Arkiv för tagg amaranthe

- Sida 1 av 1

Den här veckan får ni läsa om Amaranthe och Exodus – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Här var det snaskigt god popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)
Här var det snaskig popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)

:++:
Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:
Tweet 10/10

VECKANS SPELLISTA:


Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Hurra! Vi vinner coola Amaranthe-prylar

av Mattias Kling
And-the-winner-is1

Två slutsatser går att dra utifrån veckans lilla utlottning, som har genomförts i samarbete med Universal:

1. Yster workoutmetal à la svensk västkust är väldigt populärt.

2. För en gångs skull tycks det vara ett band som även lockar den kvinnliga delen av publiken.

Båda är så klart väldigt glädjande. Och – hur coolt hade det inte kunnat vara att langa ut tischor, trumpinnar och signerade plattor till er alla? Väldigt coolt, skulle jag vilja påstå.

Men dessvärre inskränker sig antalet pristagare till två. Så som det blir när det vankas exklusiva prylar i potten.

De som högst slumpvis har haft turen på sin sida – och dessutom kunnat besvara den busenkla fråga angående sångerskan Elize Ryds gästinhopp i andra grupper – är som följer:

• Linda Jernberg, Farsta.

• Miguel Andersson, Mölnlycke.

Se där – knappast ett uselt sätt att kicka igång den här påskveckan. Eller vad sägs?

Tävling: Vinn exklusiva prylar från Amaranthe

av Mattias Kling
Amaranthetävling

Det kan tyckas att det är väldigt mycket popmetall här för stunden.

Kanske inte så konstigt. På blott ett album har Amaranthe gått från att vara ett projekt till periferin till ett av Sveriges internationellt gångbara namn.

Exakt sånt genomslag fick debutplattan då den släpptes för två år sedan – och nu surfar sextetten vidare på framgångsvågen med andraalbumet ”The nexus” (betyg :++: av bloggtrollet i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags).

Svenska distributörerna på Universal är så klart stolta över denna framgång. Faktiskt så peppade på framtiden för gruppen att de har beslutat sig för att skänka lite exklusiva prylar som just du kan vinna.

Japp. Dagens sanning – genom en tämligen enkel insats (mer om den senare) kan två personer kröna påskveckan med följande godis:

• En t-shirt med ”The nexus”-motiv, en signerad cd samt ett par trumpinnar (väldigt väl inbankade av takthållaren Morten Løwe Sørensen).

• En t-shirt med bandets logga samt ett signerat ex av senaste studioskivan.

Sammanlagt två vinnare har alltså möjlighet att utbrista i ett ”hurra” de närmaste dagarna. Men jag kräver så klart en väldigt modest motinsats.

För att vara aktuell i utlottningen (slumpen avgör) skulle jag nämligen vilja att du mejlar svaret på nedanstående fråga till mig på mattias.kling@aftonbladet.se och döper ditt bidrag till ”Amaranthe-tävling”.

Och så till själva frågan då:

Nämn (minst) tre grupper som vokalissan Elize Ryd har gästat som specialinbjuden sångerska. Som sagt, det finns fler, men tre räcker.

Senast torsdag kväll vill jag ha ditt svar. När klockan slår fredag vid midnatt stänger jag nämligen butiken och de lyckliga tu som kammar hem priserna meddelas under dagen.

Med detta finns väl bara en sak kvar att säga: Lycka till!

The blogg goes wild (Veckans viktigaste, pt 17)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker”

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus”

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev :++: – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems”

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de :+++: jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).

Bedömt i veckan: Amaranthe och Clutch

av Mattias Kling
Amaranthe ”The nexus”

:++:

Amaranthe

The nexus

Spinefarm/Universal

POPMETAL Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans. Att utfallet därmed är en kolhydratladdad sockersuccé är därmed odiskutabelt. I popgenren, vill säga.

Bästa spår: ”Theory of everything”.

VECKANS TWEET:

Tweet 15/3

You can’t stop blog ’n’ roll (FGIF, pt 6)

av Mattias Kling

Fredag. Freitag. Friday. Vendredi. Viernes.

Olé – kärt barn har många namn, i alla fall beroende på språk.

Med andra ord är det dags att summera den här veckan. Att knyta påsen runt några dagar som har tagit oss rakt in i årets andra månad.

Oh yeah. Helt traditionsenligt är det videodags. En möjlighet att pusta ut efter veckans umbäranden med färskingar som på ett eller annat sätt har nått allmän konsumtion sedan sist.

Den 1 februari – ja, det är i dag det – består denna samling av Soundgardens Dave Grohl-regisserade promotionklipp, nyproducerade visualiseringar från Soilwork, Slasher, Mercenary, Chariots Of The Gods, Havok, Satan’s Wrath, Audrey Horne, Blodarv, Amaranthe och – Bon Jovi.

Därtill går det mycket bra att inspektera streamade smakprov från kommande utgåvor med Killswitch Engage och Inter Arma, textvideor från Oceano och Century Medias senaste satsning Templeton Pek, en presentation av Nuclear Blasts färskaste thrashvärvning Lost Society samt en provlyssning på titelspåret från Necrowretchs alldeles färska fullängdare ”Putrid death sorcery”.

Men veckans riktiga guldklimp måste ändå vara hela roasten av Twisted Sisters Dee Snider, som ägde rum i Anaheim, Kalifornien, förra torsdagen. En skrattfest så omfattande att den kräver fem olika kapitel, som du också hittar sist i inlägget.

Roligare än så lär du inte få med kläderna på i kväll.

Anette Olzon och Nightwish går skilda vägar

av Mattias Kling

Det som började med ett sjukhusbesök i fredags har slutat med att den finska pompatruppen, som så sent som i somras besökte Sverige och Getaway Rock, hälsar att samarbetet med svenska sångerskan Anette Olzon nu är avbrutet.

I ett meddelande postat på gruppens hemsida förklarar parterna att den nu aktuella lösningen är bäst för alla inblandade och att samförstånd råder.

”På senare tid har det blivit allt mer tydligt att det rådde konflikt inom bandet angående den fortsatta utvecklingen och detta har lett till en splittring vi inte kan läka”, går det bland annat att läsa.

Detta till trots rullar bandets USA-turné vidare som om allt vore business as usual. Redan i kväll, lokal tid, står Olzons ersättare Floor Jansen (känd från bland andra After Forever) på scen med Nightwish i Seattle och hon ska sedan agera tillfällig (?) vokalissa fram till slutet på den världsturné som har följt på senaste albumet ”Imaginaerum”.

Hastigheten i skeendet gör att det inte krävs någon större konspirationsteoretiker till att nå slutsatsen att det här har varit planerat en längre tid, och att Olzons akutsejour på sjukhuset i Denver i fredags och bandets beslut att genomföra kvällens gig utan henne kan ha blivit droppen som fick den berömda bägaren att rinna över.

För även om Helsingborgssångerskan redan dagen efter åter stod på scen med sin grupp i Salt Lake City (efter att ha blivit ersatt av Kamelots/Amaranthes Elize Ryd och Alissa White-Gluz från The Agonist) var hon inte sen att såga sina kamraters tilltag att köra på som att det regnade samtidigt som hon själv kämpade mot svåra kräkningar och hög feber.

”Jag blev aldrig tillfrågad vad jag tyckte om att de kallade in Elize och Alicia. Jag tycker att det var fel beslut och jag ber om ursäkt till er som ville se hela bandet men som fick något annat. Men jag var väldigt sjuk och beslutet var inte mitt”, skriver hon på sin blogg och tillägger i ett annat inlägg:

”Rihanna skulle inte be Britney Spears att vikariera om hon var sjuk”.

Nightwish fortsätter nu att turnera med Jansen som sångerska fram till den 20 januari. Gruppen är även bokad för ett framträdande på Wacken Open Air i augusti 2013.

Anette Olzon blev värvad som sångerska 2007 till gruppen efter dess infekterade brytning med Tarja Turunen två år tidigare. Sedan dess har 41-åringen sjungit in albumen ”Dark passion play” (2007) och ”Imaginaerum” (2011). Hon har även jobbat på en soloskiva tillsammans med Anders Bagge, en utgåva som sedan 2010 tycks vara lagd på is.

Statusuppdatering från Sweden Rock 2013

av Mattias Kling

I juni var det exakt tio år sedan som jag gjorde premiär som avlönad och irriterande tyckare på rockbalunsen i blekingska Norje. Ett litet nätt decennium som har tagit mig mellan 29 och 39, har sett festivalen växa såväl i dagantal som när det gäller besökare och i kvalitet.

Varför jag anser det befogat att dra upp detta just här och nu beror så klart på Sweden Rocks dagsfärska bokningsmeddelanden, och då speciellt ett namn:

Status Quo.

Redan 2002 spelade boogieinstitutionen på det årliga rockevenemanget, väldigt bredbent och med en stilla bris som knappast kunde mäta sig med karriärens höjdpunktsorkaner.

Vilket jag också skrev i min recension, som går att nagelfara här ovan.

Och jävlar i min lilla låda vilket liv det blev. Inboxen bågnade av mer eller mindre inflammerade invektiv. Vilket säkert var befogat. För maken till respektlöst uppträdande, att våga kritisera en trupp vars bästa dagar ligger 20-talet år tillbaka i tiden, går ju inte för sig.

Nåväl. Nästa år är det dags igen. 11 år efter att de senast spelade på festivalen är Fracis Rossi, Rick Parfitt och de andra treackordleverantörerna tillbaka i Blekinge och står redo för drag under träskorna. I fredagens bokningsbukett ingår även en schweizisk Krokus, brittiska Demon, tyska Axxis, amerikanska Huntress samt svenska Amaranthe och Witchcraft.

Sedan tidigare är fantastiska progensemblen Rush bokade som ett av årets stora dragplåster.

Sweden Rock äger nästa år rum 5–8 juni.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB