2012 lider mot sitt slut. Svensk MMA lägger en omtumlande helg med Vision 5 bakom sig och riktar nu unisont blickarna mot Seattle och Matchen med stort M; Alexander ”The Mauler” Gustafsson mot Mauricio ”Shogun” Rua. Gåshud.

Mer om det i morgon.

Nu till ett annat glädjeämne. För bara en liten stund sedan kom jag tillbaka från inspelningen av MMA-Panelen som publiceras här på aftonbladet.se under natten till i morgon. Och det var ingen tillfällighet.

Det är nämligen klart att Aftonbladet kommer sända MMA-panelen under hela 2013. Det vill säga ett helt år med analyser, highlights, snack och nyheter om världens snabbaste sport. Det blir en hel del nyheter i programmet men inget jag kan avslöja här och nu. Det jag kan säga är att vi siktar på att bli ett av Sveriges bästa sportmagasin på webben, alla kategorier för det tycker vi svensk MMA förtjänar!

Väl mött!

//Syk

Niklas Bäckstöm mot Martin Svensson har kallats årets främsta svenskmöte och skulle sätta punkt för debatten om vem som är Sveriges just nu bäste i 66 kilos-klassen.

Fanns bara ett problem. Martin Svensson väger inte 66 kilo när han ska, inte ens 67 eller 68 utan hela 70 på dagen för invägning. Och där tog det stopp. Kroppen klarade inte mer och Svensson fick föras till sjukhus med kramper. Fyra kilo från vikten. Obegripligt.

Efter hetska förhandlingar har nu matchen som skulle gått av stapeln på Vision 5 i fryshuset lördag kväll ställs nu in och Martin Svensson får ta sig en ordentlig funderare på vilken viktklass han borde tävla i.

Jävligt tråkigt, mist sagt.

Niklas Bäckström säger så här till kimura.se ikväll.
– Jag tror att vi alla har kommit fram till vem som är den bästa fightern i -66 kg klassen. Martin har inget här att göra!

Svårt att argumentera mot det just nu. Och för Svensson skull borde nog en framtid i lättvikten eller weltervikten vara mer än rimlig, inte minst för hälsans skull.

Här är några röster från invägningen. Tack till Norrans Adam Savonen för den!

//Syk

Jag såg nyss hur Ricky Hatton gjorde comeback i boxningen. Framför allt såg jag honom göra comeback i livet.

För tre år och ett halvt år sedan hade över 25 000 britter tagit sig till Las Vegas. De fick se Hatton bli ett offer för sin egen aggressiva stil – brutalt knockad av Manny Pacquiao redan i den andra ronden.

Ricky hade haft ett dåligt träningscamp och pressat sig själv till bristningsgränsen. Tolv dagar innan fajten blev han nedslagen av en lättviktare. Resten av träningen den dagen ställdes in. Med en handduk över sig satt Hatton kvar i lokalen. Slutkörd.

Efter förlusten gjorde Hatton som han brukade. Mat och dryck i mängder gjorde att han snabbt ökade i vikt. Fast den här gången var annorlunda. 30-åringen var trött på boxningen. Visste inte om han ville fortsätta eller inte.

Hatton gjorde sig av med tränaren Floyd Mayweather Senior och tappade kontakten med sin familj. Åt och drack ännu mer. Tog droger.

En av Storbritanniens mest folkkära idrottare var plötsligt ett stort skämt. Han hade gått upp 31 kilo och kallades hånfullt för ”Ricky Fatton”. Antingen satt han kataton i soffan med en kniv i handen och övervägde att ta livet av sig, eller dränkte sorgerna på puben och grät.

Men någonstans kom drivkraften tillbaka. Hungern. Det som ofta kallas ”Eye of the tiger”.

Arbetarklasshjälten ville tillbaka till sina rötter och ringde Bob Shannon, sin brors gamle tränare. Shannon jobbar som målare i Wilmslow, två mil söder om Manchester, och har gjort sig känd som en stenhård tränare som lägger stor vikt vid fysträning. Är du boxare bör du vara i toppform.

Shannon vet också ett och annat om sorg. En dag besökte han kyrkogården tillsammans med sin fru Jean. Precis som vilken vecka som helst. Men ändå inte. Bob satt hukad och tände ett ljus framför sonens gravsten när Jean räckte honom telefonen med orden: ”Jag tror inte att det är sant. Det är Ricky Hatton”.

De träffades hemma hos boxaren, och Shannon började med att fråga varför Ricky ville göra comeback. Var det för pengarnas skull? Berömmelsen? Hatton svarade att det handlade om upprättelse. Om att få en andra chans.

Motståndaren Vyacheslav Senchenko är en respekterad boxare. Ukrainaren var dessutom revanschsugen efter att nyligen ha förlorat sitt mästarbälte. Hatton kunde ha valt en betydligt enklare fajt, men det säger också mycket om vilken slags människa han är.

Ricky Hatton var en vinnare redan innan han klev in i ringen i kväll.

Han må ha förlorat mot en bättre boxare, men det viktigaste var att han vägrade bli besegrad av sig själv.

/Petter Öhrling

Nej, inte igen.

Jag vaknar upp till nyheten om att Hector Camacho vårdas på sjukhus med skottskador och får en klump i magen. Hans tillstånd är kritiskt men som jag förstår det av de första rapporterna är man hoppfulla om att hålla den trefaldige världsmästaren vid liv.

Det har varit ett på många sätt uselt boxningsår.
Listan över storheter som har lämnat oss bara under 2012 kan göras lång. Teofilo Stevenson, Angelo Dundee, Emanuel Steward, Corrie Sanders, Bert Sugar, Carmen Basilio, Don Fullmer, Michael Dokes.

Ja, ni förstår.
Lägg där till att en av sportens i dag största stjärnor, Paul ”The Punisher” Williams, var inblandad i en motorcykelolycka och förlamades från midjan och nedåt.

”Den här killen är en katt med nio liv. Om någon kan överleva det här så är det han”, säger Camachos agent. Jag hoppas verkligen att han har rätt.

Bara den senaste månaden har boxningen blivit av med två stora namn.

Låt oss inte förlora ett till.

/Petter Öhrling

Här är det senaste kapitlet i framgångssagan om Adrien Broner, boxningens näste superstjärna.
Natten till söndag så log, dansade och grät han iklädd rosa glitter (för att öka kännedomen om bröstcancer). Där emellan passade han på att knocka tuffe Antonio DeMarco i sin första lättviktsmatch.
Det amerikanska underbarnet (25-0) är ute efter att erövra ännu en viktklass. I och med segern är han nu tvåfaldig världsmästare. Mexikanen DeMarco visade stort hjärta och vägrade ge upp trots att han tog emot mycket stryk. Till slut stoppades fajten i den åttonde ronden.
Efteråt bjöd Broner på en ny klassisk segerintervju som började så här:

HBO-journalisten Larry Merchant: Oscar De La Hoya kom fram till mig och sa ”Vet du en sak om den här killen? Han gillar att fajtas”. Han menade att du är mer än bara en boxare. Att du vill göra dig känd som en riktig fajter. Håller du med om det?
Broner: Om jag fick välja skulle jag vara en playboy, Larry.

Tja, vem skulle inte det?

***

Några tidszoner bort gick Carl Froch sin lättaste match på flera år.
Britten går ofta in som underdog, men var den här gången skyhög favorit. ”Kobran” var heller aldrig i farozonen mot Yusaf Mack och gjorde processen kort. Det hela varade bara tre ronder.
Men vad väntar nu?
Ett returmöte med Lucian Bute vore meningslöst eftersom han utklassade rumänen. Ett returmöte med Andre Ward vore meningslöst eftersom han själv blev utklassad.
Kessler? Dansken vann på ett omdiskuterat domslut, men Froch ser sig själv som segrare, och har sagt att den förlusten inte håller honom vaken om nätterna.
Dessa tre motståndare är de enda jag kan tänka mig som skulle intressera engelsmannen under 2013.
Fast efter Wards tweet i natt är det väl egentligen bara en.
”Jag tror att jag vill fajtas i Storbritannien någon gång. Vad tycker ni om det?”

/Petter Öhrling

13 matcher, 13 segrar.
Erik Skoglunds fläckfria facit är intakt efter att han knockat Gyorgi Marosi redan i den första ronden.
Ännu en seger. Men framför allt, ännu en match där Skoglund varit totalt överlägsen sin motståndare. Trodde någon på allvar att en lönnfet 35-årig ungrare med sex förluster (det här blev hans sjunde) skulle ha något att sätta emot det svenske framtidshoppet?
Nej, förstås inte. Skoglunds stall, tyskjätten Team Sauerland, håller på att bygga upp en framtida världsmästare. Med Marosi tog 21-åringen ett litet steg uppåt i svårighetsgrad. Men Nyköpingssonen har bevisat att han är mogen för svårare test än så här.
Inför den här matchen rankades han på 18:e plats på EBU:s lista över Europas bästa boxare i lätt tungvikt. Skoglund har själv sagt att han kan slå flera av dem som ligger högre upp.
Nu är det dags att han får chansen att bevisa det också.

/Petter Öhrling

Sanny Dahlbeck. Det är namnet på svensk fightings nya världsstjärna. Segern mot Yoshihiro Sato var den största framgången en svensk stående fighter haft på mycket länge.

Sanny är en av världens största talanger, vi har ännu inte sett hans fulla potential. Det var det enda argumentet jag såg inför mötet med rutinerade Yoshihiro Sato. Efter att det tilltänkta motståndet Albert Kraus insjuknat och holländaren ersatts med en annan av sportens giganter (Sato) såg det i min mening riktigt mörkt ut för Sanny. Den långa japanen med den hårda hakan och farliga knäna var något helt annat än Sanny någonsin mött tidigare. En ny nivå. En annan liga. Saker som hit men inte längre och kul att få vara med, se och lära osv. var tankar som for genom huvudet.

Jag hade tokfel. Det här är Sannys nivå.

Sato gjorde som väntat och satte press på Sanny direkt i matchen. Gick framåt, vred upp tempot och skickade långa svepande skenben både högt och lågt. Säkert hade han räknat med att det skulle räcka. Men han hade räknat fel. Han hade glömt lägga till en av världens bästa vänsterhänder i ekvationen.

Rak vänster. Vänsterkrok. Vänster uppercut. T. K. O.

Med bländande timing och den där pricksäkertheten vi sett förut var Sanny den klart bättre av de två. Det var ingen lucky punch som avgjorde. Sanny Dahlbeck var helt enkelt för bra för Sato. Det är helt sjukt. Med teknisk fina sparkar hittade han sitt tempo och med sin dödliga vänster avgjorde han. Otroligt imponerande.

Sato har nu gått 67 matcher. De flesta i den absoluta världstoppen. Före helgen hade han knockats två gånger. Senast 2006. Då hette motståndaren Buakaw. Nu har Sato knockats tre gånger, tacka Sannys vänster för det.

Efter triumfen mot Sato ställdes Sanny mot en ny rekordhöjd. Robin van Roosmalen, rankad tvåa i världen och en de hårdast slående killarna i viktklassen. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan hur en match mellan dessa två skulle sluta hade jag satt bil, hus och samtliga besparingar på knock i första ronden. Nu dröjde det till den tredje innan Sanny fick se sig besegrad. Men det var aldrig tal om någon överkörning, faktum är att han skakade van Roosmalen (med en stenhård vänster för stås) i den andra ronden innan han lite orutinerat tappade garden i tredje och gick på pumpen efter att ha blivit träffat av ett stenhårt kroppsslag.

Men all heder åt Sanny. Jag är enormt imponerad och vi har utan tvekan en ny svensk världsstjärna.

Vem vann då? Ja vem tror ni…

När uppställningen till galan presenterades skrev jag här på bloggen att Giorgio Petrosyan förmodligen redan satt och bläddrade i Porsche-katalogen och funderade på vad han skulle göra med de 300 000 dollar de givmilda herrarna på Glory ville skänka bort.

Han gjorde heller varken mig eller bilindustrin besviken och boxade hem 2012:s finaste kickboxningstitel och största prischeck efter överlägsna segrar mot i Ky Hollenbeck, Davit Kiria och Robin van Roosmalen. I januari blir det sex år sedan han förlorade en match, vilket ger 38 (!) raka segrar. Och då har han mött precis alla de bästa i världen. I december fyller han 27 och vi kan gissa att han kommer dominera de närmsta sex åren också.

Finns det någon som kan mäta sig med den dominansen i någon sport? Jag kommer inte på någon just nu.

//Syk

BOXNING. Ska du bara se en match i år, välj den som utspelade sig i Kalifornien i lördags mellan Brandon Rios och Mike Alvarado. Vilken thriller. Tankarna fördes till Diego Corrales mot Jose Luis Castillo. Arturo Gatti mot Mickey Ward. Det var en match som utkämpades på mycket nära håll med vilda slagväxlingar och stort hjärta. Mellan två dittills obesegrade boxare, bör inflikas. Men det är bara ”Bam Bam” Rios nolla som är intakt, sedan han vann på TKO i rond sju. Nu väntar jag ivrigt på att få höra hans nästa motståndare. Tänkbara namn är bland andra Amir Khan, Juan Manuel Marquez, Lamont Peterson och Danny Garcia.

Cirka 85 mil nordöst, i sin hemstad Liverpool, bjöd intressante tungviktaren David Price på en styrkedemonstration när han körde över Audley Harrison inom loppet av 82 sekunder. Med sin 203 cm långa kropp har scousern seglat upp som en rejäl utmanare till bröderna Klitschko. Han har till och med hyrts in för att imitera ukrainarna i sparringsessioner med bland andra David Haye och Dereck Chisora.

Men ännu saknar Price rutinen för att slåss om ett världsmästarbälte. Han vill själv ha gått 20 matcher (uppe i 14 nu) innan han gör ett försök. Det tycker jag låter klokt. Nu väntar 45-årige Matt Skelton, mest känd som kickboxare, i december månad. Och fortsätter Price att utvecklas i samma takt har han goda chanser att regera tungviktsboxningen när Klitschkobröderna har lagt av.

/Petter Öhrling

Det är ju själva fan. Reza Madadi gör nog sin bästa match i karriären. Vinner rond 1 & 2 tack vare bättre nävar, brottning och fantastiskt hjärta. Han behöver behöver bara hålla sig vaken genom rond 3 för att vinna. När sista tutan gick sträckte jag händerna i vädret övertygad om att segern var Rezas.

Jag hade fel.

Men det fanns någon som hade mer fel ändå. Domaren som hade siffrorna 30-27 till Marcelo. Helt fel. Skämmes tamejfan!

Reza kunde inte blivit mer rånad om han så spökade ut sig som mr. T och tog en promenad genom favelan. Helt samvetslöst. Det var inte felbeslut, det var ett fullt medvetet fusk för att gynna hemmafightern. Det gör mig riktigt arg.

Det pratas ofta om hur man städat sporten. Om förbund och sanktioner. Om en kamp som utvecklats till en strömlinjeformad sport med idrottsliga värden där allt sker på så rättvisa villkor som är möjligt. Det som hände Reza var som att ta allt det och kasta det rakt ut genom fönstret.

Agera Dana, gör ett uttalande om att domaren (som alla vi som vet någonting om sporten såg) hade fel och styr upp en returmatch i Globen nästa år. Det har Reza förtjänat, för han må ha förlorat matchen och fått sin svit bruten. Men hedern kan ingen ta ifrån honom efter den matchen.

Och just det ja. Silva vann förstås. Total dominans och en tempoväxling so inte är från den här planeten. Galet överlägsen. Återkommer med en längre analys av hela galan.

//Syk

BOXNING. Trivselmagen är borta och tillbaka är sexpacket. Ricky ”The Hitman” Hatton har gått ner 21 kilo för sin comeback mot ukrainaren Vyacheslav Senchenko. Men det är svårt att veta vilken form den tuffe britten är i. Det har gått tre år sedan hans senaste fight och rubrikerna sedan dess har mest handlat om dåliga matvanor, rehab samt alkohol- och drogmissbruk. Men markera den 24 november i kalendern för den här intressanta matchen. Jag tänker i alla fall inte missa den. Man glömmer lätt att Hatton bara har förlorat två av sina 47 matcher – och det mot sin generations två bästa boxare Floyd Mayweather och Manny Pacquiao.

***

Den nuvarande tungviktsscenen beskrivs ofta som en av de svagaste generationerna någonsin. Förre superstjärnan Mike Tyson hyllar dock bröderna Klitschko som han tror hade varit svårslagna även under en svårare era. Däremot tycker han boxningsvärlden saknar en… tja, Mike Tyson. ”Folk vill se spännande boxare som snackar skit och knockar folk. De vill se barbarism och blod”. Iron Mike säger sig också ha kunnat besegrat jätteukrainarna i sin prime. ”Jag tror faktiskt det. Mitt ego gör att jag måste tro det”.

/Petter Öhrling