K-1 eller MMA? Måste man välja? Självklart inte men det är ändå var den stora massan har gjort de senaste åren, och de har valt MMA och då förstås i första hand UFC.

I helgen fanns det möjlighet att följa båda på högsta möjliga nivå. UFC hade trummat ihop en helkväll på nationella tv-kanalen Fox och i Holland firade Its Showtime av sin flyktande storstjärna Badr Hari (som ju lämnar K-1 för boxning). Resultaten av galorna var nog så långt ifrån varandra man kan komma, när UFC on Fox 2 planenligt (?) utvecklade sig till en gäspning till brottningsgala bjöd Badr Hari, Gökhan Saki, Daniel Ghita, Tyrone Spong, Robin van Roosmalen och alla de andra på en uppvisning i kickboxning världen inte skådat sedan japanerna arrangerade GP 2010.

Att MMA-sporten ofta får kritik för att vara en tråkig publiksport för att det som det heter ”bara blir en massa brottning” må vara lika sant som orättvist. Visst, många matcher avslutas eller spenderas till stor del på mattan men att det därför skulle vara tråkigt är både oinsatt och felaktigt. Tyvärr får dessa kritiker då och då vatten på sin kvarn. Det fick de i helgen. Rashad Evans vs. Phil Davis var ett fem ronder långt sömnpiller. Två brottare som gjorde det de gör bäst, brottades. Nyfikna MMA-rookies som såg sin första gala, tack vare exponeringen på Fox, lär ha tröttnat ganska snabbt av vad de fick se. Tyvärr. De två övriga matcherna på programmet, Chael Sonnen vs. Michael Bisping och Demian Maia vs. Chris Weidman, bjöd heller inte på någon storslagen underhållning, båda gick hela tiden ut och fick avgöras av domarna. Inte direkt vad tittarna hade hoppats på gissar jag.

Underhållning fanns det dock gått om på andra sidan Atlanten, närmare bestämt Leeuwarden i Holland, lite tidigare på kvällen. Kickboxingens enda riktiga superstjärna Badr Hari skulle tackas för ganska lång och ganska trogen tjänst och till hans ära hade stora delar av världseliten bjudits in. Bland annat två titelmatcher stod på programmet som måste anses vara det häftigaste kortet sedan K-1 WGP 2010. Och vilken gala det blev! En extatisk publik fick dels se Badr Hari knocka Gökhan Saki med en stenhård uppercut i första ronden, dels fick man rakt igenom hela galan se spektakulär kickboxning med bland annat fem knockar. Men galan var mer än bara en häftig show, det var en påminnelse om att K-1 som fenomen fortfarande har en puls. Daniel Ghitas knock på Hesdy Gerges gav inte bara tungviktstiteln utan också ett besked på vem i Badr Haris frånvaro, som är ”the man to beat”.

Om jag hade tvingats välja, vilket jag ju som tur är inte måste, så hade jag åtminstone den här helgen valt K-1. MMA å andra sidan lär kontra ganska snabbt med UFC 143, Diaz vs. Condit nästa helg har potential att bli årets fight så här långt.

Så här såg det ut när legenden Badr Hari tog sitt förväl.

http://www.youtube.com/watch?v=jeIypMkPAuw&feature=player_embedded

//Syk

Under en tid kändes racet om att vara UFC:s kung pound for pound handlade om endast två fighters; Anderson Silva och George St. Pierre. Förra året sällade sig en ung amerikan vid namn Jon Jones till dessa två och toppduon blev en trio. Vi är bara i januari men redan känns det som denna trio gott och väl kan omnämnas som en kvartett av fighters som på sitt sätt sprungit ifrån konkurrenterna i sin viktklass.

The new kid on the topp block heter förstås José Aldo.

Den tidigare obesegrade Chad Mendes klev in i oktagonen i Rio med gott självförtroende och med vetskapen  att han var den bästa brottaren Aldo någonsin ställts mot. Mot sig hade han inte bara divisionens titelhållare utan också tusen och åter tusen galna brassar på läktarplats. En knapp rond (4,59) var det hela över efter en perfekt kontring på Mendes nedtagningförsök (knä på hakan) och José Aldo fortsätter sin fantastiska vinnarsvit. För Chad Mendes fanns inte mycket att göra än att se den första förlusten läggas till i statistiken och se sig besegrad av en bättre fighter, för det är Aldo.

Scenerna som utspelade sig efter matchen (och för all del under hela kvällen) är redan klassiska. Förbryllade amerikaner fick ta del av en läktarkultur född på de brasilianska fotbollsarenorna med sång, samba, flaggor och vilt firande. Ren magi.

Kan globen leverera en tiondel av de stämningen har vi överträffat allas förväntningar.

//Syk

Ja, då var det dags igen! Efter ett par veckor av reflektion och eftertanke är det nu dags att lägga dylika banaliteter åt sidan för en rejält fullspäckad show från en av MMA-sportens centralorter, Rio de Janeiro. På kortet hittar vi en hel  hög spännande matcher med titelfighten i fjädervik mellan José Aldo och Chad Mendes som naturligt huvudevent. Otroligt svårtippat, Aldo kommer inte få det lätt med Mendes brottning men jag tror han löser det och Mandes åker på karriärens första förlust.

På kortet hittar vi också Vitor Belfort mot Anthony Johnson en match som redan på förhand har ”fight of the night” skrivet över allt. Palhares vs. Massenzio då? Nja, tror Palhares är för bra för Massenzio, gissar att han chokar ut honom redan i den första ronden.

Som inledningsmatch på huvudkortet hittar vi en personlig favorit. Terry Etim är inte bara en grym all-round fighter och en av sportens mest lovande talanger, han är dessutom från Liverpool. Det kommer man ganska långt på i min bok. Etim möter Edson Barboza som måste ses som engelsmannens tuffaste motståndare hittills. Barboza, 25, är även han en up and coming lättviktare med siktet på toppen, vinnaren av den matchen lär klättra en hyffsad bit på rankingen. Ni som såg UFC 138 kanske minns Etims match då;  en krok på hakan, en perfekt spinning back kick och ett avgörande på en perfekt guillotin. Allt inom loppet av 18 sekunder! En anledning att hoppas att han vinner är att få höra Joe Rogen försöka tyda Etims omöjliga scouse-dialekt under vinnarintervjn. Senast gick det väl, sådär kan vi säga.

http://www.youtube.com/watch?v=HeWzsd3Cs8o&feature=related

//Syk

Sådär, nu skakar vi ruset av oss och blickar tillbaks på en nyårshelg med några riktiga fightingraketer! Jag rankar helgen enligt följande:

1 UFC till Stockholm. Nyheten som får det att kittla i magen på alla oss MMA-älskare i Sverige. Globen kommer bjuda på en av de häftigaste fightingshowerna Europa har upplevt och jag är övertygad om att den stora, och inte minst kunniga, MMA-publiken kommer imponera på Dana White med anhang.

2 The Maulers seger. The Janitor sprang rakt in i en av de hårdaste jabbarna den lätta tungvikten har att erbjuda. Alexander ser kanske inte ut som något kraftpaket men när knappt 100 kilo Matyushenko kom farande satte han upp vänstern och då var det tvärstopp. Många hade säkert hoppats få se mer än dryga två minuter av Alexander men segern var det som räknades, den största hittills i karriären.

3 Nils Widlund på Dream. Fick visserligen stryk (TKO i tredje ronden) mot K-1 mästaren Yuta Kabo men att han bara var där är ett jättesteg för svensk kickboxning. Nils imponerade dessutom på japanerna så pass att ett längre kontrakt med Dream kom på tal direkt efter matchen. En nyårsraket som sköt upp Nils till en av Sveriges största fightingstjärnor.

4 Overeems leverspark. Eller kanske smäller Brock Lesnars pensionsplaner högre? Hur som helst visade Alistair precis hur farlig han är stående. Brutala knän och en spark som satt där den skulle var nog för att avsluta en kort men ändå på sitt sätt legendarisk MMA-karriär. Nu väntar titelmatch för ”The Reem” mot Junior Dos Santos, kan bli riktigt riktigt bra.

5 Fedor Emilianenkos seger. För många är kanske judo-killen Satoshi Ishii en doldis. Men är man olympisk tungviktsmästare i judo är man ingen duvunge. Fedor ägnade inte det speciellt många tankar utan gick ut och visade precis hur bra han faktiskt är. Med en stenhård höger sänkte han Ishii efter bara ett par minuter och frågan är nu vem (utanför UFC) som ska kunna matcha den förre Pride-ikonen när nu storformen börjar återvända.

//Syk

Som Dana White exklusivt bekräftar i dagens rosa tidning är det klart med UFC i Sverige den 14 april.

Sådärja! Om ni inte läst storyn så gör ni det här! http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kampsport/mma/article14144032.ab

Gamla nyheter säger kanske någon. Skitsnack säger jag. Visst att rykten florerat länge och visst att en del av detta läckt ut tidigare men nu är det bekräftat och klart. Nu finns något att ta på, något att diskutera och framförallt, nu finns något att på allvar se fram emot.

Det här betyder förstås massor för Sverige som idrottsnation och förstås ännu mer som kampsportsnation. En bekräftelse på kunnande, intresse och förmåga skulle jag vilja kalla det. Och för alla våra duktiga fighters finns nu ett omedelbart mål för som Dana bekräftade när jag pratade med honom vill han ha flera svenska intressen till galan.

Att Globen passar som handen i handsken för ett spektakel av de här proportionerna säger sig själv. Den är rund, stor och bra på show.

Självskrivna på galan (om allt går som det ska på vägen) är ju förstås de redan kontrakterade Alexander Gustafsson och Reza Madadi, frågan är vilka fler som kommer få chansen. Diskussionerna är förstås långt gångna vid det här laget och en gissning är att killar som Akira Corrassani, ”Jycken” Cedenblad, Andreas Ståhl, bröderna Spång och Tor Troeng sitter och bläddrar i tjocka kontraktsförslag. Kanske fler? Vilka tror ni och vilka vill ni se?

Dessutom, skulle Alex gå och vinna ikväll så lär han bli main event mot, låt oss säga, Shogun Rua?

För att citera den gode White. ”All you guys who has seen it on TV, wait until you see it live. Its gonna blow your fucking minds.”

Det ser vi fram emot.

//Syk

Igår kom den tragiska nyheten att den ryske boxaren Roman Simakov avled i sviterna efter att ha blivit knockad i en titelmatch (Asiatiska WBA) mot landsmannen Sergei Kovalev. Simakov knockades i den sjunde ronden och bars ut ur ringen, senare på sjukhuset gjordes en akut hjäroperation som ledde till koma och igår dog han alltså. Han blev bara 27 år gammal. Boxningsvärlden sörjer och lider med Simakovs familj och vänner. Det är en tragedi, precis som det alltid är när en ung människa dör

Ur ett mer allmänt, sportsligt perspektiv kan vi bara konstatera att det här antagligen kommer elda på de som redan har en avog inställning till boxning och kampsport. De som letar en färsk incident att luta sig mot i diskussionen om kampsport är farligt eller ej kommer förstås ta upp fallet Simakov. Det är förstås helt galet. Vi vet faktiskt ännu inte vad han dog av. Vi vet inte om han hade medfödda skador eller om alla säkerhetsåtgärder vidtagits på ett korrekt sätt. Men faktum kvarstår, han dog i samband med en boxningsmatch och han är inte den första som gjort det.

Det är ett problem, förstås, men det är ett problem som handlar om boxning snarare än om kampsport. Inom mma finns endast två kända dödsfall i samband med professionell match sedan sporten slog igenom under tidigt 90-tal. Inom UFC är siffran noll. Sett till antalet allvarliga skador finns många sporter som orsakar fler skador och dödsfall än mma (ridsport, motorsport etc.) men det intressanta i diskussionen är förstås att i ingen sport är just säkerhet och hälsa så central som inom mma. Att en hockeyspelare spelar med hjärnskakning är nog ingen ovanlighet och hur ofta får man inte höra om fotbollspelare som ”spelar på sprutor”. Ämnet tog upp under presskonferensen inör UFC 140 som hölls i natt. Dana White, Tito Ortiz mfl. hade en hel del att säga.

//Syk