Äntligen har jag landat i det där läget när man inte vet vilken dag det är och tiden består av förmiddag, eftermiddag och kväll. Det finns inga klockslag, tider som behöver passas och det enda som bestämmer vad som ska göras är vädret. Vi pratar om vilket håll blåsten kommer i från, vilken strand som passar bäst i dag och vad vi ska laga till middag. Ingen dag är vardag eller fest allt är lite festligt.

Den här tiden är så fruktansvärt viktig. Det är den som kommer att ta oss genom allt, genom hela livet. Jag njuter av att veta att allt som händer just nu kommer att sitta i våra barns inre som en livförsäkring. En försäkring om att livet är fint och nära. För det är vi alla nu, så nära vi bara kan.

I kväll lägger jag mig och sover medan mitt hjärta svämmar över av kärlek till min man, mina barn och resten av min fina familj. Jag känner mig så tacksam för att alla finns till och att jag får vara med alla hela tiden i timmar som blir till dagar och veckor. Det är det bästa för mig.

Tack!

Vi har kommit fram till Gotland. Ljuvliga,älskade, soliga Gotland. Efter allt fejjade för att ta bort vinterlagret som har lagt sig över hela huset när vi har borta är nu ett minne blott. Jag ligger just nu i sängen efter en liten powernap. Nu ska jag och Amanda bada bastu, vi sk alägga barn och sen ska vi äta middag i kvällssolen.

Jag koncentrerar mig på att landa. Mjukt för att inte kraschlanda. Annars är det typiskt att man börjar slappna av och blir sjuk eller något.

Det är är en av världens bästa grejer första kvällen på sommaren. Amanda skriver om det så fint i vår kokbok. Jag skriver under på vart enda ord. Alla känslor på en och samma gång. I morgon när jag har gått från svart/vit till färg då lovar jag bilder!

Jag vet. Det händer inte mycket här just nu. Jag försöker bara få i hop livet just nu. Jag vet också att vi alla är i samma kaos. Varför pratar vi inte mer om junikaoset? Innan semester kaoset? När vi är som tröttast och verkligen ska maxa. Vi har aldrig så mycket att göra som just nu. Alla ska bli klara till semestern. Sätta i gång allt som ska i gång i augusti. Samtidigt ska vi ratta familjer med avslutningar, studier med slutprov…

I morgon bär det av. En liten jobbdag kvar och sen tar vi färjan till Gotland. Jag kommer att jobba därifrån men det är en helt annan sak. Jag vet ju att min puls går ner bara jag åker på båten. Jag kan redan höra det hemtrevliga ljudet av kaffekokaren i köket, varje morgon i vad det känns som just nu oändligt många. Är det fint väder så öppnar jag dörren ut mot trädgården. Efter en stund kommer kanske min pappa nyvaket förbi. Sugen på kaffe. Det är fortfarande lite kyligt på trappen då solen inte nått dit ännu. Jag tar min kopp och sätter mig på andra trappen. Solen värmer. Amanda kommer, går in i köket tar en kopp och sätter sig på trappen. Barnen leker runt omkring oss, kivas om en gammal vagn, ger upp och turas om att sitta i den i stället.

Vi gör planer för dagen. Alex vill bestämma hur middagen ska vara redan nu. Gustav och Rosa drar i väg med bilen för att ta ett morgondopp i brottet. Vi skrattar, pratar, kanske gråter lite för något är lite gråtig.

Jag behöver det här så mycket nu. Älskar att det börjar i morgon!

Nu svämmar mitt längt nästan över för att packa bilen full och bara åka i väg ett slag Inte någon weekend utan för ett sommarlov. Snart mycket snart är detta verklighet.

Vår superduktiga lillasyster Amelia har i dag premiär på ett projekt som hon och hennes kompanjon Johanna har jobbar på under en tid. Nämligen en inredningsportal med massa härliga bloggar och reportage, bland annat från mitt hus på Gotland. Kolla HÄR nu!

Jag är ledsen för mitt dåliga bloggande. Jag var tvungen att göra klart sommaren med mina nära och kära. Vi har de senaste dagarna ätit middagar, hängt på stränderna och bara varit. Så himla skönt.

I dag har Gustav och Wilma åkt till stan och jag är löjligt skör av att vara utan min bebis som nu ju är ganska så stor. I morgon åker Rosa och sen börjar allvaret. Vi smygstartar med att spela in nya avsnitt av ”På middag av Hannah & Amanda” här hos oss på Gotland. Det ska bli riktigt roligt. Men en helomvändning när vårt team dundrar in här måndag morgon. Nu ska jag laga pasta pesto, ta en powerwalk med vår bästa Mikaela (vår produktionschef) som redan har anlänt. Ett kvällsdopp i kalkstensbrott.

Vad gör ni?

Färgerna är så intensiva, blommorna står och vajar längs vägen, ljuset står lägre och när vinden tar i är det en annan luft. Augusti är snart här. Det är som att sommaren rundas av. Som att den där roliga festen snart är slut och alla måste gå hem. Jag är dålig på transportsträckor. Jag är bra på att vara där jag är men inte när jag vet att det snart är dags för förflyttning. Det är därför jag aldrig har tyckt om att resa. Det kostar så mycket att bryta upp, åka i väg, färdas över land och hav. Det finns ju de som älskar det. Att vara på väg. Jag vill bara stå still. Inte i tanken. Inte i mitt liv. Jag vill att allt ska hända där jag känner mig trygg, på min arena, då är jag som bäst.

I dag var det som om sommaren tog slut en smula. Höstens verklighet slog emot mig med en otrolig kraft. Jag kunde knappt andas.

Jag liksom sörjde att sommaren snart är över. Den har varit evighetslång och samtidigt ett ögonblick. Jag sörjde att blommorna ska försvinna. Att snart ska vårt hus stå tomt igen. I väntan på oss. Jag vill klamra mig fast vid allt det här. Inte sakta förflytta mig.

Jag vet att när jag vaknar i morgon bitti är allt bättre. Jag har förlikat mig med att det är så det är. Gjort om det här till något bra. Hittar sättet som gör att varje timme och minut som är kvar blir värdefulla, att de inte slarvas bort. Jag kommer baka den sista jordgubbspajen, grilla vid havet, plocka blommor med Wimsan, pyssla klart Rosas loppisinköpta dockskåp, älska min bankis så mycket jag kan, fylla hela bilen med barn och bada efter middagen, äta bullar på bageriet, andas, vara min alldeles egna Gotlandssommar. Så måste det bli.

Jag är helt slut. Vi gjorde sommarens utgång i fredags. Visby by night. Wisby Strand bjöd på ett hejdundrande galej. Jag dansade som en galning, gjorde en praktvurpa och tjoade mig hes. Alltså den där praktvurpan var en riktig höjdare. På denna middag ingick det liksom att alla stog på sina stolar och dansade. Vårt bort var längst ut i lokalen. Jag dansar på stolen, vacklar till ska ta stöd mot väggen bakom. Om det ändå hade varit en vägg, det var ett draperi. Så jag föll handlöst från stol, in i draperiet över en massa högtalare. Folk kom fram och frågade oroligt om jag hade slagit ihjäl mig. Jag låg där skrattande och kom undan med tre små blåmärken på armen.

Jag tänker. Om jag hade gjort samma vurpa helt nykter i mitt kök till exempel ja, men då hade jag säkert fått ett flertal benbrott.

Nog om denna fadäs. Det var kul men herre gud vad det tar på krafterna. Nu har jag en vecka kvar innan vi börjar stormjobba. Augusti är fullbokad. Nästa vecka startar vi inspelningen av ”På middag hos Hannah & Amanda”! Så jag tänker att jag ska ägna den här veckan till att boosta inför hösten. Äta bra, sova mycket och träna varje dag. Jag kickstartar denna i dag. Ge mig alla era tips på välgörande grejer. Utrensande shots, vitaminer och annat som kommer göra att augusti går som en dans.

Om du fortsätter så här i två veckor till förlåter vi allt…

När jag läser de sura och lite uppläxande kommentarerna börjar mitt punkhår växa ut igen. Jag får lång svart lugg och snagg på sidorna. Jag vill visa att jag gör som jag vill. Jag vill ta tillbaka mitt inlägg och skrika att jag säger SÅHÄR precis så många gånger jag vill. Jag skiter i om det låter obildat och tonårsaktigt. Jag vill visa att mina SÅHÄR inte har ett dugg med min framtid att göra. Det enda som skulle kunna hända är att hon som skrev just den kommentaren slutar lyssna och får det lite, lite tråkigare.

Jag har alltid varit lite för mycket. Skrattat för högt, pratat för mycket, varit för kär, velat leva för fort… För vem undrar jag? I min värld är just det där för något jag älskar. Jag älskar att skratta, gråta, älska vara för mycket. Om jag inte får allt det där i dubbeldos tycker jag att det är tråkigt. Jag dansar i köket, sjunger så det dånar och om det är för långsamt ser jag till att speeda upp. Jag vill att det ska vara vackert omkring mig, att mina barn ska vara lyckliga och jag ger mig inte tills alla jag känner har berättat allt. Jag vill hoppa över ytligheter och fråga allt man inte får. Jag har alltid berättat för mycket om mig själv, hatar att vara hemlig. Allt blir ju så mycket bättre om man får prata om det .

Jag älskar mitt liv, älskar att vara jag.

Jag ska putsa bort några SÅHÄR. Resten behåller jag. Välkommen till the to much society.