Jag slänger en snabb titt på kalender och inser att en sommar passerat. Det är över två månader sedan jag skrev i bloggen. Nu drar vi igång igen och kan bara konstatera att på de två månader som passerat har det hänt en hel massa. Här är några snabba tankar om det som präglat sommaren.

Alexander Gustafsson har turnerat världen runt som en av UFCs största attraktioner inför hösten. Titelmatchen mellan Jon Jones och Alex är big business. Realy fucking big. Om 16 dagar möts de två i vad jag tror blir den bästa matchen i viktklassen sedan Dan Hederson och ”Shogun” Rua bankade vettet ur varandra för knappt två år sedan.

Reza Madadi har blivit av med sitt UFC-kontrakt och stängts av från MMA-förbundet efter att ha dömt till fängelse för grov stöld. En dom som ska överklagas. En sorglig historia ur alla perspektiv.

Golden Ring-galan får värsta tänkbara utgång när Frida Wallberg får hjärnblödning och hamna i koma. Efter några dramatiska dygn slutade det ju dock lyckligt men många frågetecken finns fortfarande kring arrangemanget. Enligt mig visar det med all tydlighet på behovet av ökad professionalitet kring galorna. De tidigare mycket hårda reglerna mot bland annat boxning gör att vi ligger efter och orutinen skiner ibland igenom. På utövarnas bekostnad.

Papy Abedi, Jycken och Tor Troeng har alla gått UFC-matcher medan Akira Corassani tvingades dra sig ur sitt möte med Mike Brown på grund av skada.

Papy gjorde det bra i två ronder innan Dylan Andrews knockade honom i den tredje. Det var den fjärde och sista matchen på Papys UFC-kontrakt och med tre förluster så ser det inte så ljust ut för ”Makambo”.

Mangus ”Jycken” Cedenblad gjorde i helgen efterlängtad come back i oktagonen efter att ha brottats med bland annat starr. Och han gjorde på bästa möjliga sätt. 52 sekunder in i första ronden satt en giljotin som Jared Hamman inte kunde slinka ur. Därefter utmanade han Dylan Andrews för att ”hämnas” Papy. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Tor stod natten till idag för en fantastisk insats när han visade prov på äkta västerbottnisk jiujitsu av högsta snitt. Tyvärr räckte det inte till seger mot duktige Refael Natal men en fight of the night och en hel massa nya fans.

Anderson Silva har blivit knockad. Och fick skylla sig själv för det. Räkna med en annan matchbild i returen.

Benson Henderson har åkt på en armbar. Och Pettis visar att styles make fights. Herrejävlar vilka fina sparkar han har den grabben.

Har jag glömt något? Ja en hel massa förstås. Men det är historia nu. Nu börjar vi uppladdningen efter det största svensk kampsport upplevt på ett halv sekel. Hela världen kommer titta och det finns faktiskt en chans, om än liten, att vi står där tidigt på söndagsmorgonen den 22 september med en svensk UFC-mästere i lätt tungvikt. Allt som står mellan Alex och bältet är världens just nu bäste MMA-fighter. Eller? Jag ryser av bara tanken.

//Syk

Matchen mellan Jon Jones och Alexander Gustafsson har precis fått välbehövlig nerv.

Det har ju inte direkt rört sig om något hatmöte hittills. Både Alex och Jones är två väluppfostrade, ödmjuka och proffsiga idrottsmän. Inga som hånar eller trashtalkar särskilt mycket. Inga som stångas under staredowns eller bråkar på presskonferenser.

Men när jag berättade för Jones vad Andreas Michael sa till Sportbladet i slutet av juni – då tog han det väldigt personligt.

Bakgrunden är Jones uttalande om att det här ”inte skulle bli hans tuffaste fajt”. För en månad sedan frågade jag Andreas vad han tyckte om det och fick svaret:

”Jones kommer att inse hur fel han hade när han ligger knockad på marken och undrar vad som precis har hänt. Vi tänker inte bara ta hans bälte, vi tänker ta hans själ. Vi ska bryta ner honom totalt”.

På pressträffen i dag frågade jag Jones vad han tyckte om Andreas uttalande. Den starkt troende amerikanen hade varit väldigt skojfrisk fram till dess men blev plötsligt allvarlig i blicken.

”Jesus har min själ så den kan de inte ta. Men hans tränare gjorde mig precis jävligt förbannad, det kan du hälsa”, sa han.

Samtalet fortsatte, jag ställde en annan fråga, men Jones dröjde kvar vid den förra.

”Det motiverar mig. Alexander har inte sagt så mycket men det här använder jag som motivation”.

På frågan vad hans intryck av Alex var svarade han att inte har några problem med honom, däremot hans tränare. Ett par timmar senare twittrade världsmästaren följande krigsförklaring:

”One of Alexander’s coaches said they would take my soul. That’s my motivation!”.

”I’m going to put your coaches foot right in his mouth. This is now personal, let’s play”.

Uppenbarligen har Jones tagit väldigt illa vid sig av Michaels uttalande om att ”ta hans själ”.

Det här gör bara matchen ännu mer intressant.

En arg och motiverad Jon Jones är inte att leka med.

/Petter Öhrling

Så har det äntligen hänt.

Alexander Gustafsson har fått sin titelmatch mot Jon Jones. Men han är inte ensam. Det är nämligen hela Sverige som fått den här titelchansen, och gissa om vi är redo att köra.

Den 21 september är nu ett av de största och viktigaste datumen för svensk idrott under 2013. Skulle det bli seger, blir det ett av de stora i historieböckerna. Inte sedan Ingemar Johanssons dagar har vi haft en svensk som gått en fight av den här digniteten. Och det var ju ett tag sedan.

Det behöver ju knappast nämnas fler gånger hur betydelsefulla ”Alex” framgångar är och har varit för svensk MMA. Hans tre senaste matcher står alla ut som den tre största i svensk historia. Ingen har varit i närheten av hans nivå, och ingen av de matcherna kommer i närheten av det som händer i Toronto i september. Det är VM- och OS-final på en och samma gång. Större blir det inte.

Men det som är så stort och fantastiskt skulle potentiellt kunna bli till något tung och krångligt att bära. Det är ingen barnlek att kånka runt på en hel nation på sina bara axlar när man står där ensam i buren med en av världens främsta genom tiderna mot sig.

Hade det varit någon annan än just ”Alex” hade jag sett det som ett problem, i hans fall vet jag att det är en tillgång. Finns det någon som trivs med just den pressen, det ansvaret så är det han. Det numera klassiska mantrat ”Jag ska ta med bältet hem till Sverige” betyder nog mer än man kan tro. För Alexander Gustafsson är det något han värderar oerhört högt och som snarare stärker än tynger.

***

Vi får heller inte glömma bort vår eminente expert i MMA-Panelen Magnus ”Jycken” Cedenblad som OCKSÅ fick nästa match officiellt bekräftad idag. Han ställs mot Jarred Hamman (Han som Alex knockade på 41 sekunder i sin UFC-debut ni vet) den 28 augusti i Indianapolis (ej officiellt än) går den matchen. Ett otroligt skönt besked för Magnus som brottats med ögonproblem och utdragna läkarintyg.

Nu kör vi!

//Syk

I fredags rånades en väskaffär i Stockholm av tre män. En av dem misstänks vara MMA-profilen Reza Madadi. I går häktades han på sannolika skäl, den högre misstankegraden.

Vi måste börja med att konstatera att Reza inte är dömd för någonting och i Sverige så är man oskyldig tills motsatsen är bevisad.

Men bilden av den karismatiske MMA-fightern, som flera år i rad valts till Sveriges populäraste, är redan rejält nedsmutsad, kanske för alltid. Det är i sig ett enorm bakslag för det framgångsrika arbetet MMA-förbundet och den svenska MMA-scenen gjort med att förändra den fördomsfulla och negativa bild av MMA som var förhärskande under flera decennier. Nu bubblar allt det där upp till ytan och vi som bevakar MMA kommer återigen få försvara vår kärlek och stånga oss genom en mur av fördomar innan vi kan börja skriva om det som faktiskt spelar roll, idrotten.

Den skadan är, fruktar jag, redan skedd. Oavsett om Reza visar sig vara helt oskyldig eller ej. Så här uttryckte sig TV4:s expert Lars Wierup i Nyheterna i går.

”…Jag gjorde en kartläggning för några år sedan där jag tittade på de främsta utövarna inom MMA. Och det var en påfallande hög andel av utövarna som var dömda för brott, framförallt våldsbrott.”

”…man kan säga att en del av de här utövarna är attraktiva för den organiserade brottsligheten med sitt rykte och sitt våldskapital som man kan använda”.

Det här är både osakligt, missvisande och rent ut sagt dåligt av TV4 som letar någon slags kausaleffekter här. Vad är det till exempel för kartläggning? (Hänvisar han till sin granskning av Rumble of the Kings från 2007 så är det inte bara fel sport utan också helt irrelevant då ingen av deltagarna på den galan är aktiv utövare på den svenska MMA-scenen idag.) Hur många är ”en påfallande hög andel”? Tar vi de främsta svenska MMA-utövarna idag så hittar åtminstone inte jag speciellt många med kriminell bakgrund och det ”våldskapital” Wierup talar om har överhuvud taget ingenting med MMA att göra. Att det här ens diskuteras är helt irrelevant då det inte ens rör sig om någon våldsbrott utan en grov stöld. Om vi ska dra några paralleller så har vi haft ett par uppmärksammade våldtäkter och hustrumisshandlar (brott som i min bok är betydligt våldsammare än stöld) inom den svenska fotbollen de senaste åren. Undrar om Wierup har någon kartläggning kring det?

Ser vi till själva fallet tänker jag givetvis inte spekulera i vad som kan ha hänt. Men en sak förbryllar mig.

Reza Madadi har under våren upplevt sin livs största våg av framgång. Segern mot Michael Johnson i Globen hyllades av Dana White och gav i runda slängar en halv miljon i intäkt (lön + bonus). Reza har dessutom knutit upp flera tunga sponsorer som i sig genererar en stabil och stadig inkomst. Lägg där till deltagande i nästa säsong av ”Kändishoppet”, en filmroll, flera dokumetärer och en potentiell ny UFC-match i augusti. Härom veckan skrev jag ett inlägg om allt detta och förundrades över fenomenet Reza Madadi. Nu vet jag inte längre vad jag tro.

//Patrik Syk

Jon Jones är i Ryssland, i Moskva närmare bestämt. Alexander Gustafsson är också på väg dit. Mysko? Kanske inte.

De har båda vid flera tillfällen sagt att de båda vill se just den matchen härnäst. Om så via ”Harlem shakes”, tv-intervujer eller via sociala medier.

För en liten stund sedan skrev ”The Mauler” så här på Twitter:

Its on @JonnyBones cant wait to get in that cage with YOU!!!

Jones svarade med:

Fighting me is not good for your image @AlexTheMauler FYI

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Det är knappast någon slump att de båda befinner sig Moskva samtidigt, dock har ingen info om varför de rest dit läckt ut. Vi kan bara hoppas att det ska förhandlas fram en titelmatch.

Om vi dessutom vill dra någre extra växlar (och det är klart vi vill) så skulle det här dessutom kunna innebära ett möte i Moskva. Det har länge varit lite frostigt mellan UFC och den ryska MMA-scenen, men utan tvekan är det en marknad som borde intressera bröderna Fertitta och mr. White. Gott om rubel i rysk MMA om man säger så.

Detta är förstås bara spekulationer. Men visst är det en kittlande tanke, Jon ”Bones” Jones mot Alexander ”The Mauler” Gustafsson i en titelmatch i den första UFC-galan någonsin på rysk mark. Jösses Amalia. Den närmsta tiden lär ge oss svar.

//Syk

Reza ”Mad Dog” Madadi har de senaste månaderna ridit på en framgångsvåg av sällan skådat slag. Inte mindre än tre (!) dokumentärer i olika format har gjorts om den karismatiske stockholmaren. Han har dessutom hunnit med att spela in film och, just det ja, han tog sin livs skalp i Globen i april.

Men i dag kom det första stora bakslaget för framgångssagan Madadi. Matchen mot Michael Chiesa som var bokad till Seattle 27 juli hade potential att lyfta ”Mad Dog” till en ny nivå på rankingen blir inte av. Madadi får nämligen inget visum.

Ett dråpslag för Reza som faktiskt är något stort på spåren. Med en finansiell plattform av nysignade sponsorer att stå på och en bred fanbas i Sverige är förutsättningarna för en framgångsrik UFC-karriär optimala. Han har dessutom visat sin förmåga att utvecklas, och den senaste matchen var det bästa vi sett av Madadi som visade vilken hög högstanivå han faktiskt besitter.

USA är basen för UFC. Det säger sig själv vilka problem det medför att inte tillåtas gå matcher där. Av de 32 galor som anordnades under 2012 så gick 20 av dem i USA. Det är dessutom där de flesta stora galor arrangeras. Risken är nu att Madadi aldrig får ta del av detta utan får förlita sig på de drygt 10 internationella galor/år som arrangeras. Ett rejält handikapp i jakten på toppen.

Det som förbryllar mig är dock UFCs inställning. Nu har jag ingen aning om vad som ligger till grund för att Madadi nekats visum eller vad UFC gjort för att stötta honom, det lär väl tiden utvisa, men det känns ändå som arbetsgivarens ansvarr att se till att arbetstillstånd och övriga papperexerciser finns tillgängligt och i ordning för den de önskar anställa. Det är de som bokat in matchen som nu aldrig blir av, därför är det deras ansvar. Jag tror också att det är UFC som sitter på nyckeln för ett visum. Kan de bevisa nödvändigheten för Reza Madadi att arbeta inom de Förenta Staterna för de amerikanska myndigheterna ser jag inga skäl till varför detta inte skulle kunna beviljas. Men då krävs det att man agerar, för det sista vi vill är att Reza nu hamnar på avbytarbänken i väntan på en lämplig gala utanför USA.

Men här är bekymret. Reza hade som sagt en match inbokad. UFC valde att byta ut honom snarare än lösa pappersarbetet. Det är oroande. Speciellt nu när det i alla andra avseenden finns vind i seglen.

//Syk

Häromdagen stod det klart att det inte blir något delat main event i Globen. En besvikelse förstås på ett kort som många anser ganska svagt. Jag håller inte med. Alexander Gustafsson mot Gegard Mausasi är ett av vårens hetaste möten och på en helt annan nivå än Gustafsson mot Silva från förra året.

Dessutom fick vi ju en svenska till på kortet idag. Jag slog en signal till Umeå Universitets  hårdaste forskningsassistent. Tor Troeng.

Grattis till kontraktet!
– Tack! Det känns kanonbra förstås, mitt mål var att kriga till mig ett kontrakt och nu har jag det.

Du gör, precis som flera av dina svenska kollegor, debut i Globen, hur känns det?
– Det är ju förstås en dröm som går i uppfyllelse. Det första var ju att få ett kontrakt men sedan är det att få gå en match i Sverige som är det största. Jag var där förra året och det var grym stämning och jag tror det blir minst lika bra i  år. Att få uppleva det publikstödet, det kan inte blir större än så. Det gör ju att man om möjligt blir ännu mer peppad på sin UFC-debut.

Många blev förvånade när du förlorade din match i TUF, hur besviken var du själv?
– Jag var grymt besviken på min egen prestation. Jag vet att jag kan mer och levererade inte. Det har ju gått en tid nu och jag har lyckets smälta det men det var en besvikelse.

Du möter ju Adam Cella som precis som du förlorade i TUF. Hur känns det att möta honom?
– Det känns bra, man har ju lite mer koll. Vi pratade med varandra innan och jag hade inga problem med det och inte han heller. Vi går dit för att fightas och det kommer bli en riktigt bra match. Han har en skön personlighet och är en riktig karaktär. Jag tror att han kommer gå hem i Sverige också.

Cella åkte ju på en av de mest spektakulära knockarna i seriens historia. Har du tränat extra på din snurrspark?
– Haha, nej den har han nog koll på nu. Men jag ska nog hitta något annat bra sätt att ta honom på.

Håll utkik efter MMA-Panelen här på Aftonbladet på tisdag. Då kommer Tor till studion och vi vältrar oss som vanligt i UFC Stockholm 2013.

***

Måste bara kasta in några rader om det fantastiska mötet mellan GSP och Nick Diaz imorgon. Efter en telefonkonferens som spårade ur i ett verbalt krig mellan de två fortsatte Diaz sin kamp mot väderkvarnarna på gårdagens presskonferens där han bland annat anklagade GSP för att ta anabola steroider. Och slängde in en brassklapp om att han själv nog inte skulle klara ett test.

Han är ett unikum den där Nick. Även om lillebrorsan Nate gör sitt bästa för att leva upp till familjens slagord ”fuck the world” (det är en gissning) så kommer han aldrig upp i den nivå av ”dra åt helvete” som sin storebror. Det är på något vis Nick mot världen, alltid. Och jag kan inte låta bli att älska det lite grann.

Vinner han imorgon blir han odräglig, på det där underbara sättet och även om det blir en retur mot GSP eller ett titelförsvar mot Johny Hendricks (som jag tror vinner) så kan vi räkna med en underhållande sommar med Diaz vid bältet. Förlorar han lämnar han UFC, igen. Eller får sparken, igen. Ingen kommer i alla fall lämnas oberörd.

Men mest fascinerande i allt det här är hur den så samlade GSP fullständigt krupit ur sitt skinn och vid varje intervju vibrerar av rede mot Diaz.

Herregud vilket krig det kommer bli.

Mitt tips. GSP vinner på TKO i andra ronden, Nick Diaz ger Dana White fingret på vägen ut från oktagonen och ett litet stycke MMA-historia skrivs. Det ser jag fram emot.

//Syk

Det är inte varje dag men får brev från Länsstyrelsen i Örebro men det är i alla fall där Kampsportsdelegationen befinner sig och idag kom dom med ett både glädjande men också väntat besked.

Matchen mellan Alexander Gustafsson och Gegard Mousasi tillåts gå över fem ronder.

Det är ett oehört viktigt beslut på mer än ett sätt. Dels förstås för att det är första gången en så lång match tillåts äga rum på svensk mark men också på ett mer filosofiskt plan. Att svensk MMA som sport tillåts utvecklas och växa är nödvändigt för att vi ska kunna rida på det momentum vi just nu upplever tack vare de svenska galorna och förstås Alexander Gustafssons framgångar. Det är förstås också viktigt för oss som vill se fler UFC-galor i Sverige i framtiden, utan det här beslutet hade det varit mer osäkert, nu känner organisationen förtroende från de venska myndighetern och vice versa. Viktigt.

Arbetet som svenska MMA-förbundet lagt ner på att visa hur säker den här sporten faktiskt är med rätt arrangör är förstås helt avgörande. George Sallfeldt och company har gång på gång visat vad seriöst och hårt arbete betyder. De har fått förtroendet, och det har de förtjänat.

Men det finns ytterligare en aspekt här.

Många, också jag, har vid tillfällen knorrat lite över UFC:s hegemoniska ställning inom MMA-världen. Men utan en aktör av den här storleken, med TV-avtal i miljardklassen och arrangemang av absolut högsta snitt, hade detta aldrig varit möjligt.

Nu hoppas i alla fall jag att detta kan öppna fler dörrar, inte minst för svensk boxning. För om man kan tillåta 25 minuters MMA borde man också godkänna 10 ronder (30 minuter) proffsboxning. Det vore en boost svensk boxning länge har längtat efter.

****

Och som grädde på moset så har UFC nu släppt fler biljetter till galan så om ni inte hunnit tömma spargrisen än så finns det rykande färska plåtar att inhandla. Bara att skynda å fynda!

//Syk

Ja, jag vet. Den här bloggen har sedan jag gick på julledighet ekat av oskrivna inlägg. Under tiden jag dock (tillsammans med killarna från Kimura.se) arbetat fram nya MMA-Panelen vars andra avsnitt kom ut i tisdags. Det har varit många möten, mycket planerande och än är vi inte riktigt där men vi närmar oss, Jyckens analyshörna i senaste avsnittet är en form ni kommer få se mer av.

Senaste avsnittet hittar ni här

Med det sagt så finns det förstås en hel del som borde givit några rader här i bloggen under de senaste veckorna, bland annat har sjuttonde säsongen av The Ultimate Fighter med Tor Troeng dragit igång. Själv är jag ganska trött på formatet men att följa Tor är förstås grymt spännande. Vi fick dessutom se en galen knock av kickboxaren Uriah Hall (se nedan). Halls korta och något aviga snurrspark levererar en av de brutalaste knockarna jag sett i hela mitt liv. Fick mig direkt att tänkta på Badr Haris snurr mot Stefan Leko från 2005 (se nedan här också). Men egentligen är Halls teknik ännu mer imponerande. Den kommer på ett kortare avstånd vilket gör att han träffar med krokigt ben. Det hade ju förstås varit en nackdel om inte höftrotationen varit så blixtsnabb att den stackars Adam Cella inte ens hinner reagera innan rullgardinen dras ner. Imponerande och nästan lite läskigt även om Cella klarade sig utan men.

http://youtu.be/XqZLbDcQ3mQ

***

Och på tal om den gode (nä) Badr Hari. Åtalet om dråpförsök på en affärsman på en nattklubb (som jag skrev om i somras) i Amsterdam står fortfarande för dörren men han är åtminstone släppt ur häktet. Ryktet säger att han ska ha tappat över 20 kilo i vikt och att han i perioder varit djupt deprimerad. Hur som helst möttes han upp av sin flickvän Estelle Cruyff-Gullit (Ja DEN Cruyff, brorsdotter, och ja DEN Gullit, ex. fru). Estelle förväntas dessutom vittna i domstol eftersom hon befann sig på plats vid misshandeln. Enligt holländska tidningar var anledningen till misshandeln att affärsmannen betett sig olämpligt mot just Estelle. Något en nyförälskad Badr givetvis inte riktigt kunde hantera.

***

Kul nyheter också om satsningen Royal Arena i Danmark där Assan Njie, Ilir Latifi och Sirwan Kakai finns med. Men samtidigt är det ju de tre svenska fighters som borde ligga närmast ett UFC-kontrakt inför UFC Stockholm 2013 (så heter det enligt UFC). Royal Arena går av stapeln 9 mars vilket ju innebär att ingen av dessa tre kommer finnas med i Globen.

//Syk

Nyårshelgen brukar ju bjuda på ett par riktigt tunga galor, så också i år. UFC laddar upp med det största man har med returen mellan Junior dos Santos och Cain Velasquez. I Japan har sladdande Dream fått ett par rejäla stödhjul till sin nyårsgala med GLORY som laddat upp med en tungviktsturnering i K-1 som får det att vattnas rejält i munnen på en nostalgiker som mig. Och vi börjar där.

Semmy Schildt. Peter Aerts. Remy Bonjasky. Gokhan Saki. Daniel Ghita. Sergeij Kharitonov. Errol Zimmerman. Anderson da Silva.

Dream slänger dessutom in några MMA-matcher i mixen med Melvin Manhoef mot rutinerade kanadensaren Denis Kang känns som den intressantaste.

Så ser den ut. Turneringen som ska ta oss tillbaka till K-1:s storhetstid. Jag förväntar mig inget mindre än ren och skär magi. Galan går av stapeln på nyårsafton och spelplatsen är mäktiga Saitama Super Arena med plats för 37 000 åskådare.

På tal om K-1 förresten. Man måste fråga sig vad koreanerna som köpte upp det kraschade varumärket förra vintern sysslar med. Efter att ha kontrakterat killar som Artur Kyshenko, Badr Hari (kanske inte var så klokt med tanke på hur hans år sett ut), Andy Souwer, ”Cro Cop” osv. så verkar det som man inte vill att någon ska ta del av deras verksamhet. Den officiella hemsidan gör fortfarande reklam för turneringen i Los Angeles som gick av stapeln i september. Piggt! Tydligen ska det vara ”last 8” i Aten på lördag men det enda som tyder på att den galan ens äger rum är en pressrelease från oktober. Där står inte ens vilka matcher som är bokade. K-1 har lite att jobba med när det kommer till PR… Nu snöade jag iväg, känns som det kommer ett dokument på detta inom kort.

När det kommer till PR så kan ju ingen slå jänkarna på fingrarna. UFC är det bästa exemplet på det. Ingen med det minsta intresse för fighting kan undgå budskapen som Dana White projicerar världen över. Den maskinen är i en helt egen division. Och nu handlar det alltså om det finaste man har, tungviktstiteln. Man har dessutom valt att i vanlig ordning lägga eventet på lördagen före nyårhelgen så den intresserade kan i lugn och ro ta sig igenom denna gala för att sedan ställa om hjärnan på stående fighting.

Förutom den högexplosiva titelmatchen mellan JDS och Velasquez har UFC tryckt in godbitar som Tim Boetsch vs Constantinos Philippou, Yushin Okami vs Alan Belcher, Jim Miller vs Joe Lauzon plus mycket mer. Riktigt riktigt bra!