Vi har upplevt pingisundret, tennisundret och friidrottsunderet. Mina damer och herrar bered nu plats för kampsportsundret!

För 2012 har verkligen varit kampsportens år i Sverige. UFC intog huvudstaden, Alexander Gustafsson gör succé, Sanny Dahlbeck får internationellt genombrott, Alex Harris både tar och försvarar WMC-bältet, Erik Skoglund slår en 63 547 knockar (typ) och då har vi bara skrapat på ytan och inte ens nämnt de massiva framgångarna i alla amatörmästerskap, inte minst på damsidan där Sverige faktiskt är världsledande.

Och om bara några timmar kan vi ha en svensk WKN-mästare i Maria Elin ”Odjuret” Olsson. En av branchens hårdast arbetande tjejer som nu ska få ett rejält genombrott även på den professionella scenen.

Maria Olsson tränar på Södermalms Shaolin Kung Fu i Stockholm och det är i kung fun hon har sina rötter. Efter sina otroliga tre VM-medaljer under 2011 (Sanshou, thaiboxning och kickboxning, det är hon ensam om att ha klarat) belönades hon med priset för årets genombrott på kampsportsgalan i våras. Nu kan hon som sagt få ett ytterligare genombrott om hon lyckas besegra den tuffa turkiskan Seda Daygu Aygun ikväll. Turkiskan har ett VM-silver i taekwondo och trippla proffstitlar i kickboxning. Bli en hård nöt att knäcka, men om någon kan så är det ”Odjuret”.

Matchen sänds direkt på Eurosport på galan Bigger’s Better. Galan börjar 21:00.

//Syk

I dag landade Manny Pacquiao på filippinsk mark igen efter förlusten mot Juan Manuel Marquez i söndags.

Framför hundratals fans lovade han att fortsätta. ”Don’t worry, we will rise again”.

Helt rätt, tycker jag.

Trots två raka nederlag är Pacquiao fortfarande en av världens allra bästa boxare. Mot Bradley föll han offer för det värsta domslut jag någonsin har sett. En inofficiell undersökning gjordes efteråt bland 51 boxningsexperter. En överväldigande majoritet, 48 stycken, höll ”Pac-Man” som segrare.

Vad gäller fajten mot Marquez så låg han i ledning vid tidpunkten för knocken. Och den inträffade efter att han själv golvat sin motståndare och fått segervittring, men blivit oaktsam.

Sedan ska man ha i åtanke att dessa två herrar kände varandra utan och innan vid det här laget. Marquez hade blivit klokare för varje match och fullkomligt brann av revanschlusta efter tre snöpliga domslut.

Vad gäller en eventuell superfajt mot Floyd Mayweather Jr. så har den tappat mycket av sin dragkraft. De är inte längre rankade etta och tvåa i världen, och bilden av Pacquiao som oslagbar – som ändå fanns där efter sju år utan förlust – är borta.

Ändå måste den ske. Mayweather kan inte titulera sig sin generations bäste boxare utan att ha besegrat Pacquiao. Och vare sig Floyd vill det eller inte är filippiniern fortfarande en av världens främsta.

/Petter Öhrling

Nyårshelgen brukar ju bjuda på ett par riktigt tunga galor, så också i år. UFC laddar upp med det största man har med returen mellan Junior dos Santos och Cain Velasquez. I Japan har sladdande Dream fått ett par rejäla stödhjul till sin nyårsgala med GLORY som laddat upp med en tungviktsturnering i K-1 som får det att vattnas rejält i munnen på en nostalgiker som mig. Och vi börjar där.

Semmy Schildt. Peter Aerts. Remy Bonjasky. Gokhan Saki. Daniel Ghita. Sergeij Kharitonov. Errol Zimmerman. Anderson da Silva.

Dream slänger dessutom in några MMA-matcher i mixen med Melvin Manhoef mot rutinerade kanadensaren Denis Kang känns som den intressantaste.

Så ser den ut. Turneringen som ska ta oss tillbaka till K-1:s storhetstid. Jag förväntar mig inget mindre än ren och skär magi. Galan går av stapeln på nyårsafton och spelplatsen är mäktiga Saitama Super Arena med plats för 37 000 åskådare.

På tal om K-1 förresten. Man måste fråga sig vad koreanerna som köpte upp det kraschade varumärket förra vintern sysslar med. Efter att ha kontrakterat killar som Artur Kyshenko, Badr Hari (kanske inte var så klokt med tanke på hur hans år sett ut), Andy Souwer, ”Cro Cop” osv. så verkar det som man inte vill att någon ska ta del av deras verksamhet. Den officiella hemsidan gör fortfarande reklam för turneringen i Los Angeles som gick av stapeln i september. Piggt! Tydligen ska det vara ”last 8” i Aten på lördag men det enda som tyder på att den galan ens äger rum är en pressrelease från oktober. Där står inte ens vilka matcher som är bokade. K-1 har lite att jobba med när det kommer till PR… Nu snöade jag iväg, känns som det kommer ett dokument på detta inom kort.

När det kommer till PR så kan ju ingen slå jänkarna på fingrarna. UFC är det bästa exemplet på det. Ingen med det minsta intresse för fighting kan undgå budskapen som Dana White projicerar världen över. Den maskinen är i en helt egen division. Och nu handlar det alltså om det finaste man har, tungviktstiteln. Man har dessutom valt att i vanlig ordning lägga eventet på lördagen före nyårhelgen så den intresserade kan i lugn och ro ta sig igenom denna gala för att sedan ställa om hjärnan på stående fighting.

Förutom den högexplosiva titelmatchen mellan JDS och Velasquez har UFC tryckt in godbitar som Tim Boetsch vs Constantinos Philippou, Yushin Okami vs Alan Belcher, Jim Miller vs Joe Lauzon plus mycket mer. Riktigt riktigt bra!

Det är ju inte så förvånande egentligen. Att UFC nu backar från sitt löfte att ge segraren mellan Alexander Gustafsson och Mauricio Rua första tjing på titeln. Det kändes nog bra att säga så just då, på presskonferensen alltså, för Dana White. Hypen inför den här matchen gick verkligen att ta på och när UFC-presidenten fick frågan är jag övertygad om att det kändes helt rätt att säga som han faktiskt sa. Att segraren här skulle få titelmatchen.

Det är ju så han funkar den gode White, han säger det som känns bäst för stunden. Ganska ofta får han backa eller erkänna att det han hasplat ur sig var lite överilat. Nu la ha ju dessutom in en liten brasklapp redan i sitt första anförande; ”Segraren får titelmatchen förutsatt att inte någon galen skit händer som förhindrar det, vilket det ju alltid gör”. Ok då Dana, vi fattar. I USA brukar man ju prata om sådana här uttalanden som ”hot air”. Det vill säga ord som egentligen inte betyder någonting, det kan man väl säga att detta är ett typexempel på.

Det senaste beskedet är att UFC ska lämna ett nytt besked i slutet på veckan. Men faktum kvarstår att den regerande titelhållaren Jon Jones har match bokad i slutet på april. Det innebär att en titelchans för Alex som snabbast kan komma om en sådär sex till sju månader. Så länge kommer inte Alex vilja gå inaktiv, så länge kommer inte UFC vilja att Alex ska vara inaktiv. Så mycket för den varma luften Dana!

Så vad händer nu? Alex må ha besegrat en legend och en topp-5 i den lätta tungvikten. Det betyder inte att han är den enda som aspirerar på tronen. Lyoto Machida, Dan Henderson och Rashad Evans ligger att där och lurar. Lyoto och Evans har båda två under de senaste tolv månaderna blivit överkörda av Jones och Dan Henderson (som skulle mött Jones i augusti) är för tillfället knäskadad.

Henderson och Machida är bokade till UFC 157 den 23 februari men frågan är om ”Hendo” är frisk till dess annars borde det ligga när till hands för ett möte mellan Gustafsson och Machida – en match som för övrigt vore otroligt häftig med två så skickliga stående fighters.

Vi inväntar besked från UFC men kommer i vanlig ordning ta även detta besked men en lite nypa salt.

****

För att återgå till helgens gala så har jag faktiskt inte ens nämnt det två övriga supermatchern som gick av stapeln och tänkte ta tillfället i akt nu.

Rory McDonald mot BJ Penn blev nästan precis så som jag hade förväntat mig. För det första så är BJ för liten för 170 ponds (weltervikt) hade inte ens chans mot en fysiskt så mycket starkare motståndare som Rory McDonald. 23-åringen imponerade stort men fick ändå utstå en del spott och spe för att han inte tog chansen att gå på avslut när tillfälle gavs, inte minst i tredje ronden. En kritik som faktiskt också Alex fick efter sin match. Men se det så här, du är trött, du kontrollerar matchen mot en av de största namnen, någon som vid flera tillfällen kommit tillbaka från just den typen av underlägen. Varför hoppa in och pressa fram ett avslut när du har kontrollen? Vissa kallar det feghet, det kallar jag dumhet. Vi kan dra en parallell till fotboll: du leder med två noll mot Real Madrid med en kvart kvar att spela. Då tar du knappast ut en mittback och sätter in en striker bara för att döda matchen, eller hur?

Benson Henderson mot Nate Diaz kan man istället säga gick precis tvärt emot vad jag trodde. Herregud vilkedt monster han är Bendo! Nate hade inte en chans att hänga med i det tempot och med den kraften som ”Smooth” fightades i. Diaz fina boxning såg jag som nyckeln till seger, den neutraliserade Benson fullständigt med sitt otroliga fotarbete och stenhårda sparkar, inte minste då låga. När de två hamnade på golvet syntes också tydligt hur stark ”Bendo” är. Fantastiskt, den mest imponerande insatsen på hela galan.

//SYK

Jag har fortfarande inte hämtat mig från dramat i morse. Klev upp för en dryg timme sedan med en nästan bakfull känsla av ”vad hände egentligen?”.

Vad som hände var att Manny Pacquiao gick rätt in i ett perfekt högerslag och slocknade. Årets knock.

Någon öppnade locket till all ilska och besvikelse som har kokat inom Juan Manuel Marquez under de senaste åtta åren. Så sa det pang.

Att se en medvetslös Pacquiao ligga raklång med ansiktet mot golvet var otäckt. Ovant.

Alla de som undrade om det verkligen var nödvändigt med en fjärde match fick ett ganska tydligt svar på den frågan. Kapitel fyra i sagan om Pacquiao-Marquez var det bästa hittills.

Vi bjöds på vilda slagväxlingar och ett ursinnigt tempo. Men framför allt innehöll fajten den viktigaste ingrediensen som saknats i de tidigare tre – en klar och obestridd vinnare.

Jag hoppas att Manny Pacquiao väljer att fortsätta med boxningen, trots två raka förluster. Han utklassade ju faktiskt Bradley, och såg väldigt bra ut i går tills han blev träffad.

Däremot kan vi nog glömma en potentiell megafajt mellan filippiniern och Floyd Mayweather. Sannolikheten känns mikroskopisk.

För något år sedan, när de delade tronen som världens bästa boxare kilo-för-kilo, var det drabbningen som alla fans ville se.

Det är det inte längre.

Nu vet vi ju att Manny Pacquiao inte är oslagbar.

/Petter Öhrling

Det var egentligen inget snack. Alex var helt enkelt bättre än ”Shogun” och besegrade honom efter den främsta insatsen en svensk någonsin presterat i en MMA-match.

Upper-cuten, nedtagningarna, knäna. Det blev för mycket för legenden som i slutet av matchen mest försökte hålla sig på benen efter att han blivit successivt nermald.

Nu är det inget snack längre. Alex är så bra som vi alla trodde att vi visste att han var. Sanningen är att ingen av oss visste. Inte han själv heller. Att vara imponerande på träning är en sak. Att dominera ett krig mot en av sportens främsta krigare är en helt annan.

För en mer detaljerad redogörelse av matchen kan ni läsa min text på sportbladet.se

Återkommer med analys av resten av galan lite senare idag.

Nu ska jag somna om med ett leende på läpparna.

//SYK

Då var vi är. Dagen D. När Alexander Gustafsson antingen kommer lyfta både sig själv och faktiskt också svensk MMA-till ny nivå. Men det är ju en gala med så mycket mer att se fram emot. För att vara ärlig är det TRE supermatcher som avrundar kvällen, här är min syn på dem.

BJ Penn vs. Rory McDonald
Legenden mot världens kanske mest lovande. Här finns gott om argument för båda men som jag ser det ska det mycket till för att Penn ska ta det här. Många människor i MMA-världen älskar att drömma sig tillbaks till svunna tider. Senast igår hörde jag Shogun prata om hur mycket han saknar sin soccer-kicks och stomps. Men faktum är att MMA utvecklats enorm bara de senaste två-tre åren, Rory McDonald är på ett sätt beviset för det. Han är både snabbare och starkare än Penn och dessutom mer komplett rent tekniskt. Men har han hjärtat, hakan och rutinen som lär krävas? Jag tror det, men Penn kommer testa honom som han aldrig blivit testad förut. Mitt tips Rory McDonald vinner på enhälligt domslut.

Mauricio Rua vs. Alexander Gustafsson
Samma sak kan väl egentligen sägas om det gamla mot det ya men det skiljer ju faktiskt bara sex år mellan Alex och Shogun och bara 31-år gammal lär väl brassen knappast tänka på refrängen. Detta till trots är Alex på en uppåtgåede kurva samtidigt som Rua mist sagt planat ut. Jag misstänker också att Alex stil passar Shogun illa. Hans längdövertag och mästerliga boxning kommer va det som dikterar villkoren stående och jag tror Shogun får svårt att plocka ner honom. Det har pratas om att Alex ibland ”tappar händerna” och riskerar träffas av exempelvis en överhandshöger. Då har man inte med Alex vänsterjabb i beräkningen och det är dumt. Mitt tips, Alex vinner på TKO i andra ronden.

Benson Henderson vs. Nate Diaz
Att Nate skulle gå match om bältet före brorsan Nick var det väl inte många som trodde. Nu får ju visserligen Nick skylla sig själv att han inte tagit chansen när den presenterats utan slarvat bort det på vägen. Hur som helst är detta i mitt tyck den svåraste matchen att förutse något slut på. Benson har det fysiska övertaget och är en fenomenal tekniker. Nate å andra sidan är outtröttlig och besitter inte vara en submission-game i världsklass utan har också makalöst bra boxning. Mitt tips, Nate Diaz nöter ner Bendo med sin boxning men vinner på rear naked choke i fjärde ronden.

Huvudkortet sänds på C MORE EXTREME med start 02:00 i natt

//Syk

Boxningshistorien kunde ha sett väldigt annorlunda ut om det inte vore för rutinerade ringdomaren Joe Cortez.

Året var 2004 när en ung Manny Pacquiao golvade Juan Manuel Marquez tre gånger i den första ronden. Många hade stoppat fajten redan där. Freddie Roach har sagt: ”Efter den första nedslagningen trodde jag att det var över, efter den andra trodde jag att det var över, och efter den tredje var jag säker på att det var över”.

Men Cortez granskade Marquez noggrant och lät matchen fortsätta.

Mexikanen vädrade stormen och tog sig till den andra ronden. Sakta men säkert jobbade han sig in i matchen, fann sin egen rytm och skakade Pacquiao med sin tunga höger.

Det blev oavgjort den gången. Och i två löjligt jämna returmöten har Pacquiao dömts som segrare.

Ärligt talat går det att argumentera för att Marquez har vunnit alla tre. Eller att Pacquiao har gjort det.

Efter en timme och 48 minuter går det fortfarande inte att skilja dem åt. Alltså lika lång tid som det tar att se ”Hamilton – I nationens intresse”. Så jämna är de.

Tänk att Marquez kom så nära att bara vara ännu ett offer, ännu en liten fläck på filippinierns imponerande facit. I stället har de blivit ärkerivaler.

Jag tror att Pacquiao kommer att vara den mer upptagna, aggressiva boxaren i ringen. Jag tror att Marquez kommer att förlita sig på sin tajming, tunga högerhand och blixtrande kontringar.

Men vem som vinner? Det låter jag vara osagt.

Om det mot förmodan blir ännu ett kontroversiellt domslut? Ja, då kan man alltid komma ihåg att Sugar Ray Robinson och Jake LaMotta möttes sex gånger.

Cortez? Han visste förstås inte att draget att låta den första matchen fortsätta skulle få så stor betydelse. ”Men det var förmodligen det bästa beslutet jag har tagit i karriären”.

/Petter Öhrling

Det har ju förstås spekulerats kring det. Vem som ska få nästa chans på titeln efter att travestin Jones vs Sonnen lagts till handlingarna. Nu på presskonferensen innan helgens jättedrabbning gjorde då Dana White det enda rätta och bekräftade fansens spekulationer. Vinnaren mellan Alexander Gustafsson och Mauricio Rua får chansen.

Där har vi det alltså. En svensk med en seger från titelmatch.

Det har ju känts otroligt logiskt och inte minst rättvist. Men nu när det är bekräftat måste jag erkänna att det lägger ytterligare en dimension till det som redan är den största MMA-matchen en svensk någonsin gått. Det lägger dessutom extra vikt i oktagonen redan på lördag.

Rysningar!

Presskonferensen i sin helhet:

2012 lider mot sitt slut. Svensk MMA lägger en omtumlande helg med Vision 5 bakom sig och riktar nu unisont blickarna mot Seattle och Matchen med stort M; Alexander ”The Mauler” Gustafsson mot Mauricio ”Shogun” Rua. Gåshud.

Mer om det i morgon.

Nu till ett annat glädjeämne. För bara en liten stund sedan kom jag tillbaka från inspelningen av MMA-Panelen som publiceras här på aftonbladet.se under natten till i morgon. Och det var ingen tillfällighet.

Det är nämligen klart att Aftonbladet kommer sända MMA-panelen under hela 2013. Det vill säga ett helt år med analyser, highlights, snack och nyheter om världens snabbaste sport. Det blir en hel del nyheter i programmet men inget jag kan avslöja här och nu. Det jag kan säga är att vi siktar på att bli ett av Sveriges bästa sportmagasin på webben, alla kategorier för det tycker vi svensk MMA förtjänar!

Väl mött!

//Syk