Motörhead

Aftershock

UDR/Warner

HÅRDROCK Betänk: Få skulle klaga på solen bara för att den går upp i samma vädersträck varje morgon. Snarare är dess position något att lita på, en konstant i en allför föränderlig värld. Lika lite är det ganska så irrelevant att anmärka på att trions 21:a studioalbum låter ganska så likt det 20:e, som i sig även påminde ganska så mycket om det 19:e. Och så vidare. Motörhead är Motörhead, liksom. Förändring? Kyss mig i arslet och skicka hit whiskypavan, pojkvasker. Man meckar liksom inte med formlen, petar inte i detaljerna, utan vältrar i stället fram dundrande hårdpunkmetal ’n’ roll av linjärt god kvalitet. Få saker sticker ut, inget sviker, utan efterskalvet mullrar på tills det når sitt epicentrum i ”Ace of spades”-stojiga ”Going to Mexico”. Sombraro, kan man ju kalla det för.

Bästa spår: ”Going to Mexico”.

VECKANS TWEET

Fotnot: ”Aftershock” släpps först på måndag, men redan nu går det att snyltlyssna på skivan via Wimp. Gör det, vet jag.

En av metalvärldens mindre omhuldade makthavare är Monte Conner.

”Monte vem”, säger du?

Arkitekten bakom många av dina favoritskivor, säger jag.

I sin roll som ansvarig för A&R på Roadrunner från 1987 har han varit ansvarig för att knyta en hel radda artister till bolaget fram till sin sorti i augusti förra året, i turbulensen av en rad omorganiseringar.

Du har kanske hört talas om Sepultura? Slipknot? Fear Factory? Type O Negative? Trivium?

Conner har en stor del i deras karriärer. Vilket gör honom till en av den moderna metalvärldens storspelare, utan att ens själv ha trakterat något instrument i mer omskrivna sammanhang. En cool katt som förtjänar respekt, med andra ord. En hårdrocksscenens Tony Mottola, om man så vill.

Efter skilsmässan med Roadrunner har Conner emellertid inte valt att dra sig tillbaka, utan i stället lagt sin kraft på att locka lukrativa artister till Nuclear Blast Entertainment. Vilket bland annat har lett till att exempelvis Sepultura och Soulfly är knutna till USA-grenen av den tyska metaljätten.

Och vad har det här nu för dagsrelevans, torsdagen den 3 oktober 2013? Jo, nu har han nämligen slagit till igen och snott åt sig en jätteakt från sin förra arbetsgivare.

I går basunerades det nämligen ut via de sedvanliga kanalerna att Oaklands finest, även kända under mer slagkraftiga namnet Machine Head, har ingått allians med Nuclear Blast. Alltså det tredje bandet från Conners framgångsrika förflutna som han väljer att locka över till sitt stall – och den största kontrakteringen hittills.

Det innebär att gruppens åttonde studioskiva, den första med nye basisten Jared MacEachern, kommer att släppas via just Nuclear Blast tidigt nästa år. Och att Roadrunners stall med ens blev aningen tunnare.

Fler liknande övergångar att vänta den närmaste tiden? Jag skulle nog tro det.

Det är svårt att se det som något annat än att en hårdrocksinstution går i graven, även om den avlidne på senare år har fört en verksamhet i skymundan.

För Horns Up Rocks! avslöjar nämligen den senaste programledaren Jose Magnin att MTV2.com ämnar skrota även den internetdistribuerade upplagan av ”Headbangers ball”, ett program som har sänts i en eller annan form sedan 1987.

Ni fattar väl att chocken är total? Speciellt för oss Hedenhösmänniskor som växte upp innan det fanns något som kallades internet (ja, jag förutsätter att alla som läser är födda långt senare än jag själv) var sena söndagkvällar något av veckans höjdpunkt. Speciellt saglade mitt tonårsjag över inslaget ”Tripple thrash treat”, en av få möjligheter på denna tid att få se grupper som Sepultura, Kreator, Slayer, Exodus och andra fartblinda uppstickare i rörlig form. Det här var nämligen tider då till och med Metallica räknades som för extrema för att få ordinarie rotation ens i ett specialprogram och det som i stället supportades med desto mer hängivenhet var välpermanentade akter likt Poison, Def Leppard, Whitesnake och Warrant.

Lik förbannat var söndagkvällarna helig tid på ovanvåningen (enda stället i föräldravillan där det fanns en kabel-tv-box). Jag garvade roat åt de Cheech & Chong-liknande The Bailey Brothers, var nog lite obegripligt hormontänd på Vanessa Warwick här ovan och led mig igenom den ena ickebetydliga LA-dagsländan efter den andra – bara för att få mig en dos mangel, som påpassligt nog serverades strax efter midnatt.

Det var så det var på den tiden. När det visades gällde det att vara på plats (alternativt programmera den där 1900-talsmackapären vi kallade video) annars var det för evigt förbi. Troligtvis var få saker roligare då, men själva ansträngningen att söka efter ny musik gjorde att de guldkornen man fann kändes desto rarare.

Därför känns det tungt att behöva skriva den här dödsrunan över ännu en vän från det förgångna.

Vila i frid, ”Headbangers ball”. Och tack för alla de oförglömliga söndagkvällar vi tillbringade tillsammans.

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Anthrax ser ut att dyka upp i Sverige med en decimerad trupp den 3 juli.

Det avslöjar Sepultura-gitarristen Andreas Kisser på sin Twitter (bild ovan) – och tillkännager samtidigt att han ska göra ett tillfälligt inhopp i gruppen. Gästspelet ska pågå i åtta spelningar.

Anledningen till detta sägs vara att Scott Ians fru Pearl Aday (dotter till rondörsångaren Meatloaf) väntar parets första barn i sommar och att den blivande pappan hellre är hemma i USA vid nedkomsten än kuskar runt på arenascener i Europa.

Detta innebär att Anthrax kan bli det andra bandet på The Big Four-tillställningen på Ullevi som tvingas uppträda utan komplett lineup. Sedan tidigare är Slayer decimerade sedan Jeff Hanneman sjukskriven efter att ha akutopererats i höger arm efter ett spindelbett. Han ersätts för stunden av Exodus-medlemmen Gary Holt och något datum då han ska vara åter i gruppen är inte tillkännagett.

Pearl Aday tillsammans med Scott Ian.

(Ett stort tack till Johan Jakobsson för tipset. Läs hans blogg här.)