Arkiv för tagg whitesnake

- Sida 1 av 1

En rulle väl värd att fira

av Mattias Kling

Fågelvägen är det mellan tummen och pekfingret ungefär 140 mil mellan Londons flashiga O2 Arena och restaurang Barbro vid Hornstull. Ungefär lika långt rent geografiskt som rent utförandemässigt.

För ett par timmar var det dock en skön sammanslutning av de båda i går kväll. Då blev nämligen ett rum i krogens underrede för en stund en fullsatt konsertarena, de tjugotalet specialinbjudna på plats i huvudstaden blandades med strax under 20 000 på plats i jättebygget vid Drawdock road.

Så olika förutsättningar, tidsmässigt hela 1 785 dagar dem åtskiljande.

Ändå var det liksom svårt att inte svepas med i det som visades. Att ligga där i en saccosäck modell lyx, försiktigt sippa på en gratisöl och ändå känna sig som en del av det förevisade. Det vill säga Led Zeppelins konsertdokument ”Celebration day”, som från och med den 7 november kommer att visas på biografer landet över i Folkets Hus och Parkers regi.

Det här är ingen recension av filmen som sådan. En sådan förutsätter jag att de för sådant anställda kommer ta hand om i Aftonbladet/Nöjesbladet inför premiären på onsdag nästa vecka.

Raderna är snarare en reflektion över dokumentationen och konserten som sådan, ett gig som jag på grund av logistiska skäl var tvungen att tacka nej till och som i stället anmäldes av Håkan Steen i en :++++:-recension som går att läsa här. Några tankar om en föreställning så exklusiv att 20 miljoner människor enligt uppgift försökte boka en biljett till den.

För visst var det en unik show. Med tanke på att bandet splittrades 1980 efter trummisen John Bonhams tragiska rockstjärnedöd och att de kvarlevande medlemmarna inte hade spelat en hel konsert tillsammans efter det är tilldragelsen egentligen något som inte borde hända. Speciellt inte då Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones konsekvent har nekat till att omgruppera styrkorna på allvar.

Ett drag jag både kan förstå och respektera. Speciellt imponerande är inställningen i dessa dagar, då de minst orimliga återföreningar annonseras och ofta gör fansen besvikna. Då är det på sitt sätt bättre att låta det förgångna stanna där, inte gräva upp det som en gång har skyfflats under jord och i stället gå vidare och söka utmaningar i andra konstellationer. Ungefär som Page har gjort tillsammans med bland andra David Coverdale från Whitesnake. Eller som Plant, som vid sidan av en världsmusiksnurrig solokarriär exempelvis har gjort finfina countrymackan ”Rising sand” tillsammans med Alison Krauss, eller likt Jones som i Them Crooked Vultures har samarbetat med Dave Grohl (Foo Fighters) och Josh Homme (Queens Of The Stone Age).

Respektabela och integritetsfyllda resonemang, som snarare för det musikaliska verket framåt än låter det för evigt vara rotat i det förflutna.

Det är kanske just därför ”Celebration day” känns så bra. För att det är en engångsföreteelse som har dokumenterats och presenterats precis som den var, utan distraherande kringlull som intervjuer eller andra inslag än de rent musikaliska. Fokus ligger helt och fullt i stället på strax över två timmar Led Zeppelin (med trummisens son Jason Bonham som imponerande ersättare).

Vare sig du är en Zeppelinskalle eller bara hårdrockare av gemensnitt är det en närmast obligatorisk rulle. Om inte för att för ett par timmar förvandla just din biosalong till ett där och då som med största sannolikhet aldrig kommer åter.

Starkt som Van, Eddie

av Mattias Kling

I somras, när Crucified Barbaras Klara Force på uppdrag av Aftonbladet Hårdrock! valde tidernas flinkaste sexsträngare, toppade en viss cylinderhatt från brittiska Stoke On Trent listan.

När grepphalsorganet Guitar World nu presenterar sin egen uppställning över tidernas främsta är han inte ens med på topp tio.

Så olika går det faktiskt att göra listor. En subjektiv bedömning ger oftast lika många disparata utfall som det finns röstande. Kanske just därför fenomenet med diverse detaljrekapitulerande enligt rangordningsprincip är så populärt. Och kontroversiellt.

Således, i den nu presenterade sammanställningen hamnar den Guns N’ Roses-kände korkskruvsfrisyren, och numera högst utmärkte soloartisten, Slash först på plats 22. Det vill säga efter såväl Metallicas James Hetfield (19) som Megadeths Dave Mustaine (12) och Dream Theaters John Petrucci (17). För att nämna några.

För att sålla agnarna från vetet har ovan nämnda specialistpublikation under låtit sina läsare presentera sina åsikter, vilket har resulterat i över en halv miljon röster. Och med ett resultat som följer här:

1. Eddie Van Halen (Van Halen)

2. Brian May (Queen)

3. Alex Lifeson (Rush)

4. Jimi Hendrix

5. Joe Satriani (Chickenfoot, soloartist)

6. Jimmy Page (Led Zeppelin)

7. Tony Iommi (Black Sabbath)

8. Steve Ray Vaughan

9. Dimebag Darrell Abbott (Pantera, Damageplan)

10. Steve Vai (David Lee Roth, Whitesnake, soloartist med flera)

Rakt igenom är det en väldigt brittisk och amerikansk lista, men vi nordbor kan dock glädja oss åt två deltagare; Alexi Laiho från Children Of Bodom (49) samt strulputten Yngwie Malmsteen som drillar sig in på en i sammanhanget föga hedrande 43:e plats.

Nytt Thin Lizzy-album nästa år

av Mattias Kling

Rent spontant kan jag känna mig aningen skeptisk, men troligtvis är detta det enda rimliga draget för den klassiska gruppen.

Efter att i flertalet år – och i olika sättningar – turnerat runt under namnet Thin Lizzy har gitarristen Scott Gorham i veckan avslöjat för Hotpress att gruppens nuvarande sextettsättning har rekryterat Kevin Shirley (Iron Maiden, Europe med flera) för att överse inspelningarna av första studioskivan sedan ”Thunder and lightning” (1983). En utgåva som dessutom, av väldigt förklarlig anledning, kommer att bli combons första studioyttring utan frontmannen Phil Lynott.

Inspelningarna beräknas börja i oktober i Los Angeles och tänkt releasedatum är satt till början av 2013.

– Vi är alla supertaggade inför inspelningarna. Speciellt Ricky och Damon, säger Gorham i nyhetsartikeln som länkas ovan.

Combon består i dag – förutom ovan nämnde strängbändare – av sångaren Ricky Warwick (ex-The Almighty), basisten Marco Mendoza (ex-Whitesnake, Ted Nugent), gitarristen Damon Johnson (ex-Alice Cooper) samt Lizzy-veteranerna Darren Wharton (Dare) och Brian Downey.

Kanon eller kalkon? Det känns faktiskt som att det kan sluta lite hur som helst. Den livegrupp som så sent som förra året besökte Sweden Rock, och då fick en välmenande kritisk recension av undertecknad som tack för besväret, har bevisat att kompetensen finns även där autenciteten brister.

Därför är draget att spela in en platta med färskt material troligtvis det enda konstellationen kan göra om den inte för evigt ska kånka runt som en simpel nostalgiakt vars mest utmärkande drag kan sammanfattas med vad den inte är. Med färskt material – och då självklart bra sådant – i bagaget kan det finnas anledning att omvärdera Thin Lizzy. Att slutligen acceptera en grupp utan briljante Lynott i fronten.

Det vore sannerligen på tiden. Och själva tanken känns faktiskt riktigt engagerande och inspirerande.

http://www.youtube.com/watch?v=GfZC-y-RbA4

RIP, ”Headbangers ball”

av Mattias Kling

Det är svårt att se det som något annat än att en hårdrocksinstution går i graven, även om den avlidne på senare år har fört en verksamhet i skymundan.

För Horns Up Rocks! avslöjar nämligen den senaste programledaren Jose Magnin att MTV2.com ämnar skrota även den internetdistribuerade upplagan av ”Headbangers ball”, ett program som har sänts i en eller annan form sedan 1987.

Ni fattar väl att chocken är total? Speciellt för oss Hedenhösmänniskor som växte upp innan det fanns något som kallades internet (ja, jag förutsätter att alla som läser är födda långt senare än jag själv) var sena söndagkvällar något av veckans höjdpunkt. Speciellt saglade mitt tonårsjag över inslaget ”Tripple thrash treat”, en av få möjligheter på denna tid att få se grupper som Sepultura, Kreator, Slayer, Exodus och andra fartblinda uppstickare i rörlig form. Det här var nämligen tider då till och med Metallica räknades som för extrema för att få ordinarie rotation ens i ett specialprogram och det som i stället supportades med desto mer hängivenhet var välpermanentade akter likt Poison, Def Leppard, Whitesnake och Warrant.

Lik förbannat var söndagkvällarna helig tid på ovanvåningen (enda stället i föräldravillan där det fanns en kabel-tv-box). Jag garvade roat åt de Cheech & Chong-liknande The Bailey Brothers, var nog lite obegripligt hormontänd på Vanessa Warwick här ovan och led mig igenom den ena ickebetydliga LA-dagsländan efter den andra – bara för att få mig en dos mangel, som påpassligt nog serverades strax efter midnatt.

Det var så det var på den tiden. När det visades gällde det att vara på plats (alternativt programmera den där 1900-talsmackapären vi kallade video) annars var det för evigt förbi. Troligtvis var få saker roligare då, men själva ansträngningen att söka efter ny musik gjorde att de guldkornen man fann kändes desto rarare.

Därför känns det tungt att behöva skriva den här dödsrunan över ännu en vän från det förgångna.

Vila i frid, ”Headbangers ball”. Och tack för alla de oförglömliga söndagkvällar vi tillbringade tillsammans.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Whitesnake ”Forevermore”

:+++:

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation ”The unforgiving”

:++:

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy ”Blunt force trauma”

:+++:

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

På arbetsflykt med Sator

av Mattias Kling
Sator

Det finns många saker man kan göra i stället för det man egentligen ska och borde.

Och då det faller sig så att jag på måndagar är losskedjad från min plats på nyhetsredaktionen (oroa er inte, jag jobbar igen det under de andra dagarna) så är det ju en dag som klippt och skuren för att ägna uppmärksamheten helhjärtat åt veckans recensionsuppdrag.

Men ibland blir det ju inte så som det borde bli. De kommande skivorna med Whitesnake, Within Temptation och Cavalera Conspiracy ligger fortfarande kvar utan att ha fått sin utmätta mängd adjektiv, superlativ och invektiv. 

Och i stället sitter jag här – efter att ha bunkrat upp lunchmat för veckan i form av thaimarinerade sojabitar med sesamnudlar och senapsslungad blomkål – och lyssnar på Sator.

Alltså. Inte andra skivan efter comebacken häromåret med David Coverdale. Inte tillika andra plattan med återförenade brödraparet Max och Igor Cavalera (ex-Sepultura). Och inte heller den färska och hitlistepampiga plattan från Hollands största musikexport.

Nej, banne mig. Här är det i stället ”Under the radar” för hela slanten. Bara för att… den är så himla bra, helt enkelt. Och värd mer uppmärksamhet än den lär få.

Denna måndag, den 21 mars påstås det, är helt enkelt en dag som de stoltaste av dalkarlar gör lite gladare och glädjefylld. Att skivan är gruppens bästa sedan den makalösa ”Headquake” är inget förilat omdöme utan bara ett konstaterande som du kan lita på. Det märks redan i öppningsspåret ”Your up gets me down”, som har en av de största refränger som någonsin kan ha hörts i Borlänge, men även ”Drive through the nights” snygga återanvändning av Ramones ”We want the airwaves”, avsevärt mer oborstade ”You’ve got blood on your hands” och rifforamat ”When you lie down with dogs” är musik som behövs och som bör älskas. Det är vare sig punk, hårdrock eller pur powerpop. Utan snararare en utsökt avvägning av de tre stilarna på ett sätt som ofta kopieras men som aldrig lyckas efterliknas.

Det är troligvis en skiva du riskerar att missa i mediebruset. För Sator är inte coola. Sator är inte hajpade. Sator slår inte sönder hotellrum eller är med i stora tv-program som handlar om körer eller att åka skridskor.

De är bara ett mycket bra band. Som lär förgylla många arbetsskygga måndagar framöver.

Kolla därför in ”Under the radar” på Spotify. Diggar du inte är du faktiskt ingen jag är stolt över att kalla vän eller bekant.

Sator ”Under the radar”

Läs även Per Bjurmans utmärkta krönika från i helgen, som ägnades helt åt detta band. Det är inte ofta jag och Big Boy Bjurre är överens om saker och ting. Så bara det faktum att vi nu lyckas vara det är ett tillfälle att högtidlighålla.

Whitesnake tecknar nytt kontrakt

av Mattias Kling
David Coverdale

Veterancombons sejour på krisdrabbade SPV/Steamhammer blev tämligen kort, med 2008 års ”Good to be bad” som enda studiogiv.

Men nu slingrar sig Dave Coverdale och hans kolleger vidare söderut – och lierar sig med italienska bolaget Frontiers. Arbetet med en uppföljare till ovan nämnda skiva är redan i full gång, även om något releasedatum ännu inte är satt.

”De nya låtarna artar sig riktigt bra. Det känns nytt, fräscht och spännande”, uppger frontmannen i en pressrelease.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB