In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:

Judas Priest
Redeemer of souls
Columbia/Sony

METAL I titellåten sjunger Rob Halford att ingenting kan hålla honom tillbaka. Just därför är det märkligt att det är precis så det låter. För är det något som utmärker det 17:e albumet är det en märklig återhållsamhet, som om gruppen medvetet lägger band på sig själv och hellre lurar i vassen än går till attack. Likt en slags motreaktion omfångsrika konceptverket ”Nostradamus” (2008) ska ”Redeemer of souls” säkert ses som en återgång till Judas Priests legendarbyggande kärnvärden. För visst finns de alla här, från den blankpolerade ”Painkiller”-metallen via ”Point of entrys” cabrioletrock till 1970-talets ballader. Det låter genomgående okej och tjänstemannamässigt. Knappast präglat av sprudlande iver eller glöd, utan snarare ett rutinerat metalhantverk fyllt av låtar som ofta är bra men aldrig fantastiska. Det räcker inte längre än så här.

Bästa spår: ”Battle cry”.

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Redeemer of souls” på Spotify.

Även i en så pass omtumlande karriär som Motörheads framstår det senaste året som extra strapatsrikt.

Det har mest handlat om Lemmy Kilmisters hälsoproblem – som tvingade trion att ställa in såväl ett framträdande på Metaltown för ungefär ett år sedan som ett headlinegig i Linköping den 12 december – och inte så jättemycket om senaste albumet ”Aftershock”.

Fullkomligt naturligt, så klart. Med tanke på den ledande motörskallens livsstil de senaste 45 åren torde det inte krävas något snille att räkna ut att han skulle stöta på patrull förr eller senare. Inte ens den tuffaste av maskiner tuffar på för evigt utan att servas och vid en ålder som snart uppnår 70 känns det som att Lemmy har festat på lånad tid i flera decennier vid det här laget.

Emellertid. Nu tyder det mesta på att frontmannen har repat sig från de värsta krämporna. Sedan april i år har powertrion bland annat spelat på den haussade Coachellafestivalen i USA och så sent som i går inleddes bandets Europasväng i Milano i Italien.

För att fira denna avspark har Motörhead dessutom sammanställt en video till ”Aftershock”-spåret ”Lost woman blues” – ett promotionklipp jag i dag exklusivt kan premiärvisa här i Sverige. Eventuella detaljer är därför ganska så underordnade, men jag kan ändå upplysa om att filmsnutten är förevigad på klassiska The Warfield i San Francisco den 18 april i år och fångar bandet där det trivs väldigt bra – på scenen.

Slutsvamlat från min sida nu, alltså. För nu är det filmtajm, mina damer och herrar.

Mastodon
Once more ’round the sun
Reprise/Warner

PROGROCK/METAL Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att ”Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.

Sådant är i stället en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten ”Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren ”The hunter” (2011) – när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.

Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.

Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt – just för att det är så otänkbar.

Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret ”Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen ”Diamond in the witch house”. Låt vara för att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång – notera gärna anthemiska ”The motherload” eller classic rock-harmoniska ”Ember city” för konkreta exempel – helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.

”Once more ’round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.

BÄSTA LÅT Eventuellt toppspår är en humörsfråga och skiftar hela tiden. ”Chimes at midnight”, ”Asleep in the deep” och ”Tread lightly” känns alla som framtida liveklassiker, men just nu talar storhelgskänslan mest för ”Halloween”. Speciellt som midsommar tycks bjuda på rena oktobervädret.

VISSTE DU ATT … inhoppet på redan nämnda ”Diamond in the witch house” är Scott Kellys femte gästinsats på ett Mastodon-album? Tidigare har han lagt sång på alla gruppen skivor förutom ”Remission”.

LYSSNA OCKSÅ PÅ Today Is The Days ”In the eyes of God” (1999). Soundmässigt ligger denna rasande noisebest tämligen långt ifrån Mastodon, men då såväl Brann Dailor som Bill Kelliher spelar på albumet finns det för evigt bevarat i deras musikaliska dna. (Spotify, Wimp)

VECKANS TWEET

Många saker här i världen är rimliga. En hel del dessutom rätt bra.

Men få saker som är så rimligvis jättebra som ny musik från Atlantas mest egensinniga progrockensemble. Det vet vi alla. Det är en av få självklarheter i en turbulent och oberäknelig tillvaro där knoppar brister och helgtrafikanter krockar.

Inte minst är vi på Aftonbladets musikredaktion medvetna om detta. Varför också musikchefen Jocke Persson just den här veckan har pekat med hela handen och beställt en huvudrecension signerad yours truly som bedömer sjätteskivans kvaliteter.

På fredag kan ni läsa mer om detta i valfri Aftonbladet-kanal. Men fram till dess går det att hetsa upp sig desto mer över att ”Once more ’round the sun” streamas i sin helhet just i detta nu via Itunes.

Nyfikna kickar här. Och håller ögon och förståelsecentrat redo för en sedvanligt högtravande snömosanalys så som det blir när undertecknad får fritt spel med en generös textlängd – lagom till midsommarsillen.

Man kan ju få rena snurren för mindre.

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Vid det här laget torde ni vara ganska medveta om att vi släppte ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! för en vecka sedan.

En ganska lyckad publikation, om jag får säga det själv. 100 lyxiga sidor i braskande fyrfärgstryck. En salig blandning mellan jättestort (Metallica, Black Sabbath, Iron Maiden) och kanske inte så superuttjatat än (Thundermother, Besserbitch, Killer Be Killed och Drömriket). Samt några andra uppkast och påhitt.

Ett av dessa kan nog artikeln med comebackaktuella thrash metal-dignitärerna i Dark Angel vara. En grupp jag passade på att ta tempen på under ett besök i Tilburg, Holland, för utmärkta mangelevenemanget Neurotic Deathfest för lite mer än en månad sedan.

Denna undersökning blev så lyckad att den inte bara resulterade i ett uppslag i ovan nämnda sidoprodukt, utan när punkt var satt för denna artikel hade jag massor av citat och bonusmaterial över från mitt möte med trummisen Gene Hoglan. Därför tråcklade jag dessutom ihop en helsidesartikel som går att läsa i det nu rykande färska numret av Close-Up Magazine.

Nog så? Not quite.

En närmare granskning av transkiberingsdokumentet visade att det nog finns några sista droppar att krama ur den där stenen. Några tankar om Slayers nya låt ”Implode”, den mytomspunna ”Atrocity exhibition”-demon, som skulle ligga grund för gruppens femte fullängdare i mitten av 1990-talet och vad som egentligen fick den att lägga av och ligga i träda i 20-talet år.

Vi låter trummismonstret, även kallad The Atomic Clock, lägga ut orden.

… om stämningen i bandet nu kontra när det valde att lägga ner:

– Den var aldrig dålig, det kan jag säga. Folk frågar hela tiden vad som dödade thrash metal – ”Var det grunge som slog igenom och avrättade Dark Angel?” Absolut inte. Snarare har dödsmetallens genomslag i början av 90-talet spelat stor roll i thrashens nedgång, vilket är fullkomligt begripligt. För när vi var med och skapade thrash metal i början av 80-talet kände vi att det var det mest extrema vi kunde göra. Det kunde omöjligtvis bli mer aggressivt eller tyngre, men sen kom band likt Napalm Death och Morbid Angel och ritade om spelplanen för hur långt man kan ta extrem musik.

Med tanke på att ni influerade många dödsmetallgrupper via intensiteten på ”Darkness descends” – känner du att ni motarbetade er själva genom att inte utvecklas åt att spela tuffare och snabbare?

– Nej, det tycker jag inte. När vi splittrades hade ”Darkness…” funnits ute i sex år, och om du känner för att gå tillbaka och återuppleva något som ligger i det förflutna så har du ju knappast utvecklats på något sätt. Vi har alltid varit stolta över att så pass många band har influerats av oss – that’s awesome. Men för oss handlade det snarare om att utvecklas på våra egna villkor, oavsett om folk gillade oss eller inte ville vi skriva de låtar vi kände för i stället för att ge fansen exakt vad de ville ha. Att bara skriva om ”Darkness descends” hade inte varit speciellt spännande eller kreativt, men hade vi fortsatt släppa skivor efter 1992 – vem vet var de hade tagit oss? Det hade kunnat bli en bunt extrema och brutala plattor, eller så hade kunnat bli experimentella och flippade. Och nu har vi inte släppt en skiva på 23 år, så vi får se var nästa utgåva hamnar.

– Jag känner lite så här: Om du ska ge ut en skiva i dag – se till att den mosar lyssnaren. I alla band jag har spelat med efter Dark Angel – från Fear Factory till Testament – har jag försökt pusha till att bli hårdare och mer brutala. Du kan omöjligtvis göra fel om du gör en hårdare platta än den som kom innan, så för mig handlar det om att jobba vidare på tidigare utgåvor och göra något som är överjävligt bra och extremt.

…om att jobba på en ny skiva, den första sedan ”Time does not heal” (1991):

– Jag ser faktiskt fram emot den utmaningen. Nu för tiden är plattorna inte lika viktiga som de var för några år sedan. Med tanke på skivindustrins utveckling de senaste åren är en färsk utgåva inte det som spelar störst roll, men ny musik har självklart en viktig roll i helhetspresentationen av ett återförenat band. Om vi gjorde comeback och gjorde ett gäng usla gig så skulle det sprida sig på två röda och vi kunde lika gärna lägga ner igen – det önskar vi verkligen inte göra. Om vi ska fortsätta få headlinegig på festivaler så måste vi visa folk att vi är värda den ställningen. Det är inget som på något sätt är självklart. Om vi inte ska bli nedflyttade till klockan tre på eftermiddagen på en mindre scen gäller det att leverera.

– Ron har uttryckt det så här tidigare: ”Vi vill inte bara vara bra, med tanke på att ’bra’ betyder ’inte dåligt’. Vi vill vara fantastiska!” Och alla har slitit så hårt för att göra den här återföreningen så bra som möjligt. Ron låter suveränt och ska jag vara ärlig är det nog jag som får kämpa mest med att komma ihåg hur jag spelade låtar som gavs ut när jag knappt behärskade mitt instrument. Därför bestämde jag mig tidigt för att inte lira exakt som på skivorna heller. Med tanke på att presentationen ändå hade förändrats med åren, även om vi hade fortsatt med Dark Angel efter 1992, så är det så jag försöker närma mig materialet. Knappast så att jag försöker slänga in jazzpartier i låtarna – det är fortfarande extremt och brutalt. I många andra band jag jobbar med handlar det mycket om att återskapa partier som någon annan har spelat in på skiva så exakt som möjligt, det behöver jag inte nu. Det blir lite annorlunda, fast bättre.

…om den mytomspunna ”The atrocity exhibition”-demon:

– Först och främst är den en fyrkanalsdemo. Jag och vår gitarrist på den tiden, Chris McCarthy, skrev runt 15 låtar som skulle bli en ny skiva. En sak som är tydlig är att jag jobbade hårt på att hålla låtarna nere i längd, mellan tre och en halv och fem minuter. Om du tänker kulspruterytmerna i ”Time does not heal” och ”No one answers” – i dag har det gjorts till leda, men 1992 var det fortfarande något nytt och spännande så nästa platta skulle definitivt innehålla mer av den varan. Det skulle vara riktigt aggressivt och hårt. Nu är faktiskt Rons röst mycket starkare än den var för 22 år sedan, vilket gör att vi har mycket mer att jobba med.

– Jag har aldrig gillat att plocka inspiration från tidigare plattor, så jag skulle inte kunna påstå att det materialet lät som ”Darkness descends” eller ”Time does not heal”, utan det lät snarare som en vidareutveckling av de plattorna; det förbannade vansinnet från ”Darkness…” och den mer sofistikerade och tekniska inriktningen på ”Time…”. Och det är väl ungefär någonstans där vi skulle hamna i dag, med tanke på att Jim Durkin är tillbaka i bandet och att han för mig alltid har varit Dark Angel. Han skrev alla klassiska riff, så att ha honom med igen och höra allt han har på gång när det gäller låtidéer är fantastiskt. Det han har visat upp för oss är hårt och argt, men ändå modernt på något sätt. Något vi alla är överens om är att det måste låta aggressivt och att vi ska göra en grym skiva. Det ska vi fixa.

…om att återlansera bandet via festivaler i stället för egna spelningar:

– Med tanke på att det är fler band som driver på biljettförsäljningen så tar det bort en del press från oss. Men just när det gäller Sweden Rock så har vi en annan utmaning att ta i tu med. Både i Chile och här i Holland spelar vi på renodlade metalsammankomster och kanske hör till de mesigare banden, medan Sweden Rock är väldigt mer blandat. Herregud, Canned Heat lirar ju där. Så vi kommer inte att ha en hängiven Dark Angel-publik där, eller ens en som nödvändigtvis är helt såld på metal. Det finns ju en möjlighet att folk faktiskt inte bryr sig ett dugg om oss. Men jag tror att det blir kul, jag är inte speciellt oroad över att det ska gå åt skogen. Men samtidigt, om vi inte drar så mycket folk så är det väl ett bevis på att intresset för den typen av musik vi gör inte är så stort på en sammankomst som Sweden Rock.

Hur kan ni övertyga ett Canned Heat-fan att gå och se er?

– Varför skulle vi? Om jag skulle vara tvungen att övertala någon att spana in Dark Angel så antar jag att den personen inte är öppensinnad nog att se oss som något annat än galet oljud. Om vi skulle kunna övertyga en Canned Heat-beundrare att gå och köpa en av våra skivor så är vi gudar. Jag är fullkomligt självsäker när det gäller vår förmåga, när det gäller thrash metal så kan vi våra grejer, men vår prio nummer ett är inte att vända över folk som är inne på Rob Zombie eller Black Sabbath till Dark Angel. Men faktiskt – vi har insett att den galna hastigheten vi brukade spela på kan framstå som rent oljud för vissa lyssnare, så vi har försökt kontrollera leveransen en smula. Det är fortfarande snabbt, extremt och brutalt men kanske inte lika vansinnigt som det var en gång i tiden.

…om återföreningar han skulle se fram emot:

– Personligen hade jag varit råpeppad på om Angel (ett glamrockband från DC som blev upptäckta av Gene Simmons och signade till Kiss skivbolag Casablanca i mitten av 1970-talet) gjorde comeback i sin klassiska sättning. Och en återbildning av Cyclone Temple med sången från ”I hate therefore I am”-skivan (Brian Troch) hade varit spännande. Jag har ingen aning om hur populärt en sån comeback hade varit, men det var ett av mina favoritband i thrash-genren. Dessutom hade det varit svincoolt att se Artillery med Flemming Rönsdorf vid micken igen – och Slayer med Dave Lombardo. Jag tycker att det är det minsta de kan göra att plocka med honom i bandet igen. Inget illa mot Paul Bostaph, han är en grym trummis, men jag tror att många av deras fans tycker att Dave borde få komma tillbaka i bandet igen.

…om den nya Slayer-låten ”Implode”:

– Jag är ett gammalt fan, men det känns som de inte har låtit speciellt taggade eller tända sedan ”Seasons in the abyss”. Det känns som att det var senaste plattan som hade lite pepp i låtar som ”War ensemble”, ”Born of fire”, ”Hallowed point” och ”Spirit in black” – det känns som de på något sätt har tappat den glöden och energin både på skiva och på scen de senaste 24 åren. ”Implode” känner jag kanske är aningen mer engagerande än mycket de har gjort på sistone. Jag kommer ihåg att jag och min sambo fick en förhandskopia på förra plattan och hennes reaktion var så här: ”Vet du vad? Det låter som att de bara hade dykt upp i studion utan att ha några idéer.” Och två eller tre veckor senare läste jag en intervju med Kerry King där han sa att det var precis så! Det tycker jag verkligen märks på skivan också. Och när det gäller ett band som Slayer är väl just en sån inställning till musiken det sista de behöver. När det gäller ”Implode” så känns det som att de faktiskt inte är fullt lika uttråkade som de har gjort de senaste åren.

Du har ju provspelat för bandet. 

– Ja, jag gjorde faktiskt auditions för dem för ungefär 20 år sedan när de sedermera valde Jon Dette. Jag funderade på hur jag skulle agerat OM jag hade fått det och kom på att det första jag hade föreslagit att de skulle göra hade varit att de skulle sparka Rick Rubin som producent och i stället anlita Terry Date. Vilket också är precis vad de har gjort – 20 år senare. Jag hade pitchat den idén om jag hade fått jobbet i Slayer, men det är bättre att de jobbar med honom förr eller senare. Terry Date är en av de bästa i branschen och det är en bra idé att de moderniserar sitt sound en smula, eftersom de senaste plattorna har låtit rätt ospännande. Och sen, allvarligt – när de har en riffmaskin som Gary Holt och inte använder hans talang är stort slöseri. Jag minns att många av oss tyckte ”dra åt helvete. Ni har en diamant som står redo att börja bidra till bandet”. Och jag vet att många av oss är superpeppade på att höra hur han skulle lyfta Slayer, men det kommer vi inte att få höra på den här skivan. Okej, förhoppningsvis ändrar de sig till nästa utgåva. Men det låter i alla fall som att Kerry har skärpt sig, att döma av bara en låt.

…om hur han upptäckte tuff musik:

– Iron Maidens första album förändrade allt för mig. Faktum är att jag köpte den plattan på grund av omslaget och titlarna på baksidan – ”Phantom of the opera”, ”Transylvania” … det är tunga saker. Jag var tolv när den kom ut.

Var det så du kom in på tyngre och hårdare musik?

– Jag skulle vilja påstå det, för jag var inne på det som ansågs vara tungt vid den tidpunkten – Queen, Black Sabbath, Angel, Aerosmith och Ted Nugent – men Iron Maiden och hela NWOBHM-vågen förändrade mycket för mig. 1980 var en fantastiskt år för hårdrocken. Def Leppard släppte sin första platta, Saxon gjorde ”Strong arm of the law” – det var så många fantastiska skivor som släpptes just det året. Som sagt, jag var tolv år då och de skivorna som släpptes det året öppnade mina ögon för tyngre metal.

Har Iron Maiden influerat dig som trummis på något sätt?

– Det är en bra fråga, speciellt eftersom jag aldrig har lyssnat på dem just för trumspelet. Däremot är bandet en stor influens på thrash metal i stort, men tyngden i låtar som ”Phantom of the opera” var något som verkligen triggade oss att ta det soundet längre. Judas Priest var alltid tunga, men Maiden gjorde något helt nytt. Jag begriper inte hur de kan påstå att de inte är influerade av punk, eftersom jag hör en klar punkfeeling på första plattan. Det är fortfarande en smula chockerande att läsa intervjuer med Steve Harris där han säger ”Åt helvete med den skiten, vi var aldrig influerade av punk”, eftersom jag hör mycket sånt i musiken.

– Så när det gäller Maiden så handlar det mer om att jag är påverkad av bandet i stort, snarare än att jag har detaljstuderat Clive Burr eller Nicko McBrain som trummisar. Deras musik är alltid närvarande så det är oundvikligt att inte bli influerad av dem på ett eller annat sätt. Där i början på åttiotalet kändes det som att jag var den enda som lyssnade på Maiden, men så fort de blev populära så släppte jag dem.

– När det gäller andra band som har drivit mig framåt inom metal måste jag nämna Raven. Deras ”Wiped out”-platta gjorde mycket för mig när jag bestämde mig för att ägna mitt liv åt musiken, och som trummis är jag självklart helt såld på Rush. ”Hemispheres”, ”Permanent waves” och ”2112” triggade mig verkligen på musikernivå.

…om ett väldigt fult skivomslag:

– Vad sägs om den första Dark Angel-plattan här i Europa? Det är bara trist och intetsägande, svart bakgrund och loggan rakt över.

Så hemskt är det ju inte.

– Nej, men det var så andefattigt och tråkigt – knappast någon prisvinnare. Det finns liksom inget speciellt med det konvolutet. Men på den tiden såg de flesta omslagen i genren rätt trista ut, om jag ska vara ärlig.

Fotnot: Dark Angel spelade på Sweden Rock i natt och fick just för detta betyg och recension av Jocke Persson. Läs mer om detta här.

Deathstars
The perfect cult
Nuclear Blast/Sony

GOTH/INDUSTRI Även om Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh har övergett Stockholm för kultiverade Florens tycks mycket av bohaget ha fastnat i Berlin. Inte bara då fjärdealbumets grundton är synnerligen dekadent och hålögd – här och var på ”The perfect cult” dyker det även upp bubbliga Alphaville-slingor som lindar in låtarna i hittigt pastellfärgad süßigkeiten. En effektiv finess och till stora delar lyckat, men satsningen medför också att balansen mellan det söta och salta ofta slår över för mycket åt det förstnämnda. Det gör att man emellanåt mest skönjer hur tuffa och förfallet eleganta stycken likt ”All the devil’s toys”, titelspåret eller ebm-surrande ”Temple of the insects” hade kunnat vara om kvartetten hade eldat på gitarrerna och släppt fram mer av sin inre best. Nu anas den mest.
Bästa spår: ”Asphalt wings”.

 VECKANS TWEET

178 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrasjuttioåtta jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i den tidigaste av lunchtider. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2013.

Den följer här. Väl bekomme.

At The Gates, 2008 (MG)
In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)
Amon Amarth, 2009 (JP)
Anthrax, 2003 (MK)
Anthrax, 2005 (MK)
Arch Enemy, 2006 (MG)
Bigelf, 2010 (JP)
Candlemass, 2002 (MK)
Candlemass, 2005 (MK)
Candlemass, 2013 (JP)
The Cult, 2011 (ML)
Danko Jones, 2003 (MK)
Danzig, 2010 (MK)
Deep Purple, 2006 (MG)
Def Leppard, 2006 (MG)
Def Leppard, 2008 (MG)
Bruce Dickinson, 2002 (MK)
Down, 2011 (MK)
Edguy, 2006 (MG)
Europe, 2009 (JP)
Europe, 2013 (JP)
Halford, 2002 (MK)
Hammerfall, 2005 (MK)
Hardcore Superstar, 2007 (MG)
Hardcore Superstar, 2011 (MK)
Imperial State Electric, 2012 (ML)
In Flames, 2009 (JP)
King Diamond, 2012 (JP)
Ministry, 2008 (MK)
Morbid Angel, 2011 (MK)
Motörhead, 2002 (MK)
Mötley Crüe, 2005 (MK)
Necronaut, 2011 (JP)
Nevermore, 2006 (MG)
Ozzy Osbourne, 2011 (JP)
Overkill, 2005 (MG)
Ratt, 2008 (MK)
Rival Sons, 2012 (JP)
Rush, 2013 (MK)
Satyricon, 2008 (MG)
Sepultura, 2003 (MK)
Sonic Syndicate, 2008 (MG)
Soundgarden, 2012 (JP)
Testament, 2004 (MK)
WASP, 2006 (MG)
Watain, 2010 (MK)
Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)
Accept, 2011 (MK)
Agent Steel, 2011 (JP)
Amon Amarth, 2013 (MK)
Sebastian Bach, 2005 (MK)
Sebastian Bach, 2012 (MK)
Black Label Society, 2011 (MK)
Black Star Riders, 2013 (MK)
Blind Guardian, 2003 (MK)
Bullet, 2013 (MK)
Candlemass, 2009 (JP)
Children Of Bodom, 2004 (MG)
Alice Cooper, 2006 (MG)
Danko Jones, 2012 (ML)
The Darkness, 2012 (JP)
Dark Tranquillity, 2007 (MG)
Death Angel, 2010 (JP)
Dimmu Borgir, 2007 (MG)
Dio, 2005 (MG)
Doro, 2013 (MK)
Dream Theater, 2005 (MG)
Dream Theater, 2009 (MK)
Dundertåget, 2010 (ML)
Edguy, 2012 (MK)
Electric Boys, 2009 (JP)
Entombed, 2004 (MG)
Entombed, 2006 (MG)
Europe, 2004 (MG)
Evergrey, 2011 (MK)
Exodus, 2012 (JP)
Five Finger Death Punch, 2013 (JP)
Lita Ford, 2009 (MK)
Foreginer, 2009 (MK)
Gamma Ray, 2012 (MK)
Hardcore Superstar, 2006 (MK)
H.E.A.T., 2009 (MK)
Heaven & Hell, 2007 (MK)
Helloween, 2004 (MG)
Helloween, 2011 (MK)
The Hooters, 2011 (ML)
Iced Earth, 2007 (MG)
Journey, 2009 (JP)
Judas Priest, 2004 (MK)
Judas Priest, 2008 (MK)
Marillion, 2009 (MK)
Michael Monroe, 2010 (MK)
Monster Magnet, 2004 (MK)
Gary Moore, 2010 (MK)
Motörhead, 2003 (ML)
Motörhead, 2005 (MK)
Motörhead, 2007 (MK)
Motörhead, 2012 (MK)
Mustasch, 2008 (MK)
Newsted, 2013 (JP)
Nifelheim, 2011 (MK)
Nightwish, 2004 (MK)
Ted Nugent, 2002 (MK)
The Poodles, 2008 (MG)
Queensrÿche, 2003 (ML)
Raubtier, 2011 (MK)
Sabaton, 2008 (MG)
Sabaton, 2010 (MK)
Sacred Reich, 2012 (MK)
Saxon, 2005 (MG)
Saxon, 2011 (JP)
Saxon, 2013 (MK)
Sky High, 2003 (MK)
Slayer, 2010 (JP)
Rick Springfield, 2010 (ML)
Stone Sour, 2010 (MK)
Testament, 2008 (MK)
Tiamat, 2007 (MK)
Treat, 2013 (MK)
Twisted Sister, 2009 (MK)
Twisted Sister, 2012 (ML)
U.D.O., 2010 (JP)
Vader, 2013 (MK)
Volbeat, 2009 (JP)
WASP, 2010 (ML)
Whitesnake, 2003 (MK)
Whitesnake, 2006 (MG)
Rolf Wikström, 2011 (ML)
Rob Zombie, 2011 (MK)

Adrenaline Mob, 2012 (MK)
Aerosmith, 2010 (ML)
Anvil, 2010 (MK)
Avantasia, 2008 (MG)
Black Label Society, 2005 (MK)
Blind Guardian, 2007 (MG)
Carcass, 2008 (MK)
Cinderella, 2010 (MK)
Civil War, 2013 (MK)
CrashDïet, 2007 (MG)
CrashDïet, 2011 (MK)
Disturbed, 2008 (MG)
Duff McKagan’s Loaded, 2011 (ML)
Dynazty, 2012 (JP)
Ghost, 2011 (JP)
Guns N’ Roses, 2010 (ML)
H.E.A.T., 2012 (ML)
Heaven & Hell, 2009 (MK)
Billy Idol, 2010 (ML)
Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)
Judas Priest, 2011 (MK)
Krokus, 2013 (ML)
Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)
Megadeth, 2005 (MG)
Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)
Mr Big, 2011 (ML)
Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)
Scorpions, 2004 (MK)
Sepultura, 2012 (MK)
Status Quo, 2013 (JP)
Steel Panther, 2010 (ML)
Stormwarrior, 2008 (MG)
Thin Lizzy, 2011 (MK)
Twisted Sister, 2003 (ML)
UDO, 2007 (MG)
UFO, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2009 (JP)
Within Temptation, 2005 (MK)

Lee Aaron, 2011 (ML)
Fear Factory, 2012 (MK)
Jethro Tull, 2003 (MK)
Kiss, 2013 (ML)
Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)
Meat Loaf, 2007 (MG)
Mötley Crüe, 2012 (MK)
Poison, 2008 (MG)
The Poodles, 2006 (MK)
Queensrÿche, 2011 (ML)
Scorpions, 2007 (MG)
Status Quo, 2002 (MK)
Status Quo, 2005 (MG)
Steel Panther, 2012 (ML)
Survivor, 2013 (ML)
Sweet, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2003 (ML)
Whitesnake, 2011 (ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).