Sommaren är slut och vi vänder blad till september i almanackan. Vilken månad vi har framför oss, hörni! Här är fyra godbitar ni inte får missa:

12 september: Badou Jack–Marco Antonio Periban (Las Vegas)
Sveriges just nu mest framgångsrike proffsboxare har 15 vinster varav tio på knock. Nu på torsdag slåss Jack om det nordamerikanska NABF-bältet i super mellanvikt mot 28-årige mexikanen Periban som bara har förlorat en av sina 21 matcher, och det mot världsmästaren Sakio Bika. En vinst här skulle öppna många dörrar för svensken som står på tröskeln till att bli en riktig stjärna i USA.

14 september: Floyd Mayweather Jr–Saul ”Canelo” Alvarez (Las Vegas)
Världens bäste boxare går upp i ringen igen för andra gången på bara fyra månader. Det är den något inaktive Mayweathers kortaste uppehåll mellan två matcher på över tio år. Dessutom gör han det mot en av de tuffast tänkbara motståndarna i ett 23-årigt obesegrat underbarn, som dessutom är fysiskt större än honom själv. Det här blir Mayweathers tuffaste match sedan De La Hoya 2007. Dessutom har vi en hyfsad aptitretare på underkortet i form av Danny Garcia mot Lucas Matthysse.

21 september: Alexander Gustafsson–Jon Jones (Toronto)
Månadens andra svenska titelmatch. Vad ska man säga om den här fajten som inte redan har sagts? Det största som har hänt svensk kampsport sedan ”Ingo” blev tungviktsmästare 1959. Punkt.

28 september: David Haye–Tyson Fury (Manchester)
En av mina personliga favoritboxare, uppkäftige britten Haye, möter en om möjligt ännu uppkäftigare landsman. Lita på stora rubriker och en knockad Fury, som fortfarande inte är på veteranens nivå.

/Petter Öhrling

Jag slänger en snabb titt på kalender och inser att en sommar passerat. Det är över två månader sedan jag skrev i bloggen. Nu drar vi igång igen och kan bara konstatera att på de två månader som passerat har det hänt en hel massa. Här är några snabba tankar om det som präglat sommaren.

Alexander Gustafsson har turnerat världen runt som en av UFCs största attraktioner inför hösten. Titelmatchen mellan Jon Jones och Alex är big business. Realy fucking big. Om 16 dagar möts de två i vad jag tror blir den bästa matchen i viktklassen sedan Dan Hederson och ”Shogun” Rua bankade vettet ur varandra för knappt två år sedan.

Reza Madadi har blivit av med sitt UFC-kontrakt och stängts av från MMA-förbundet efter att ha dömt till fängelse för grov stöld. En dom som ska överklagas. En sorglig historia ur alla perspektiv.

Golden Ring-galan får värsta tänkbara utgång när Frida Wallberg får hjärnblödning och hamna i koma. Efter några dramatiska dygn slutade det ju dock lyckligt men många frågetecken finns fortfarande kring arrangemanget. Enligt mig visar det med all tydlighet på behovet av ökad professionalitet kring galorna. De tidigare mycket hårda reglerna mot bland annat boxning gör att vi ligger efter och orutinen skiner ibland igenom. På utövarnas bekostnad.

Papy Abedi, Jycken och Tor Troeng har alla gått UFC-matcher medan Akira Corassani tvingades dra sig ur sitt möte med Mike Brown på grund av skada.

Papy gjorde det bra i två ronder innan Dylan Andrews knockade honom i den tredje. Det var den fjärde och sista matchen på Papys UFC-kontrakt och med tre förluster så ser det inte så ljust ut för ”Makambo”.

Mangus ”Jycken” Cedenblad gjorde i helgen efterlängtad come back i oktagonen efter att ha brottats med bland annat starr. Och han gjorde på bästa möjliga sätt. 52 sekunder in i första ronden satt en giljotin som Jared Hamman inte kunde slinka ur. Därefter utmanade han Dylan Andrews för att ”hämnas” Papy. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Tor stod natten till idag för en fantastisk insats när han visade prov på äkta västerbottnisk jiujitsu av högsta snitt. Tyvärr räckte det inte till seger mot duktige Refael Natal men en fight of the night och en hel massa nya fans.

Anderson Silva har blivit knockad. Och fick skylla sig själv för det. Räkna med en annan matchbild i returen.

Benson Henderson har åkt på en armbar. Och Pettis visar att styles make fights. Herrejävlar vilka fina sparkar han har den grabben.

Har jag glömt något? Ja en hel massa förstås. Men det är historia nu. Nu börjar vi uppladdningen efter det största svensk kampsport upplevt på ett halv sekel. Hela världen kommer titta och det finns faktiskt en chans, om än liten, att vi står där tidigt på söndagsmorgonen den 22 september med en svensk UFC-mästere i lätt tungvikt. Allt som står mellan Alex och bältet är världens just nu bäste MMA-fighter. Eller? Jag ryser av bara tanken.

//Syk

Matchen mellan Jon Jones och Alexander Gustafsson har precis fått välbehövlig nerv.

Det har ju inte direkt rört sig om något hatmöte hittills. Både Alex och Jones är två väluppfostrade, ödmjuka och proffsiga idrottsmän. Inga som hånar eller trashtalkar särskilt mycket. Inga som stångas under staredowns eller bråkar på presskonferenser.

Men när jag berättade för Jones vad Andreas Michael sa till Sportbladet i slutet av juni – då tog han det väldigt personligt.

Bakgrunden är Jones uttalande om att det här ”inte skulle bli hans tuffaste fajt”. För en månad sedan frågade jag Andreas vad han tyckte om det och fick svaret:

”Jones kommer att inse hur fel han hade när han ligger knockad på marken och undrar vad som precis har hänt. Vi tänker inte bara ta hans bälte, vi tänker ta hans själ. Vi ska bryta ner honom totalt”.

På pressträffen i dag frågade jag Jones vad han tyckte om Andreas uttalande. Den starkt troende amerikanen hade varit väldigt skojfrisk fram till dess men blev plötsligt allvarlig i blicken.

”Jesus har min själ så den kan de inte ta. Men hans tränare gjorde mig precis jävligt förbannad, det kan du hälsa”, sa han.

Samtalet fortsatte, jag ställde en annan fråga, men Jones dröjde kvar vid den förra.

”Det motiverar mig. Alexander har inte sagt så mycket men det här använder jag som motivation”.

På frågan vad hans intryck av Alex var svarade han att inte har några problem med honom, däremot hans tränare. Ett par timmar senare twittrade världsmästaren följande krigsförklaring:

”One of Alexander’s coaches said they would take my soul. That’s my motivation!”.

”I’m going to put your coaches foot right in his mouth. This is now personal, let’s play”.

Uppenbarligen har Jones tagit väldigt illa vid sig av Michaels uttalande om att ”ta hans själ”.

Det här gör bara matchen ännu mer intressant.

En arg och motiverad Jon Jones är inte att leka med.

/Petter Öhrling

Ordkriget har börjat mellan David Haye och Tyson Fury.

Och som jag ser fram emot den här drabbningen. Förhandssnacket, uppladdningen och de verbala duellerna kommer vara minst lika bra som själva matchen.

Räkna förresten med att någon kommer att bli knockad i Manchester den 28 september. Jag tror att det blir Fury.

Haye har redan ritningen på hur man slår en jättelik best. Han var mästerlig i matchen mot Nikolaj Valujev när han vann WBA-bältet 2009. Ryssen mäter förresten 213 centimeter och vägde 133 kilo i matchen mot Haye, medan Fury ”bara” är 206 centimeter och vägde 115 kilo i sin senast match.

Även om Fury imponerade på mig mot slipade Steve Cunningham – då han golvades i andra ronden men reste sig och vann – är han en tekniskt sämre boxare än Haye. Veteranen har en gedigen amatörkarriär bakom sig och ett VM-silver från 2001. Dessutom har han mött världsboxare under många år medan Fury är tämligen oprövad på den här nivån. Det räcker inte att bara vara stor.

Två av boxningsvärldens största pratkvarnar gör snart upp i ringen.

Till dess pågår en fajt utanför den.

/Petter Öhrling

Visst känns det en smula vemodigt trots allt? En av de mest framgångsrika K-1 bjässarna genom tiderna tvingas lägga vantarna på hyllan på grund av problem med hjärtat. Samtidigt kan en hel tungvikt nu ta en ny ansats.

Nu är det visserligen inte första gången Semmy Schilt, 39, lägger av. Efter att organisationen K-1 brakade ihop i ett moln av skuldsedlar 2011 försvann också organisationens största stjärna från kartan. Våren 2012 kom ah dock tillbaka och superfajten mor Errol Zimmerman på Glorys gala på Annexet i Stockholm är bland det bästa jag sett den gode ”Semtex” prestera på år och dar.

Med sina hiskeliga 212 centimeter, sina 132 kg, en vänsterjabb tung som en fullastad drabant och knän som naturligt befann sig i höjd med konkurrenternas hakspets var Semmy Schilt i sina bästa stunder så nära oslagbar någon varit. Mellan åren 2005 och 2009 knep han fyra av fem World Gand Prix.  efter come backen i Glory har han dessutom lyckats knipa såväl bältet som tungviktsturneringen innan problem med hjärtat nu alltså stoppar den väldige holländaren.

Men Semmys framgångar har inte bara mötts av glada tillrop. Hans enorma fyskiska övertag (trots bristande teknik) på sina konkurrenter gjorde att många helt enkelt tyckte att tungvikten blev tråkig. I perioder var till och med så illa att trots Semmy var rankad etta i världen tvekade vissa arrangörer inför att boka honom. Han sålde helt enkelt inte tillräckligt med biljetter när alla ändå visste hur det skulle sluta.

Schilt, som hade karate som grund, har också en gedigen karriär som MMA-fighter även om de stora framgångarna uteblivit. Hans record 26-14-1 är imponerande och även om vi minns honom som en av de största inom K-1 var det som MMA-fighter han först gjorde sig ett namn. Dock är det förlusterna mot Fedor, Big Nog och Josh Barnett som får ses som de mest uppmärksammade matcherna.

Tack för allt Semmy!

****

Och i samma veva som vi tackar av Semmy Schilt hälsar vi en svensk fd. världsmästare i thaiboxning tillbaka i ringen. Rickard Nordstrand har nämligen bestämt sig för att återuppta den avsomnade karriären på en utomhusgala på Stockholms Stadion i augusti.

Nordstrand är bokad att möta duktige holländaren Sem (som också kallas ”Semtex”!) Braan. Braan räknas som en av de främsta i supermellanvikten 77 kg. Braan har bland annat en seger över vinterns K-1 segrare Murthel Groenhart på sitt samvete och kan bli en tuff nöt att knäcka för Nordstrand som inte gått en match sedan december 2010.

//Syk

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jWSZFOn9v_Y#!

Sevärt om varför Anderson Silva är världens bäste MMA-fajter någonsin.

/Petter Öhrling

Så har det äntligen hänt.

Alexander Gustafsson har fått sin titelmatch mot Jon Jones. Men han är inte ensam. Det är nämligen hela Sverige som fått den här titelchansen, och gissa om vi är redo att köra.

Den 21 september är nu ett av de största och viktigaste datumen för svensk idrott under 2013. Skulle det bli seger, blir det ett av de stora i historieböckerna. Inte sedan Ingemar Johanssons dagar har vi haft en svensk som gått en fight av den här digniteten. Och det var ju ett tag sedan.

Det behöver ju knappast nämnas fler gånger hur betydelsefulla ”Alex” framgångar är och har varit för svensk MMA. Hans tre senaste matcher står alla ut som den tre största i svensk historia. Ingen har varit i närheten av hans nivå, och ingen av de matcherna kommer i närheten av det som händer i Toronto i september. Det är VM- och OS-final på en och samma gång. Större blir det inte.

Men det som är så stort och fantastiskt skulle potentiellt kunna bli till något tung och krångligt att bära. Det är ingen barnlek att kånka runt på en hel nation på sina bara axlar när man står där ensam i buren med en av världens främsta genom tiderna mot sig.

Hade det varit någon annan än just ”Alex” hade jag sett det som ett problem, i hans fall vet jag att det är en tillgång. Finns det någon som trivs med just den pressen, det ansvaret så är det han. Det numera klassiska mantrat ”Jag ska ta med bältet hem till Sverige” betyder nog mer än man kan tro. För Alexander Gustafsson är det något han värderar oerhört högt och som snarare stärker än tynger.

***

Vi får heller inte glömma bort vår eminente expert i MMA-Panelen Magnus ”Jycken” Cedenblad som OCKSÅ fick nästa match officiellt bekräftad idag. Han ställs mot Jarred Hamman (Han som Alex knockade på 41 sekunder i sin UFC-debut ni vet) den 28 augusti i Indianapolis (ej officiellt än) går den matchen. Ett otroligt skönt besked för Magnus som brottats med ögonproblem och utdragna läkarintyg.

Nu kör vi!

//Syk

Vad är det egentligen som har hänt med Chad Dawson? För bara tre år sedan var han obesegrad på 28 matcher och sågs som USA:s nästa stora affischnamn. Nu har han bara vunnit två av sina senaste sex matcher.

I åratal har man pratat om Dawson som en av världens tio bästa boxare oavsett viktklass. Efter i natt gör man inte det längre.

Visst, hans No Contest mot Bernard Hopkins från 2011 borde inte räknas. Att han förlorade mot superstjärnan Andre Ward kan man inte gnälla över. Men det här skulle vara Dawsons väg tillbaka mot toppen.

På presskonferensen för två månader sedan kallade 30-åringen den här matchen för en ”tune-up”. Alltså när en boxare, som oftast kommer från en förlust, möter en på papperet svagare motståndare för att bygga upp självförtroendet och klättra på rankingen. Dawson fortsatte med att säga att han aldrig hade hört talas om sin motståndare och hade varit tvungen att googla honom.

Nu vet han vem Adonis Stevenson är.

Vi andra blev påminda om att en puncher alltid har en chans.

Om jag vore Chad Dawson skulle jag ta en lång funderare över vad jag behöver göra annorlunda. Eller om det ens är värt att fortsätta.

/Petter Öhrling

I fredags rånades en väskaffär i Stockholm av tre män. En av dem misstänks vara MMA-profilen Reza Madadi. I går häktades han på sannolika skäl, den högre misstankegraden.

Vi måste börja med att konstatera att Reza inte är dömd för någonting och i Sverige så är man oskyldig tills motsatsen är bevisad.

Men bilden av den karismatiske MMA-fightern, som flera år i rad valts till Sveriges populäraste, är redan rejält nedsmutsad, kanske för alltid. Det är i sig ett enorm bakslag för det framgångsrika arbetet MMA-förbundet och den svenska MMA-scenen gjort med att förändra den fördomsfulla och negativa bild av MMA som var förhärskande under flera decennier. Nu bubblar allt det där upp till ytan och vi som bevakar MMA kommer återigen få försvara vår kärlek och stånga oss genom en mur av fördomar innan vi kan börja skriva om det som faktiskt spelar roll, idrotten.

Den skadan är, fruktar jag, redan skedd. Oavsett om Reza visar sig vara helt oskyldig eller ej. Så här uttryckte sig TV4:s expert Lars Wierup i Nyheterna i går.

”…Jag gjorde en kartläggning för några år sedan där jag tittade på de främsta utövarna inom MMA. Och det var en påfallande hög andel av utövarna som var dömda för brott, framförallt våldsbrott.”

”…man kan säga att en del av de här utövarna är attraktiva för den organiserade brottsligheten med sitt rykte och sitt våldskapital som man kan använda”.

Det här är både osakligt, missvisande och rent ut sagt dåligt av TV4 som letar någon slags kausaleffekter här. Vad är det till exempel för kartläggning? (Hänvisar han till sin granskning av Rumble of the Kings från 2007 så är det inte bara fel sport utan också helt irrelevant då ingen av deltagarna på den galan är aktiv utövare på den svenska MMA-scenen idag.) Hur många är ”en påfallande hög andel”? Tar vi de främsta svenska MMA-utövarna idag så hittar åtminstone inte jag speciellt många med kriminell bakgrund och det ”våldskapital” Wierup talar om har överhuvud taget ingenting med MMA att göra. Att det här ens diskuteras är helt irrelevant då det inte ens rör sig om någon våldsbrott utan en grov stöld. Om vi ska dra några paralleller så har vi haft ett par uppmärksammade våldtäkter och hustrumisshandlar (brott som i min bok är betydligt våldsammare än stöld) inom den svenska fotbollen de senaste åren. Undrar om Wierup har någon kartläggning kring det?

Ser vi till själva fallet tänker jag givetvis inte spekulera i vad som kan ha hänt. Men en sak förbryllar mig.

Reza Madadi har under våren upplevt sin livs största våg av framgång. Segern mot Michael Johnson i Globen hyllades av Dana White och gav i runda slängar en halv miljon i intäkt (lön + bonus). Reza har dessutom knutit upp flera tunga sponsorer som i sig genererar en stabil och stadig inkomst. Lägg där till deltagande i nästa säsong av ”Kändishoppet”, en filmroll, flera dokumetärer och en potentiell ny UFC-match i augusti. Härom veckan skrev jag ett inlägg om allt detta och förundrades över fenomenet Reza Madadi. Nu vet jag inte längre vad jag tro.

//Patrik Syk

Jon Jones är i Ryssland, i Moskva närmare bestämt. Alexander Gustafsson är också på väg dit. Mysko? Kanske inte.

De har båda vid flera tillfällen sagt att de båda vill se just den matchen härnäst. Om så via ”Harlem shakes”, tv-intervujer eller via sociala medier.

För en liten stund sedan skrev ”The Mauler” så här på Twitter:

Its on @JonnyBones cant wait to get in that cage with YOU!!!

Jones svarade med:

Fighting me is not good for your image @AlexTheMauler FYI

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Det är knappast någon slump att de båda befinner sig Moskva samtidigt, dock har ingen info om varför de rest dit läckt ut. Vi kan bara hoppas att det ska förhandlas fram en titelmatch.

Om vi dessutom vill dra någre extra växlar (och det är klart vi vill) så skulle det här dessutom kunna innebära ett möte i Moskva. Det har länge varit lite frostigt mellan UFC och den ryska MMA-scenen, men utan tvekan är det en marknad som borde intressera bröderna Fertitta och mr. White. Gott om rubel i rysk MMA om man säger så.

Detta är förstås bara spekulationer. Men visst är det en kittlande tanke, Jon ”Bones” Jones mot Alexander ”The Mauler” Gustafsson i en titelmatch i den första UFC-galan någonsin på rysk mark. Jösses Amalia. Den närmsta tiden lär ge oss svar.

//Syk