VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).