Inlägg av Mattias Kling

Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002. Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.

Videobonanza: Precis så här klarade sig IFK nya Slipknot på livedebuten

av Mattias Kling
Nu har det här gänget visat upp sin nya besättning i konsertformatet också.
Nu har det här gänget visat upp sin nya besättning i konsertformatet också.

Av ganska så naturliga orsaker har ett maskerat gäng från Iowa haft ögonen på sig lite extra den senaste tiden.

Låt så vara att det alldeles nyss släppte sitt första album (recension här) på en halv evighet, eller sex år för att vara mer konkret, och fick respons som har gått mellan ”meh” och ”yeah” och allt däremellan – i helgen var det dessutom dags för gruppens nya sättning att visa upp sig i liveformatet för första gången.

Skådeplatsen var ensemblens egna så kallade Knotfest, som anordnades i San Bernadino, Kalifornien, och som förutom huvudakten även kunde stoltsera med besök från bland andra Five Finger Deah Punch och Danzig. För att nämna några bland eventets attraktioner.

Nåväl. Naturligtvis torde väl mest uppmärksamhet ha riktats mot de namngivande initiativtagarna. Som sig bör. Och då inte bara för att de avslutade såväl lördagen som söndagen med en duo headlineframträdanden, nämnda gig var även debut för den nya sättningen som kanske eller kanske inte kompletteras av nykomlingarna Jay Weinberg (trummor) och Alessandro ”Vman” Venturella (bas).

Hur detta jungfruuppförande tedde sig går alldeles förträffligt att granska hemifrån. Hyggligt som gänget är såg det nämligen till att filma båda framträdandena med proffskameror och hyggligt hifi-ljud och sedan var det ju bara att tjoffa upp hela tjottablängen på Youtube, för allmän och internationell konsumtion.

Speciellt intressant kan detta ju vara för de (jag förutsätter att det är några stycken) som ämnar se truppen när den besöker Stockholm och Hovet den 11 februari nästa år. Likt en lätt lägesrapport och som en hint om vad som komma ska.

En snabb okulärbesiktning av inspelningarna säger: Kanske inte så mycket som ger en orsak att totalrevidera åsikterna om gruppens förträfflighet eller brister. Det är ju trots allt mer än två månader kvar till skarpt läge, med tanke på att två ganska så olika repertoarer spelades under de båda kvällarna (dag 1, dag 2) så avslöjas egentligen ingenting om det kommande låtvalet och, ja, ett Youtubeklipp är ju trots allt bara ett Youtubeklipp.

Även i ovanligt välredigerad och välljudande form.

Kategorier Åsikter, Live, Metal, Videoklipp
Taggar slipknot

Nya singeln får mig att tro på Marilyn Manson igen

av Mattias Kling
The god of fuck does not jättesuck as much any more.
The god of fuck does not jättesuck as much any more.

Vi kan väl säga att de senaste åren inte har varit direkt snälla mot chockrockens störste Mazzarin. Efter den offentliga kraschlandning som sommarturnén 2009 innebar – jag minns fortfarande giget på Metaltown i juni samma år som det sämsta jag sett med en artist på den nivån – tycks han ha skärpt sig en smula. Gjorde en hygglig comeback på samma festival två år senare och släppte ett ganska så godkänt album i och med ”Born villain” några månader senare. En comeback som dessvärre följdes upp av ännu ett näsdyk till konsert på Hovet i december samma år, en Sverigevisit som mest kommer att gå till historien för att huvudpersonen kvällen före körde fyllekaraoke på stockholmska kulturetablissemanget Pub Anchor.

Nyss nämnda 2012-platta var dock inte något återtagande av den kreativa glöd som präglade den så smått fantastiska albumsviten som ledde in i millennieskiftet, men likväl en fingervisning om att den oregerlige strulputten i alla fall verkade intresserad av att göra spännande och lyssningsvärd musik igen.

Satt i detta ljus är 45-åringens nya singel närmast sensationell. Akutsläppt i helgen via exempelvis Youtube och för nedladdning på hemsidan är ”Day three of a seven day binge” (bara titeln är så dekadent att man blir bakis bara av att läsa den) en skön midtemporocker som tycks ligga närmare Bowieismerna som präglade ”Eat me, drink me” (2007) än de karriärbyggande industriexplosionerna på ”Antichrist superstar”.

Bra så! Jag godkänner och gillar. Känner en i alla fall försiktig pepp för det studioalbum som är aviserat till nästa år. Och det är ju faktiskt inte så tokigt i sammanhanget.

Precis så här tycker jag om At The Gates comebackskiva … och om Rancid

av Mattias Kling
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)

:++++:
At The Gates
At war with reality
Century Media/Universal

DEATH/THRASH METAL För att prestera det orimliga – ens tangera det så upphissade och stilbildande avskedsalbumet ”Slaughter of the soul” – skulle det krävas att den här skivan slog upp ett hål i tiden som tillvaron som dess invånare ramlade igenom.

Det var ju som att alla planeter stod i exakt rätt formation där i november 1995. Allting klickade, såväl i helhet som i detaljer. De pusselbitar som föregångarna ”With fear I kiss the burning darkness” (1993) och inte minst ”Terminal spirit disease” (1994) sågat fram fogades samman på ett till synes sömlös vis och en kollektiv metalvärld kunde bara se på och tappa hakan.

Naturligtvis är det omöjligt att just här och nu upprepa en sådan bragd. Så mycket är ju annorlunda jämfört med nittiotalets mittskåra. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad – samtidigt som grundideologin under tiden har kidnappats av den amerikanska metalcorescenen och blivit, om inte uttjatad, så i alla fall lika vardagssjälvklar som morgonens första inloggning på Facebook.

Konkret uttryckt: Det går helt enkelt inte att göra en ny ”Slaughter of the soul”, själva sinnebilden för melodiöst durkdriven dödsthrashperfektion, under de förutsättningar som 2014 erbjuder. Det vet du. Det vet jag. Och – inte minst – det vet gruppen i sig.

Kanske är det just därför ”At war with reality” låter så förbannat bra. Precis som At The Gates två decennier senare bör och ska. Utan att egentligen reflektera plockas trådarna från föregångaren upp och vävs samman med komponenter även från den tidiga diskografin på ett sätt som bitvis känns lika karriärsammanfattande som fräscht. Resultatet är ofta strålande; rappt, lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt.

Det är ju så mycket som går att känna igen och uppskatta. Från det rappa Björler-riffandet som löper likt en röd tråd genom repertoaren till tygden i ”Heroes and tombs” och ”Order from chaos”. Den raspiga offensiven i Tompa Lindbergs sång, klippet i Adrian Erlandssons trumspel. Melodierna, känslan och konkurrenslösheten.

Det här helt rimligtvis den enda sentillkomna uppföljare ”Slaughter of the soul” egentligen kunde få.

At The Gates ”At war with reality”

BÄSTA SPÅR Eventuell favorit är egentligen en humörsfråga. I går kanske det var ”The book of sand (The abomination)”, i morgon ligger sannolikt ”The circular ruins” varmast om hjärtat. Eller varför inte ”The conspiracy of the blind”? Eller ”The head of the hydra”? Det känns både snålt och dumt att låsa sig vid en speciell höjdpunkt.

Jorge Luis Borges.
Jorge Luis Borges.

VISSTE DU ATT … … ”At war with reality” är baserad på den litteraturgenren magisk realism? När Tompa Lindberg i Close-Up Magazine nyligen plockade ut tre böcker för den intresserade att börja med så föll valet på Jorge Luis Borges ”Fiktioner”, Ernesto Sabatos ”Om hjältar och gravar” samt Julio Cortázars ”Hoppa hage”.

The Haunted ”The Haunted”

LYSSNA OCKSÅ PÅ … … The Haunteds självbetitlade debut från 1998. Idéer som ursprungligen var ämnade för At The Gates hittade en extra effektiv thrashglöd, som accentuerades av Patrik Jensen (ex-Seance) och Peter Dolving (ex-Mary Beats Jane).

VECKANS TWEET:
Tweet 24/10

Den här finska reklamfilmen är mest trve metal, just nu i alla fall

av Mattias Kling

Enligt min finska kollega – som kommer från staden som inte heter herpes, bara nästan – så tyckts titeln på denna lilla film betyda något i stil med ”hes i halsen”.

Tämligen rimligt då, med tanke på att den förväntas höja försäljningen av Zyx halstabletter i vårt östra grannland.

Eventuell försäljningsboost får jag väl lämna därhän, men värd ett garv så här strax efter lunch är klippet likafullt. Det räcker ju liksom så.

Taggar zyx

Veckans tyckande: All has Knot been well in Iowa (Och i Birmingham ser det ganska så dystert ut)

av Mattias Kling
666: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.
730531: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.

:+++:
Slipknot

.5: The Gray chapter
Roadrunner/Warner

METAL Det är naturligtvis svårt att närmare bekanta sig med Des Moines-gängets femte officiella studioalbum utan att berätta om den turbulens som skivan är sprungen ur.

Om den djupa reva i gruppen som basisten Paul Grays bortgång i maj 2010 skapade, om det inte helt okontroversiella avhysandet av trummisen Joey Jordison sent förra året eller att gitarristen Jim Root högst motvilligt tvingades lämna Stone Sour för att koncentrera sig åt att skriva material till ensemblens första platta sedan ”All hope is gone” (2008).

All has Knot been well in Iowa på sistone, så att säga.

Förvisso är det inte något större undantagsfall. Ända sedan debuten mitt under nu metal-erans febrigaste år har Slipknot framstått som ett av scenens mest dysfunktionella gäng. En grupp vars inre kemi tycks sätta iögonfallande masker på uttrycket ”dålig stämning” och som – till synes mot alla odds – bara har växt och stått starka när många andra genrekollegor har tvingats se sina karriärer peka nedåt.

Därför ligger mycket också i potten i och med ”.5: The Gray chapter”. Då två nyckelmedlemmar och kreativt viktiga komponenter nu saknas verkar den återstående septetten envist inriktad på ett mål: Att låta så mycket som sig själv som möjligt.

Och, jo. Det gör den. Inte nog med att numerologin i titeln går att härleda till ”Vol 3: The subliminial verses” (2004), även öppningsduon ”XIX”/”Sarcastrophe” nyttjar samma kontrastförhållande mellan obehagligt avvaktande och vitglödgat vansinne som öppnade nämnda alster. Det är ett virrvarr av tjutande samplingar och slamrig percussion i en frontalattack på sinnena som är så Slipknot-typisk att man mest häpnar när samtliga ljudreglage trycks i botten samtidigt.

Tonen är uppgiven och hätsk om vartannat. Emellanåt uppskruvad till max när inhoppartrummisen Jay Weinberg – vi kan nog alla enas om att det handlar om just honom – hamrar upp sig i ett blastande emfastempo (”The devil in I”), understundom avklätt sorgsen (”Goodbye” och ”If rain is what you want”).

Genomgående är kvaliteten proffsigt god, men samtidigt är det få låtar som sticker ut på allvar. Som griper tag, skakar om och slänger dig rakt i väggen med hakan först.

Och acid house-effekten i ”Custer” är faktiskt bland det mest irriterande jag hört på skiva på länge.

BÄSTA SPÅR ”AOV” är det stycke som på bästa sätt förenar skivans samtliga uttryck – från thrashenergi till dystra harmonilekar – på fem omväxlande minuter. Ett extra plus för Corey Taylors nästan-rap i versen.

VISSTE DU ATT… …Weinbergs identitet mycket väl kan ha bekräftats av hans ex-grupp Against Me!, som inte tycks hysa några ömmare känslor inför takthållaren? När spekulationskvarnarna malde som vildast twittrade bandets Laura Jane Grace nämligen ut följande: ”Dear Slipknot. Good luck with that. #shitbag”. Ouch.

Takthållarens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha ingått i Bruce Springsteens E Street Band.
Trummisens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha vispat cymbaler i Bruce Springsteens E Street Band.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …King 810:s ”Memoirs of a murder”, som släpptes i augusti. Skandaltruppen från Flint, Michigan, använder sig av samma hotfulla skandalstrategi som Slipknot i den tidiga karriären. Utan att lyckas vara lika bra, bör tilläggas.

VECKANS TWEET: Tweet 17/10

Megatallica är morgonens mest irrelevanta (men småroliga) måstetittning

av Mattias Kling
”Jag kan se Ron McGowney härifrån”, kanske James säger. Måhända.
”Jag kan se Ron McGowney härifrån”, kanske James säger. Eventuellt.

På ett sätt är det ju väldigt kul, eftersom det skulle kunna ha varit sant.

För nog har många ursprungsnostalgiker säkert snuddat vid tanken hur det hade låtit om Dave Mustaine inte satts med enkel biljett på bussen hem till Kalifornien inför inspelningen av ”Kill ’em all”. Om Lars Ulrich, James Hetfield och Cliff Burton stått ut med den lynnige och dryckesglade Mega-Daves infall och fortsatt karriären med honom som sologitarrist och kompositör – i stället för Kirk Hammett.

En som inte låtit detta stanna vid rena fantasier är emellertid Youtubeanvändaren TheTaskmaster. Namnet till trots är hen (även om jag på något sätt förutsätter att det är en snubbe) ingen taskmört, utan har i stället tagit som sitt internetuppdrag att foga ihop stycken av just Metallica och Megadeth till en himla massa så kallade mashups.

Allt är naturligtvis inte lika rimligt eller bra. Nedan har jag dock plockat ihop några stycken som kanske skulle hade kunnat vara. Eller some things that should not be, om du frågar någon annan.

Endast på grund av internet, barn.

Scott Ian bekräftar: Metallica skulle sparka Lars Ulrich

av Mattias Kling
Idel avslappnade och glada miner i det här gänget, så säg?
Idel avslappnade och glada miner i det här gänget, så säg?

Det är förvisso något som batteristens största kritiker har hoppats på länge – men kanske inte anat hur nära de var att få sina böner uppfyllda.

För nu bekräftar borsthakan – mitt under promotionarbetet för självbiografin ”I’m the man: The story of that guy from Anthrax – att James Hetfield, Kirk Hammett och Cliff Burton hade för avsikt att peta sin danskfödde trummis redan 1986. Planen tycks ha varit att slutföra turnéåtagandena i Europa som följde på albumet ”Master of puppets” innan bilan skulle falla. Men något annat, och mycket värre, kom som bekant emellan.

Scott Ians bok släpptes i går via Da Capo Press.
Scott Ians bok släpptes i går via Da Capo Press.

Strategin har tidigare avslöjats av Megadeths Dave Mustaine i en intervju med Rolling Stone Magazine redan för fem år sedan, men trots att frontmannen angav Ian som källa till sitt påstående har den senare inte valt att vare sig bekräfta eller förneka uppgifterna. Förrän nu, det vill säga.

I en intervju med radiostationen 94.3 Kilo i Colorado Springs tar gitarristen bladet från munnen och berättar om  chockplanen så här:

Skärmavbild 2014-10-15 kl. 09.27.35 Skärmavbild 2014-10-15 kl. 09.27.53

Huruvida avhysningen verkligen skulle ha ägt rum efter turnéavslutningen är naturligtvis öppet för spekulation. Möjligheten finns naturligtvis att Hetfield, Hammett och Burton skulle ha sansat sig en aning när det upptrissade tempot från vägarna lagt sig och omvärderat sina planer. Det får vi troligtvis aldrig veta. Chansen att medlemmarna i Metallica själva lär prata om det känns rätt minimal, även om denna eventualitet självklart skulle ha förändrat den metalhistoria vi i dag känner till.

I stället blev det som bekant kombinationen Sverige, en isfläck, en bussolycka och ett dike utanför Dörarp i Småland som radikalt kastade om thrashgiganternas framtid. Att de överlevande tre medlemmarna slöt sig samman och strök ett streck över eventuellt groll efter Burtons bortgång den 27 september 1986 kan möjligtvis ha kastat omkull planerna, men jag tror nog ändå att avgångskravet inte skulle ha satts i verket.

För hur gnisslig och trasslig relationen mellan främst Hetfield och Ulrich må ha varit genom åren så känns det som att de behöver varandra. Riffgeniet James kräver den strategiskt drillade Lars för att omsätta den musikaliska visionen till musik för massorna. Och skulle Metallica ha gjort den svarta skivan – albumet som gjorde dem till världens största metalakt – med exempelvis Dave Lombardo som takthållare?

Ytterst tveksamt. Och kanske inte ens önskvärt, handen på hjärtat.

Men det går ju alltid att fantisera över vad som skulle kunna ha varit eller vad som de facto är. I alla fall då det eventuella nu i alla fall i teorin har bekräftats.

Källa: Blabbermouth.

Allvarligt – den här videomashupen kommer rädda din eftermiddag

av Mattias Kling
Skärmavbild 2014-10-14 kl. 15.28.57

Emellanåt kanske det inte behöver vara så förbannat svårt.

Det enda som krävs är en idé, tid och två saker som inte tycks ha det minsta med varandra att göra.

Likt System Of A Downs gamla sekelskifteshit ”Chop suey” och Martin Scorseses film ”The wolf of Wall street”.

En duo som tycks passa lika bra ihop som dubbdäck och rodel, men som ändå ger ett vansinnigt underhållande videoklipp i det lilla.

Ja, det räcker så. Kom ihåg – man har sällan roligare än man gör sig.

Den här veckan får ni läsa om Amaranthe och Exodus – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Här var det snaskigt god popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)
Här var det snaskig popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)

:++:
Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:
Tweet 10/10

VECKANS SPELLISTA:


Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Exklusiv förhandslyssning: Cult Of Luna-Johannes nya grupp ger dig riwsår i öronen

av Mattias Kling
Riwen
Ett fyr-faldigt leve för dagens premiärgäng. (Foto: Henrik Wiklund)

Begreppet all star-projekt är grymt slitet, och jag är övertygad om att skivdebutanterna från norr inte heller ser sig som något sådant per definition.

Det handlar ju trots allt om hardcore. En genre som bär det jordnära likt en Minor Threat-pin på jackslaget, som suddar ut gränserna mellan publik och artist och som hellre bygger underifrån än distanserar sig.

Detta till trots, nog är det här ett tämligen namnkunnigt gäng. Initiativtagaren och gitarristen Johannes Persson har genom åren gjort sig ett respekterat namn genom bloggfavoriterna Cult Of Luna och Khoma, sångaren Fredrik Lindqvist och trummisen Christian Augustin känns igen från Totalt Jävla Mörker, medan basisten Christoffer Röstlund Jonsson har svingat tatuerade kroppsdelar i takt till musik av bland andra DS-13 och AC4. Endast gitarristen Marita Jonsson är för mig ett obekant namn, men det beror säkert på att jag tappade greppet om scenen för många herrans år sedan. Enligt uppgift ska hon emellertid ha skaffat sig erfarenhet i grupper kallade Orchid och Haemathoma. Sägs det.

Förra helgen gjorde kvintetten i alla fall sin premiärspelning i Umeå. En succétillställning, om man får tro Johannes.

– Det gick faktiskt över förväntan. Det var ett jävla ös från början till slut. Det enda jag oroade mig över var om Christian på trummor skulle orka hela vägen för det var väldigt varmt på scen och han drog iväg i 300 bpm.

– Jag glömde faktiskt bort att det var vårt första gig och att det är ett helt nytt band. Marita har ju inte stått på en scen på hur länge som helst så jag var nog lite hemmablind och glömde relatera till hur de andra kände det, men det var kanske lika bra med tanke på att alla skötte sig fantastiskt. Umeåpubliken var otroligt välkomnande, de stagedivade och röjde till låtar de aldrig hört tidigare. Så var det inte i slutet på 90-talet, då det började gå stiltje i scenen. Kul att se den här generationen levererar.

Jag tycker mig höra en hel del Integrity över låtarna, tillsammans med annan bufflig hc från mitten av 1990-talet. Är det här en ren nostalgitripp?

– Det hoppas jag verkligen att det gör. Integrity har släppt några riktiga klassiker och var ett band som skapade något nytt när det begav sig. Deras album ”Those that fear tomorrow” är ett fundament för hardcoremusiken och var något helt nyskapande när den kom. Men hela det här projektet ger mig utrymme att inspireras av de band jag lyssnade maniskt på när jag växte upp. Inte bara Integrity utan allt från Judge till Chain Of Strength, Battery, Inside Out, 108 och så vidare.

– Jag är en väldigt nostalgisk person men jag tänker inte förminska min vilja att spela den här musiken till något som enbart skulle vara sprunget ur någon form av lustig nostalgitripp. Musiken kommer direkt från hjärtat som allt annat jag gör.

Vad jag förstår finns det mycket mer skrivet material än de tre låtarna på debutplattan. När får vi höra dem?

– När jag bestämde mig för att börja skriva så gjorde jag 14 låtar på 14 dagar, varav tre hamnade på skivan. Nu har det tillkommit några fler och vår plan är att så snart som möjligt spela in ett album. Den här tiotummaren är bara början, en uppvärmning till vad som komma skall. Förhoppningsvis kommer den släppas under första delen av nästa år.

Här nedan kan du i dag lyssna på gruppens självbetitlade debut-ep, som släpps via norska Indie Recordings. Det är en exklusiv försmak. Endast här i hela förbannade världen. Så ta tillfället i akt att bekanta dig med en saftig dos riwig old school-mosh. Och slut upp när kvintetten spelar på The Liffey i Stockholm den 21/11 eller på Klubb Fyllskalle i Linköping aftonen efter.

Fotnot: Faller mullret ovan i smaken tycker jag att det bara är att göra slag i saken och tjacka plattan via skivbolagets webbshop.

Sida 3 av 191
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB