Kampen mellan två människor, på lika villkor, må det vara brottning, boxning, MMA eller någon annan kampsport i full kontakt är bland det renaste, ärligaste och mest ursprungliga formerna av tävling. Något som bör vårdas och behandlas med respekt av såväl utövare som åskådare. Bilden av kampsportaren som en neandertalare med våldsfetisch är precis lika felaktig som den är skadlig för idrotten. I en tid då var och varannan diskussion om kampsport i full kontakt handlar om legitimitet och samhällspåverkan är det upp till alla inblandade att vårda det som är det finaste och mest grundläggande i kampsporten, ärligheten och respekten.

När Dereck Chisora spottar Wladimir Klitsjko i ansiktet i ringen förstör han så otroligt mycket mer än han verkar ana. Det är bara att beklaga, karlen är en idiot.

Samtidigt ska vi förstås ha med oss att publiciteten det för med sig är värd pengar. Såväl örfilen under invägningen som spottloskan igår är beräknande sätt att marknadsföra sitt eget tvivelaktiga varumärke på, det skedde alltså inte av en slump. Det hjälps dock inte. När Chisora utmålar sig själv som en respektlös snorunge färgar det av sig på alla som utövar hans sport, tyvärr. Det är en verklighet boxare och andra kampsportare, till skillnad från andra idrottsutövare, tvingas stå ut med. För när Leyton Hewitt skriker rasistiska saker till en domare sitter ingen och tänker att han gör det just för att han är tennisspelare. Hade han istället varit boxare hade det däremot setts som en delförklaring till beteendet.

Om vi istället koncentrerar oss på det sportsliga så får vi konstatera att Dereck Chisora klarade sig över förväntan mot Vitali Klitsjko som i vanlig ordning backade men träffade. Poängsegern var dock överlägsen och mästaren var aldrig riktigt hotad. Tråkigt nog kan vi bara konstatera att tungviktsdivisionen inte levererar sportsligt på en nivå som den kan. Att vinna på poäng med backen islagen är inte vad publiken vill se.

Det publiken däremot vill se är vad Erik Skoglund levererade i Köpenhamn. KO i fjärde ronden. Rutinerade spanjoren Juan Nelongo var som väntat chanslös och Erik visade att han är redo att ta sig an den absoluta världstoppen i den lätta tungvikten. Sakta med säkert börjar Sverige få upp ögonen för sin supertalang. Och hans resa har bara börjat. För fullständig rapport från galan, ge er ut och köp en tidning!

//Syk

Vitali Klitsjko är världens näst bästa tungviktare. Bara brorsan Vladimir är bättre. Sju gånger har Vitali försvarat sitt WBC-bälte, i natt kommer han göra det för åttonde gången. Var så säkra. Det hindrade dock inte hans motståndare Dereck Chisora att stjäla lite uppmärksamhet under invägningen igår. När de två skulle till att stirras så där elakt på varandra framför kamerorna passade den betydligt kortare och marginellt lättare Chisora på att ge den väldige ukrainaren en gammal hederlig örfil. (Läs mer här). Klitsjo, som är ett proffs ut i fingerspetsarna, såg nästan ut som han skulle tappa hakan, av förvåning dvs. ”Jag kommer slå tillbaka på lördag” sa han efteråt. Jag tror honom.

Redan före detta tilltag rådde det förstås inga tvivel om att Klitsjko är jättefavorit. Chisora, som i sin senaste match fick däng av obesegrade Finsk/Svenske jättelöftet Robert Helenius, har egentligen ingenting som talar för sig. Jag skulle vilja säga att den främsta anledningen att han ens får chansen mot Klitsjko är att han är britt och britterna gillar att titta på brittiska boxare på TV.

När nu Chisora passade på att bete sig som en femåring hoppas jag dessutom att Vitalli inte låter detta gå till domslut, vilket jag inte heller tror. Min gissning är att domaren bryter denna match efter åtta högst ojämna ronder.

Förutom Klitsjko så har vi också vår svenska jättetalang Erik Skoglund, 21, från Nyköping som är tillbaka i sin andra match efter sin hemska käkskada. Erik som är obesegrad i sin proffskarriär möter spanjoren Juan Nelongo, 43. En match Skoglund inte bara borde vinna hyffsat komfortabelt utan som enligt ryktet också kommer ge den unge svensken en rejäl skjuts i karriären. Läs mer om Erik i dagens Aftonblad!

Huvudevent i galan är dansken Rudy Markussen som möter Brian McGee i en titelmatch i supermellanvikt.

Allt detta kan ni se på TV10 ikväll i den första galan i nya satsningen Nordic fight night som även Klitsjko – Chisora.

Här har ni örfilen!

//Syk

Hamid ”Akira” Corassani var tänkt som ett av dragplåstren till UFC: Sweden som ska hållas i Globen i april. Idag kan Fighterbloggen avslöja att Akira skadat sig och missar galan, UFC letar nu efter en ersättare till hans motståndare Jason Young. Hur och på vilket sätt ”Akira” skadat sig är ännu inte känt.

”Akira” gjorde sig ett namn inom UFC-kretsar genom realityserien The Ultimate Fighter där han med sin vassa tunga och temprament stod ut som en de profilstarkaste deltagarna under säsongen. Han lyckades dessutom ta sig till en fin semifinal och skulle gjort sin UFC-debut i Globen. Den debuten får nu vänta.

Gladare nyheter är dock att Reza ”Mad dog” Madadi, som skulle gjort sin UFC-debut nu i februari, istället kommer till Stockholm och sällar sig till den redan digra lista av framstående svenska fighters som gör sin debut i oktagonen just då. Detta enligt källor till MMAnytt.se. Reza möter amerikanen Yoislandy ”Cuba” Izquierdo som även han gör sin UFC-debut.

En vecka har gått utan inlägg på fighterbloggen. Anledningen stavas vinterkräksjukan. Dotter+fru+underteckad, på ett led. Nu, tre kilo lättare, är jag dock igång igen och vi tar igen oss med ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. K-1s tungviktsdivision.

Det har nu gått ett drygt år sedan den senaste (sista?) K-1 World Grand Prix gick av stapeln i den japanska huvudstaden. Galan var då en skugga av sitt forma jag och 2011 fick alltså aldrig se någon WGP. Det som en gång varit den överlägset största kampsportsorganisationen (på flera sätt till och med större än UFC idag) fick se sig besegrad av finanskriser, ägarbyten och slutligen en tsunami som sköljde bort det sista hoppet om en ny guldålder. Pengarna var slut. Stjärnorna hade falnat. MMA var det folket ville ha och runtom i världen reste en före detta amerikansk fotbollsspelare och skämde ut sig för pengar. Inte någon superbra reklampelare för sporten K-1 och dess arv direkt.

Faktum kvarstår dock. Tungvikt och K-1 är bland det mest spektakulära kampsportsvärlden har att erbjuda och trots den senaste tidens avhopp (Badr Hari blir boxare och Peter Aerts lägger snart av) är divisionen är långt ifrån död. Det är saker i görningen lite var stans för att på nytt lyfta tungviktsdivisionen till global nivå och det finns fighters redo att axla rollen som framtidens tungviktsstjärnor. Här är några av dem.

Errol Zimmerman, Holland, 25.
Otroligt rutinerad trots sin relativt unga ålder. Vann i imponerande stil över Rico Verhoeven på senaste Its Showtime och byggde därmed på en sex matcher lång winning streak. Möter legenden Jerome LeBanner i en gala i mars i Moskva. Kan bli hur häftigt som helst.

Daniel Ghita, Rumänien, 30.
Knep Its Showtimes tungvikttitel genom att knocka Hesdy Gerges i januari i år efter en imponerande uppvisning i knappt tre minuter. Möter Sergei Lascenko härnäst i en mycket spännande drabbning i Kroatien i mars.

Singh Jaideep, Indien, 24.
Har visserligen bara gått en enda match utanför Japan/Korea men har gott om WGP-fighter och är vid 24 års ålder en rutinerad och farlig fighter. Tog RISE-titeln i november. Ett spännande framtidsnamn.

Gökhan Saki, Holland, 28.
Trots att han blev ordentligt knockad av Badr Hari i dennes avskedsmatch häromveckan så står sig Saki ändå som en av de bästa tungviktarna i världen och kommer nog vara där i många år till.

Sergei Lascenko, Ukraina, 24.
Fightas för Mikes gym i Amsterdam och har förhoppningsvis tagit en hel del lärdom (men förhoppningsvis inte influerats för mycket) av Badr Hari. Möter Daniel Ghita i mars.

Rico Verhoeven, Holland, 22.
Har vid 22 års ålder gått häpnadsväckande 43 proffsmatcher och mött flera av de bästa i världen. Fick stryk av Errrol Zimmerman i januari men är ett av de mest lovande namnen sporten har.

Till sist vill jag bara skicka en liten hälsning till Nick Diaz. Lyssna noga nu.

//Syk

Först lät det som Carlos Condit tackade nej till en returmatch efter den kontroversiella domslutssegern mot Nick Diaz. I natt avslöjade dock Dana White på sin twitter att Condit tackat ja och en returmatch mellan de två kommer bokas in. Diaz som annonserade sin pension från sporten strax efter domens avkunnande har enligt White redan samma kväll velat ha en returmatch (så mycket för de orden alltså).

Till saken hör ju också att Carlos Condits nästa möte skulle varit mot långtidskadade George st. Pierre omwelterviktstiteln. Det lär dock dröja innan GSP är på benen igen och under tiden kommer Condit behöva gå minst en tuff match för att befästa sin position som utmanare nr. 1 Så varför inte slå två flugor i en smäll och samtidigt tysta de (mig själv inräknat) som hade Diaz som slutsegrare.

Det får han gärna göra.

//Syk

Nu är jag sist på den här bollen, jag vet. Så blir det ibland när man bollar föräldraledighet med bloggande. Inte desto mindre tänker jag ta upp det som hände i oktagonen i helgen för det finns som bekant en del att diskutera.

Två frågor ekade över MMA-världen efter helgens gala.

Var Carlos Condit den värdiga interimmästaren? Kommer Nick Diaz på allvar lägga handskarna på hyllan?

Nej och kanske.

Jag vet att den första frågan har delat MMA-fantaster över hela världen de senaste dagarna. Argumenten låter så här: Nick gick ju framåt och kontrollerade oktagonen! Carlos träffade ju mest!

Båda sidor har naturligtvis rätt. Diaz dominerade golvet men Condit träffade med fler slag och sparkar. Domslutet är därför snarast en filosofisk bedömning av vad som ska premieras. Själv är jag av uppfattningen att den som går framåt, som kontrollerar mitten är den som dikterar villkoren för matchen och den som borde bedömas som den starkare av domarna. Å andra sidan så är ju träffar det enda som går att matematiskt räkna på och där har vi bedömningen. Själv har jag det 48-47 fördel Diaz. Två av tre domare hade det 49-46 till Condit och en 48-47 Condit. Enhälligt domslut. Carlos Condit fick därför interim-bältet och blir den som får möta GSP i nästa riktiga titelmatch.

För Diaz blev besvikelsen för stor. ”Jag accepterar inte det här som en förlust. Nu lägger jag av med den här skiten” sa Nick till Joe Rogan direkt efter matchen. Nu är frågan om han håller sitt ord. Det kontroversiella domslutet har lett till att UFC öppnat för en returmatch mellan Condit och Diaz, någon Condit omedelbart tackade nej till. Frågan är dock hur länge det dröjer innan GSP är fit for fight, knäproblem är jobbiga saker, och skulle en returmatch bli aktuell så är jag säker på att Diaz inte bara hade antagit utmaningen, hann hade dessutom gått till den matchen med en helt annan gameplan. Mer grinding, dirty boxing och kamp på mattan så hade Condit fått en betydligt jobbigare resa tror jag.

Sista ordet är inte sagt, lita på det.

På förhand hade jag lovat att matchen mellan Diaz och Condit skulle bli ett fyrverkeri och årets match. Jag lovade att jag skulle göra något gräsligt om den blev lika tråkig som Rashad Evans vs. Phil Davis från helgen innan. Jag skulle äta upp Tito Ortiz gigantiska hatt. Nu blev matchen kanske inte någon episk show men var långt ifrån något sömnpiller, så Tito får behålla sin mössa, för den här gången. Med förväntningarna jag hade på matchen på förhand kan jag dock erkänna att jag är en smula besviken.

Till sist måste jag hylla Roy Nelson. Fabricio Werdum (som såg ruskigt stark ut och också bör hyllas) mosade honom. Massiva knän vars tryckvågor förmodligen påverkade landerosionen i Nevada träffade Nelson gång på gång. Även om näsan blev lite skrynklig i processen så visade ”Big Country” upp MMA-sporten just nu hårdaste käke. Herrejävlar.

//Syk

GSP har ont i knät. Det hindrar honom dock inte från att sitta och putsa på sitt stora blanka bälte under tiden han gymnastiserar igång sig igen. Trist tycker UFC som ju har två finfina utmanare att kasta på den tvålfagre kanadicken. Så vad gör man? Givetvis matcher man dessa två mot varandra och svetsar ihop ett interimbälte och vips så har man en av årets häftigaste fighter så här långt. Om Nick Diaz vs. Carlos Condit blir ett sömnpiller (i klass med Rashad Evans vs. Phil Davis från förra helgen) så ska jag äta upp Tito Ortiz hatt (stl XXXL).

Bråkstaken Nick Diaz är lika älskad som han är hatad. Bråk, attityd och bristande respekt har fått honom utkastad, avstängd, portad och degraderad av UFC tidigare. Faktum kvarstår dock, killen är bra. I sin comeback i oktagonen i höstas möblerade han om ansiktet på BJ Penn på ett sätt jag nog aldrig sett någon göra förut. Visst kan man säga att Penns flås i vanlig ordning inte var det bästa, men ändå. Jag blev då så imponerad av Diaz att jag i ren hysteri kastade upp honom på en topp 10 lista över världens bästa fighters. Det fick jag emellertid äta upp och så här med lite distans var det kanske lite överilat, men bra som fan det är han. Och show det kan vi räkna med. I publiken sitter också en kryckhoppande GSP som inte vill annat än spöa snackpåsen Diaz som vid mer än ett tillfälle trampat honom på tårna. Jag tror han kommer få chansen, jag tror nämligen Diaz vinner mot Condit och får sin match om den riktiga titeln när väl GSP är på banan igen.

Övrigt på kortet hittar vi Roy Nelson vs. Fabricio Werdum. Sett till meriter så borde Werdum stå med näven i vädret efter den här matchen. Men med det sagt så ska vi komma ihåg att Roy Nelson är jobbig att möta för vem som helst. Tung, stark och med rejäl slagkraft kan han skaka Werdum men borde inte göra det. Min gissning är att Werdum vinner på enhälligt domslut.

På kortet finns också en av mina favoriter, Josh Koscheck, som möter Mike Pierce. Koschecks explosivitet och egentlig brist på svagheter tror jag blir mer än vad Pierce kan hantera. Det känns som Koscheck är ett nummer större än Pierce för tillfället och vinner på TKO i sista ronden.

Tänker inte tippa fler matcher än så men kortet ser i sin helhet ut som följer:

Huvudkort:

Nick Diaz vs. Carlos Condit – för interimtiteln weltervikt

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum – tungvikt

Josh Koscheck vs. Mike Pierce – weltervikt

Renan Barao vs. Scott jorgensen – bantamvikt

Ed Herman vs. Clifford Starks – mellanvikt

Prelims:

Dustin Poirier vs. Max Holloway – fjädervikt

Alex Ceceres vs. Edwin Figueroa – bantamvikt

Matt Brown vs. Chris Cope – weltervikt

Matthew Riddle vs. Henry Martinez – weltervikt

Facebook:

Rafael Natal vs. Michael Kuiper – mellanvikt

Dan Stittgen vs. Stephen Thompson – weltervikt

Sist men inte minst en liten pepp inför huvudeventet. I give you Nick Diaz.

http://www.youtube.com/watch?v=7Fpzj73u4js

Enligt en pressrelease från svenska budo och kampsportsförbundet var 2011 det mest frmgångsrika året i svensk kampsportshistoria, sett till medaljframgångar. Hela 64 (!) EM och VM-medaljer kammade de svenska kampsportarna hem under året. Lägger man till den svenska explosionen inom UFC plus Nils Widlunds överraskande kliv in på DREAMs nyårsgala är det enkelt att konstatera att svensk kampsport är otvetydigt bättre än någonsin.

Det är förstås ett fantastiskt fint rekord, och precis som vanligt är sådana till för att brytas. Jag tror det finns anledning att tro att 2012 blir ett ännu bättre kampsportsår. Främst ser jag tre saker som pekar på det;

1 UFC Sweden. Att världens största kampsportsorganisation under våren kommer vara närvarande i huvudstaden kommer förstås göra massor för svensk kampsport. Inte minst så kommer uppmärksamheten av oss i media öra att fler söker sig till sporten, att vi dessutom har fler aktiva utövare kontrakterade till UFC än någonsin gör ju ingen skada heller.

2 OS. Stora möjligheter att öka på medaljskörden med lite OS-medaljer. Damernas boxning blir en riktigt pirrig historia gissar jag.

3 Utvecklingen. Kickboxningförbundet fick i vintras tillåtelse att arrangera professionella galor. Det är bara ett exempel i den utveckling som svensk kampsport ser just nu. Toppen blir mer professionell samtidigt som bredden ökar med intresset som följer.

//Syk

K-1 eller MMA? Måste man välja? Självklart inte men det är ändå var den stora massan har gjort de senaste åren, och de har valt MMA och då förstås i första hand UFC.

I helgen fanns det möjlighet att följa båda på högsta möjliga nivå. UFC hade trummat ihop en helkväll på nationella tv-kanalen Fox och i Holland firade Its Showtime av sin flyktande storstjärna Badr Hari (som ju lämnar K-1 för boxning). Resultaten av galorna var nog så långt ifrån varandra man kan komma, när UFC on Fox 2 planenligt (?) utvecklade sig till en gäspning till brottningsgala bjöd Badr Hari, Gökhan Saki, Daniel Ghita, Tyrone Spong, Robin van Roosmalen och alla de andra på en uppvisning i kickboxning världen inte skådat sedan japanerna arrangerade GP 2010.

Att MMA-sporten ofta får kritik för att vara en tråkig publiksport för att det som det heter ”bara blir en massa brottning” må vara lika sant som orättvist. Visst, många matcher avslutas eller spenderas till stor del på mattan men att det därför skulle vara tråkigt är både oinsatt och felaktigt. Tyvärr får dessa kritiker då och då vatten på sin kvarn. Det fick de i helgen. Rashad Evans vs. Phil Davis var ett fem ronder långt sömnpiller. Två brottare som gjorde det de gör bäst, brottades. Nyfikna MMA-rookies som såg sin första gala, tack vare exponeringen på Fox, lär ha tröttnat ganska snabbt av vad de fick se. Tyvärr. De två övriga matcherna på programmet, Chael Sonnen vs. Michael Bisping och Demian Maia vs. Chris Weidman, bjöd heller inte på någon storslagen underhållning, båda gick hela tiden ut och fick avgöras av domarna. Inte direkt vad tittarna hade hoppats på gissar jag.

Underhållning fanns det dock gått om på andra sidan Atlanten, närmare bestämt Leeuwarden i Holland, lite tidigare på kvällen. Kickboxingens enda riktiga superstjärna Badr Hari skulle tackas för ganska lång och ganska trogen tjänst och till hans ära hade stora delar av världseliten bjudits in. Bland annat två titelmatcher stod på programmet som måste anses vara det häftigaste kortet sedan K-1 WGP 2010. Och vilken gala det blev! En extatisk publik fick dels se Badr Hari knocka Gökhan Saki med en stenhård uppercut i första ronden, dels fick man rakt igenom hela galan se spektakulär kickboxning med bland annat fem knockar. Men galan var mer än bara en häftig show, det var en påminnelse om att K-1 som fenomen fortfarande har en puls. Daniel Ghitas knock på Hesdy Gerges gav inte bara tungviktstiteln utan också ett besked på vem i Badr Haris frånvaro, som är ”the man to beat”.

Om jag hade tvingats välja, vilket jag ju som tur är inte måste, så hade jag åtminstone den här helgen valt K-1. MMA å andra sidan lär kontra ganska snabbt med UFC 143, Diaz vs. Condit nästa helg har potential att bli årets fight så här långt.

Så här såg det ut när legenden Badr Hari tog sitt förväl.

http://www.youtube.com/watch?v=jeIypMkPAuw&feature=player_embedded

//Syk

SM-veckan är i full gång på SVT och bland dagens höjdpunkter finns thaiboxningsfinalerna! De sänds med start 15:00 på svtplay.se och från 16:15 på gammelteven.

Här är alla finalister:

Herrar

60 kg
Hamza Bougmza, Rinkeby Muay Thai
Karam Salman, Real Fighter

63,5 kg
Daniel Carlsson, Karlstad Muay Thai
Saranhey Lindberg, Västerås Kampsportscenter

67 kg
Sahir Ahmed, Slagskeppet
Adel Ekvall, Halmstad Muay Thai

71 kg
Anders Ngyuen, TIP Muay Thai
Ricardo Gonzales, Stockholm Muay Thai

75 kg
Alexander Tobiasson Harris, Fighter Muay Thai
Johan Herö, Halmstad Muay Thai

81 kg
Rickard Pettersson, Halmstad Muay Thai
Yasin Bensenouci, Vallentuna boxing camp

86 kg
Sadibou Sy, Wasa kampsportscenter
Sebastian Karlström, Hudiksvalls Muay Thai

+91 kg
Johnny Iwersen, Halmstad Muay Thai
Joel Larsson, Friends gym

Damer

51 kg
Susan Kariuki, Stockholm Boxing Center
Johanna Rydberg, Helsingborgs Muay Thai

54 kg
Sofia Olofsson, Slagskeppet
Jessica Isaksson, Renyi

57 kg
Emma Thyni, Malmö Muay Thai
Elna Nilsson, Real Fighter

63,5 kg
Miriam Ekvall, Halmstad Muay Thai
Lina Länsberg, Malmö Muay Thai

67 kg
Sanja Trbojevic, Malmö Muay Thai
Jennifer Österlin, Fighter Muay Thai

//Syk