiären. Sverige inte bara vann, man spelade ut Finland och vann glasklart.

Jag lovade svensk seger mot Finland och löftet infriades – med besked (5–0).

Alla de detaljer som aldrig fungerade i öppningsmatchen mot Danmark kom igång riktigt rejält i kväll.

Efter en helt okej, om än lite trevande matchinledning, fick Sverige en av tusentals, det kändes i alla fall som så, hörnor. En fast situation förvandlade ett lite räddhågset svenskt landslag till ett sprudlande, lekande och lirande dito.

Först en välavvägt serve från Marie Hammarström, sen en tung nick av Nilla Fischer. Bollen fick nätet att stå som en strut och Sverige att släppa loss på riktigt allvar.

En pessimistiskt lagd person skulle kunna peta i detaljer som att det finska laget sjönk hem väldigt djupt, hade svårt att komma in i press och bjöd Sverige ytor i massor.

Men det är bara en del av sanningen.

I takt med att målen föll (gjorda av i tur och ordning Fischer, Kosovare Asllani och Lotta Schelin) ville, vågade och klarade Sverige av att spela ut ett brett register som kan komma att ta laget långt i den här turneringen.

Glädjande, och precis som jag hoppades, fick Caroline Seger kliva fram som den spelfördelare och regissör hon kan vara. Minst lika viktigt var att Lotta Schelin fick jaga bort den betungande press hon sett ut att ha på sina axlar i och med sina två mål.

Kanske bäst, bland många duktiga svenska spelare, var nog ändå Kosovare Asllani som återigen visade att hon har utvecklats, tagit nya kliv och nu är en anfallsspelare av absolut toppklass.

Det fanns väldigt mycket att glädjas över på Gamla Ullevi i kväll. Publiksiffran 16 414 var utsökt, inramningen magisk och Pia Sundhages byten riktigt bra.

Att kasta in Antonia Göransson i ambitionen att bygga upp det självförtroende som fick sig en törn i och med petningen efter Danmarksmatchen var klokt. Att dessutom ge mästerskapsdebutanten Jenny Hjohlman några minuter var smart.

EM har kommit igång på riktigt allvar, precis som Sveriges spel. Låt det fortsätta så här.

………………………….

All heder till de finska supportrarna som aldrig tappade energin utan fortsatte att heja på sitt lag ända fram till slutsignalen och lite till. Stort!