Efter många år i huvudstaden är det dags för ännu en utflykt för jättegalan Rumble of the kings. Den här gången till Linköping. Sedan tidigare har man hållit galor i Luleå, Norrköping och Malmö men då har det rört sig om kvalificeringsrundor inför en stor final i Stockholm. Nu rör det sig alltså om själva huvudgalan som flyttar cirka 20 mil söderut. Visserligen i en något nerbantad kostym.

Intressant blir den i alla fall. Dragplåster för det lokala klientelet (och för övriga också förstås) blir Frida Wallberg som ska gå en av matcherna. Det ska också hållas WMC-titelmatch mellan Alex Harris och thailändaren Pidsanu Kunchat ”Mardsua”. Alex som är regerande mästare får något ordentligt att bita i här, riktigt hög klass på Mardsua som bland annat vunnit muaythai-dokusåpan The Challenger.

Också MMA kommer finnas med på programmet.
 
För er som inte känner till Mardsua. Här är finalen av ”The Challenger” från 2011. Kolla den klockrena armbågen 12:55 in i klippet. Titelmatchen mellan Harris och Mardsua kommer även den att vara med armbågar, något för Alex att se upp för.

http://www.youtube.com/watch?v=WUHStgux13I
 

Rumble of the kings kommer hållas den 16 november på Cloetta Center i Linköping.

//Syk

Mauricio ”Shogun” Rua. Smaka på det. Det är något Alexander Gustafsson lär göra de närmsta månaderna. En lång uppladdni gn för den i särklass största utmaningen hittills. Men det är ju å andra sidan Alex van vid. Karriärsstegen har sedan Phil Davis-torsken pekat rakt uppåt och ”The Mauler” har fått vänja sig vid att sätta nya personliga rekord i varje match han gått.

Den här gången måste han överträffa sig själv. Det är precis vad han kommer göra.

Segern mot Matt Hamill var imponerande mot ett sämre motstånd.

Segern mot Matyushenko var en tung jabb.

Segern mot Thiago Silva var en uppvisning i boxningsteknik.

Matchen mot ”Shogun” kommer kräva mycket mer.

Alla sparringrapporter säger samma sak. Vi har inte ännu sett Alex fulla potential. Det som tidigare var hans akilleshäl, brottningen, ska nu ses som en av hans styrkor. Men sparring är en sak. Match en annan.

Shogun Rua är en av den lätta tungviktens mest respekterade aktörer. Efter en framgångsrik karriär inom den japanska organisationen Pride (där han bland annat knep mellansviktstiteln) besegrade han för drygt två år sedan Lyoto Machida för UFC-bältet. Ett bälte han sedan förlorade till en viss Jon Jones.

Hösten 2011 mötte Rua den aktuelle titelutmanaren Dan Henderson i en match som går till historien som en av de tuffaste och mest underhållande fem-rondarna UFC någonsin sett. ”Shogun” förlorade den gången på målsnöret efter en sanslös comeback där han först varit helt överkörd och sedan var en hårsmån från att själv köra över ”Hendo” i matchens slutskede.

Närmast kommer ”Shogun” från en imponerande seger över Brandon Vera och har siktet inställt på en ny titelmatch.

I vägen står världens bästa svensk. Det kan bli svettigt det här.

Sett till styrkor så finns det ingen i divisionen som kan matcha Alex boxning. Hans fotarbete och slagkombinationer  är på en egen nivå. Rua kommer inte vilja boxas. Det ville nog inte Thiago Silva heller, men det gick ju som det gick ändå. ”Shogun” är dock den i särklass mest rutinerade och meriterade fightern Alexander någonsin mött. Och förstås också den bästa. Det är helt enkelt dags att bekänna färg.

Det är ingen omöjlig uppgift, men det kräver att Alex plockar fram det där det surrats om. Den stora fightingen. Förmågan att använda sin längd och sin balans i såväl nedtagningar som i nedtagningsförsvar. Att vara taktisk och smart i grapplingen och att vara opportunist på de lägen som dyker upp. Han måste helt enkelt överträffa den Alex som tidigare dansat runt i ringen. Jag tror han kommer göra precis det.

//Syk

Semestern börjar ta ut sin rätt på min ömtåliga kropp och ett par förlorade kilon har återigen uppenbarat sig runt midjan. Sörjer detta med lite pepp inför  helgens härliga UFC-gala. En snabb titt i spåkulan säger att Ben Henderson upprepar succén från förra mötet och försvarar sin titel, vad tror ni?

Badr Hari är sannerligen en av fightingvärldens verkliga rubrikmakare. Är det inte för prestationer i ringen så är det skandaler utanför. Nu är den karismatiske holländaren misstänkt för att ha misshandlat en man på en dansfestival på Amsterdam Arena. Misshandels ska ha skett i Haris Vip-loge där han ska ha festat med sin kändis-flickvän Estelle Cruyff.

Den misshandlade mannen, en känd holländsk multimiljonär vid namn Koen Everink, fick ansiktet och ena benet ordentligt sargat och fruktar i sin anmälan att han aldrig kommer kunna gå ordentligt igen.

Så här beskriver ett ögonvittne händelsen på crimesite.nl (obs via google translate och egen översättning)
”Plötsligt kom det en massa oväsen från VIP-logen där Badr satt, glas krossades etc. Dörren öppnades och en man kastades ut. Hela huvudet, näsa och ögon var blodiga. Det var mycket blod men det mest bisarra var att hans fot hängde löst. Benet stack ut genom foten och den hängde bakåt. Mannen visste inte vad som hänt honom och han var chockad. Någon sa att två gäster hade klivit in i logen och att en kille hade dykt upp från ingenstans, gjort det här och sedan stuckit. Badr Hari stod kvar där och såg enligt mig skyldig ut med en min som sa  ’vad har jag gjort’. det var så jag tolkade det i alla fall. Han hade blod på hakan och en handduk virad om armen”

Oklart hur tillförlitlig den vittnessuppgiften är.

Hari själv nekar till all inblandning till det inträffade. Han har inte blivit kontaktad av polisen ännu och ska enligt uppgift vara mycket upprörd över lögnerna som sprids om honom. Enligt Haris advokat kommer K-1 stjärnan komma med ett vittnesmål under dagen.

Men det är inte första gången han varit misstänkt för misshandel. Bland annat missade han 2010 års K-1 WGP på grund av misshandelsmisstankar. Skulle han fällas kan det handla om ett längre fängelsestraff.

”Mas eu gosto de carne de média para mal passada”

Eller – Ska vi grilla nångång?

Anderson Silva är stor i triumfen. Inga konstigheter. Han är den störste, han nöp åt Chael Sonnen när tillfället gavs och han lämnade verkligen inget åt slumpen. Knät i bröstet på den sittande Sonnen är både tekniskt vackert och fysiskt förödande. Då är det lätt att lägga gamla förolämpningar åt sidan och bjuda in rivalen till grillfest. Golfapplåd för det.

Matchen då? På något vis väntad även om avslutet höll lägre nivå än jag trott att det skulle. Varför varför varför slänger sig Chael med spinning backfists mot Anderson Silva? Det känns ju som att jaga ål med lasso. Silva såg den snurren komma före Sonnen ens visste att han skulle göra den. Hade det varit fotboll hade skribenterna gapat juniormisstag. Nu tror jag det handlade om frustration. Efter två misslyckade nedtagningsförsök fick han helt enkelt slut på idéer, det duger inte riktigt på den här nivån.

Bäst analys kommer i alla fall från ärkefilosofen själv – Steven Seagal. ”Planen var att Silva skulle bli dominerad i första ronden”. Jo tjena. Seagal svepte förstås plikttroget kring fötterna på Anderson i bästa mr. Miyagi-stil och hade i vanlig ordning ingenting vettigt att komma med. Vilken legend.

Att (som Seagal menar) Silva skulle ligga på rygg med flit för att ge Chael för bra självförtroende och sedan gå bort sig måste va en av de sämsta efterkonstruktionerna jag hört. För det första blev inte Silva dominerad, han försvarade sig skickligt mot en utmärkt brottare och tog egentligen bara en hård träff under första ronden. För det andra så är jag övertygad att Silva inte är så korkad att han frivilligt låter sig bli mountad av någon, hur bra defensiv han än har. Det är oförskämt mot Sonnen, som gjorde en riktigt bra rond, att säga så.

Men vad spelar det för roll vad en före detta actionhjälte, med sitt eget ego uppkört så långt i ändan att all luft han andas in blir till fis innan den pressas mellan stämbanden och formas till ord, säger?

Men till viss del är det ju spektaklet som vi älskar. Ingen är mer spektakel än sensei Seagal. Något tillför han ju.

//Syk

BOXNING. Wladimir Klitschko försvarade sina VM-bälten natten mot söndag. And in other breaking news: solen gick upp i dag igen.

Ja, vi börjar ju känna igen historien vid det här laget. Till och med de som inte såg matchen vet att den väldige ukrainaren kontrollerade matchen med sin långa jabb och väntade på rätt tillfälle att avlossa den tunga högern.
Den första matchen mot Tony Thompson, för fyra år sedan, var ensidig och slutade med att amerikanen skyllde förlusten på en knäskada. Man kan fråga sig vad ”Tony The Tiger” kunde visa upp den här gången som han inte hade senast. Fotografier från sitt 40-årskalas kanske.

Klitschko får oförtjänt mycket kritik för att han bara möter nollor. Thompson var hans obligatoriska IBF-titelförsvar, så det kan man inte säga mycket om. Tittar man på vilka de ”omöjliga” bröderna har mött så går det inte att klaga. De har slagit alla som har varit mogna för en chans på deras världsmästarbälten. David Haye och Derek Chisora har setts som de största utmanarna, men ingen av dem utgjorde något större hot.

Det finns en del spännande namn på väg upp, till exempel Seth Mitchell och Denis Boytsov, men finns det någon som egentligen kan hota bröderna Klitschko?

Nej, inte just nu.

/Petter Öhrling

’nuff said!

Taggad?

//SYK

Tito Ortiz var en gång tiden MMA-världens största stjärna. Det är han inte längre. På lördag går han karriärens sista match. Det är, i brist på ett mer passande ord, rörande.

The Huntington Beach Bad Boy är en av mina all time hjältar. Det har därför smärtat att se honom vika ner sig fysiskt och psykiskt de senaste åren. Skadorna blev för många och magen för mätt. Vid sidan av ringen rullades den stormiga relationen med porrstjärnan Jenna Jameson upp i skvallerpressen. Det blev början på slutet. Det var 2006. Det var med andra ord ganska länge sedan.

2006 var också året han mötte Forrest Griffin för första gången. Griffin hade året innan vunnit första säsongen av The Ultimate Fighter och ställdes här inför karriärens största match. Efter tre stenhårda ronder vann till sist Ortiz på ett omdiskuterat delat domslut. En match som fick Griffin att, trots förlusten, stiga rejält i anseende hos den kräsna UFC-publiken.

Tre år senare var det dags för Ortiz och Griffin II. Griffin hoppade in för den skadade Mark Coleman och precis som i det först mötet blev det tre spränngladdade ronder. Med en stor skillnad. Den här gången var Griffin den som vann domarnas gunst och förärades en seger via delat domslut.

Sedan dess har Griffin bara gått två matcher. Skadorna börjar ta ut sin rätt även där och frågan är om det här är det sista vi ser även av Forrest, det finns en del som pekar på det om man säger så.

Nu ytterligare tre år senare möts de två alltså igen. I en rubbermatch där både höftkulor och ära står på spel. Vem orkar, vem håller, vem vill det här mest? Oddsen säger Griffin, hjärtat säger Ortiz, trots allt.

Två hyfsat mätta killar med karriären i backspegeln, visst. Men kommer det smälla ordentligt? Det kan ni lita på.

//Syk

Är det den största matchen i UFC:s historia? Ja, jag tror ta mig tusan att det är det. Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur Chael Sonnen verkar lyckas med sin psykologiska krigsföring och fått Anderson Silva ur balans. Den annars så timide Silva har sagt både det ena och det andra om hur han ämnar göra illa Sonnen. ”Som hans föräldrar borde gjort när han var liten” la han dessutom till.

För alla er som inte minns varför Anderson är sådär jättejättearg som han faktiskt verkar så ka ni ta en titt på den här lilla videon. Sonnen passar dessutom på att såga Cro Cop, Fedor, Wanderlei, bröderna Nogueira och en massa andra gentlemän som gjort sporten MMA så populär att herr Sonnen faktiskt tjänat gaska bra på sin hobby.

Han är för rolig den där Chael. Jag hoppas han vinner på lördag. Eller nä det gör jag verkligen inte, eller jo eller… fan också.

//Syk

Många menar att han är den bästa någonsin. Kanske har de rätt. Sett till meriter är det i alla fall svårt att argumentera emot. Även om det är ett par år sedan Fedor Vladimirovitj Emelianenko presterade på topp så lämnar den stenhårde ryssen ett enormt tomrum efter sig när han nu har tagit det definitiva beslutet att lägga handskarna på hyllan.

Med bakgrund inom judo och sambo slog han igenom inom MMA vid millennieskiftet i den japanska organisationen RING. Talangen för MMA var obestridlig. Karriären inleddes med tre raka förstarond- segrar och många förstod nog redan då att brandmannen från Rubhizne var något utöver det vanliga. Den fjärde proffsmatchen skulle dock visa sig innebära någonting annat.

I stället för de betydligt svagare motståndarna han tidigare mött stod nu en ung och hungrig brasilianare på andra sidan ringen. Ricardo Arona var inte bara en framtida stjärna, han var den första svartbältade BJJ-utövaren Fedor någonsin mött. Matchen blev stenhård. Efter två ronder med infernalisk grappling där de båda turades om att ha övertaget dömdes matchen till en tredje skiljerond. I den träffades Fedor och fick ett cut strax över höger öga men lyckades ta sig igenom ronden och vann till sist matchen med enhälligt domslut.

Dagen efter holmgången mot Arona skulle turnering fortsätta. För motståndet den här dagen stod japanen Kohsaka. Av den stenhårda drabbningen från dagen innan fanns inga spår på Fedors kropp, utom ett. Ett litet sår strax över höger öga. Det tog rutinerade Kohsaka 17 sekunder att med en halvträff öppna upp såret och tvinga ringdomaren att bryta matchen. Det var Fedor Emilianenkos första förlust. Det skulle dröja nio år innan det skulle bli en andra.

Från RING var steget inte stort till den nya större organisationen PRIDE. I skuggan av K-1 var MMA fortfarande en lite företeelse men ett maktskifte var stundande, en av de stora anledningarna hette Fedor.

PRIDE-debuten skedde 2002 mot jätten och K-1 legendaren Semmy Schildt. Det blev seger, förstås, efter enhälligt domslut. Med en snabbhet som ingen annan i den då rådande tungvikten kunde matcha gick Fedor från seger till seger mot de bästa MMA-världen hade att uppbringa. Han klättrade snabbt som en av organisationens storstjärnor, men det skulle dröja till 2005 och matchen mot Mirko ”Crocop” Filipovic innan superlativ som ”den bästa någonsin” skulle höras i samband med namnet Fedor Emilianenko. ”Crocop” var en av få som gjort en lyckad övergång från K-1 till PRIDE och matchen handlade om PRIDE-bältet som Emilianenko knyckt åt sig genom att besegra Antonio Nogueira. Senare skulle bland annat Sports Illustrated utse matchen mellan Emilianenko och Filipovic som decenniets bästa.

Åren inom PRIDE får anses som Fedors bästa. 2006 lämnade han den krisande japanska organisationen och hamnade efter en del om och men i amerikanska Affliction där han bland annat utklassade den förre UFC-mästaren Tim Sylvia i en match som fick UFC-presidenten Dana White att slå volter, utbristandes HONOM SKA VI HA!!

Så blev det aldrig.

Trots några av de fetaste erbjudandena White någonsin ritat upp med en omedelbar titelfight så lyckades parterna aldrig enas. Fedors önskan om en inkorporering mellan UFC och ryska M1 var för mycket för Zuffa och Fedor hamnade i stället i Strikeforce.

De många och långa förhandlingarna. Ovissheten och amerikanernas ovilja att skriva kontrakt som gav Fedor möjlighet att gå matcher för flera organisationer satte på flera sätt käppar i hjulet för världens då bästa tyungviktare. I Strikeforce kom så också, förlusten. Fedors record hade till 2009 vuxit sig till en myt. Fightern som inte gick att besegra. Mannen som krossade den myten hette Fabricio Werdum och han gjorde det med en stenhård armbar i triangel. Myten var krossad, bubblan spräckt och förlusten följdes av ytterligare två.

Efter de tre raka förlusterna återvände Fedor till Ryssland. För organisationen M1 besegrade han Jeff Monson och i DREAMs nyårsgala utklassade han föredetta OS-medaljören i judo, Satoshi Ishii. Snacket om att Fedor var tillbaka i gammal form lät inte vänta på sig men efter segern mot Pedro Rizzo den 21 juni 2012 meddelade Fedor Emilianenko att han går i pension. En av de största genom tiderna har alltså gjort sitt, och även om han säkert hade en hel del kvar att ge så var det kanske på tiden.

Fedors storhet går dock inte att ta miste på. 2008 var han en av de som förärades att springa med den olympiska facklan genom st. Petersburg och efter matchen mot Rizzo avtackades han av självaste Vladimir Putin. Men än är han inte färdig med att sprida sporten han haft så stor del i att skapa. Nyligen blev han nämligen invald som ordförande i det nybildade ryska MMA-förbundet.

Här är tre nyckelmatcher i Fedors makalösa karriär.

Matchen mot Crocop
http://www.youtube.com/watch?v=T-5SDeceVX8

Matchen mot Arona

Första mötet med Big Nog
http://www.youtube.com/watch?v=ytdIV19SXrA