Egentligen har han ju allt som en stjärna ska ha.

Man kan tycka att fansen skulle älska en obesegrad amerikansk mästare som är topptränad, artig, vältalig och professionell. En familjeman som sysslar med välgörenhet och rankas som en av världens bästa boxare kilo-för-kilo.

Amerikanen som fällde den store Manny Pacquiao trots två skadade fötter.

Men 29-årige Tim Bradley från Kalifornien har haft svårt att vinna publikens hjärtan.

Han är en oförtjänt mästare sägs det – segern mot ”Pac-Man” var ju det största rånet i boxningshistorien. Han är en tråkig boxare med bara en knockout på sex år. Han är en oschysst boxare som borrar ner huvudet och vårdslöst kastar sig in i situationer. Han är en fegis som tackar nej till svåra matcher mot Amir Khan eller ett returmöte med Lamont Peterson.

Vad Tim Bradley än gör tycks allt bara bli fel.

Nu ställs han alltså mot Manny Pacquiaos sparringpartner Ruslan Provodnikov. En hårding från Sibirien som enligt sin manager aldrig har blivit nedslagen.

Bradleys konditionsstyrka och slagserier mot Provodnikovs vilja och fysik. Den aggressive ryssen är van vid att pressa sina motståndare men kommer inte att klara det mot någon av Bradleys kaliber utan att ta mycket stryk.

Nej, Provodnikov är en boxare på B-nivå som är utvald för att Bradley ska vinna och se bra ut.

Förlust? Då kommer en hel boxningsvärld att skratta åt honom. Seger? Då har han bara valt en för enkel motståndare.

It ain’t easy being Tim Bradley.

/Petter Öhrling

Häromdagen stod det klart att det inte blir något delat main event i Globen. En besvikelse förstås på ett kort som många anser ganska svagt. Jag håller inte med. Alexander Gustafsson mot Gegard Mausasi är ett av vårens hetaste möten och på en helt annan nivå än Gustafsson mot Silva från förra året.

Dessutom fick vi ju en svenska till på kortet idag. Jag slog en signal till Umeå Universitets  hårdaste forskningsassistent. Tor Troeng.

Grattis till kontraktet!
– Tack! Det känns kanonbra förstås, mitt mål var att kriga till mig ett kontrakt och nu har jag det.

Du gör, precis som flera av dina svenska kollegor, debut i Globen, hur känns det?
– Det är ju förstås en dröm som går i uppfyllelse. Det första var ju att få ett kontrakt men sedan är det att få gå en match i Sverige som är det största. Jag var där förra året och det var grym stämning och jag tror det blir minst lika bra i  år. Att få uppleva det publikstödet, det kan inte blir större än så. Det gör ju att man om möjligt blir ännu mer peppad på sin UFC-debut.

Många blev förvånade när du förlorade din match i TUF, hur besviken var du själv?
– Jag var grymt besviken på min egen prestation. Jag vet att jag kan mer och levererade inte. Det har ju gått en tid nu och jag har lyckets smälta det men det var en besvikelse.

Du möter ju Adam Cella som precis som du förlorade i TUF. Hur känns det att möta honom?
– Det känns bra, man har ju lite mer koll. Vi pratade med varandra innan och jag hade inga problem med det och inte han heller. Vi går dit för att fightas och det kommer bli en riktigt bra match. Han har en skön personlighet och är en riktig karaktär. Jag tror att han kommer gå hem i Sverige också.

Cella åkte ju på en av de mest spektakulära knockarna i seriens historia. Har du tränat extra på din snurrspark?
– Haha, nej den har han nog koll på nu. Men jag ska nog hitta något annat bra sätt att ta honom på.

Håll utkik efter MMA-Panelen här på Aftonbladet på tisdag. Då kommer Tor till studion och vi vältrar oss som vanligt i UFC Stockholm 2013.

***

Måste bara kasta in några rader om det fantastiska mötet mellan GSP och Nick Diaz imorgon. Efter en telefonkonferens som spårade ur i ett verbalt krig mellan de två fortsatte Diaz sin kamp mot väderkvarnarna på gårdagens presskonferens där han bland annat anklagade GSP för att ta anabola steroider. Och slängde in en brassklapp om att han själv nog inte skulle klara ett test.

Han är ett unikum den där Nick. Även om lillebrorsan Nate gör sitt bästa för att leva upp till familjens slagord ”fuck the world” (det är en gissning) så kommer han aldrig upp i den nivå av ”dra åt helvete” som sin storebror. Det är på något vis Nick mot världen, alltid. Och jag kan inte låta bli att älska det lite grann.

Vinner han imorgon blir han odräglig, på det där underbara sättet och även om det blir en retur mot GSP eller ett titelförsvar mot Johny Hendricks (som jag tror vinner) så kan vi räkna med en underhållande sommar med Diaz vid bältet. Förlorar han lämnar han UFC, igen. Eller får sparken, igen. Ingen kommer i alla fall lämnas oberörd.

Men mest fascinerande i allt det här är hur den så samlade GSP fullständigt krupit ur sitt skinn och vid varje intervju vibrerar av rede mot Diaz.

Herregud vilket krig det kommer bli.

Mitt tips. GSP vinner på TKO i andra ronden, Nick Diaz ger Dana White fingret på vägen ut från oktagonen och ett litet stycke MMA-historia skrivs. Det ser jag fram emot.

//Syk

I den här digitala tidsåldern krymper avståndet mellan begär och tillfredsställelse till en enkel knapptryckning. Med Youtube i spetsen har de sociala medierna gett nya möjligheter men och flyttat gränserna för vad vi kräver i form av underhållning. Spektakulära knockar är vardagsmat på internet. Det finns tusentals. Och man kan veva dom om och om igen, precis när och hur man vill.

Men det finns en punkt där det vänder. Där denna extrema tillgänglighet som gjort oss så blasé väcker nya känslor. Där vi kan återuppleva det som går förlorat i den oändliga repriseringen som internet erbjuder. När klipp vi sett hundra gången plötsligt hittar tillbaka till den delen av maggropen där den en gång träffat en.

Jag pratar förstås om den fantastiska konstform vi kallar en ”highlight-reel”.

Hur många timmar har man inte suttit och letat efter den perfekta förpackning på sin egen favoritfighter? För min egen del måste det handla om tusentals. Alla är inte bra. Ofta är det samma trötta musikslinga och samma sönderredigerade klipp som vevas. Men då och då springer man på det där man letat efter. Ibland snubblar man på ren poesi.

Så nu är min uppmaning till er. Vilken highlight-reel får er att känna suget i maggropen? Jag har flera men här är en jag återkommer till lite då och då. Jag gillar den dels för att det är en kärleksförklaring och för att den påminner mig om varför man fortsätter titta. Poesi som sagt.

https://www.youtube.com/watch?v=lUAVieQAEiE

//Syk

I september 2001 gick en 36-årig Bernard Hopkins in som stor underdog i mötet med åtta år yngre Felix Trinidad. Kritikerna menade att ”B-Hop” var för gammal och att hans karriär var över. Det slutade med att Trinidad blev utklassad och utslagen.

Över ett decennium har passerat sedan dess, och det 48-årige fenomenet Bernard Hopkins fortsätter att tänja på gränserna för vad som är möjligt.

Natten mot söndag ställs han mot Tavoris Cloud. Ännu en boxare som är yngre, starkare och snabbare än vad Hopkins själv är. Men det har man sagt om de flesta veteranen har mött de senaste åren.

Jag kan inte komma på någon annan idrottare som har varit lika bra i samma ålder.

Chris Chelios vann visserligen Stanley Cup som 46-åring – men då var han en skugga av storbacken som öste in 70 poäng på en säsong. Martina Navratilova var 49 när hon vann mixade dubbeln i US Open – men hon var inte ensam. Jack Nicklaus vann sin sista major som 46-åring – men han hade ingen hälften så gammal motståndare som försökte slå skiten ur honom.

Hopkins är ju inte bara aktiv efter 40 – vilket är en bedrift i sig – han har också stått för några av sina främsta prestationer. Matchen mot Jean Pascal 2011 var en av hans bästa och mest underhållande.

Nej, Hopkins är ett unikum i idrottsvärlden. Mike Tyson, som faktiskt är ett år yngre, slutade till exempel att vara ett reelt hot när han knockades av Lennox Lewis 2002.

Till viss del kan ”B-Hop” tacka sina goda gener för att han har orkat hålla på så länge. Men en annan viktig anledning är hans extrema disciplin. Han röker inte, dricker inte och äter rätt.

Boxningsmässigt är han en slug taktiker, tekniskt fulländad och har ett mästerligt försvar. Under sina 25 år i branschen har han dessutom lärt sig alla knep som finns att kunna.

Tavoris Cloud då? Ja, han är en bättre, mer hänsynslös version av Pascal. En publikvänlig slugger med förödande kraft. Och en seger över ett aktat namn som Hopkins skulle katapultera IBF-mästarens karriär och garantera ännu större matcher.

Jag skulle inte bli förvånad om bödeln från Philadelphia överraskar alla den här gången också. Han trivs mot aggressiva boxare som kommer till honom i stället för att han ska behöva jaga dem runt ringen.

Tänk att Hopkins en gång lovade att han skulle dra sig tillbaka på sin 40-årsdag.

Tur att folk kan ändra sig.

/Petter Öhrling

Ni som följer bloggen har säkert noterat min nästan barnsliga förtjusning i världens bästa thaiboxare Giorgio ”The Doctor” Petrosyan. Blicken, timingen, fötterna. Allt med kirurgisk precision.

Så det var ingen hög-oddsare att Ole Laursen som de senaste fem åren bara sysslat med MMA skulle få vissa problem mot Doktorn. Laursen hade en tid i världstoppen, även om det allt som oftast blev förluster. Sedan dess har Laursen med viss framgång satsat på en MMA-karriär i flera olika asiatiska organisationer.

I helgen var dansken dock tillbaka i thaiboxnings-ringen och varför inte gå direkt till ett möte med världsettan på dennes hemmaplan. Så gör en krigare, all heder år Laursen för det.

Resultatet var förstås väntat men man kan ändå inte låta bli att bländas av Giorgio. Kolla in ducken 1:05 in i klippet. Enkelt.

//Syk

Vi var många som på förhand dömde ut legendaren Wanderlei Silva inför mötet med Brian Stann. Men herrejävlar vilken show det blev, den fösta minuten måste va bland de mest explosiva oktagonen sett någonsin. Underbart.

Ett fullständigt inferno av träffade slag skickade både Silva och Stann till marken under den första ronden utan att någon av med kunde avsluta den andre.  Det var blod, svett och väderkvarnar. 10% teknik och 90% hjärta. Underbart.

På något sätt låg det ju i luften. Jämnstora, offensiva och slagkraftiga. Det som jag trodde skulle bli den avgörande faktorn var Wanderleis haka som ju inte sett så hård ut de senaste åren. Det gjorde den i natt. Underbart.

I andra ronden hade dock vansinnestempot bytts ut mot ett avvaktande ställningskrig. Stann letade vinklar och luckor och försökte öppna upp med sina låga sparkar. Samtidigt cirkulerade Silva som en vithaj med blodvittring och laddade med sin högerkrok. Tillslut kom läget. De två noshörningarna störtade emot varandra. Silva drog först. Högerkroken – BOOM. Vänsterkroken – BOOM. Kanske dömde vi ut yxmördaren lite för tidigt. För det här känsdes faktiskt helt…underbart.

Om du missat, ta en titt här då!

http://www.mma-core.com/videos/fights/Wanderlei_Silva_vs_Brian_Stann_UFC_on_Fuel_TV_8_Part_2/10050486

Mer om resten av galan i MMA-Panelen som kommer igen på tisdag. Ses då!
//Syk

Det är inte varje dag men får brev från Länsstyrelsen i Örebro men det är i alla fall där Kampsportsdelegationen befinner sig och idag kom dom med ett både glädjande men också väntat besked.

Matchen mellan Alexander Gustafsson och Gegard Mousasi tillåts gå över fem ronder.

Det är ett oehört viktigt beslut på mer än ett sätt. Dels förstås för att det är första gången en så lång match tillåts äga rum på svensk mark men också på ett mer filosofiskt plan. Att svensk MMA som sport tillåts utvecklas och växa är nödvändigt för att vi ska kunna rida på det momentum vi just nu upplever tack vare de svenska galorna och förstås Alexander Gustafssons framgångar. Det är förstås också viktigt för oss som vill se fler UFC-galor i Sverige i framtiden, utan det här beslutet hade det varit mer osäkert, nu känner organisationen förtroende från de venska myndighetern och vice versa. Viktigt.

Arbetet som svenska MMA-förbundet lagt ner på att visa hur säker den här sporten faktiskt är med rätt arrangör är förstås helt avgörande. George Sallfeldt och company har gång på gång visat vad seriöst och hårt arbete betyder. De har fått förtroendet, och det har de förtjänat.

Men det finns ytterligare en aspekt här.

Många, också jag, har vid tillfällen knorrat lite över UFC:s hegemoniska ställning inom MMA-världen. Men utan en aktör av den här storleken, med TV-avtal i miljardklassen och arrangemang av absolut högsta snitt, hade detta aldrig varit möjligt.

Nu hoppas i alla fall jag att detta kan öppna fler dörrar, inte minst för svensk boxning. För om man kan tillåta 25 minuters MMA borde man också godkänna 10 ronder (30 minuter) proffsboxning. Det vore en boost svensk boxning länge har längtat efter.

****

Och som grädde på moset så har UFC nu släppt fler biljetter till galan så om ni inte hunnit tömma spargrisen än så finns det rykande färska plåtar att inhandla. Bara att skynda å fynda!

//Syk

En av kampsportens största har gått ur tiden. Ramon Dekkers kollapsade på sin motercykel i hemstaden Breda igår och hans liv gick inte att rädda. Dekkers blev bara 43 år.

Ska man förstå och på något vis sammanfatta det holländska thaiboxningsfenomenet måste man börja med Ramon Dekkers. Han var den första som på allvar utmanade thailändarna i deras egen sport och vann.

Men tiden i Thailand var allt annat än en dans på rosor. Som utlänning var det i stort sett omöjligt att vinna efter domslut och thailändarna var kända för sin stryktålighet. Men Ramon Dekkers hade en plan. Att slå hårdare.

Tvingad att alltid vinna på knock växte en aggressiv stil fram hos Dekkers där mycket av framgången låg i stenhård och teknisk boxning, något som idag är ett signum för den så framgångsrika Nederländska thaiboxningen. Det gick inte längre att bara kunna sparka, knäa och clincha. Försökte man det mot Dekkers blev man snart straffad av sin tids kanske främsta vänsterkrok.

Dekkers karriär under de tidiga åren i Thailand är ganska dåligt dokumenterad men klart är att framgången som kom under det tidiga 1990-talet var grundlagt i ett stenhårt matchande. En av hans värsta rivaler var Coban Lookchaomaesaitong som han kom att möta flera gånger under sin karriär. Coban var precis som Dekkers känd för sin kliniska och hårda boxning och deras möten kom att bli legendariska för sin explosivitet.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OnRmvugK8TE

Tack vare sin aggressiva stil och sina omistliga framgångar växte Dekkers till en superstjärna och 1992 blev han som förste utlänning någonsin utsedd till ”Årets boxare” i Thailand.

Under karriären blev Ramon Dekkers världsmästare åtta gånger och hans officiella statistik säger 221 matcher (186-33-2) men matcherna är nog i verkligheten ännu fler.

Men det är som banbrytare och pionjär han är mest ihågkommen. Han öppnade en dörr som tidigare varit i princip stängd och i kölvattnen av hans framfart växte Holland till en verklig stormakt inom kick- och thaiboxningen. Mycket tack vare Dekkers både som förebild men även som tränare åt bland andra Nieky Holzken, Gökhan Saki, Alistair Ovreem och Semy Schildt.

//Syk

Kvinnor och MMA var länge en känslig från för UFCs president Dana White. Vi behöver inte gå mer än något år tillbaka för att en damklass inom UFC skulle vara en omöjlighet. Argumentet var för det mesta att det inte fanns tillräckligt många duktiga utövare och att en sådan division skulle bli för grund.

Men så kom Ronda Rousey.

Den före detta olympiska judokan med den blixtsnabba armbaren slog ner som en bomb i MMA-världen. I sin blott femte professionella match knep hon Strikeforce-bältet genom att dra Meisha Tates arm ur led på ett sällan skådat sätt, en redan klassisk submission.

Tre månader senare prydde hon omslaget till omtalade ESPN ”The body isse”. En månad efter det försvarade hon sin titel genom att dra ut Sarah Kauffman på 54 sekunder. När hon senare både utmanade och hånade den dopningsavstängda Chris ”Cyborg” Santos kunde inte ens UFC värja sig. Hypen var total.

Snygg, kaxig och fullständigt överlägsen. En sexsymbol med en attityd som om hon vore lillasyster till Diaz-brorsorna. Ronda Rousey har bara gått sex professionella MMA matcher i sitt liv men redan gjort mer för sin sport är de flesta ens kunnat drömma om.

UFCs argument om att det saknas djup i damklassen känns dock lika relevant som innan. Kanske till och med ännu mer. Det som tidigare var en klass med få utövare har blivit en en-kvinnas-show. Alla andra är statister.

I morgon möter Ronda en av dessa statister på UFC 157. I den första dammatchen i UFC:s historia är Liz Carmouche en av tidernas mest uträknade titelutmanare. När Unibet först slängde upp odds inför matchen stod seger till Carmouche i hela 11,5 gånger pengarna. Kan inte minnas att jag någonsin sett ett liknande odds i MMA-sammanhang. Oddset har nu sjunkit till 7,5 gånger pengarna (också det sanslöst högt).

Men vad händer om Carmouche skulle gå och vinna då? Vem vet, men en returmatch mot Rousey är väl en inte allt för kvalificerad gissning. För det här är Ronda-show, glöm inte det.

***

Hade Jon Fitch varit svensk hade antagligen en trött handläggare på arbetsförmedlingen ombett honom att skriva in sig på datorn vid ingången. Han har nämligen fått sparken.

Varför vet bara de inblandade, men inte allt för kvalificerad gissning är ju att det handlar om pengar. Det gör det ju i stort sett alltid. Fitch var en gång rankad som världens bästa welterviktare och har varit en utmanare om UFC-bältet. Hans gage är antagligen därefter. Men den senaste tidens resultat och hans inte allt för spektakulära stil gör honom inte längre till en man för några main events. Skulle dock inte bli förvånad om han kommer tillbaka om något år, fast då till en något lägre peng.

Men Fitch var ju inte ensam om att kickas. Bland annat Che Mills och Paul Sass fanns förvånande nog med på listan. Hårda bandage kan tyckas men vi ska komma ihåg att detta är i viktklasser som är oerhört konkurrensutsatta och det finns en massa fighters som knackar på dörren. Och i takt med att MMA växer som sport ökar ju också trycket på UFC som världsledare. Ibland måste man knäcka några ägg för att göra en omelett som man säger.

Med på listan fanns också min favorit Terry Etim. Ni vet han som Edson Barboza snursparkade på hakan förra året (i en match som blev fight of the night). En spektakulär submissionartist (fyra submission of the night) men med dyster skadehistorik som även han får ställa sig i kön på arbetsförmedlingen hemma i Liverpool.

Någonstans är ju det här ett tecken på sportens utbredande och det ska bli spännande att se var dessa killar tar vägen.

//Syk

Säga vad man vill om cirkus Floyd Mayweather, men han är en av få som håller boxningen intressant för den breda massan.

Behöver han mer pengar? Nej, självklart inte. Han har tjänat nästan 600 miljoner kronor på sina senaste två matcher och bara de pengarna gör att hans barnbarns barnbarn är ekonomiskt oberoende.

Däremot säger rekordavtalet mycket om vilket dragningskraft Mayweather har.

Vid 35 års ålder – och med bara fyra matcher sedan december 2007 – finns det de som menar att amerikanen snart har gjort sitt. Att tiden hinner ikapp oss alla.

Själv vill han cementera sitt arv som världens bäste boxare genom tiderna innan han väl hänger upp handskarna. Därför gör superstjärnan helt rätt som skriver på för sex matcher inom två och ett halvt år.

Skulle Mayweather vinna dessa har han ett fläckfritt record på 49 vinster. Och då kanske det kan inkludera motståndare som Saul Alvarez, Timothy Bradley, Sergio Martinez – och störste rivalen Manny Pacquiao.

Han tycker redan själv att han är tidernas bäste. Nu kanske han kan övertyga oss andra också.

Det är ju oftast den invändningen folk har när Floyd nämns bland de allra största. Att han tar enkla fajter i stället för att söka svåra utmaningar mot andra boxare i sin prime. Att han kommer att bli ihågkommen för vilka han i n t e mötte.

Det nya avtalet befäster bara Mayweathers status som den mäktigaste boxaren någonsin.

Möjligheten finns att det också gör honom till den bäste.

/Petter Öhrling