Gästrecensent: Alingsås-Christofer

av Mattias Kling

Christofer.jpg

++++

Opeth

Efter att ha kollat på först My Dying Bride, vars sångare snart har både frisyr och utseende för att få en plats i Nifelheim, och sedan Mustasch, som inte helt oväntat hade bättre mellansnack än låtar, så var det äntligen dags för Opeth.

Jag hade längtat efter denna spelningen bra länge, och en inledning  med ”Heir apparent” och ”Ghost of perdition” skulle kunna få den mest impotenta snubben i världen att bli hård i brallan. Bra? Hell yeah!

Vidare sedan med ”The leper affinity”, och ett stycke jag inte känner igen alls. Men de gör liksom inget. Lättare då att känna igen ”The lotus eater” – vars intro tydligen är lånat från ”Emil i Lönneberga”. Bara en hårdrockare kan få jubel för en sådan grej.

Som sista låt var jag rätt säker på att dom skulle välja ”Blackwater park” eller ”Burden”, men nähä, det blev ”Deliverance”.

Mycket bra komposition i och för sig, men jag kan den plattan för dåligt för att bli lipig och tycka att det är det bästa jag har hört.

Slutligen kan man väl säga att 60 minuter är alldeles för kort speltid för Opeth. Sex låtar blev det. Nästa gång får de bli dryga 90 minuter i alla fall.

Så då kanske dom kan hinna med i alla fall åtta låtar.

Kategorier Metaltown

Marilyn Manson har…

av Mattias Kling

Marilyn Manson har öppnat med ”Four rusted horses” samt ”Pretty as a swastika” från senaste albumet innan han tillägnar publiken ”Disposable teens”. Och ja, då gungar piren så klart.

Fredagens…

av Mattias Kling

Fredagens publiksuccé upprepar sig. Även i dag är det 20 000 besökare på Metaltown. Och det innebär så klart slutsålt.

Gästrecensent: Tompa Lindberg (Disfear/The Crown/At The Gates med flera)

av Mattias Kling

Tompa.jpg

 

++++

Backstagebaren

Bäst: Det proffsiga och trevliga bemötandet

Sämst: För få sittplatser för oss äldre – och ingen chans att hitta skugga.

Efter halva lördagskvällen ska jag försöka summera min upplevelse av Metaltown i allmänhet och backstage/vip-baren i synnerhet. Som sann Gaisare så är det ju med positiv attityd jag tidigt på fredagseftermiddagen äntrar backstageområdt, i princip en av stängsel avskild del av en helt vanlig västsvensk hamnpir (infoga valfritt Dan Berglund-citat)…

Det första jag slås av, förutom den bedövande värmen, är de humana prisena. Jag hade förberett mig själv  på få att betala minst 50 sekiner för avslagen lättöl, men får i stället, med glädje, skiljas från futtiga 30 spänn för en välkyld stor stark. Bestämmer mig snabbt för att köra den för alla välbekanta festmetoden först i morgon (läs i dag) och slänger mig in i goa samtal med diverse halvfigurer från förr och nu.

(Lite senare under kvällen berättar jag för mina vänner  från Finspång – med eller utan förflutet i Marduk – om mina varannan vatten -planer, och de slås av häpnad. Deras varannan -sprit från West Coast Riot dagen innan verkar ha fungerat sådär.)

Hur som haver, det råder ungefär samma goa stämning som på valfritt firtidsgårdsgig i Kortedala anno 1988. Värmen är som sagt bedövande, men det hindrar inte halva baren från att tränga ihop sig i det icke-ventilerade tältet för finalen i U21-EM.

Själv avnjöt jag straffläggningen med den enda engelsmannen på piren, Aaron från My Dying Bride, en blygsam gothfantom som han är unnade han Sverige den seger som tyvärr uteblev… Min samlade upplevelse från vip-baren kan summeras i citatet “good friends and cheap wine….” Det räcker, med andra ord, med att slå upp några tält på en asfalterad pir, servera billig öl, ha ett trevligt bemötande samt träng ihop hela Göteborgs metalscen.

Angående live-upplevelsen (jo, det fanns en sådan vid sidan av vip-området) består främst av Meshuggah, Municipal Waste, Napalm Death, Opeth, Cult of luna, My Dying Bride och The Haunted.

Go stämning, prat om att skriva Gais nästa inmarchlåt – ett metal-epos – samt bra väder har hitills bidragit till en go upplevelse.

Kategorier Metaltown

Med Opeth kommer…

av Mattias Kling

 

Med Opeth kommer det lite svalka. Hade på förhand mina dubier om huruvida bandets intrikata deathprog skulle fungera satt mot ett draperi av värme, men får säga att inte ens en ofördelaktig inramning kan tvinga det på knä. Just nu avtäcks ”The leper affinity” från ”Blackwater park”, och bara det är ju så klart njutning i sig. Och ett extra bravo måste utdelas till klaviaturmaestron Per Winberg, som headbangar som om huvudet inte satt fast på axlarna. Sånt gillas. Men mer om denna konsert senare i min polare Christofers gästrecension, som just i kväll blev av med Opeth-oskulden.

 

Kategorier Metaltown

Att supa med Slipknot

av Mattias Kling

En märkbart tagen LG Petrov (Entombed) sitter i solskenet och mår lite tjymigt. Och det har sin förklaring, den föregående natten har han tillbringat med nio maskerade män från Iowa i en dryckesorgie av sällan skådade slag.

– Alla stog runt mig i en ring och hetsade mig att dricka hela tiden, säger han innan han ber om en kopp kaffe.

För övrigt är det just Slipknot som är själva anledningen till att Hammarbyhöjdens mest säkra dödsmetallsångare, och kanske stösta Djurgårdare, just nu befinner sig i fiendeland på västkusten. Det visar sig nämligen vara så att Iowatruppens trummis, Joey Jordison, är ett stort Entombed-fan och har personligen bjudit in LG till Metaltown. Som därmed tog med sig ett sällskap på ett och åkte till Göteborg.

– Det kändes ju liksom lite stort, och samtidigt osäkert. Glida fram till incheckningen och säga ”jag står på Slipknots lista”, och då visade det sig plötsligt att jag hade möjlighet att plocka med mig ytterligare fyra gäster.

Kan tänka mig att några i Stockholm kanske är lite sura just nu.

Kategorier Metaltown

Bara-på-bloggen-recension: My Dying Bride

av Mattias Kling

++

My Dying Bride

Brittisk mörkerdoom och en sol utan nåd är ett par som redan på förhand har noll framtidsutsikter. På något sätt känner jag att det är fantaskt, att jag borde älska och utan reservationer stå och bli hänförd bortom vett och sans. Men det är svårt att känna sig helt rödvinsromantisk och känna en förnimmelse av höst och förmultnelse när ljuset efftektivt slår hål på den rätta depressiva stämningen och då publikraderna är mycket glesa.

Kategorier Metaltown

Gästbloggare: Peter Dolving (The Haunted)

av Mattias Kling

Dolving.jpg

Det som gör att jag vill fortsätta och fortsätta med det här är så vansinnigt enkelt egentligen. Det beror inte på pengarna, hade det varit det hade jag lagt benen på ryggen nån gång i mitten av 90-talet. För till skillnad från vad många verkar tro så tjänar jag faktiskt inte mer än tanten på Hemköp i byn där jag bor.Det beror inte heller på att det är ett liv i lyx, fyllt av fräcka människor och glamorösa miljöer. För är det någonting jag fått se under mina 20 år i bussar och vans runt världen så är det skitigare förortsmiljöer, favelas och eroderade industrilokaler. Mögel, pissdoft, löss, svett  och stinkande rum och hallar som påminnt mer om krigsmiljöer och apokalyptisk överlevnad  än fikaverkasamhet på den lokala musikföreningen i Uddevalla eller Hällefors.

Det är också detta som någonstans säger mer om vad jag håller på med än någonting annat. Det ibland som att vara upptäcksresande i kärlek och entusiasm att spela i ett undergroundband som turnerar jorden runt för egen maskin. Och här tror jag att själva kärnan ligger i allt detta. Det faktum att trots att vi inte verkar sälja tillräckligt mycket skivor för att tidningarna och skivbolagen lyfter på ögonbrynen faktiskt har funnit att i exakt hela världen har vi fans. Människor som precis som vi själva älskar hårdrock, punk och hardcore och drivs av en vilja att försöka göra något i sina liv. Detta med att arrangera spelningar är en viktig del av det.

Visst skulle vi väl vara bittra för att folk laddar hem vår musik, men varför då? När jag tittar ut och ser människor sjunga med i varje ord så vet jag ju att det verkligen betyder lika mycket för dem som det gör för mig själv. De som vi pratar med och har mailkontakt med har inte möjlighet att lägga ut cash på en bit plast när mat, tak över huvet och utbildning trots allt är prioritet nummer ett.

Vi kan sitta och gnälla över en svunnen tid som många skivbolagsrepresentanter och artister som inte förstår sitt eget bästa, eller så kan vi lyfta på röven och göra något åt vår egen situation.

I vårt fall är det faktiskt enkelt. Vi väljer att spela, och spela mycket. Vi kan vårt hantverk och älskar vårt jobb och känner vår publik. Skulle det vara svårare än så? Idag står musikindustrin famlande inför gratisnedladdning och bristande konsumentlojalitet, som om den inte förstod varför. Skulle det vara konstigt att de flesta potentiella skivköpare inte känner någon tydlig riktning i sin syn på vad de köper? När deras vardag pumpas full som om de vore i ändan på ett slags audiovisuell tortyrmaskin av maskinellt överproducerad och tillrättalagd rikemansbarns-dynga. Hjärndöda melodier och tomt dunkande trumloopar med texter som bara handlar om samma sak. Makt, sex, bling och framgång. Sådana artister behöver inte en publik, de behöver en psykolog.

Att sedan samma artister står och bitchar över hur sura de är att publiken inte vill ge SKIVBOLAGEN deras pengar, när de själva får ut kanske 2,5% av vad som dras in på en platta… Nej fan. Tills synen och diskussionen lyft sig från sandlådenivå föreslår jag att folk fortsätter att ladda hem musik så jävla mycket som ni bara kan och känn ingen skam, för det är inte Titiyo som tjänar några pengar, hon har knappt råd att köpa designerkläder, och det är ju för hemskt ändå… eller? Kör på, ladda fett och gå på konsert för fan.

Kategorier Metaltown
Sida 161 av 183