…och på tal om giganter på bio – nu tycks arenathrashens verkliga kolosser hoppa på 3D-trenden.

Sajten Rock AAA uppger att produktions- och distributionsbolaget Front Row Networks säger sig ha timtals med unikt konsertmaterial som det kan tänkas dela med sig, såväl i tredimensionellt format som i högupplöst 1080-punktersvariant.

Enligt företagets högsta höns, John Diaz, ställs siktet på både biovisningar och släpp som köp-dvd/bluray. I alla fall i USA. Några planer som innefattar den svenska marknaden har inte avslöjats.

Metallica, å sin sida, dementerar detta med emfas. På egna hemsidan skriver bandet att Front Row Networks uttalanden är totala falsarier och att några sådana planer inte finns. Över huvud taget.

– Vi vet inte ens vilka de här snubbarna är, heter det i en besk dementi.

Kollegan Christoffer Röstlund Jonsson (före detta straight edge-basist och sur, numera småbarnsfar och surare) tipsar via Alltomstockholms blogg om ett upprop för att även vi svenskar ska få se konsertfilmen ”Let there be rock” på stor duk i Sverige.

En vädjan som är så jävla lätt att ställa sig bakom att ett toabesök känns som största prövningen i jämförelse.

Jag har redan undertecknat namninsamlingen som du hittar här.

Och nu gör du din förbannade plikt och gör detsamma. Ingen vädjan, bara en order.

Frågor på det?

Se så. Utför.

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Jodå. Recension lämnad och muntligen kortad så att den passar på tilldelat utrymme. Så det blir en anmälning i morgon på Children Of Bodoms gig på Arenan i tidningen som ligger nytryckt i butikerna om några timmar.

Förvänta er ingen pluskarneval, dock. För det där var inte bra. En oväntat loj leverans av en grupp som alltid brukar sköta sig.

Och då pratar jag inte om praktfiaskot i början, då ljudsystemet begick harakiri och skar sönder sig själv direkt efter introt. Denna faddäs spelade gruppen faktiskt bort rätt proffsigt och det blev ju ett gig i alla fall.

Men resten av spelningen … Nja. Jag säger nja. Med extra stor tveksamhet.

Exakt hur detta formuleras i recensionsform blir snart offentligt. Fram till dess en setlist, så som jag minns den (antecknade inte låt för låt med benhård koncentration):

1. Not my funeral

2. Bodom beach terror

3. Needled 24/7

4. Ugly/Roundtrip to hell and back

5. In your face

6. Living dead beat

7. Children of Bodom/Hate me!

8. Blooddrunk

9. Shovel knockout

10. Angels don’t kill

11. Follow the reaper

12. Downfall

Extranummer:

13. Was it worth it?

14. Hate crew deathroll

Och så – några filmklipp.

Som också blir min natthälsning till er. Dags för mig att sluta de ljusblå och vila i några timmar. Har hört att de önskar ha min närvaro på redaktionen i morgon också.

Att Chicagokvartetten var nöjda med besöket i Stockholm i helgen är ingen större överdrift.

Och, varför skulle de inte vara det?

Ensemblen lockade runt 400 fans till skivbutiken Sound Pollution i Gamla Stan när de bjöd på skivsignering i lördags.

Och – inte minst – de sålde ut Annexet (kapacitet över 3 500 besökare) senare samma dag och fick ett rungande gensvar som belöning.

Glada blev de. Ja, faktiskt så överlyckliga att de beslutade att skicka en hälsning till er som härmed kan förmedlas.

Något säger mig att det inte är det sista vi har sett av dessa högst charmanta punkherrar här i Sverige.

Eddie Murphy tycker att det var kul att så många kom ihåg honom.

Många (cirka hundratalet i alla fall) var intresserade. Bara tre kan vinna.

Och de som kan ta med sig en kompis och gå och se Children Of Bodom, med uppvärmarna Ensiferum och Machinae Supremacy, på Arenan i Stockholm i kväll är:

• David Forssén.

• Frida Kristoffersson

• Kristoffer Lämpiäinen

Era namn är nu vidarebefodrade till Sejka på Live Nation. Så allt ni behöver göra i entrén är att uppge era namn i entrén – sen är det bara att mangla loss.

Vi ses där, barn

Som tidigare beskrivits här kommer ärkeveteranerna Deep Purple till Sverige i december för att uppföra konserter tillsammans med en symfoniorkester. Och som beskrivdes i denna anmälning är grupperna en av rockens verkliga pionjärer på området i och med 1969 års ”Concerto for band and orchestra”.

Men det finns fler och färskare exempel på att bleckblås och distade gitarrer inte nödvändigtvis är ett helt konstig kombination.

1. Metallica ”S&M” (1999)

Metalgiganterna hade redan arbetat ihop med dirigenten och kompositören Michael Kamen (1948–2003) på ”Nothing else matters” på den självbetitlade svarta skivan åtta år tidigare. Detta dubbelalbum, inspelat live tillsammans med San Francisco Symphony Orchestra, gick emellertid steget längre. Då en rad nummer från diskografin omtolkades med ett resultat som spänner mellan intressant och arrogant. Här uruppfördes även låten ”No leaf clover”, som fortfarande gör sina gästspel i liverepertoaren.

2. Within Temptation ”Black symphony” (2008)

Att de i veckorna albumaktuella holländarna gör musik som passar i orkestrala sammanhang är ingen åsikt. Det är ett faktum, fastslaget och vedimerat sedan millennieskiftets genombrottsskiva ”Mother earth”. Så därför är det heller ingen överraskning hur väl gruppens material fungerar på denna live-cd/dvd, inspelad tillsammans med The Metropole Orchestra i Rotterdam.

3. Serj Tankian ”Elect the dead symphony” (2010)

I min recension av albumet i mars förra året beskrev jag utfallet som ett soundtrack till en James Cameron-film – inspelat av Frank Zappa. För det är någonstans där det hamnar. Mitt i skarven mellan pompa och egensinne. Men i ett sammanhang där alla låtar inte lyckas klara tranformationen med den äran.

Andra nämndvärda inslag i sammanhanget: Blind Guardian ”At the edge of time” (2010), Nightwish ”Dark passion play” (2007), Dimmu Borgir ”In sortre diaboli” (2007), Yngwie Malmsteen ”Concerto suite for electric guitar and orchestra in E flat minor, opus 1”.

Deep Purple insåg precis hur användbart ordet ”stråkmåns” kan tänkas vara.

Redan 1969 revolutionerade gruppen – via dåvarande organisten Jon Lord – samarbeten mellan (hård)rockband och symfoniorkestrar i och med albumet ”Concerto for group and orchestra”.

Respektabla 42 år senare är Deep Purple redo att stråka upp sig igen – denna gång utan Lords ödesmättade Hammondtoner.

(Ja, jag vet i att ”Concerto”-bedriften gjordes om 1999 men skit i det för stunden. Det blir liksom roligare så).

När det lackar mot jul är det nämligen dags för ett nytt försök att gifta månghundraåriga traditioner med tjutande Marshallstackar. Då besöker nämligen Deep Purple Sverige tillsammans med en – touché – symfoniorkester och utlovar en helafton med ”låtarna som byggde rocken”.

Den 9 december är det Hovet i Stockholm som får besök. Dagen efter gäller Scandinavium i Göteborg.

Rollen som Jon Lord kommer då för övrigt att spelas av Don Airey (Rainbow, Black Sabbath, Whitesnake, Jethro Tull med flera).

Biljetterna finns ute nu via bland annat Live Nations hemsida.

Agnostic Front

My life my way

Nuclear Blast/ADA/Warner

HARDCORE Min New York-semester för några veckor sedan kunde knappast ha fått ett bättre soundtrack. Det finns liksom inget bättre sällskap under tunnelbanefärder ned mot East Village, gråkalla promenader i Alphabet city eller vilsna turer i Tribeca än det som NYHC-veteranerna bjuder på. Det förstår vem som helst. Om inte borde grundlig research göras å det närmaste.

Men då Brooklyn brewerys högst smakliga winter ale har bytts mot Arvid Nordqvists rekokaffe och avslappnande promenader i Central Park ersatts av stressiga turer nedför Torsgatan är det svårt att känna riktigt samma entusiasm. Det blir liksom så när illusionen av att man är deltagare i någon annans liv ersätts av det där som är vida känt som vardag.

Därmed inte sagt att ”My life my way” är något annat än ett fullgott ihopkok av en mer än 30-årig karriär. Det passas till punkspattiga debuten ”Victim in pain” (1982) i en väldigt rudimentär ”That’s life”. När det gäller ”One voice”-typisk bökarmosh à la 1992 står ”More than a memory” och ”A mi manera” för de inslagen, medan det gatupunkiga sound som introducerades på allvar på comebackskivan ”Something’s gotta give” (1998) luftas å det bestämda i exempelvis titelspåret.

Summa summarum: 30 år på 13 spår – och du vet vad du får.

Inte så mycket mer och knappast mycket mindre.

Lyssna på: ”City street”, ”Until the day I die”.

Att bandledaren Peter Tägtgren har haft sina duster med liemannen är vida omskrivet och känt. Och dessutom tagit upp sin kamp bland annat på albumet ”Dancing with the dead”, som släpptes 2005.

Ändå tycks ämnet inte vara uttjatat. Den 3 juni släpps nämligen Pains nya album, ett verk som har döpts till ”You only live twice”. En titel som enligt Tägtgren inte har något som helst med James Bond att göra – och som inte heller har kopplingar till det uppenbara.

– Titelspåret handlar mest om att vi alla får kämpa för att bli nöjda. Önskar du inte du hade en andra chans? Vill du inte leva två gånger? Det är vad låten handlar om, avundsjuka mot människor omkring dig. Om att inte vara nöjd med vad du har, slår han fast.

Redan den 2 april är det världspremiär för singeln ”Dirty woman” på Bandit Rock Awards i Stockholm. Pain spelar även på här tidigare nämnda Rockstad Falun helgen den 3 till 4 juni.